Florida

Nya utmaningar väntar. På söndag flyger jag till Orlando, Florida. På jobbets bekostnad. Wow. Jag reser hem igen nästa fredag eftermiddag, lokal tid och kommer hem lördag morgon, svensk tid.

Måndagen vigs åt shopping; träningskläder bland annat. Förstås. Jag tror att det finns en och annan outlet-butik som kan bli en succé. S vill att jag skall köpa dator samtidigt, men dessvärre har vi inte riktigt råd med det den här månaden. Surt känns det, då vår dator kostar ca 5000:- mindre over there. Nåja. En och annan träningbralla skall vi nog kunna få till åtminstone. Som plåster på såret.

Knappast jämförbart men ändå. Shopping som shopping.

Jag kommer att köra stenhårt med matkontroll. Det känns bäst så. Jag börjar bli rejält frustrerad över att vikten står stilla, även om ni säkert har rätt att det lilla fett som försvinner omvandlas till muskler. Men lite måste det få lov att synas på vågen.

Jag ångrar lite att jag inte tog fram måttbandet från början och nu känns det för sent. Eller, det där stämmer ju inte. Men jag vill helt enkelt inte. Jag känner en olust inför måttband. Jag har en måttbandsaversion helt enkelt.

Nåja. Jag tragglar på. Och tränar på. Tids nog blir jag väl en sylfid, kan tänka. Jag har ju trots allt målsnöret någonstans kring 1/3 eller så. Vi får se. Det tar den tid det tar. Jiiiiiiisus, vad jag låter klok. Och tantig.

Men fatta. Florida! Jag skall till Florida! Och bo här.

Helt sjukt. Helt sjuuuuuukt.

Vikten

Vågen står stilla. H e l t stilla. GAAAAAAAAAAAAAH!
Ge mig resultat på min möda. NUUUUUUU!

På resande fot!

Idag var jag här och tränade! Fy fabian vilka framsteg jag gör mentalt! Saken är att mitt hotell inte har något fitness center, istället får man en voucher till WorldClass som ligger en bit bort.

Jag var nervös när jag steg in i lokalen. Kände mig sådär fel igen. Men så rätade jag på ryggen och bestämde mig för att ändra tankebanor. Så. Med stolta steg (nåja) tog jag mig förbi inte mindre än tre tjeckiska glamourmodeller med perfekta små kroppar innan jag nådde målet - brännstationen och mitt nyvunna favoritmotionsinstrument - cykeln.

Till skillnad från Westins fitness center i Warszawa var detta den skönaste cykel jag någonsin suttit på! Sadeln var liksom alldeles mjuk och av ett slags gummimaterial som gjorde att när man väl satt sig så.. satt man kvar. Så att säga. Inget halkande hit och dit, utan stabilt och bra.

Jag cyklade milen med hjälp av Christina Aguilera i hörlurarna och svetten rann. Snabbt gick det! Därefter tog jag mig upp på något slags gåband som jag inte riktigt kan beskriva mer än att det var som en blandning av löpband och trappmaskin där löpbandet var delat i två olika skenor som gick upp och ner samtidigt som själva löpbandet rörde sig i önskad hastighet.

Där orkade jag inte så länge. Typ 7 minuter kanske. Och så 3 km cykling igen och sedan var det nog. Jag satte mig att stretcha bland alla muskelbyggare och noterade att jag blev uppflirtad av en skitsöt amerikan i tjugoårsåldern. Märkligt och mycket uppiggande!

Tänk att det faktiskt finns de som uppskattar kvinnor i mogen ålder med moschimoschmage och cellustuss! Gött.

Väl på rummet beställde jag pocherad laxfilé med fantastiska ångkokta grönsaker samt lite hollandaisesås.

Nu skall jag gå och lägga mig. Fy faaabian vad jag är nöjd! Endorfiner är fina grejor.

Att våga gå uppför stegen

I juni 2007 befann jag mig av olika anledningar plötsligt mitt ute i den norska vildmarken tillsammans med en grupp människor från olika delar av världen. Mitt ute i vildmarken fanns, förutom denna diversifierade grupp människor även några vildmarksmän samt skyddsutrustning och rep. Väldigt mycket rep. Högthögt upp i högahöga träd.

Jag förstod egentligen inte att jag var rädd förrän efter en lång stund. Försvar är bra på det viset. Nej, jag förstod inte att min plötsliga regression till fjortonårsåldern med ihärdigt tuggummituggande, himlande med ögon och idiotförklarande av hela evenemanget egentligen bara var förtäckt skräck.

Tur då att jag har en liten aning självmedvetenhet. Ty när jag för tredje gången hörde mig själv säga Asså, mig får de inte upp i de där jävla träääden, det kan de fan glömma! var det som om jag vaknade till. Och då skämdes jag. Så jag tänkte om. Jag tänkte vafan, fegis. Är du rädd för träden? Tror du att de skulle ha en sådan här bana om det var farligt? Tjockare och äldre tanter än du har gått den här banan. Hur farligt är det att prova? Man kan säga att jag försökte få mig själv på lite bättre tankar. Men det var inte min förtjänst att jag tillslut faktiskt befann mig där högthögt uppe i luften och med adrenalinet pumpande passerade hinder efter hinder.

Det var en av vildmarksmännens förtjänst.

Efter att han muntligt presenterat banan för oss sa han mycket lugnt och fint: Syftet är inte att ni skall klara banan. Syftet är att ni skall våga utmana er själva. Inte tävla mot varandra. Det kan vara en större bedrift för en person att ta sig upp för den där första stegen, än vad det är för en annan att klara hela banan.

En större bedrift för en person att ta sig upp för den där första stegen..

Den gången tog jag mig upp för stegen. Jag tog mig igenom banan. Och jag skrek som en lycklig gris när jag slutligen svischade nerför linbanan.

----------------

Jag är inte en person som springer.

Jag har aldrig varit en springande person. Det har varken legat i mitt intresse eller för min personlighet så att säga. Jag brukar nämna mina klena knän och stora bröst som tungt vägande(!) skäl, om det någon gång kommer på tal. Men sanningen att säga så handlar det snarare om att jag känner mig så fruktansvärt fel när jag springer.

Jag känner mig klumpig och ful och osmidig och hela mitt självförtroende liksom krymper ihop till ett litet russin. Och med springning menar jag all springning. Om det så är på väg till bussen. Jag blir mer eller mindre knäckt av att behöva springa.

Allt i springväg som jag tagit mig för i livet har också blivit totala fiaskon. Sextiometersloppen i skolan gav jag upp så snart någon endaste sprungit om mig och då detta brukade ske inom fyra meter sprang jag nog aldrig egentligen ett helt sextiometerslopp.

Joggning försökte jag mig på tillsammans med min familj någon gång i mellanstadiet, men som jag minns handlade det om några plågsamma rundor och sedan rann det ut i sanden. Men jag minns att jag tyckte om mina rödvita joggingkläder i stretchfrotté. Och mina Lejon-skor.

Orientering försökte jag mig också på. Det slutade i total katastrof. Jag sprang vilse. Det började åska. Och ösregna. Jag kissade ner mig och fick sitta på en plastpåse. I familjen Larssons fina bil. Förnedringen var total. Jag orienterade aldrig mer efter det.

Så. Jag är inte en person som springer.

Ikväll har jag trotsat min egen föreställning om mig själv. Jag har varit ute på en powerrunda på knappa halvmilen. I mörker och höstkyla. Och ta mig tusan. Jag har sprungit. Små micropassager, men sprungit har jag. Upprepade gånger. Upprepade microgånger. I konstiga kläder och för liten jacka. Och med dyrskor som visade sig ge småsmå vattenblåsor längs hälarna. Men jag har sprungit!

Så. Idag, om någon gång, har jag tagit mig upp för stegen.

Linbanan i Norge är ingenting mot denna jag just klättrat upp till. Nu står jag och tittar på den ouppnåeliga väg som ligger framför mig och tänker hur skall detta gå. En omöjlighet.

Men det makalösa första hindret är avklarat. Jag har klättrat uppför stegen.

En milstege.

Jag har sprungit!

Men allra helst..

Jag säger bara GEEEE MIIIIIIG!!! JAG VILL HA KROKODILSKOOORNA!!!

Det är Alife tillsammans med Asics som har gjort denna limited edition från förra året. Förstås. *Grrr* Skorna heter Asics Gel lyte III och för den som har pengar och stora skor, finns de här.

Vill ha..

Appropå dyrdojjor.. Jag suktar.

Ingen ordning

Det känns som om jag står väldigt stilla. Och då menar jag i dubbel bemärkelse. Träningen hindras av massivt jobbpåslag och sjuk Alma (en dålig kombination även ur stresshänseende..) och vågen har jag iofs inte tillgång till förrän imorgon, men det känns inte som om det har hänt ett endaste litet skvatt.

Trist! Jag är fortfarande precis lika duktig som innan, med undantag av träningen då. Och även om jag förstår att den hjälper till, borde det ändå visa lite resultat bara av min strikta kosthållning. S hade 35-årskalas för brodern med familj i lördags där det bjöds på fantastisk choklad- och passionsmoussetårta. Jag tog inte ens en yttepyttig bit. Jag smakade en halv tesked av S och kunde konstatera att, jo, den var underbar. Men jag åt ingenting.

Jag är duktig. Jag sköter mig. Men det känns ändå som om jag står och stampar. Frustrerande!!!

Ikväll när S kommer hem skall jag snöra på mig mina nya dyrdojjor och gå en powerrunda. Vågar jag, skall jag nog prova att jogga lite också. Men jag lovar inget. Jag lovar däremot att jag skall göra mitt bästa för att bli ordentligt trött och svettig oavsett teknik.

Gymping

Idag gick det riktigt bra på gympan. Inte tillräckligt bra, men i jämförelse med hur det kändes förra gången. Dessutom vägde jag mig innan gympan (den tiden jag brukar väga mig) och då hade jag faktiskt gått ner 2 hg. Jag vet att det bara är psykologiskt och att jag pendlar i hekton hit och dit under hela dygnet, men jag grabbade tag i den där noteringen och bestämde mig för att bli jätteglad. Nu har jag gått ner exakt fem kilo sedan starten den 4/8.

Dessvärre hände det något i sacroiliaca-leden under gympan och jag fick rejäla smärtor. Jag har ju en riktig skruttrygg och sacroiliacaområdet är min främsta achilleshäl. Hälen sitter således i aschlet och tacka sjutton för att det gör ont. Jag gick undan en kort stund och stretchade ut ordentligt och sedan tog jag det lugnt. Lugnt tempo är bättre än inget tempo.

Imorgon skall jag cykla ty cykling gör inte ont i ryggen.

Vi hörs!

Prövning

Okej. Nu sätts min motivation på prov. Ordentligt.

Jag vägde mig igår. Bläää! Inte så mycket som ett hekto ner. Snarare upp, men då jag vägde mig lite senare på dagen efter mat räknar jag inte det och jag v ä g r a r att notera + på min weightloss-ticker. Helt enkelt.

Så. Motivationen är utmanad och jag tar nya tag. Nyfriska gladtag!
Tänk i ett längre perspektiv, Saring! Tänk i ett längre perspektiv!

Men fan också.

Idag skall jag dock gympa. Ååh, så jobbigt det kommer att vara men så duktig jag kommer att känna mig efteråt!

Men fan också.

Förvånansvärt!

Jag är förvånad över min egen ihärdighet och bergfasta motivation, trots mycket resande och maxad belastning på jobbet. Jag är fullkomligt rigid vad gäller ätandet och avviker inte från min linje en tum och det känns inte ens jobbigt!

Kom just tillbaka från en kortkonferens i skärgården. Anrikt Wärdshus med bouef bourgoigne till lunch och trerättersmiddag igår kväll. Jag åt allt som var ok och lämnade utan att blinka allt som inte var det. Okej alltså. Smakade inte så mycket som en glassgnutta och inte ens en nagg på den lilla äppletartelette som såg så förtjusande smarrig ut. Nixpix. Inte en nagg.

Däremot unnade jag mig en fantastiskt god Laphroaig efter maten. Den var jag värd.

Jag har däremot inte haft möjlighet att motionera i stort sett någonting, vilket känns trist. Å andra sidan längtar jag till imorgon när jag skall sätta mig på cykeln igen så det är en ny upplevelse det här med att faktiskt vara lite juste mot mig själv. Jag tappar inte motivationen trots att jag faller ur rutinerna och det vet jag inte om det någonsin hänt tidigare. Faktiskt.

Troligtvis beror min orubbliga motivation på att jag faktiskt äter så himla gott och mår så oerhört mycket bättre. Det känns nästan som om jag äter lyxigare idag än tidigare. Ikväll åt jag till exempel gorgonzolafylld laxfilé med kantarellsås, att jämföra med den tidigare klassikern köttbullar med makaroner och ketchup..

Allt rullar på!

Vikt-ig påminnelse.

Jag vägde mig på fel våg i Warzsawa och lurades att tro att jag gått ner mer än vad jag gjort. Nu, fem dagar senare har jag fått revidera och redigera - och när jag nu tittar på min vikt-ticker, känns det således som om jag gått upp 3 hg. När jag förmodligen har fortsatt att gå ner, om än långsammare än i starten.

Jag har så lätt att misströsta. Det är synd eftersom detta misströstande knappast har en boostande effekt på psyket.

Så nu skall jag påminna mig om fakta:

Jag har på fyra veckor gått ner 4,8 kg. Det är nästannästan fem kilo. Det är inte dåligt. Det är bra. Om jag hade gått ner 10 kg på fyra veckor hade det varit dåligt. Inte för att det har varit ett mål, men jag faller så lätt in i bizarra överkrav på mig själv. En gång för länge sedan gick jag ner 25 kg på fyra månader och det var på inga vis sunt eller bra. Även om alla berömde mig och tyckte att jag var duktig. Duktig som kräktes kanske. Jag blev nästan sjuk av det. Idag är jag inte alls på väg att bli sjuk, jag är på väg att bli starkare och friskare än på väldigt länge. Och det måste få lov att ta tid.

Fem kilo på fyra veckor är faktiskt en ganska snabb viktnedgång. Snabbare än så skall det helst inte gå. 0,5 - 1 kg i veckan är vad jag skall sikta på. Inte mer. Inte mindre.

Jag är bra. Jag sköter mig. Minns det nu!!! Var stolt! Var nöjd! Jag är på väg!

Trötthet och neggpepp

Jag kämpar på. Idag känns det faktiskt som om jag kämpar.. Jag är så in i bängen trött och jag har ingen aning om hur mycket (om något) jag har gått ner då jag inte har varit på jobbet på över en vecka.. Skall åtminstone cykla lite imorgon men jag har fått problem med självförtroendet de senaste dagarna tycks det mig.

Det var den där jävla cykeln i Polen. Det gick så helvetes tungt och trots att jag blev svettig och trött på 20 min cykling visade mätaren bara på åtta futtiga kilometer. Och det var då min fantasi om den okalibrerade motioncykeln i jobbets träningslokal på riktigt tog fart. Helt destruktivt har jag nu fått för mig att jag inte alls har cyklat så snabbt och långt som jag varit i villfarelsen att jag gjort. Och därför känner jag mig bortgjord inför mig själv.

Som en tjock looser som liksom inte ens klarar av att motionera på en sketen cykel.

Jag vet. Apdåligt med neggpepp. Och det enda jag kan göra imorgon är att sätta mig på en annan cykel än den vanliga och se om den är lika sketet okalibrerad.

Eller också kan jag bara ta och skärpa till mig och sluta bete mig som ett offer utan istället se att jag faktiskt är jäkligt bra som har börjat röra på mig och ta tag i min vikt efter två långa år av förfall. Ja. Det är nog en bättre strategi.

ÅÅÅÅÅÅÅÅH, detta neggpepp!! VARFÖR HÅLLER JAG PÅ?!!! Det är mycket bättre att vara snäll mot sig. Fattar jag inte det?!