Bladet från munnen

Kapybaran har en fin liten bloggerfunktion på sin blogg där man ser när favoritbloggarna senast uppdaterades. Den här bloggen finns med på listan och där står det alltså smärtsamt klart och tydligt: 3 månader sedan.

Tre månader sedan Sunda Saring gjorde anspråk på förändringsvilja.

Det känns som tre år.

Jag saknar bloggandet. Mitt gamla bloggande. Jag saknar att blogga men vill samtidigt inte. Låter det konstigt?

Saken är väl den att jag går igenom mycket just nu och skulle innerligt behöva själva kanalen. Men jag har också ett stort behov av att få stänga igen. Mig. Inte dela.

Och parallellt med behovet av att hålla ihop mig själv och hålla mig lite för mig själv, kämpar jag med att inte hjälpa mig själv så förbannat mycket utan faktiskt våga lite på att andra kan hjälpa mig också. Och som ni kanske tänker kan det vara svårt att få den ekvationen att gå ihop. Stänga igen + öppna upp = förvirring.

Förvirring, ja. Eller kris. Förvirringen är symtomet på krisen kanske.

Hur som helst. Jag kan ju inte förändra mitt trettiosex år gamla invanda beteende i en handvändning, så min urkraft till självhjälpsturbo har liksom redan dragit igång. Jag märker att jag speedar fortfort; bort från det onda mot det goda. Bort från det onda mot det goda. Fixa renoveringskoordinering, fixa låneansökan, fixa relationshjälp, fixa bättre beredskap och verktyg för tonårskrisande fyraåring, fixa viktnedgång, fixa alla jobbgrejjer. Nä, just nä. Det där sista fanns det just ingen ork till så där blir det inget gjort.

Och fort skall det gå. Förstås.

Så. Den 4 januari skall jag träffa någon som skall stötta mig i min viktnedgång. Hon heter Lena. Jag har gått emot alla mina tidigare finprinciper och fallit dit på turbostart à la Cambridgekuren.

Jag har insett att jag inte kommer att klara eller vilja leva enligt GI-principen resten av livet. Det som blir tydligt vid en sådan insikt är att konsekvensen är viktuppgång. Lägger du till kolhydrater till GI-kosten så blir det väl mycket grädde på moset. Så nu är jag nog fan tillbaka där jag började. Eller åtminstone nästan. Har inte ställt mig på vågen på tre månader och jag kommer inte att ställa mig på vågen förrän det är dags för date med Cambridge.

Jag kommer att ge det här en chans och jag kommer att suga åt mig av all den stöttning och hjälp jag kan få av Lena. 5 träffar har vi bokat in under tio veckor. Jag kommer att köra två veckors intensivkur med bara soppor och mjölkdrinkar och därefter kombinera soppor med vanliga måltider enligt tallriksmodellen för att hålla en sund och balanserad takt på viktnedgången.

Jag kommer att dokumentera allt på bloggen och räknar med att ha nått min målvikt till sommaren. Efter uppnådd målvikt vill jag fortsätta hålla liv i bloggen ett tag till för att pränta in mitt nya sunda liv enligt tallriksmodellen. Mitt motto skall bli den klassiska harangen Jag kan äta allt men inte alltid. Livsstilsförändring heter det visst.

Wish me luck.

Vi ses den 4 januari.