Appropå fötter

Jo, alltså det har inte blivit fler kraftfulla promenader för min del. Fötterna är helt trasiga. Inflammerade skoskav är allt annat än skönt men nu sitter åtminstone rejäla skavsårsplåster på plats. Flera dagar för sent, men ändå. Det där med att ta hand om sig själv - hur tänkte jag då?

Det blir mycket gör om gör rätt nu, tycks det mig. Och de där Asicsdojjorna skall jag slänga. Eller ha i lekparken. Om det inte regnar eller har regnat för då läcker de. Skitskor.

Mycket liten uppdatering

Jo. Jag uppdaterade viktmätaren litelite grand eftersom morgonvikten idag låg på -3 hg. Det känns viktigt att markera för mig själv, motivationen liksom kickar igång på direkten.

3,5 kg kvar till målgång! Tjohooo!

Bra start!

Idag kl 05.57 lämnade jag lägenheten för en åtta kilometers språngmarch runt Djurgården. Klockan 07.06 kom jag in genom dörren, stolt och glad.

Och jag försökte mig på några trevande springsteg också. Sammanlagt inte mer än vid tre tillfällen och det var verkligen inga långa sträckor. Men jag gjorde det.

Imorgon blir det en repris. Om jag bara kunde få bukt med de där förbannade blåsorna som blir på sidorna av hälarna där de dyra springskorna klämmer mig.. Äsch, lite tejp så skall nog allt bli bra!

Jag har för övrigt varit farligt nära en svacka så nu tar jag tag i mig igen. Eller, vad tusan. Jag har varit i en liten svacka och vågen har pekat uppåt ett halvt kilo. Och nu har jag sagt det så nu är det bara att skärpa till sig!

Våg är inhandlad. Fötterna tejpas och springskorna är på. Två CK-mål om dagen och denna vecka kommer Lina hem till oss för att förenkla vårt vardagsliv och lysa upp vår tillvaro med nya, fräscha matintryck.

Nu skall målet vara i sikte!

Mer perspektiv

Stella! Först och främst; tack för dina peppande ord och stort tack för att du hälsar på här!

I din kommentar till förra inlägget skriver du att du känner dig jättefin alldelesprecis så som du ser ut idag. Att du är mullig och glad över att din kropp fungerar; att du tycker om dig själv och har glädje av din starka kropp. Så underbart! Det är ju precis så det skall vara.

För mig har det inte varit så. Och det jag försökte beskriva i mitt svar till Helga, var hur min viktresa den här gången har föregåtts av det allra viktigaste av allt; en inre resa bort från självförakt och destruktivitet. Bort från en grundmurad känsla av att inte vara värd. Det är därigenom jag har fått min frihet. Att jag känner mig fri är inte knutet till min vikt. Att jag nu har valt att ta hand om mig själv och trivas med min kropp är däremot en konsekvens av att jag äntligen, vid trettiosju års ålder har fått en god självkänsla. Och äntligen känner jag mig fri.

Eller fått en god självkänsla förresten; jag har snarare gett mig själv en god självkänsla genom att bearbeta min historia och ta ansvar för mina egna liv. En på inga vis enkel resa. Men det har gett resultat och det största av dem alla är känslan av att vara fri.

Min kropp har varit ett uttryck för en slags självdestruktivitet, din kropp är kanske ett uttryck för ett livsbejakande? Då kan det ju inte vara mer olika. Vi är två unika inidivider och jag kan bara förmedla min verklighet.

Det jag försöker säga är att jag inte skriver allmängiltiga sanningar. Det går emot allt jag tror på. Jag kan bara reflektera utifrån ett fullkomligt subjektivt perspektiv, att ge en inblick i hur det är och har varit för mig. En del som läser kanske känner igen sig. Andra inte alls.

Så, nej. Det är inte fel att känna sig värd allt i storlek 46. Inte heller är det fel att känna sig värd allt i storlek 58 eller 62 eller 30. Det är fel att inte känna sig värd. Punkt. Och för mig har det varit den stora utmaningen och den verkliga kraftansträngningen att ta tag i roten till den känslan.

Aldrig ytan. Bara innan.

Motiv och perspektiv

Helga skriver i sin kommentar till mitt förra inlägg:

"Jag kan inte hålla mig Saring. Ber på förhand om ursäkt och lovar och försäkrar att detta är uppriktigt och respektfullt menat.

Varför? Varför är storleken eller småleken så viktig? Varför 68 kilo? Varför storlek 40?

Missförstå mig inte. Jag tycker att din prestation är fantastisk och jag är inte så lite avundsjuk. Ur hälsosynpunkt, ur gilla-sig-själv-synpunkt har du utfört ett storverk och är värd applåder och stående ovationer.

Det jag inte fattar är att en så klok och förståndig vuxen kvinna som du dras med av de totalt sjuka ideal som finns i modevärlden. Men kanske missförstår jag dig? Besöket i jeansaffären är för mig surrealistiskt. Varför utsätta sig för detta?

När jag läser det du skriver får jag upplevelsen av att de sjuka idealen ändå vinner även för dig, och det gör mig lite sorgsen.

Alltså, vad jag menar är ungefär det här: att gå ner i vikt av hälsoskäl, att göra det för att kunna tycka om kroppen och självet, det förstår jag fullkomligt. Men när du skriver om hur viktigt det är för dig att komma ner till en viss siffra på vågen, komma i en viss jeansstorlek, då hänger jag inte med längre. Varför är det viktigt? Vill och kan du förklara?

Jag menar verkligen inte att på något sätt ta ifrån dig den välförtjänta glädje du känner över det du har åstadkommit. Tvärtom. Det jag skriver handlar antagligen mer om mig själv än om dig.

Men ändå. Det vore intressant att diskutera detta. Om du vill."
 
Först och främst tack för frågan. Du behöver inte vara orolig över hur den landar; mjukt och fint!
 
Nu skall jag försöka mig på ett svar också och det är inte så enkelt. Du skriver att jag, genom min strävan efter att gå ner till just sextioåtta kilo "dras med av de totalt sjuka ideal som finns i modevärlden." Och kanske är det så. Eller, jo. Det är klart att jag påverkas av de ideal som finns, av den bild som förmedlas av media och modevärlden av hur en vacker kvinna skall se ut. Konstigt vore det väl annars. Att påstå motsatsen skulle vara som att säga att jag inte påverkas av reklam. Och det gör jag ju förstås. Men jag köper inte att mitt viktmål eller mitt fokus på storlek och vågsiffra är detsamma som att jag faller för de sjuka idealen.

Jag har haft väldigt svårt att formulera ett svar på din fråga, och nu tror jag att jag vet varför det är så svårt. Du lyfter frågan utifrån ett strukturellt samhällsproblem medan det för mig handlar om en högst personlig, djuppsykologisk och existensiell resa. Det du tolkar som ett problem, upplever jag som något fantastiskt. Så jag kommer att svara utifrån mitt eget perspektiv och lämna makronivån därhän. 

Att jag nu valt att gå ner i vikt, bli normalviktig, med ett hälsosamt BMI på 22 är för mig inte sjukt. Det är bra. Jag har under hela mitt liv dragits med en låg självkänsla, burit på en slags destruktivitet som handlat om att jag inte är värd att tas omhand. Ett effektivt sätt att straffa sig själv på är att inte ta hand om sin hälsa; att äta och dricka för mycket och att missunna sig själv att vara frisk, stark och må bra. Att istället se ut så som jag inte vill. Att bli uppfattad på ett sätt som egentligen inte känns bekvämt. Att känna sig fel. Det blir självuppfyllande på ett djupt tragiskt vis. Att inte vara värd. Eller. Kanske har alla de där extra kilona varit ett mjukt skydd mot omvärldens farligheter. Ett stort lager att skydda den där lillalilla långt inne som inte vill bli illagjord.

Jag har lämnat det där nu. Jag har insett att världen inte kan göra mig illa om jag inte tillåter det. Det stora bagaget har lagts ned och jag vill aldrig lyfta upp det igen. Och även om jag självklart fortfarande bär på den historia som har gjort mig till den jag är idag, kan jag med klar röst säga jag är värd. Jag är värd att känna mig fin. Jag är värd att vara pigg och rörlig. Jag är värd att kunna gå in i en affär och hitta kläder som passar. Utan oro och ångest. Och utan att försvaren är på topp - så som de var då i maj 2006. Jag har fått nog av det. Och precis som Maja och Kapy skriver i kommentarsfältet så är siffran 68 kilo eller storlek 38/40 ett mått på att jag har nått dit. Ett konkret mål att sträva mot. Och tanken på att nå målet triggar mig och ger mig en massa kraft och positiv energi.

Att ha ett konkret siffermål är också nödvändigt för mig för att jag skall kunna hålla vikten. Aldrigaldrig mer än 71 kg. Min måttstock och min ram. Nödvändigt.

Jag är inte värd mer som människa för att jag väger 68 kilo, har en viss storlek eller ett BMI på 22. Men jag är värd att få väga 68 kg. Jag får vara slank. Må bra. Ta hand om mig själv. Och det må vara snett att jag känner mig vackrare, starkare och sexigare om jag är slank och kläderna sitter fint på kroppen men det känns hur som helst fantastiskt. Och för mig är det en stor seger. Jag behöver inget fysiskt skydd mot världen längre.

Jag är värd. Fri.

Helga!

Var aldrig rädd för att fråga - dina frågor kan aldrig skada, bara berika!
Jag återkommer inom kort med ett svar efter förmåga.

Historisk tillbakablick och nya perspektiv

Jag skall nu tillåta mig en liten historisk tillbakablick.

Under min föräldraledighet 2006 mådde jag fantastiskt bra. Tillsammans med världsabästa barnet som var en pur fröjd att umgås med, promenerade jag 8 km fyra till fem dagar i veckan och med hjälp av viktväktarnas amningsprogram. I maj 2006 hade jag gått ner en hel del, men hade fortfarande en del kilon kvar innan målvikten. Som jag dessvärre aldrig nådde. Även om jag alldeles nästan tangerade den för ett kort och fint ögonblick.

Där i maj skrev jag ett inlägg i min dåvarande blogg som jag tycker fångar var den där surrealistiska känslan av att jag passar i, eller snartsnart passar i smålekar (läs storlek 38) istället för storlekar kommer ifrån. Hur långt från min självbild det har varit att till exempel ha tumstorlek 31. Vilken är en storlek som jag - med rätt jeansmodell, nog skulle kunna ha på mig idag. Så här skrev jag alltså i maj 2006:

2006-05-19
"Idag hände något revolutionerande. En milstolpe är nådd. Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för mig.

Jag provade jeans. Jo, i och för sig är detta i sig revolutionerande, men den verkliga orsaken till min eufori är denna;

Jag har nu lägre siffra i midjan än i benen. Ni fattar. Vilken grej, va.

Annars får jag lätt känslan av att vara den hopplösa kusinen från landet när jag entrar dessa moderna butikslokaler. Lokaler som för övrigt helt totalt saknar barnvagnsanpassning, eftersom det över huvud taget inte är tänkt att mammalevande 30+are skall handla där. Eftersom vi varken har pengar eller figur som passar i sammanhanget. Dessa småsmå übertrendiga butiker är befolkade av småsmå übertrendiga expediter som just slutat gymnasiet och växlar mellan att jobba i butik och att vara vj:s på MTV. Tror jag iallafall.

Och nej, JAG ÄR IIIIIINTE BITTER!!!!!!!!!!! Men det har hänt att jag på allvar fått för mig att de i den här typen av butiker installerat en våg under entrémattan tillsammans med ett tillhörande larmsystem som går igång så fort någon över femtio kilo entrar lokalen; OUIIIIIOUIIIIIOUIIII!!! VARNING VARNING, TJOCKIS I BUTIKEN, TJOCKIS I BUTIKEN!!!! Denna fantasi har alltså många gånger hållit mig ifrån att besöka ställena. Vem vill riskera att bli utsatt för ett sådant mottagande? Men idag var jag modig. Jag kände mig ganska fräääsch, så jag tänkte – vinna eller försvinna! Nu gäller det!

Så jag gick helt sonika in i en sån däringa modern jeanshandel. Det första jag gjorde var att gå fram till en liten pojke med typ storlek W22L32 och fråga ”Eh, jag skulle vilja prova jeans. ???”. No shit, Sherlock! Detta ÄR en jeansaffär. ”Ett par såna där” säger jag och pekar på ett par i skylten. Pojken tittar lite undrande och frågar ”Aha. Menar du Nudie?” ”Eh, nä. De dääär. Jag vet inte vad de heter för jag kan inte se vad det står på etiketten. ???” Pojken tittar något lite mer undrande och säger ”Aha. Du menar Denimbird.” Tystnad. ”Jaha.” svarar jag.

När detta mysterium väl är uppklarat kommer vi till nästa problem. Storleken. Eller jag skall väl säga småleken istället. Det visar sig nämligen att dessa jeans endast görs i smålekar. Smålekar upp till W31. VAD FAN?!! Ursäkta språket, men detta gör mig förbannad! W31 hade jag i sexan senast!!! Typ. Jag är 176 cm över havet och min kropp är i sina vackraste stunder ganska lik en dalkullas. I sina vackraste stunder inte alls någon tjock dalkulla, utan en fin och välsvarvad och möjligen också en något halvsladdrig men glad dalkulla.

Alltså ingen fånig W31 här minsann!!! Jag var väldigt nära att plötsligt låtsas att jag var en temperamentsfull italienska, häftigt slå ut med händerna och på bruten svenska skriiiika ”W31?!! W31?!! JAG SKRATTAR PÅ DIN W31!!!” Och därefter med dunder och brak lämna lokalen. Men det gjorde jag inte. Istället sa jag ”Aha.”

Så det blev för pojken till att börja leta. Leta efter ett par jeans till mammakullan med lite bredare rumpmått än medelkunden i butiken, samt med inte sådär vidarevärst jättemodern smak. ”Eh, jag gillar inte såna där smala” sa jag. Jag noterade hur pojken sneglade på mina fem år gamla Lee-jeans med lite boot-cut och han ansträngde sig på ett gentilt sätt att inte samtidigt höja på ögonbrynen. ”Då kanske ett par Levi´s skulle passa” sa han och tog fram ett par fula töntjeans med dragkedja. Men det gjorde de ju inte. Varken fysiskt eller mentalt.

Efter vad som i pojkens värld förmodligen kändes som en halv evighet stod så jag slutligen med ett par väldigt vanliga Lee på kroppen. Helt ocoola och fantastiskt vanliga Lee. Och de var visserligen aningensaningens för trånga, men storleken över var för stor och pojken tyckte att de satt heeelt rätt. Och jag kände mig sååå lycklig! Dels var jag lycklig därför att milstolpen var nådd utan att jag faktiskt var beredd på det; W33L34 stod det fantastiskt nog på den tydliga etiketten! Och dels var jag lycklig därför att det faktum att jag ändå tyckte att de var litelite för trånga gjorde att jag hade ett gott skäl att inte köpa dem och därmed slapp jag hamna i onåd hos min älskade make. För det är faktiskt så. Att även om det nu visat sig att jag har figuren så har jag INTE ekonomin. Så är det. Och jeansen var i sanningens namn inte heller speciellt snygga. Men jag kände mig snygg. Inte i jeansen, men i storleken.

Storleken som för mig var en smålek!

Men en sak kan jag tänka. Det kan inte vara roligt att jobba som lågavlönat butiksbiträde och ägna en halv evighet åt att med bibehållet mod försöka hitta ett par jeans åt en omodern och kräsen 30+are som slutligen lämnar butikslokalen med ett självbelåtet leende på läpparna utan att ha handlat så mycket som en benvärmare.

Hehe. Jag skrattar på dig, lilla biträde! Hehe."


Och jag inser att jag har vandrat en lång väg sedan jag skrev det där. Och jag inser att jag har en bit kvar innan perspektiven och den mer verklighetsanpassade självbilden är på plats - om det nu finns någon sådan.

Nej, jag är på intet sätt framme. Men jag har vandrat en lång väg och det är jag glad och stolt över. Och någonstans vet jag att den där glädjen och stoltheten; mitt eget erkännande, är avgörande för hur jag skall förvalta min nya kropp under resten av min livsresa. Att se och bekräfta min egen framgång. Det är svårt, stort och avgörande. Jag tänker att det är lite som för de där människorna som kommer med en gammal bronsbjörn till Antikrundan och får veta att det där föremålet som de haft hemma i hallen betingar ett värde av fyrahundratusen kronor. Det är inte bara fantastiskt underbart. Det är svindlande läskigt också. Betydligt mer står på spel. Hur dyrt blir det med försäkring. Hur skall den förvaras? Vågar vi ha den framme? Jo, den där bronsbjörnen blir ännu vackrare och glädjen och stoltheten vet liksom inga gränser, men samtidigt.. Allvaret blir också så oerhört mycket större.

Så tänker jag. Om mig själv och mitt nya stora som jag har framför mig. En lördagsförmiddag i soffan.

Storlekssurrealism

Igår tog jag en tur till Solna centrum på lunchen och fann mig plötsligt i ett provrum på MQ där jag kunde konstatera att en snygg kostym från STOCKHLM i stl 40 satt som en smäck.

Det är så konstigt. När jag står framför spegeln ser jag ju hur uppenbart mycket mindre jag är. Samtidigt. Där i affären är det nästan så att jag ber om ursäkt för att jag bläddrar bland kläder av snitt och storlekar jag aldrig förr har satt på mig. Jag har hängt med mentalt vad gäller avvecklingen av min rondör när det gäller den rent visuella biten och även i relation till de kläder jag redan har hemma, men att stå i en butik och prova kläder i stl M som faktiskt passar - även om det är långt ifrån alla så händer det faktiskt, eller när jag drar på mig en kostym i stl 40 av smalt snitt,  som ser hur snygg ut som helst på och som dessutom är lite lös i linningen.. Ja det är ren och skär surrealism.

Expediten som uttryckte positiva omdömen samtidigt som jag betedde mig ganska ambivalent av ren och skär ovana, frågade Ja, men vilken storlek brukar du ha då?
Tystnad.
Eh? Storlek 48? Eller här, i den här affären? Ingen.
Sa jag inte. Men jag sa som det var att jag nyligen tappat närmare tjugo kilo och verkligen inte har någon aning om vilken storlek jag skall ha. Ja men större än det här skall du i vart fall inte ha. Svarade hon som den självklaraste sa i världen.

Och om typ fem kilo (med tanke på ett kilo pånyttfyllda vätskedepåer som urträdet ur Ren kur innebär) så lär jag vara hemma i stl 38. Eller snarare stl 36 - 42 om man betänker de olika storlekar som de olika storlekarna har i olika butiker.. Men det är en helt annan diskussion.

En sak som jag funderat över på senare tid är dock det här med mindre storlekar och längd. Jag är ju 176 cm och har någon slags föreställning om att kläder som är smalare också är kortare. Eller? Hur gör man med byxor - blir de inte för korta i längden? Eller tröj-/blusärmar? Kanske är det inget problem? Jaja. Erfarenhet någon? Om så är fallet blir det ett nytt och kärt problem initialt åtminstone.

Ikväll blir det mitt första besök i Stockholms nattliv sedan urminnes tider. Då skall jag ha på mig en mycket kort, sextiotalsinspirerad coctailblåsa à la Den lilla svarta ackompanjerad av ett par sprillans nya skinnstövlar. Raaoooorrrr..

Ja, kanske blir det ett litet smakprov Maja senare ikväll. Vi får väl se..

Fortsatt raskt framåt

Nu är beslutet fattat. Jag fortsätter med en mer strikt kombinerad kur tills jag nått mina 68 kg. Alltså, 2 CK-mål och en sund måltid enligt tallriksmodellen. Och så träning på det.

Risken är annars att jag tappar fokus och därmed inte ger mig själv möjlighet att få uppleva känslan av att verkligen ha nått i mål. Eller nått i viktreduceringsmål, snarare. Mitt långsiktiga mål är ju som känt att behålla vikten för resten av livet, så det verkliga målet är inte nått förrän det att min tid på jorden är över. Visst lät det ödesmättat? Jag är ganska nöjd själv med min lilla morgondramatik.

Nästa vecka kommer jag att vara på konferens i Kraków, Polen från måndag till fredag. Jag bor på hotell och det är ett späckat program med gemensamma middagar varje kväll, förväntat nätverkande och mingel. Det skulle kunna vara en rejäl utmaning, men.. faktiskt inte. Jag känner mig trygg med att jag kan det här nu. Jag kommer inte att göra mig själv en otjänst genom att äta fel och dricka alkohol varje kväll, nix pix. Jag kommer att dricka mina CK-shaker morgon och lunch varje dag. På kvällarna deltar jag i middagarna och nätverkar för glatta livet, men spar på alkholen. Jag ansvarar för torsdagens och fredagens program och förväntas hålla i föredrag och gruppövningar mer eller mindre hela tiden, så då behöver jag ändå ha ett fräscht sinne.

Sedan har jag ju dessutom använt en livlina och ringt en vän. Min kollega som är ett fantastiskt energiknippe tillika träningsguru finns också på plats i Kraków och är uppbokad för en timmes power-walk varje arla morgonstund, så där får vi motionen på plats också.

Nu till helgen kommer min älskade vän på besök och detta innefattar även att göra stan på lördag kväll. Det ser jag sannerligen fram emot! Men det kräver också att jag är återhållsam under veckan som kommer för att inte mitt resultat skall bli lidande.

Så. Full fart framåt! TACK för hjälpen att fortsätta fokusera, Kapy.

Siffror - uppdaterad

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4
Kilo till målvikt: 23

Efter 14 veckors Cambridgekur
Vikt: 71,8 (-19,2 kg)
Midja: 86 cm (-19,5 cm)
BMI: 23,2 (-6,2)
Kilo till målvikt: 3,8

Tjoho säger jag! Det var en fantastiskt härlig vägning idag! Lena har två hantlar som tillsammans väger 10 kg. Att hålla dem i händerna och samtidigt tänka att jag har gått ned dubbelt så mycket - lika mycket som min fyraåriga dotter väger, det är  s v i n d l a n d e.
 
Idag trappar jag ut ur Ren kur-programmet och först hade jag tänkt mig att fortsätta på strikt kombinerad kur, men se nu har jag tänkt om.

Jag känner att jag vill börja leva mer på riktigt nu. Inte helt utan CK ännu, men mer prova att leva balanserat i vardagen. Och också tillåta mig lite guldkant. Utan att det går över styr och blir katastrof. Jag vill börja testa min balansförmåga helt enkelt. Mer hålla-vikten-fokus än bantningsfokus, trots att jag faktiskt inte är i mål ännu.

Jag tänker att om jag väljer rätt i vardagen, kommer jag också att gå ner till mitt viktmål eftersom jag skall äta sunt och träna. Min plan är att jag skall ersätta 1, ibland 2 mål om dagen med CK tills dess att jag nått mitt mål på 68 kg. Ingen tidspress, ingen hets, bara balans, bra mat och träning. Så får jag se vart den strategin leder.


Hur låter det?

Uppdaterat
 Kära Kapybaran skriver i sin kloka kommentar till detta inlägg:
[...]och ja, balansandet är ju utmaningen på lång sikt så jag tror du tänker helt rätt där.
Om nu inte just målet på 68 är det primära för dig, för då skulle jag satsa på att komma dit först. Men så låter det inte riktigt, så balansera på du, som finaste lindansarprinsessan![...]

Och detta får mig förstås att tänka. Hur ser jag egentligen på 68 kilosmålet? Är det viktigt för mig att nå dit? Och jo. Det är det tveklöst. På fler än ett plan är det vitkigt för mig att faktiskt nå dit jag har sagt mig att jag vill nå. Och då är det kanske bättre för mig själv att fortsätta köra fokuserat, om än kombinerat för att nå till den där målvikten innan jag börjar dra ner på tempot.. Hm.. Jo. Jag tror det.
 
Här får allt tänkas lite till.

Hemma

Jag har svårt att finna ord som beskriver hur jag känner mig. Det är inte så vanligt.

Tacksam är ett ord som dyker upp, men det är inte riktigt rätt. Stolt, ja. Men det räcker inte. Förbluffad, förbryllad. Jo. Men det räcker inte heller. Glad. Nöjd. Attraktiv. Nu börjar jag närma mig. Stark. Ja.

Jag skall erkänna något. Jag har inte bara varit skeptisk till Cambridgekuren tidigare, utan faktiskt direkt negativ. Utan att så mycket som läsa in mig på området, har jag många gånger fnyst föraktfullt åt tidningsannonser som visat framgångssagor där mah bjuder in överviktiga till informationsträffar. En viktsekt, har jag tänkt. Visst, de kommer att gå ner i vikt och så går de upp allt och lite till direkt. Vad vinner de på det? Hmpf.

Och mot vännen som valde att prova CK och genaste började rasa i vikt var jag verkligen inte stöttande. Inte alls. Jag var mer en trist olyckskorp som kraxade om hur denna genväg minsann skulle visa sig vara en senväg och inget annat. Tyvärr.

Så hände något konstigt. Efter jul hade jag fått nog av min övervikt och framförallt den ständiga viktpendling som jag sysslat med under hela mitt vuxna liv. GI funkade fint ända tills jag föll ner i kolhydratsträsket igen och den här gången kände jag att jag ville prova lågkalorivarianten. Köra tallriksmodellen och gå med i någon slags viktklubb. Vännen hade gjort fina resultat genom Aftontonbladets Viktklubb, så den skulle jag prova.

Men så skrev jag fel. Jag skrev till två små bokstäver i adressfältet och ramlade in på Viktklubben istället. Lenas Cambridge-sida. Oj, tänkte jag. Cambridge? Hmpf. Okej, jag läser väl lite innan jag går vidare. Det finns säkert någon framgångssaga att kolla på. Men jag blev fast. Intresserad. Motiverad. Och jag beslutade mig för att boka in mig för ett "förutsättningslöst möte" som man säger. Och få saker är jag så glad för som att jag fattade det beslutet. Mitt liv har verkligen vänt.

Det som jag trodde var en obalanserad och ensidig väg mot kortsiktig viktnedgång har för mig blivit det rakt motsatta. Jag har aldrig känt mig så balanserad, fokuserad och långsiktig i mitt tänkande. Aldrig tidigare så trygg och övertygad, så i kontroll. Och tallriksmodellen är ju faktiskt ständigt närvarande även här. Det handlar inte om kortsiktighet, det handlar om långsiktighet. Den metod som jag själv ställt mig så kritisk till har alltså visat sig vara den som passar mig allra bäst. Omvälvande.

Jag vet inte hur många, eller få kilon jag har kvar till målvikten nu. Men de är inte många. Och jag skall tillstå att jag är ganska självupptagen för tillfället. Speglar mig ofta. Ler åt det jag ser. Och varje gång jag går på toaletten, lyfter jag upp tröjan, ser mig i spegeln och förundras över hur min midja ser ut. Hur väl jeansen sitter. Det är min kropp jag ser, samtidigt är det som om den var någon annans. Men jag håller på att vänja mig. Det känns fantastiskt och jag är väldigt lycklig.

Fjorton veckor. Det har gått så snabbt, samtidigt känns det som en lång tid. Jag har hängt med i varje steg. Sett varje förändring. Hela tiden, (nåja, så gott som) med en känsla av kontroll, motiverad att fortsätta. 

Imorgon bitti är det dags för vägning. Och även om det bara skulle skilja ett kilo sedan senaste vägningen vet jag att det kommer att vara mindre än förra gången. Det känns.

Livet leker, jeansen sitter som en smäck och jag har hittat hem till min kropp.

Där hittade jag ju ordet. Hemma. Jag känner mig hemma. Ja, där var det.

Ketos och bilder

På direkt fråga från Rosa Milton kommer här en kort text om Ketos stulen från Viktklubbens hemsida:

"Studier har visat att kroppen tar hjälp av ketonerna i förbränningen. Detta sparar muskelcellerna vid en viktminskning. Ketonerna ger dig dessutom ökad känsla av pigghet och dämpar hungerkänslorna. Detta upplever du efter ca 3 dygn. Ketosfas uppnås vid intag av max 450-500 kcal och max 50 g kolhydrater (vilket du får i dig när du äter 3 Cambridge-måltider. Ej Slimbridge, den innehåller för många kolhydrater) på en vikt om 73 kg. Tänk på att sockerfria tabletter/tuggummi innehåller både kalorier och kolhydrater.
Den milda ketosen vid en viktminskning med Cambridgekuren är inte att jämföras med det sjukliga tillstånd som kan uppträda vid diabetes."

Jag passade på att ta nya bilder i morse - i brist på information från vågen. Bilderna är tagna med mobilen av dålig kvalitet, men jag måste säga att jag ser en markant skillnad från bilden i februari och då var jag ändå väldigt glad över resultatet ditills.

Nä.. Inte många kilon kvar nu.

14 Februari

9 April

9 April

Ketosrus

Det är händå för härligt. Det här med Ketos. Energinivån rusar upp och den där lilla rusiga känslan av lätt eufori.. Och det liksom riktigt känns hur fettförbränningen tar fart.

En bra sak med att inte ha så många kilon kvar att ta av, är att framgången märks mycket mer. Och TACK Emma för ditt glada tillrop under föregående inlägg! Ja, du har ju rätt, jag är nära viktmålet nu. Det kändes så bra att få en påminnelse om det. Hur nära jag är vet jag inte, men jag gissar på snarare 4 än 6 kilo. Har ännu inte införskaffat en våg så jag vet inte säkert, men det har snart gått två veckor sedan senaste vägningen och trots påsk och lyxhelg tror jag att det hänt saker. Det känns. Jag lääängtar efter att få väga mig och jag lääängtar till den dagen det står 68 kg på displayen!

Promenaden igår var förresten jätteskön - tack fina Tinsel för härligt sällskap! Imorgon blir det en rask lunchrunda i Hagaparken för min del. Träningskläder har ännu ej införskaffats, men mina Asicsdojjor funkar hur bra som helst till snabbpromenader.

Som sagt: full fart framåt!

Träningsblogg

Okej, första trevande försöket till att träningsblogga kommer här! Jag kommer alltså inte att förta mig vad gäller träningsinitiativ under min rena kur, men för att liksom ta ett steg i rätt riktning visar jag den planerade promenadrundan som skall gå av stapeln imorgon kväll. Exakt 8 km mäter den och enligt säkra källor skall solen gå ned kl 19:45 imorgon, så vi lär ha kommit till gatubelysningen i stadens trygga famn tills dess.

Så Tinsel, nu vet du vad som väntar!

Ren Kur, andra dagen

Det känns fint. Gårdagen förflöt utan några större konstigheter. Maken gjorde mig visserligen uppmärksam på att jag varit ovanligt skällig och lättretlig mot både honom och dottern men det beror nog mer på jobbstress än något annat. Visst, 450 kcal totalt och utanför Ketos gör väl inte humöret bättre..

Men ändå. Helt okej. Idag, en ny dag och solen skiner! Snön som föll igår är borta och vårfåglarna kvittrar ikapp för att ta igen all flirttid de förlorat under den tunglånga vintern som aldrig tycktes ta slut.

Men den tar slut. Så. Det känns fint.

Påsk och vidare

Påsken har förflutit väl ur ett påskperspektiv men kanske lite mindre väl ur ett dietperspektiv skall väl erkännas. Inget katastrofalt alls, jag har ersatt flera mål med CK-dryck men godis blev det en hel del. Påsken inföll exaktprecis samtidigt som värsta PMS-chocken och då gav jag helt enkelt efter utan att godiset behövde truga och be sådär överdrivet mycket. Men jämför jag med hur påsken har sett ut tidigare år är det milsvid skillnad. Bland annat bad jag påskharen specifikt om ett kalorifritt påskägg varför denne humorhare tog mig på orden och levererade ett påskägg fyllt med sockerärter..

Men som sagt, helt godisfritt blev det nu knappast. Och Janssons frestelse var god och gräddig även till frukost på påskdagen.

Men. Trots att jag förmodligen gått upp ett par hekto snarare än ner (vet ej, våg skall inhandlas idag), så känns det faktiskt helt okej. Ingen ånger och ingen ångest och det i sig får ses som ett stort framsteg.

Idag är första dagen på två veckors Ren kurande. Det var länge sedan nu och känns nästan lite.. exotiskt.

Full fart framåt!