tisdag 29 juni 2010

Överraskning

Idag sprang jag en runda i Hagaparken på lunchen. Det var varmt, solen gassade och jag var ganska energilös pga betydligt mindre energiintag de senaste dagarna så jag hyste mycket svaga förhoppningar om att få det att funka.

Och visst var det varmt och visst blev jag trött. Gick den sista biten, vad jag förmodar var närmare en kilometer  men hade egentligen ingen koll på hur lång runda jag gett mig ut på. Jag var trött när jag kom tillbaka till jobbet, men mer utmattad av energiförlust och värme än det faktum att jag tagit ut mig.

 Men när jag tittade på GPS-datan visade sig följande:

Trippm: 3,0 km
Färdtid: 00.21
Md.hast: 8,7 km/h
Maxhast: 19,3 km/h

Och jag blev så nöjd! Här tycker jag att jag är en slöing och lyckas ändå prestera en tid som jag kan vara nöjd med under förutsättningarna och där jag dessutom gått en del av rundan.

Så istället för att tycka att jag inte är tillräckligt bra tänker jag tycka att jag är riktigt strong. Självsnäll - det är den nya trenden 2010. Har ni märkt av den trenden?

måndag 28 juni 2010

Semesterplan

Snabb uppdatering idag. Jag måste jobba fem kvart i timmen för att kunna gå på semester med gott samvete på torsdag. S e m e s t e r.  På torsdag!! Och på fredag flyger vi till Sicilien och blir borta i tre magifantastiska veckor.. Då blir det bloggpaus.

Midsommarhelgen var alldeles magisk. Fantastisk, rätt och slätt. Tillbringad på den småländska landsbygden med vackra människor, får, getter, höns och tuppar, kaniner och katter, sol och grönska. Jag njöt för fullt av näranära samtal, skoj och dansstopptävlingar, åt utöver klassikern sill och färskpotatis lokala delikatesser såsom vildsvinsgryta och grill samt drack gott vin liksom en och annan favoritöl. Smygstartade semestern på ett utomordentligt sätt, helt enkelt.

Nu kör jag några dagar med CK-shakes som huvudsaklig föda för att känna mig riktigt nöjd inför resan. Vill komma ner något kilo så att jag har lite marginal. Jag tänker inte låtsas som om semester på Sicilien inte innebär några utsvävningar alls och då är det bättre att åka dit i toppform. Springstassen följer självklart med på resan och den kommer att användas flitigt.

Den enda plan jag har vad gäller hälsofokus förutom springrundor är att jag skall välja vin framför öl. Öl är gott, men faktiskt inte helt värt vad det kostar i form av kalorier och kolhydrater. Så, vin får det bli. Det är allt vad gäller restriktioner. Annars kör jag mottot äta allt men inte alltid. Jag skall hela tiden göra medvetna val och på riktigt njuta av varenda tugga och klunk. Leva. Njuta. Ta hand om mig. Allt i skön harmoni.

Så bara.

Känns bra och odramatiskt.

tisdag 22 juni 2010

Olycksdag

Jag gav mig ut på en löptur imorse omkring klockan sju. Solen sken och Ramones var i lurarna, allt kändes fint. Fick upp farten och började närma mig nerförsbacken ned mot Värtavägen.

Så har någon tappat ett sådant där band man har för emballage

vilket jag inte riktigt reflekterade över.  In med foten i öglan mitt i ett löpsteg, i en nedförsbacke, och så andra foten på snöret - KABOFF!

Jag flög huvudstupa framåt, tog emot med bröstkorgen och armbågarna.

Förutom smärtan och den där tappaluftengrejen som jag nog inte känt på sedan jag var barn, så blev jag rejält omskakad. En snäll dam tillika löpfrände följde mig hem igen.

Anitklimax.

Och dagen blev aldrig riktigt bra efter den där starten. Har känt mig alldeles uppluckrad och ynklig.

Men springa ville jag ju, så jag bestämde mig för att göra några kilometer på löpbandet innan jag skulle hämta dottern på dagis. Då lyckas jag smälla in min sandalettbeklädda fot i ett trappsteg och få in en rejäl träff på högra långtån. Det gick bra att springa ändå, visade det sig, men den är onekligen lite rödblå och öm. Armbågen ser klart demolerad ut och bröstet ömmar. Och ynklighetskänslan håller i sig.

Vilken dag va?!

Men jag slog personligt rekord på löpbandet. 4,3 km sprang jag med en fart av 9km/h. Jag tänkte ta 5 km, men det började kännas obehagligt med små stickningar i ansiktet så jag bröt vid 4,3. Men det är hur som helst 1,3 km längre än jag sprungit någonsin tidigare! Så allt är inte dåligt idag. Men onekligen det mesta.

söndag 20 juni 2010

Upp till bevis

Helgen har varit mycket utsvävande. Prinsessbröllop tenderar visst att få en och annan hälsobloggare att gå utanför de gängse mat-och-dryckes-ramarna och så även för denna alltså. Det var champagne och små goda tapenadecrostini och god middag och vin och drinkar och chips.. Ja, ni fattar. Satt uppe till klockan sentsent med finaste maken och brapratade, för att vakna minst sagt mör. Bakis heter det visst.

Kvällskvisten skulle tillbringas framför TVn blev det bestämt. Men filmen var så fruktansvärt dålig. Plågsamt dålig. Smekmånaden .Och jag började skruva på mig och tänka att kanske skulle det vara bättre att röra på mig än att fördriva tiden med något som inte är det minsta underhållande. Jag dryftade tanken för maken som genast supportade med ett jamen det är väl klart att du skall ut och springa!

Så då blev det så. Tre kilometer löpning och 120 trappsteg som avslutning istället för hjärndöd rulle och säkert något tuggbart.

Och när jag började känna mig sliten på sluttampen bytte jag till världsbästa springlåten och fick därmed kraft att springa upp för sista backen:



Bra val tycks det mig. Nu duscha och sova för att åka till Prag över dagen imorgon. Ny löprunda på tisdag, på onsdag blir det bodypump på jobbet igen! Med ett aktivitetsmönster som detta är det liksom inte hela världen med ett lite utflippat dygn. Det är summan av kardemumman som spelar roll och den här summan ser fin ut.

Tjipp!

fredag 18 juni 2010

Tjoho!

Tack snälla för att ni kommenterar stort och smått! Ni skall veta att jag blir så in i bängen glad av all support och kloka tips!

Nu är jag just hemkommen från en tvådagarsresa med mitt Polengäng och ett långt-ut-i-bushen-summer-team-meeting med aktivitet som tema.

Och jag kan inte annat än förundras över vilken resa jag har gjort. Här står jag och känner rent jubel i kroppen över vetskapen att jag skall få terrängcykla 1,5 mil.. det är jag inte riktigt van vid kan jag säga. Och jag cyklade som en liten blådåre! Skrattade åt min egen iver när jag kämpade med de sandiga, steniga, rotknöliga, lerpöliga vägarna. Den häftiga känslan av muskler som jobbar..

Dessutom; så storkonstigt att ha släppt lös tävlingsmänniskan i mig efter snart trettiosju år. Jag får lov att tycka att det är roligt att tävla, därför att jag  äntligen har förstått attt jag faktiskt inte kan förlora. Inte egentligen.

Känslan av att med alldeles gott samvete ta en kall öl i solskenet vid hemkomsten efter strapatsen. En. Och njuta av den. Och känslan av att dricka knappt två glas vin till den stora temafesten på kvällen, vara social och glad och dansa. För att därefter gå över till vatten. Och fortsätta vara social och glad och dansa. Okej då, bara vatten, med undantag för den där speciella skålen med medarbetaren:

We have an important moment now. When a Polish person invites you for vodka - it is serious and you don't say no. Friends drinks vodka together. Na zdrowie!

Det är så mycket som händer. Små saker som är jättestora. Viktiga. Jag reflekterade över det häromdagen, att glupsket har försvunnit ur min hjärna. Det omåttliga suget finns inte längre. Måttligheten har tagit fäste.

Livet är fint och jag har förresten pilatesrelaterad träningsvärk i magen. Kanske inte är så tokig träningsform ändå..

Tjoho!

onsdag 16 juni 2010

Njae..

Pilates är nog inte riktigt min grej. Körde ett 45 min-pass i morse tillsammans med kollegorna, men fick ingen wow-känsla alls. Det kändes mest.. obekvämt.

Jo, jag fattar att det handlar om kompetens. Att det är omöjligt att få till det rätt med en gång und so weiter. Att Pilates är svårt och att man behöver köra passet mer än en gång för att på riktigt kunna uttala sig. Men. det var liksom inte roligt. Knöligt och segt och trôkigt. Lusten försvann och jag ville hellre sova.

Jag behöver nog lite mer adrenalin och puls om jag skall tycka att det är roligt. Framförallt när passen startar klockan sju.

Så. Då vet jag det. Det lär nog bli så att jag hänger med kollegorna fler gånger, men då behöver jag ju inte förvänta mig någon wow-känsla heller.

tisdag 15 juni 2010

Stark, snabb och lätt!

YIIIIIIIIIIIIIIHAAAAAAAAAAA!!!

Exakt tre kilometer. Utomhus. Runt gärdet. Kuperad terräng. Sprang hela rundan. S p r a n g  h e l a  r u n d a n!
Avslutade med att gå 60 trappsteg.

22 minuter. TJUGOTVÅ MINUTER.

Kaloriförbrukning: 212 kcal
Hastighet per km: 8 km/t
Tid per km: 7:15 min/km
Underlag: Blandat
Omgivningar: Blandad terräng

När orken tryter:
1) Byt låt på mp3-spelaren
2) Tänk stark. snabb och lätt, stark, snabb och lätt.. (Tack Rosa Milton!)
3) Le. Fyll kroppen och inombordet med lyckan över att faktiskt springa. Jag springer. J a g  springer!

Hurrahurrahurrahurraaaa!!!

Fågelruset

Dottern fick en vackerglittrig ring av kära vännen, fullt dekorerad med små turkosa glasstenar i flera lager. Fullkomligt oemotståndlig förstås. Hon blev så innerligt lycklig att hon genast bestämde att hon skulle bära den på dagis nästkommande dag.

Dessvärre var de där stenarna inte så hårt limmade, så efter en dag på dagis var ringen inte fullt lika skimrande glittergrann och flera små stenar saknades. Vi pratade om saken och det var tydligt att dottern var besviken. Vis av erfarenhet förberedde jag mig på en krisreaktion på väg hem från dagis. Men istället utspelade sig följande:

D sitter stilla, kontemplativt i baksätet på bilen med ringen i handen. Jag försöker få kontakt men hon är djupt försjunken i tankar. Så tittar hon upp och säger:
Nu vet jag vad jag skall göra med ringen.
Jag: Vad skall du göra?
D: Fågelruset har varit och de behöver ju ett pris.
Jag: ?! Fågelruset? Vad är det?
D: Fågelruset är en flygtävling för fåglarna, och skatan och kråkan vann men de har inte fått något pris. De älskar ju sånt som glittrar. De skulle bli jätteglada för den här ringen.
Jag: Det låter ju jättebra. Men hur skall du ge dem den?
D: De hittar alltid sånt som glittrar. Jag lägger den i gräset bara.
Hon springer ur bilen, ut på gräsmattan och placerar nogsamt den glittriga tingesten i gräset.
Kommer nöjd tillbaka.
D: Nu kommer de att hitta den. Skatan får ringen och till kråkan finns en liten blomma precis vid sidan om. Nu har de fått pris.
Så kunde vi gå in och göra middag.

Fågelruset, va! Tänk så mycket man inte vet.

måndag 14 juni 2010

Hommage

Och när jag nu befinner mig i något slags nostalgisentimentalt flow är det lika bra att fortsätta.

Min man. Make. Käraste. Partner. Prins. Mitt bästa. Har inte alltid varit så bra på support. Faktiskt. Det är inte så jävla lätt att stötta en annan människa. Många gånger inbillar vi oss att det är enkelt att stå vid sidan om men ibland kan det vara det allra svåraste. Det kan till och med vara riktigt läskigt. Och för vissa människor är det läskigare än för andra. Så är det bara.

Men saker händer. Livet förändrar sig, utmanar en, och plötsligt börjar vi själva förändras. Sakta men säkert blir det som var läskigt tidigare mycket mindre läskigt. Och till slut kan vi möta det där som vi varit så rädda för och undra vad det egentligen var som var så förfärligt hemskt.

Idag har jag sprungit med ljuv musik i öronen. Mannen har valt ut en hel massa skivor som han har tänkt skall passa mig och lagt in dem på MP3-spelaren för att det skall gå lättare för mig att springa. Och det där.. För mig är det partnerskap och stöttning i sin sannaste form. 

Och den där känslan, glädjen av att bli sedd och omtänkt gav mig en hel massa extra kraft! Jag har sprungit till Blood sugar sex Magik med Red Hot Chillipeppers som jag inte lyssnat på de senaste tio åren. Men som jag lyssnade på varenda resa mellan Halmstad och Mariestad för arton år sedan i väntan på att få vara med den där underbara människan som jag gått vilse till på Hultsfredsfestivalen. För att kunna hitta hem.

Uppskattning, stöd och bekräftelse. På riktigt. Att ha en människa vid din sida som vill att du skall lyckas och som tycker att du är bra som har kommit så långt. Det är viktigt.

Och dessutom har ju maken nu blivit inspirerad och tar hand om sig själv som en konsekvens. Och blir tillochmed snyggare än den där underbara artonåriga människan som jag gick vilse till på Hultsfredsfestivalen. För att kunna hitta hem.

Så himla bra.

Förebild

Jag skrev ett mail.

Hej kollega,

Kommer du ihåg när vi var i Warszawa med ledningsgruppen för något år sedan och bodde över på hotellet? Vi gick till gymmet tillsammans och du sprang på löpbandet och jag cyklade.

Jag minns att jag var så imponerad av att du bara kunde springa och springa; det såg så himla lätt ut! Du var full av energi och uthållighet.

Samtidigt kändes det fullkomligt ouppnåeligt för mig. Jag hade en grundmurad övertygelse om att jag på något vis inte var skapt för löpning. Bara tanken på att ställa mig på löpbandet gjorde att jag antingen skrattade i försvar eller fick hjärtklappning.

Men från och med den där workout-upplevelsen har jag, mer eller mindre omedvetet, förknippat dig med kondition och löpband. Och när jag nu, för första gången i mitt liv, har satt igång med konditionsträning, har du varit min förebild, eller målbild.

Så idag på lunchen sprang jag för första gången någonsin i en halvtimme i sträck. 9 km/h höll jag och även om jag hade mina svackor, tvekade jag aldrig att fortsätta. Och det var så underbart! Och jag kände mig liksom.. så som du såg ut där på gymmet. Stark och full av energi och uthållighet.

Plötsligt, bara sådär, blev jag medveten om att du har funnits med mig hela tiden. I jakten på konditionen, eller vad man skall säga.

Och upplevelsen idag är en milstolpe som på många vis är väldigt existensiell. Nu kan jag säga till de jag möter att jag springer. Att jag är en person som tycker om att springa.

Det är stort.

Så tack, för din inspiration. Och tack för att du är så bra på att springa på löpband!

//

Kanske blir han förvånad. Men mest blir han nog glad. Jag är fantastiskt glad. Och stolt. Det kändes som om jag flög fram. Och det kändes som om jag är skapt för att springa. Jahapp. Nu gråter jag igen.

söndag 13 juni 2010

Inga katastrofer

Idag är jag seg. Väldigt seg, vilket jag också förtjänar efter den gångna veckans utsvävningar. Det har varit en vecka extraordinaire skulle man kunna säga.

Måndag och onsdag förmiddag gick i sundhetens tecken med bra matintag och bra träning. På onsdag eftermiddag drog jag iväg till Oslo för en sammankomst som skulle sträcka sig från onsdag kväll till torsdag lunch. Vinprovning à la grotesque (jo, jag är en stjärna på franska som ni märker) med inte mindre än 17 (sjutton!) olika viner. En helt bisarr upplevelse kan jag lova, om än att jag endast drack en bråkdel av vinet blev det lite i överkant.

På torsdagen blev det lite vin och fantastiskt god indisk hämtmat hos älskade vännen och på fredagskvällen delade vi på en pizza, drack ytterligare lite vin samt klämde ner en liten bit nöttårta också. Och lite dessertvin på det.

Igår gick jag upp strax efter fem på morgonen för att flyga hem till Tinsels möhippa. Tidig champageskål, sund sushilunch och japansk middag på kvällen är väl inte så mycket att orda om, men därtill en hel del drinkar och vin förstås. Och en hel del snacks frampå småtimmarna.

Så jisses vad jag har slagit mig lös. Och imorgon, måndag är det återbesök hos Lena på Viktklubben för avstämning i hållaviktenprocessen.

Men det är så fantastiskt för jag har märkt att jag är alldeles lugn. För bara ett par månader sedan hade jag stressat upp mig och säkert kört hård späkning idag och imorgon för att försöka vara i okej skick inför vägningen. Men det där känns långt borta idag.

Jag kan bara konstatera att jag har landat i min livsstilsförändring. Jag tänker inte katastroftankar längre. Under veckan som gått har det helt klart varit ett för högt intag av framförallt alkohol, men jag vet att det har varit en exeptionell vecka; ett undantag inte en regel. Och jag vet att vågen säger visar 1,5 kg mer än den borde men det spelar liksom ingen som helst roll!

Det spelar ingen roll.

För jag vet. Jag är förändrad. Mitt förhållningssätt till mitt sätt att leva är i grunden annorlunda än förut. Jag motionerar. Springer och kör styrka. Jag äter balanserat och när jag tycker att det blivit i överkant, använder jag Cambridgesopporna som ett naturligt och väldigt smidigt komplement och balansverktyg i vardagen. Det funkar hur fint som helst.

Mitt sikte är fortfarande inställt på att ligga kring 68 kg och jag vet, jag vet att jag kommer att nå dit väldigt snart.
Och värre än så här, värre än att jag haft en vecka i lite överkant, kommer det aldrig bli. För jag är i kontroll. Jag styr över mina intag av mat och dryck. Konsekvensen av en vecka som denna kan aldrig någonsin bli värre än att det går att rätta till under den kommande. Aktiva val är det som gäller. Jag ångrar verkligen inte de val jag gjort; jag har haft det trevligt och har njutit av den där massiva guldkanten. Och det som är viktigast: Jag är tryggt förvissad om att jag kommer att få en väldigt balanserad och bra vecka. Eller snarare, jag kommer att ge mig själv en balanserad och bra vecka.

På torsdag blir det sommaravslutning med gänget i Polen men det är inte heller något bekymmer.

Det känns så fantastiskt lugnbra och tryggt. Jag väljer. Balanserar vant, väger och måttar, lägger till och drar ifrån, helt utan rädsla för några katastrofer. Därför att jag är den som väljer om där skall finnas katastrofer eller ej. Och jag väljer ej. Det finns inget att vara rädd för. Jag bestämmer hur jag vill ha det och jag vill ha det bra. Jag väljer balans.

Så. Jag ser fram emot morgondagen. Löpträning tidigt nu när träningsvärken börjar ge med sig, och så träff med Lena under förmiddagen för att också uppdatera mitt soppförråd.

Nu börjar solen titta fram. Kanske blir det en halvtimmesrunda i bakistempo. Vi får väl se, dagen är inte slut än.

fredag 11 juni 2010

Japp

Hello Träningsvärk from hell!

onsdag 9 juni 2010

Spagetti

Alltså. När jag kom till jobbet iförd träningsstass, möttes jag av kollegor i omklädningsrummet. Men Sara! Så roligt att se dig! Skall du också vara med?!
Mitt svar blev Eh?
Kollegorna framhärdade Ja, vi har ju bodypump nu!
Jaså har vi det! Ja, där ser man svarade jag och så var saken biff.

Mitt livs första bodypumppass är nu avklarat och jag kan erkänna att jag skrattade mer än en gång under denna märkliga upplevelse. Min kropp blev ju fullkomligt spagetti! Mot slutet kunde jag inte riktigt svara upp på instruktörens hurtfriska tillrop, kroppen lydde helt enkelt inte. Därav skrattet. Men jag gjorde så gott jag kunde och nu vet jag att jag klarar kollektiv träning också, helt utan prestationsångest!

Så nu ser jag fram emot träningsvärk utan dess like. Jisses. Jag säger bara det. Jisses.

tisdag 8 juni 2010

Planer

Imorgon blir det morgonträning på jobbet. Så. Nu när jag skrivit det är det sant.

Morgonträning. Löpband. Kanske lite styrketräning. Hurra!

söndag 6 juni 2010

Morgonrunda

Vaknade tidigt imorse. Dottern är sjuk, så det är VAB som gäller idag och då maken skall iväg till jobbet behövde jag gå upp i tid för att hinna springa den planerade morgonrundan. Sov oroligt och vaknade 1,5 timme tidigare än vad jag hade behövt göra. Efter en stunds velande och omsomningsförsök tog jag mig och gav mig ut.

Det blev en sväng runt gärdet, totalt 3,13 km på 23 minuter. Av dem sprang jag 2,3 och sedan var jag helt slut och blandade gång och småjogg. Märker att jag redan är snabbare, om än inte så mycket uthålligare än för en vecka sedan.


Tre saker besvärar mig dock under löpningen:

1. Sportbehån trycker över bröstet och gör att jag inte kan andas optimalt vilket påverkar löpningen märkbart. Jag trodde verkligen att den här Nike-historien var helt rätt, men nu efter några rundor märker jag att den är för pansarlik på något vis.

2. Jag har för små inneröron och lyckas därför inte få hörlurarna till telefonen att sitta fast. Tråkigt att inte kunna ha musik! Behöver således införskaffa en riktig Ipod eller liknande samt några slags handikappanpassade hörlurar för dvärgöron

3. Det viktigaste av allt: HJÄRNAN! Ja. Min hjärna besvärar mig. Motarbetar mig så att säga. Jag får kämpa oavbrutet med att hålla neggotankarna borta. Nu orkar jag inte mer. Jag orkar ABSOLUT inte mer än fram till det där trädet eller Vad håller jag på med egentligen? Jag kan väl inte springa heller. Nu tänker de jag möter säkert att jag ser trött ut. Sådär håller jag på. Jo, visst är det jobbigt att springa, men det är ju också skönt och häftigt att jag utmanar mig själv och då skulle jag vilja att min hjärna samarbetar med mig. Och jo jag bemöter neggotankarna och motbevisar dem oftast, men det tar på krafterna. Kan jag inte bara sluta? Börja peppa mig själv istället. Bara springa på självkänsla, glädje och fokus?

Någon som har tips på bra mantran att använda när det känns jobbigt? Eller gäller det bara att stå ut? Går neggotankarna över i takt med att jag på riktigt anammar min nya identitet som motionist? Jag vet inte. Kanske skall jag bara vänja mig vid mitt nya jag.

Jag såg förresten en mycket märklig sak imorse då jag svidade om: Min övermage har fått ett relativt väldefinierat streck i mitten. Det måste ju rimligt vis vara musklerna som gömmer sig där under. Surrealistiskt. Snacka om brutalt navelskåderi, men här kommer ett bildbevis på den remarkabla upptäckten.

Och springskorna..

..har jag lyckats springa in på någe vis. Inte en endaste lite blåsa har synts till sedan jag faktiskt började använda dem till det de är tänkta.

De funkar fint!

lördag 5 juni 2010

Gresarundan

Jag vaknade upp rejält bakis idag efter gårdagens utsvävande studentfirande. Klev dock upp och drog omgående på mig löparstassen och gav mig iväg på en trekilometersrunda - Gresarundan, här hos svärföräldrarna innan frukost. Gick sista biten uppför lilla backen annars sprang jag i ett.

Det går framåt! Stolt och nöjd.

onsdag 2 juni 2010

Vårrusigare

Det var med en i sanning stor anspänning jag begav mig till Vårrusevenemanget vid universitetet. Det finns de som har en identitet som "löpare" och på andra ytterkantet finns de som har en identitet som "ickelöpare". Jag har så länge jag kan minnas tillhört den senare kategorin.

Om man är rädd för att göra bort sig kan ett sätt att skydda sig vara att förlöjliga det man är rädd för. Och tro mig, jag har förlöjligat. Förkastat. Och förtalat i största allmänhet. Tråkigt och töntigt och sjävplågeri och bara helt enkelt sååå jäkla tamt att springa vårruset. Röra på sig. Motionera.

Tävla.

Om man tävlar kan man förlora, nämligen. Och om man ställer upp i en springtävling så lär man bli omsprungen av en hel drös folk. Om man nu inte är den elitsprinter som vinner hela tävlingen. Så jag har inte tävlat.

Och jag har på allvar trott att om man inte tävlar så är man ingen tävlingsmänniska. HA! säger jag. Så jävla fel.

Jag är ju verkligen en utpräglad tävlingsmänniska. Och jag hatar att förlora. Så då har jag bara tävlat inom de områden där jag har goda chanser att vinna. Bli bäst.

Men nu är det slut på dumheterna. Nu har jag kammat mig. Fått ordning på torpet och prioriteringarna så att säga. Bestämt mig för att möta mina rädslor och bli av med de mest besvärande försvaren.

Så när kära vännen frågade om jag ville vara med mötte jag min rädsla och sa ja. Dock under förevändningen att jag ju kan lufsa, för det lovade vännen att jag kunde få göra. Tanken på mig själv lufsandes, fick mig att våga. Det är ju inte svårt att lufsa fem kilometer. Inte alls.

Men så hände det sig, att när jag föreställde mig själv lufsandes började jag tävla med mig själv liksom lite successivt. Först gick jag om mig själv snabbt i tanken. Blev sur på mitt eget lufs, så att säga. Och sedan småsprang jag om mig själv när jag gick snabbt. Och tillslut såg jag mig själv komma in i något slags flow och jogga rytmiskt ganska långa sträckor. Typ sexton minuter eller så.

Och kan ni tänka er? Jag sprang faktiskt tre kilometer i streck. Tre kilometer bara tuffade jag på! Så blev jag trött och hjärnan började bråka med mig om att jag ju likt en humla som egentligen inte skulle kunna flyga (jag vet att det där är ren bullshit men ni fattar liknelsen) egentligen inte kan springa. Och då kunde jag ju inte det heller. Hjärnans makt är väldigt stor. Så då gick jag i en kilometer i snabb takt. Och sista kilometern sprang jag. Så fyra kilometer sprang jag idag och det är mer än jag någonsin sprungit i hela mitt trettiosexåriga liv. Trettiosex var också de minutrar det tog för mig att springa. En högst medioker tid för mänskligheten - ett världsrekord för mig.

Så när jag passerade mållinjen började jag gråta. Det blev så stort. Så fantastiskt symboliskt och det bara brast för mig. Att jag kommit så långt, både bokstavligt och bildligt. Det är stort. Fyra kilometer. Det tål att gråtas åt.

Vårrusig

Ikväll är det alltså vårruset och jag skall rusa.

För ett år sedan trodde jag aldrig att jag skulle skriva ovanstående mening. Men nu är den skriven. Och det mest fantastiska är inte att jag skall delta i vårruset. Det mest fantastiska är att min prestationsångest är som bortblåst.

Nej, jag har inte tränat massor. Väldigt mycket för lite, snarare. Men bara det att jag skall ställa upp känns fantastiskt nytt och spännande. Jag ställer in mig på att powerwalka järnet och jogga så mycket jag orkar. Jag skall göra mitt absolut bästa, men samtidigt inte prestera över min egen förmåga.
Den inställningen, den känslan.. Den är stor för mig.

Jag skall vara med i Vårruset. Lagom. Och vara stolt över det. Tjoho!