Sunda Saring

Status

2011-03-24T07:25:00.000-07:00

Jag håller vikten helt utan ansträngning. Jag tänker inte på det längre. Jag bara är.

Och just nu känns det som om jag aldrig har varit friare. Min vikhållning är inte anledningen till frihetskänslan. Frihetskänslan är anledningen till att jag håller vikten.

Det är underbart.

Stolt

2010-12-17T04:42:00.000-08:00

Nu är det snart ett år sedan jag påbörjade min resa mot idealvikten.
I maj 2010 nådde jag i mål och fortfarande, sju månader senare, håller jag vikten.
Pendlar ett, två kilo hit och dit, men aldrig mer. På banan.

Och jag är stolt. Och förundrad över att det inte är svårt.
Jag är jag nu. För första gången i mitt liv är jag verkligen i mig själv. På alla sätt.

Just nu går jag igenom en enorm livsomställning med skilsmässa, flytt och hög belastning arbetsmässigt och ändå håller jag vikten. Det, för mig, är nog den största bekräftelsen på att jag hittat mig själv.
Att jag inte börjar strula, eller straff-/tröstäta.

Jag är hemma. För gott.

Landat

2010-09-29T06:40:00.000-07:00

Det har hänt en viktig sak. Jag har landat nu. Det känns så tydligt. Denna människa är jag. Jag skall se ut så här. Jag känner igen mig nu.

Jag har landat.

När jag ser mig i spegeln ser jag mig. Jag blir glad och stolt över mig, fortfarande. Men jag är inte längre överrumplad och förvånad. Jag känner mig.. normal. Och fin.

Ätandet går bara bra. Plus och minus och likamed är det som gäller. Går jag upp ett par kilo känns det på kroppen, jag behöver inte ens väga mig. Det räcker för att jag skall öka medvetenheten och fokuset. Men min hjärna är inte längre inställd på ett viktreduceringsmode. Den är inställd på balans.

Jag lever.

Lever väl.

Visst har jag hamnat i lägen de senaste fyra månaderna som jag hållit vikten där jag har återfallit i någon slags destruktivitet, men det är ändå så långt ifrån mitt gamla beteende. Mitt gamla förhållningssätt. Det som var är inte längre nu.

Och samtidigt händer det väldigt mycket i mitt liv just nu. Saker som tar mitt fokus och engagemang. Både roliga och tråkiga saker, men det kräver att jag är i mitt eget liv. Så bloggandet blir lidande. Jag känner inte heller att det ger mig så mycket - just idag.

Det är inte dags att sluta blogga. Jag kommer tillbaka. Jag kommer tillbaka när andan faller på. Men för nu tar jag en paus.

Allt gott till er kära vänner, bloggläsare och kämpare!

På tåget

2010-09-13T08:18:00.000-07:00

Närå, älskade Maja, jag har inte halkat av tåget! Däremot är det så in i bängens mycket just nu att bloggandet uteblir. Och löpträningen har helt legat i träda på grund av en envis magbacill. Tråkigt.

TACK för att du håller kattögonen på mig.

Jag var på uppföljningsmöte hos bästa Lena förra veckan. Jag vägde precis på grammet samma som de senaste två gångerna och det innbär att jag har hållt vikten i fyra månader nu. Det känns fint och bra och rätt. Men det är ändå inte utan kamp vill jag förtydliga och ett mer nyanserat inlägg med reflektioner kommer så snart lägenhetsförsäljningen är avklarad..

Hörs snart!

Framåt, vidare!

2010-08-29T07:25:00.000-07:00

Måndag Stockholm: Jobb och budgivningsdramatik på finhuset, dålig sömn
Tisdag Stockholm/Malmö: Jobb, budgivningsdramatik, vinstchock, kontraktsskrivning, flygresa till Malmö, dålig sömn
Onsdag Malmö: Ledningsgruppsutveckling, middag, dålig sömn
Torsdag Malmö/Köpenhamn: Ledningsgruppsutveckling, studiebesök, flygresa till Warszawa
Fredag Warszawa: Jobb, mammabesök, shopping, middag
Lördag Warszawa: Shopping, middag, jazzklubb
Söndag Warszawa: Shopping, TRÄNING!!! 30 minuter intervallträning på löpbandet. Ser nu fram emot en lugn eftermiddag/kväll på hotellet.

Imorgon bär det av till Krakow för mer jobb och trevliga möten med kollegor från runt om i världen. Blir i Krakow ända till torsdag med en inte helt igenom fullspäckad agenda, så det lär bli gott om tillfällen för träning.

Och nu har jag tagit ett omtag, jag har vänt ur svackan. Träningskläderna är inte bara packade utan med för att användas. Jag har dessutom mildrat mina egenkrav. Jag pressar mig för hårt ibland och det håller inte i längden. Jag dukar under när jag inte orkar leva upp till dem om de yttre omständigheterna ruckas. Och då blir det backlash av alltihop.

Samtidigt är det så onödigt att jag gör sådär; kommer in i det gamla alltelleringettänket. Kör stenhårt eller inte alls. Det är ju bättre att springa 20-30 minuter med tät regelbundenhet än att köra ambivalenta långpass varannan vecka, typ. Så är det bara. Så. Kraven ner och närvaro i nuet. Fokusera på alla bra val jag faktiskt gör istället för de fantastiska superval och överprestationer jag inte riktigt förmår mig göra.

Så regelbundenhet är målet. Inte att hela tiden springa längre och snabbare. Nej. Regelbundenheten, rutinen är viktigare. Jag springer för att jag mår bra av det. För att det är bra för mig. Inte för att pressa mig själv till stordåd. Det viktigaste är att jag springer.

I början av nästa år kan jag dessutom se fram emot att springa i en väldigt vacker skog. En väldigt vacker skog, alldeles precis i närheten av det vackra hus som skall bli vårt. Bara en sån sak.

Omtag gjort. Nu: framåt, vidare!

Förkylning..

2010-08-24T01:14:00.000-07:00

..gör inte saken bättre. Av träning blir det intet. Men det är som ni säger, jag har bestämt mig. Jag vet åt vilket håll jag skall gå. Framåt!

Tack för ert stöd, det betyder väldigt mycket.

Knäpptänk och PMS-svacka

2010-08-20T05:18:00.000-07:00

Massor av jobbresor, börjajobbastress och PMS är inte bra igredienser i mitt inre liv och mitt fokus tappar riktning.
Jag är inne i en svacka med knäpptänk och felval. Har valt bort löpning till förmån för soffan och extramackor (frallor med massa smör och kaviar och ost. Jojatackarjag..) Och dumlekolor.

Se! Jag kan också göra fel!

Men jag skall aldrigaldrigaldrig tillbaka till mitt gamlajag och därför måste jag bryta nu.

Problemet är att jag känner mig lite vilsen. Strategivilse. Verktygsvilse.

Jag tycker ju om att få hjälp av mina soppverktyg. Det passar mig så bra! Bra att ha på mina resor och enkelt. Behöver inte tänka. Planera. Jag tänker och planerar annars helahela tiden. I jobbet. Hemma. Så jag tycker så väldigt mycket om att rätta till ett felsteg med soppa.

Men nu har jag plötsligt gått och blivit motionist. Löpare. Ja, faktiskt. Identifikationen börjar mer och mer sätta sig: jag är en sådan som löptränar. Jag springer.

Och jag vill hålla kvar vid den. Ja, jag vill faktiskt förbättras. Nå framsteg. Och jag har märkt att jag är en känslig rackare när det kommer till energipåverkan. Precis som jag är känslig för hormonpåverkan och sockerpåverkan.. Jag behöver liksom energiintag och kolhydrater för att orka prestera. Och det rimmar dåligt med VLCD.

Vilse som sagt.

Kan ni hjälpa mig att bena? Hjälp mig tänka. Hjälp mig få perspektiv, fokus och kraften tillbaka.

Och jag fattar trögt!

2010-08-16T12:34:00.001-07:00

NU gick det plötsligt upp för mig: Det var ju för tusan min bästa tid hittills!
Tjohoo igen!!!

I DID IT!

2010-08-16T12:28:00.000-07:00

Distans: 3.24 km
Tid: 00:18:23 (20 min den 2/8)
Medelhastighet: 10.57 km/t (9:72 den 2/8)
5:41 min/km
Kcal: 231 kcal

Konditionsvärde: 43 ml O2/kg/min (Bra!)

Dagens mat:
- Slarvade med frukosten, det blev bara en latte av mellanmjölk på jobbet..
- En bra, vegetarisk lunch med böngryta, grönsaker och en stuvad potatis
- Ett päron och ett äpple till mellanmål
- Kycklinggryta med cyrry, banan och paprika, koksmjöl, matlagningsgrädde o hönsbuljong. Mycket kyckling. Jasminris, ca 1,5 dl.
- En stund innan löprundan tog jag en halv Paulun-bar som jag fick i samband med Iform-loppet. Äckligt söt men det var nog bra. 1,5 glas vatten.

TJOHOOOOO! Det gick utav bara farten! Och jag tog ut mig genom att tokspringa sista lilla uppförsbacken. swoschswosch framåtframåt, all kraft framåt!

Och nu när jag sprungit lite andra banor, längre distanser och mer uppför, märker jag att den här rundan är ganska mycket nerför.. Det har jag inte alls märkt tidigare, men säkert 1/5 av rundan är från svagt till starkt sluttande. Så det kan vara läge att utmana mig ytterligare snart.

Men jag skall faktiskt köra den här 3.24 km-banan ett tag till. Ge mig själv möjlighet att njuta över att det går lättare. Inte pusha mig själv till det yttersta helahela tiden. Så ett tag till håller jag fast vid min Gärdetrunda. Men snart nog ökar jag. Då blir det femkilometaren som blir vardag. Och trekilometaren baklänges. Kanske en femkilometers och två "baklängesrundor" i veckan. Vad tror ni?

Tjoho!

Ps. Och RosaMilton; min förebild och superpeppare: TACK för kostråden i förra inlägget! Det är precis sådana insidertips jag behöver!

Just DO it!

2010-08-16T10:47:00.000-07:00

Efter ett fantastiskt fint Tinselbröllop med vacker vigsel, god mat och dryck, fina tal och bra dansmusik är jag onekligen lite sliten fortfarande. Trots att jag var toastmistress och därmed tog det väldigt lugnt med alkoholen under middagen. Det är väl åldern antar jag. Och det att anspänningen släpper.

Nu sitter jag här och försöker uppbåda kraft och energi för att dra på mig löparstassen och ge mig ut en trekilometare. Det känns trögt.

Jag har tidigare ikväll surfat runt för att försöka tillägna mig lite kunskap om bra mat för löpträning men det känns som om jag helt enkelt har svårt att fatta. Finns det någon av er kära läsare som kan ge en kortfattad beskrivning av grundprinciperna för mat och löpträning så blir jag tacksam; hur äter ni, vad äter ni och när äter ni?

Känns som om jag inte alls lyckas ladda upp energi som jag borde. Men det är kanske bara ett försvar, vad vet jag.

Nä va tusan. Nu drar jag ut. Det är ju bara att göra det. Går det trögt så får det göra det. Huvudsaken är att jag tar mig ut.

Just DO it!

Lunchrunda

2010-08-13T04:56:00.000-07:00

Gav mig ut på en lunchrunda. 2,8 km och lite mer backar än vanligt. Tuuuuungt. Och jag klarade inte hela banan på 3,25 km som jag tänkt mig. Men ändå, jag har sprungit mig trött och svettig. Jag är nöjd att jag gav mig ut och att jag gjorde mitt bästa, dock inte nöjd med resultatet.

Distans 2.78 km

Kaloriförbrukning 197 kcal
Hastighet per km 9,5 km/t
Tid per km 6:19 min/km
Konditionsvärde: 39 ml O2/kg/min vilket betyder att jag halkat ner från bra till average igen. *morr*

Jag behöver äta bättre. Mer energi måste in om jag skall orka ladda ur. Så enkelt är det. Imorgon blir det motion i form av dans på bröllop, det ser jag fram emot!

Stolt trots formsvacka

2010-08-11T12:06:00.000-07:00

Jag var beredd att bryta efter första kilometern. Tryckande åskkänsla i luften, en trasig mp3-spelare och en kropp som kändes som om den vägde 100 kg fick mig nästan på fall. Särskilt det där med musiken. Jag har blivit beroende av Mando Diao som energikälla helt enkelt och utan dem blev trängseln, den tryckande värmen och min egen andhämtning besvärande påtaglig. Och banan är bra mycket backigare än vad min Gärdetrunda är. Så jag började tänka feltankar. Neggouppmaningar började göra sig hörda. Äsch, ge upp. Det skall ju vara roligt att springa, det här är ju bara hemskt. Jag kommer ändå aldrig att orka springa fem kilometer under de här förutsättningarna. Jag skiter i det. Måste stanna.

Men jag lyckades fokusera. Tänka på hur kroppen verkligen kändes. Obehagligt? Ja. Gör det verkligen ont? Nej, inte egentligen. Är det farligt? Nej. Klarar jag av att fortsätta? Absolut. Så ny fokus. Tänk att jag gör detta. Springer fem kilometer. Det är ju fantastiskt. Jag har inte ens börjat närma mig min fulla kapacitet. Det är bara att fortsätta. Allt är som det skall vara. Så visualiserade jag målet framför mig. Såg mig själv springa över mållinjen med vetskapen om att jag hållit det löfte som jag gav mig själv vid Vårruset: nästa femkilometerslopp skall jag springa hela vägen.

Samtidigt drog jag ner på ambitionen. Det var uppenbart att jag inte skulle klara av att springa på 31 minuter. Inte en möjlighet. Så jag saktade ner. Gav mig själv chansen att hitta kraften igen, balansen. Och energin som kom över mig på upploppet var fantastisk. Jag sprang verkligen över mållinjen även om benen, ja hela kroppen skakade när jag väl stannade.

00:32:02 blev så sluttiden för Iform-loppet 2010. Nästa år kommer min tid inte bara vara betydligt bättre, jag kommer att springa milen istället för fem kilometer och den vetskapen gör mig glad. Och förväntansfull.

Samtidigt. Som finvännen sa efter sitt eget avslutade praktlopp: Det är ju faktiskt rätt fantastiskt; detta är mitt tredje femkilometerslopp i år och jag började löpträna i april från att aldrig tidigare ha sprungit.
Och jag kan inte annat än relatera: Detta var min andra femkilometersrunda någonsin och jag sprang mina första stapplande steg någonsin den 17/5 i år.

Jag borde inte lägga någon energi på att gräma mig över en minut hit eller dit. Jag bör vara både stolt och nöjd med min insats. Och när jag tänker så, när jag höjer mig lite över det där förbenade målfokuset som likväl kan vara en black om foten som en fantastisk drivkraft så kan jag känna det. Jag kan se hur långt ifrån min gamla livsstil jag faktiskt har kommit. Så. Jag är både stolt och nöjd.

Ja, tamejtusan!

JAG GJORDE DET!!!

2010-08-09T13:15:00.000-07:00

Ikväll sprang jag mina första fem kilometer!!!

Tid: 31 minuter
Medelhastighet: 9.62 km/t
Energiförbrukning: 352 kcal
Antal steg: 7326
Konditionsvärde 42 ml O2/kg/min (jag har därmed gått från average till bra sedan senaste löprundan på tre kilometer)

JIPPIEDIPPIEDOOOOOOO!!! Och på onsdag är det Iform-loppet. Nu vet jag att jag klarar det.
Hurra!!!

Back to reality..

2010-08-09T04:16:00.000-07:00

Första rundan

2010-08-02T14:10:00.000-07:00

Ikväll, alldeles justprecis på sekunden samtidigt som maken satte på den där filmen med Bruce Willis som vi skulle kolla på, bestämde jag mig. Nä. Nu jäklar skall jag springa. Jag kan omöjligt dra på det längre. Filmen får vänta.

Så. På med utrustningen och ut i spåret. Det blev min vanliga trekilometare som vid närmare undersökning visade sig vara dryga 200 meter längre än vad jag tidigare trott.

Och det var tungt. Tungtungt. Samtidigt var viljan att klara hela rundan starkstark och varje gång en antydan till medvetenhet om blybenen gjorde sig påmind smilade jag upp mig och gick in i musiken. Ja, jag log stort och danssprang bort knäpptankarna som knappt ens vågade visa sig till slut. Det funkade hur fint som helst! Sista biten upp för backen spurtade jag minsann.

Distans: 3,24 km
Tid: 20 min
Km/h: 9,72
Kcal: 226

Konditionen är bra mycket sämre än för fyra veckor sedan, men viljan och övertygelsen att jag kan är starkare än någonsin så resultatet blev över förväntan. Och även om jag var trött när jag kom innanför dörren, var jag långt ifrån död.

Om åtta dagar är det Iform-loppet. Då skall jag springa fem kilometer för första gången i mitt liv. Det ser jag fram emot!

Vettiga val och goda cirklar

2010-08-01T10:28:00.000-07:00

Det blev minisemester till Skåne istället, utan CK och löprundor men med massor av finmöten med älskade saknade och väl utnyttjad semestertid. Hur bra som helst. Och extrakilona är i stort sett borta redan, gu vet hur det gick till men så är det iallafall.

I kommentarerna till förra inlägget skriver Carina "Men är det inte en ond cirkel att hamna i då, att äta och dricka gott på semestern och sedan komma hem och äta pulver istället för mat i två veckor (även om det nu är kombinerad kur)?

Jag undrar verkligen. Om pulver kan kännas som en positiv cirkel, istället för att äta vettigt som du gjorde förut, med GI och allt vad det var?"

Jag tror att jag förstår att man kan se det så. Och oavsett, tack för att du frågar det du uppriktigt undrar. Jag skall försöka mig på ett svar.

För det första vill jag klargöra: jag äter vettigt och sunt. Mycket GI-inspirerat med fibrer och goda gryn, undviker socker och snabba kolhydrater. De dagar jag äter pasta drar jag ner mer på fettet och så vidare. Dessutom äter jag lagom stora portioner idag och är noga med att äta lugnare och vara mer medveten inte bara om vad jag äter, utan också hur.

Detta är den absolut största delen i den livsstilsförändring jag har gjort. Och såklart det faktum att jag har börjat motionera aktivt. Jag har i grunden förändrat mitt sätt att förhålla mig till mat, dryck och motion, eller snarare, jag har i grunden förändrat mitt sätt att förhålla mig till mig själv och min kropp.

Samtidigt. Att börja med Cambridgekuren är ett av de bästa beslut jag någonsin har fattat. Dels tycker jag om sopporna - det är helt enkelt gott. Men framförallt är det ett verktyg som hjälper mig att hålla balansen och jag är övertygad om att jag kommer att hålla fast vid detta verktyg i resten av mitt liv.

Verkligen inte varje dag eller varje vecka eller ens kanske varje månad, men så här i början av mitt nya liv kommer jag nog att använda dem oftare för att lära mig att balansera in- och utflöde av energi. Det faktum att jag kommit igång med träning lär i sig fungera som ett fint balansverktyg och då behövs inte CK-sopporna, men det känns tryggt och bra för mig att veta att de finns där.

Och jag kan inte låta bli att undra, om du hade haft en kollega som emellanåt tog en varma koppen till lunch, eller en viktväktarportion för micron, eller om hon valde att ta en liten sallad till lunch för att balansera in- och uttag av energi just den dagen, eller den veckan eller kanske som en konsekvent linje; skulle du då tycka att det var en ond cirkel? Skulle du tycka att den där kollegan inte tog hand om sig och åt vettigt? För det är justprecis så jag använder Cambridgekuren.

För min del är det enkelt. CK hjälper mig att hålla mig på rätt väg. Jag har haft ett rubbat ätbeteende i hela mitt vuxna liv och aldrig, aldrig tidigare har jag känt mig så sund och stabil som nu. Jag har ett aktivt konsekvenstänkande och har i stort sett helt slutat med skuld och skamtänkande. Väljer att vara snäll och förlåtande mot mig själv istället för den destruktiva allt-är-förstört-så-nu-skiter-jag-i-allt-mentaliteten som jag dragits med tidigare. Snäll och förlåtande men ansvarstagande och beredd att välja om och välja rätt om jag valt lite oförsiktigt ett tag.

När jag nu varit på semester i tre veckor mår jag inte dåligt över att jag lagt på mig några kilon. Jag valde själv att inte fokusera på vikten under resan och utan att veta kan jag gissa att det är ett ganska vanligt semesterbeteende. Det är däremot viktigt för mig att snabbt bli av med de där extrakilona. Anledningen är att jag helt enkelt inte är tillräckligt cool med min nya livsstil och min kropp ännu. Jag är fortfarande rädd att falla in i mina gamla mönster och plötsligt sitta där med tjugo kilo extra. Jag behöver fortfarande ha garden uppe.

Därför vill jag ha snäva marginaler. Därför vill jag att korrigeringen går snabbt och enkelt. Och det gör den med hjälp av en pålitlig handbroms i form av Cambridgesoppor, men framförallt genom en sund vardagskosthållning och motion.

Din fråga är visserligen ställd som om Cambridgesoppor står i motsats till en vettig kosthållning vilket är en vinkling jag inte ställer upp på, men hur som helst är mitt svar ja. Jag ser verkligen mina cirklar som positiva och jag är stolt över hur jag väljer att leva: sunt, gott och vackert.

Och så ett litet förtydligande: Jag äter alltså inte Cambridgepulver, jag dricker Cambridgesoppa ;-)

Trivselkilon

2010-07-26T06:33:00.000-07:00

Jag är åter i Sverige efter tre fantastiska semesterveckor på Sicilien. Hett i luften, varmt i vattnet, fina människor och underbar mat och dryck. Ja, det har varit helt perfekt!

Springkitet blev kvar i resväskan just precis hela resan. Det var alldeles för varmt för att springa på dagarna - ja, faktiskt var det för varmt för att göra något annat än att bada och sola, morgnarna tillbringade jag i sängen och kvällarna med att umgås och äta mat. Så. Nu vet jag vad trivselkilon innebär. 2,5 kg har jag trivts mig till under dessa tre veckor och det känns inte det minsta jobbigt. Konstigt va?

Idag är första CK-dagen, kombinerad kur och om två veckor skall trivselkilona vara borta. Två veckor har jag dessutom kvar av semestern så visst är det en liten utmaning att skärpa till livshållningen redan nu. Men så här är det, att anledningen att jag inte känner någon ångest över min tilltagande rondör, är att jag vet att jag bromsar i tid och börjar ta mig tillbaka till matchvikt direkt efter hemkomst. Börjar jag fixa och trixa med de där gränserna, är det lätt att åter hamna i negativa cirklar och då finns det inte det minsta lilla trivsel i de där extrakilona längre.

Dessutom skall jag springa Iform-loppet tillsammans med finvännen den 10/8 och jag kommer att få kämpa hårt nog för att komma ikapp den kondition jag jobbat upp innan semesterförfallet blev ett faktum. Så. Det är bara att kavla upp ärmarna och återställa ordningen.

Imorgon blir det till att springa för första gången på tre och en halv vecka.. Wish me luck.

GLAD SOMMAR!!!

2010-07-01T04:18:00.001-07:00

Nu loggar jag ur till förmån för sol, bad och ljuvlig familjetid.
Önskar er alla en alldeles uuuunderbar sommar!

Överraskning

2010-06-29T10:15:00.000-07:00

Idag sprang jag en runda i Hagaparken på lunchen. Det var varmt, solen gassade och jag var ganska energilös pga betydligt mindre energiintag de senaste dagarna så jag hyste mycket svaga förhoppningar om att få det att funka.

Och visst var det varmt och visst blev jag trött. Gick den sista biten, vad jag förmodar var närmare en kilometer men hade egentligen ingen koll på hur lång runda jag gett mig ut på. Jag var trött när jag kom tillbaka till jobbet, men mer utmattad av energiförlust och värme än det faktum att jag tagit ut mig.

Men när jag tittade på GPS-datan visade sig följande:

Trippm: 3,0 km
Färdtid: 00.21
Md.hast: 8,7 km/h
Maxhast: 19,3 km/h

Och jag blev så nöjd! Här tycker jag att jag är en slöing och lyckas ändå prestera en tid som jag kan vara nöjd med under förutsättningarna och där jag dessutom gått en del av rundan.

Så istället för att tycka att jag inte är tillräckligt bra tänker jag tycka att jag är riktigt strong. Självsnäll - det är den nya trenden 2010. Har ni märkt av den trenden?

Semesterplan

2010-06-28T06:37:00.000-07:00

Snabb uppdatering idag. Jag måste jobba fem kvart i timmen för att kunna gå på semester med gott samvete på torsdag. S e m e s t e r. På torsdag!! Och på fredag flyger vi till Sicilien och blir borta i tre magifantastiska veckor.. Då blir det bloggpaus.

Midsommarhelgen var alldeles magisk. Fantastisk, rätt och slätt. Tillbringad på den småländska landsbygden med vackra människor, får, getter, höns och tuppar, kaniner och katter, sol och grönska. Jag njöt för fullt av näranära samtal, skoj och dansstopptävlingar, åt utöver klassikern sill och färskpotatis lokala delikatesser såsom vildsvinsgryta och grill samt drack gott vin liksom en och annan favoritöl. Smygstartade semestern på ett utomordentligt sätt, helt enkelt.

Nu kör jag några dagar med CK-shakes som huvudsaklig föda för att känna mig riktigt nöjd inför resan. Vill komma ner något kilo så att jag har lite marginal. Jag tänker inte låtsas som om semester på Sicilien inte innebär några utsvävningar alls och då är det bättre att åka dit i toppform. Springstassen följer självklart med på resan och den kommer att användas flitigt.

Den enda plan jag har vad gäller hälsofokus förutom springrundor är att jag skall välja vin framför öl. Öl är gott, men faktiskt inte helt värt vad det kostar i form av kalorier och kolhydrater. Så, vin får det bli. Det är allt vad gäller restriktioner. Annars kör jag mottot äta allt men inte alltid. Jag skall hela tiden göra medvetna val och på riktigt njuta av varenda tugga och klunk. Leva. Njuta. Ta hand om mig. Allt i skön harmoni.

Så bara.

Känns bra och odramatiskt.

Olycksdag

2010-06-22T09:30:00.000-07:00

Jag gav mig ut på en löptur imorse omkring klockan sju. Solen sken och Ramones var i lurarna, allt kändes fint. Fick upp farten och började närma mig nerförsbacken ned mot Värtavägen.

Så har någon tappat ett sådant där band man har för emballage

vilket jag inte riktigt reflekterade över. In med foten i öglan mitt i ett löpsteg, i en nedförsbacke, och så andra foten på snöret - KABOFF!

Jag flög huvudstupa framåt, tog emot med bröstkorgen och armbågarna.

Förutom smärtan och den där tappaluftengrejen som jag nog inte känt på sedan jag var barn, så blev jag rejält omskakad. En snäll dam tillika löpfrände följde mig hem igen.

Anitklimax.

Och dagen blev aldrig riktigt bra efter den där starten. Har känt mig alldeles uppluckrad och ynklig.

Men springa ville jag ju, så jag bestämde mig för att göra några kilometer på löpbandet innan jag skulle hämta dottern på dagis. Då lyckas jag smälla in min sandalettbeklädda fot i ett trappsteg och få in en rejäl träff på högra långtån. Det gick bra att springa ändå, visade det sig, men den är onekligen lite rödblå och öm. Armbågen ser klart demolerad ut och bröstet ömmar. Och ynklighetskänslan håller i sig.

Vilken dag va?!

Men jag slog personligt rekord på löpbandet. 4,3 km sprang jag med en fart av 9km/h. Jag tänkte ta 5 km, men det började kännas obehagligt med små stickningar i ansiktet så jag bröt vid 4,3. Men det är hur som helst 1,3 km längre än jag sprungit någonsin tidigare! Så allt är inte dåligt idag. Men onekligen det mesta.

Upp till bevis

2010-06-20T13:29:00.000-07:00

Helgen har varit mycket utsvävande. Prinsessbröllop tenderar visst att få en och annan hälsobloggare att gå utanför de gängse mat-och-dryckes-ramarna och så även för denna alltså. Det var champagne och små goda tapenadecrostini och god middag och vin och drinkar och chips.. Ja, ni fattar. Satt uppe till klockan sentsent med finaste maken och brapratade, för att vakna minst sagt mör. Bakis heter det visst.

Kvällskvisten skulle tillbringas framför TVn blev det bestämt. Men filmen var så fruktansvärt dålig. Plågsamt dålig. Smekmånaden .Och jag började skruva på mig och tänka att kanske skulle det vara bättre att röra på mig än att fördriva tiden med något som inte är det minsta underhållande. Jag dryftade tanken för maken som genast supportade med ett jamen det är väl klart att du skall ut och springa!

Så då blev det så. Tre kilometer löpning och 120 trappsteg som avslutning istället för hjärndöd rulle och säkert något tuggbart.

Och när jag började känna mig sliten på sluttampen bytte jag till världsbästa springlåten och fick därmed kraft att springa upp för sista backen:

Bra val tycks det mig. Nu duscha och sova för att åka till Prag över dagen imorgon. Ny löprunda på tisdag, på onsdag blir det bodypump på jobbet igen! Med ett aktivitetsmönster som detta är det liksom inte hela världen med ett lite utflippat dygn. Det är summan av kardemumman som spelar roll och den här summan ser fin ut.

Tjipp!

Tjoho!

2010-06-18T14:38:00.000-07:00

Tack snälla för att ni kommenterar stort och smått! Ni skall veta att jag blir så in i bängen glad av all support och kloka tips!

Nu är jag just hemkommen från en tvådagarsresa med mitt Polengäng och ett långt-ut-i-bushen-summer-team-meeting med aktivitet som tema.

Och jag kan inte annat än förundras över vilken resa jag har gjort. Här står jag och känner rent jubel i kroppen över vetskapen att jag skall få terrängcykla 1,5 mil.. det är jag inte riktigt van vid kan jag säga. Och jag cyklade som en liten blådåre! Skrattade åt min egen iver när jag kämpade med de sandiga, steniga, rotknöliga, lerpöliga vägarna. Den häftiga känslan av muskler som jobbar..

Dessutom; så storkonstigt att ha släppt lös tävlingsmänniskan i mig efter snart trettiosju år. Jag får lov att tycka att det är roligt att tävla, därför att jag äntligen har förstått attt jag faktiskt inte kan förlora. Inte egentligen.

Känslan av att med alldeles gott samvete ta en kall öl i solskenet vid hemkomsten efter strapatsen. En. Och njuta av den. Och känslan av att dricka knappt två glas vin till den stora temafesten på kvällen, vara social och glad och dansa. För att därefter gå över till vatten. Och fortsätta vara social och glad och dansa. Okej då, bara vatten, med undantag för den där speciella skålen med medarbetaren:

We have an important moment now. When a Polish person invites you for vodka - it is serious and you don't say no. Friends drinks vodka together. Na zdrowie!

Det är så mycket som händer. Små saker som är jättestora. Viktiga. Jag reflekterade över det häromdagen, att glupsket har försvunnit ur min hjärna. Det omåttliga suget finns inte längre. Måttligheten har tagit fäste.

Livet är fint och jag har förresten pilatesrelaterad träningsvärk i magen. Kanske inte är så tokig träningsform ändå..

Tjoho!

Njae..

2010-06-16T01:09:00.000-07:00

Pilates är nog inte riktigt min grej. Körde ett 45 min-pass i morse tillsammans med kollegorna, men fick ingen wow-känsla alls. Det kändes mest.. obekvämt.

Jo, jag fattar att det handlar om kompetens. Att det är omöjligt att få till det rätt med en gång und so weiter. Att Pilates är svårt och att man behöver köra passet mer än en gång för att på riktigt kunna uttala sig. Men. det var liksom inte roligt. Knöligt och segt och trôkigt. Lusten försvann och jag ville hellre sova.

Jag behöver nog lite mer adrenalin och puls om jag skall tycka att det är roligt. Framförallt när passen startar klockan sju.

Så. Då vet jag det. Det lär nog bli så att jag hänger med kollegorna fler gånger, men då behöver jag ju inte förvänta mig någon wow-känsla heller.

Stark, snabb och lätt!

2010-06-15T12:56:00.000-07:00

YIIIIIIIIIIIIIIHAAAAAAAAAAA!!!

Exakt tre kilometer. Utomhus. Runt gärdet. Kuperad terräng. Sprang hela rundan. S p r a n g h e l a r u n d a n!
Avslutade med att gå 60 trappsteg.

22 minuter. TJUGOTVÅ MINUTER.

Kaloriförbrukning: 212 kcal
Hastighet per km: 8 km/t
Tid per km: 7:15 min/km
Underlag: Blandat
Omgivningar: Blandad terräng

När orken tryter:
1) Byt låt på mp3-spelaren
2) Tänk stark. snabb och lätt, stark, snabb och lätt.. (Tack Rosa Milton!)
3) Le. Fyll kroppen och inombordet med lyckan över att faktiskt springa. Jag springer. J a g springer!

Hurrahurrahurrahurraaaa!!!

Fågelruset

2010-06-15T05:51:00.000-07:00

Dottern fick en vackerglittrig ring av kära vännen, fullt dekorerad med små turkosa glasstenar i flera lager. Fullkomligt oemotståndlig förstås. Hon blev så innerligt lycklig att hon genast bestämde att hon skulle bära den på dagis nästkommande dag.

Dessvärre var de där stenarna inte så hårt limmade, så efter en dag på dagis var ringen inte fullt lika skimrande glittergrann och flera små stenar saknades. Vi pratade om saken och det var tydligt att dottern var besviken. Vis av erfarenhet förberedde jag mig på en krisreaktion på väg hem från dagis. Men istället utspelade sig följande:

D sitter stilla, kontemplativt i baksätet på bilen med ringen i handen. Jag försöker få kontakt men hon är djupt försjunken i tankar. Så tittar hon upp och säger:
Nu vet jag vad jag skall göra med ringen.
Jag: Vad skall du göra?
D: Fågelruset har varit och de behöver ju ett pris.
Jag: ?! Fågelruset? Vad är det?
D: Fågelruset är en flygtävling för fåglarna, och skatan och kråkan vann men de har inte fått något pris. De älskar ju sånt som glittrar. De skulle bli jätteglada för den här ringen.
Jag: Det låter ju jättebra. Men hur skall du ge dem den?
D: De hittar alltid sånt som glittrar. Jag lägger den i gräset bara.
Hon springer ur bilen, ut på gräsmattan och placerar nogsamt den glittriga tingesten i gräset.
Kommer nöjd tillbaka.
D: Nu kommer de att hitta den. Skatan får ringen och till kråkan finns en liten blomma precis vid sidan om. Nu har de fått pris.
Så kunde vi gå in och göra middag.

Fågelruset, va! Tänk så mycket man inte vet.

Hommage

2010-06-14T05:38:00.000-07:00

Och när jag nu befinner mig i något slags nostalgisentimentalt flow är det lika bra att fortsätta.

Min man. Make. Käraste. Partner. Prins. Mitt bästa. Har inte alltid varit så bra på support. Faktiskt. Det är inte så jävla lätt att stötta en annan människa. Många gånger inbillar vi oss att det är enkelt att stå vid sidan om men ibland kan det vara det allra svåraste. Det kan till och med vara riktigt läskigt. Och för vissa människor är det läskigare än för andra. Så är det bara.

Men saker händer. Livet förändrar sig, utmanar en, och plötsligt börjar vi själva förändras. Sakta men säkert blir det som var läskigt tidigare mycket mindre läskigt. Och till slut kan vi möta det där som vi varit så rädda för och undra vad det egentligen var som var så förfärligt hemskt.

Idag har jag sprungit med ljuv musik i öronen. Mannen har valt ut en hel massa skivor som han har tänkt skall passa mig och lagt in dem på MP3-spelaren för att det skall gå lättare för mig att springa. Och det där.. För mig är det partnerskap och stöttning i sin sannaste form.

Och den där känslan, glädjen av att bli sedd och omtänkt gav mig en hel massa extra kraft! Jag har sprungit till Blood sugar sex Magik med Red Hot Chillipeppers som jag inte lyssnat på de senaste tio åren. Men som jag lyssnade på varenda resa mellan Halmstad och Mariestad för arton år sedan i väntan på att få vara med den där underbara människan som jag gått vilse till på Hultsfredsfestivalen. För att kunna hitta hem.

Uppskattning, stöd och bekräftelse. På riktigt. Att ha en människa vid din sida som vill att du skall lyckas och som tycker att du är bra som har kommit så långt. Det är viktigt.

Och dessutom har ju maken nu blivit inspirerad och tar hand om sig själv som en konsekvens. Och blir tillochmed snyggare än den där underbara artonåriga människan som jag gick vilse till på Hultsfredsfestivalen. För att kunna hitta hem.

Så himla bra.

Förebild

2010-06-14T04:40:00.000-07:00

Jag skrev ett mail.

Hej kollega,

Kommer du ihåg när vi var i Warszawa med ledningsgruppen för något år sedan och bodde över på hotellet? Vi gick till gymmet tillsammans och du sprang på löpbandet och jag cyklade.

Jag minns att jag var så imponerad av att du bara kunde springa och springa; det såg så himla lätt ut! Du var full av energi och uthållighet.

Samtidigt kändes det fullkomligt ouppnåeligt för mig. Jag hade en grundmurad övertygelse om att jag på något vis inte var skapt för löpning. Bara tanken på att ställa mig på löpbandet gjorde att jag antingen skrattade i försvar eller fick hjärtklappning.

Men från och med den där workout-upplevelsen har jag, mer eller mindre omedvetet, förknippat dig med kondition och löpband. Och när jag nu, för första gången i mitt liv, har satt igång med konditionsträning, har du varit min förebild, eller målbild.

Så idag på lunchen sprang jag för första gången någonsin i en halvtimme i sträck. 9 km/h höll jag och även om jag hade mina svackor, tvekade jag aldrig att fortsätta. Och det var så underbart! Och jag kände mig liksom.. så som du såg ut där på gymmet. Stark och full av energi och uthållighet.

Plötsligt, bara sådär, blev jag medveten om att du har funnits med mig hela tiden. I jakten på konditionen, eller vad man skall säga.

Och upplevelsen idag är en milstolpe som på många vis är väldigt existensiell. Nu kan jag säga till de jag möter att jag springer. Att jag är en person som tycker om att springa.

Det är stort.

Så tack, för din inspiration. Och tack för att du är så bra på att springa på löpband!
//

Kanske blir han förvånad. Men mest blir han nog glad. Jag är fantastiskt glad. Och stolt. Det kändes som om jag flög fram. Och det kändes som om jag är skapt för att springa. Jahapp. Nu gråter jag igen.

Inga katastrofer

2010-06-13T08:34:00.000-07:00

Idag är jag seg. Väldigt seg, vilket jag också förtjänar efter den gångna veckans utsvävningar. Det har varit en vecka extraordinaire skulle man kunna säga.

Måndag och onsdag förmiddag gick i sundhetens tecken med bra matintag och bra träning. På onsdag eftermiddag drog jag iväg till Oslo för en sammankomst som skulle sträcka sig från onsdag kväll till torsdag lunch. Vinprovning à la grotesque (jo, jag är en stjärna på franska som ni märker) med inte mindre än 17 (sjutton!) olika viner. En helt bisarr upplevelse kan jag lova, om än att jag endast drack en bråkdel av vinet blev det lite i överkant.

På torsdagen blev det lite vin och fantastiskt god indisk hämtmat hos älskade vännen och på fredagskvällen delade vi på en pizza, drack ytterligare lite vin samt klämde ner en liten bit nöttårta också. Och lite dessertvin på det.

Igår gick jag upp strax efter fem på morgonen för att flyga hem till Tinsels möhippa. Tidig champageskål, sund sushilunch och japansk middag på kvällen är väl inte så mycket att orda om, men därtill en hel del drinkar och vin förstås. Och en hel del snacks frampå småtimmarna.

Så jisses vad jag har slagit mig lös. Och imorgon, måndag är det återbesök hos Lena på Viktklubben för avstämning i hållaviktenprocessen.

Men det är så fantastiskt för jag har märkt att jag är alldeles lugn. För bara ett par månader sedan hade jag stressat upp mig och säkert kört hård späkning idag och imorgon för att försöka vara i okej skick inför vägningen. Men det där känns långt borta idag.

Jag kan bara konstatera att jag har landat i min livsstilsförändring. Jag tänker inte katastroftankar längre. Under veckan som gått har det helt klart varit ett för högt intag av framförallt alkohol, men jag vet att det har varit en exeptionell vecka; ett undantag inte en regel. Och jag vet att vågen säger visar 1,5 kg mer än den borde men det spelar liksom ingen som helst roll!

Det spelar ingen roll.

För jag vet. Jag är förändrad. Mitt förhållningssätt till mitt sätt att leva är i grunden annorlunda än förut. Jag motionerar. Springer och kör styrka. Jag äter balanserat och när jag tycker att det blivit i överkant, använder jag Cambridgesopporna som ett naturligt och väldigt smidigt komplement och balansverktyg i vardagen. Det funkar hur fint som helst.

Mitt sikte är fortfarande inställt på att ligga kring 68 kg och jag vet, jag vet att jag kommer att nå dit väldigt snart.
Och värre än så här, värre än att jag haft en vecka i lite överkant, kommer det aldrig bli. För jag är i kontroll. Jag styr över mina intag av mat och dryck. Konsekvensen av en vecka som denna kan aldrig någonsin bli värre än att det går att rätta till under den kommande. Aktiva val är det som gäller. Jag ångrar verkligen inte de val jag gjort; jag har haft det trevligt och har njutit av den där massiva guldkanten. Och det som är viktigast: Jag är tryggt förvissad om att jag kommer att få en väldigt balanserad och bra vecka. Eller snarare, jag kommer att ge mig själv en balanserad och bra vecka.

På torsdag blir det sommaravslutning med gänget i Polen men det är inte heller något bekymmer.

Det känns så fantastiskt lugnbra och tryggt. Jag väljer. Balanserar vant, väger och måttar, lägger till och drar ifrån, helt utan rädsla för några katastrofer. Därför att jag är den som väljer om där skall finnas katastrofer eller ej. Och jag väljer ej. Det finns inget att vara rädd för. Jag bestämmer hur jag vill ha det och jag vill ha det bra. Jag väljer balans.

Så. Jag ser fram emot morgondagen. Löpträning tidigt nu när träningsvärken börjar ge med sig, och så träff med Lena under förmiddagen för att också uppdatera mitt soppförråd.

Nu börjar solen titta fram. Kanske blir det en halvtimmesrunda i bakistempo. Vi får väl se, dagen är inte slut än.

Japp

2010-06-11T01:50:00.001-07:00

Hello Träningsvärk from hell!

Spagetti

2010-06-09T00:52:00.000-07:00

Alltså. När jag kom till jobbet iförd träningsstass, möttes jag av kollegor i omklädningsrummet. Men Sara! Så roligt att se dig! Skall du också vara med?!
Mitt svar blev Eh?
Kollegorna framhärdade Ja, vi har ju bodypump nu!
Jaså har vi det! Ja, där ser man svarade jag och så var saken biff.

Mitt livs första bodypumppass är nu avklarat och jag kan erkänna att jag skrattade mer än en gång under denna märkliga upplevelse. Min kropp blev ju fullkomligt spagetti! Mot slutet kunde jag inte riktigt svara upp på instruktörens hurtfriska tillrop, kroppen lydde helt enkelt inte. Därav skrattet. Men jag gjorde så gott jag kunde och nu vet jag att jag klarar kollektiv träning också, helt utan prestationsångest!

Så nu ser jag fram emot träningsvärk utan dess like. Jisses. Jag säger bara det. Jisses.

Planer

2010-06-08T13:31:00.000-07:00

Imorgon blir det morgonträning på jobbet. Så. Nu när jag skrivit det är det sant.

Morgonträning. Löpband. Kanske lite styrketräning. Hurra!

Morgonrunda

2010-06-06T22:58:00.000-07:00

Vaknade tidigt imorse. Dottern är sjuk, så det är VAB som gäller idag och då maken skall iväg till jobbet behövde jag gå upp i tid för att hinna springa den planerade morgonrundan. Sov oroligt och vaknade 1,5 timme tidigare än vad jag hade behövt göra. Efter en stunds velande och omsomningsförsök tog jag mig och gav mig ut.

Det blev en sväng runt gärdet, totalt 3,13 km på 23 minuter. Av dem sprang jag 2,3 och sedan var jag helt slut och blandade gång och småjogg. Märker att jag redan är snabbare, om än inte så mycket uthålligare än för en vecka sedan.

Tre saker besvärar mig dock under löpningen:

1. Sportbehån trycker över bröstet och gör att jag inte kan andas optimalt vilket påverkar löpningen märkbart. Jag trodde verkligen att den här Nike-historien var helt rätt, men nu efter några rundor märker jag att den är för pansarlik på något vis.

2. Jag har för små inneröron och lyckas därför inte få hörlurarna till telefonen att sitta fast. Tråkigt att inte kunna ha musik! Behöver således införskaffa en riktig Ipod eller liknande samt några slags handikappanpassade hörlurar för dvärgöron

3. Det viktigaste av allt: HJÄRNAN! Ja. Min hjärna besvärar mig. Motarbetar mig så att säga. Jag får kämpa oavbrutet med att hålla neggotankarna borta. Nu orkar jag inte mer. Jag orkar ABSOLUT inte mer än fram till det där trädet eller Vad håller jag på med egentligen? Jag kan väl inte springa heller. Nu tänker de jag möter säkert att jag ser trött ut. Sådär håller jag på. Jo, visst är det jobbigt att springa, men det är ju också skönt och häftigt att jag utmanar mig själv och då skulle jag vilja att min hjärna samarbetar med mig. Och jo jag bemöter neggotankarna och motbevisar dem oftast, men det tar på krafterna. Kan jag inte bara sluta? Börja peppa mig själv istället. Bara springa på självkänsla, glädje och fokus?

Någon som har tips på bra mantran att använda när det känns jobbigt? Eller gäller det bara att stå ut? Går neggotankarna över i takt med att jag på riktigt anammar min nya identitet som motionist? Jag vet inte. Kanske skall jag bara vänja mig vid mitt nya jag.

Jag såg förresten en mycket märklig sak imorse då jag svidade om: Min övermage har fått ett relativt väldefinierat streck i mitten. Det måste ju rimligt vis vara musklerna som gömmer sig där under. Surrealistiskt. Snacka om brutalt navelskåderi, men här kommer ett bildbevis på den remarkabla upptäckten.

Och springskorna..

2010-06-06T14:20:00.000-07:00

..har jag lyckats springa in på någe vis. Inte en endaste lite blåsa har synts till sedan jag faktiskt började använda dem till det de är tänkta.

De funkar fint!

Gresarundan

2010-06-05T05:34:00.000-07:00

Jag vaknade upp rejält bakis idag efter gårdagens utsvävande studentfirande. Klev dock upp och drog omgående på mig löparstassen och gav mig iväg på en trekilometersrunda - Gresarundan, här hos svärföräldrarna innan frukost. Gick sista biten uppför lilla backen annars sprang jag i ett.

Det går framåt! Stolt och nöjd.

Vårrusigare

2010-06-02T14:28:00.000-07:00

Det var med en i sanning stor anspänning jag begav mig till Vårrusevenemanget vid universitetet. Det finns de som har en identitet som "löpare" och på andra ytterkantet finns de som har en identitet som "ickelöpare". Jag har så länge jag kan minnas tillhört den senare kategorin.

Om man är rädd för att göra bort sig kan ett sätt att skydda sig vara att förlöjliga det man är rädd för. Och tro mig, jag har förlöjligat. Förkastat. Och förtalat i största allmänhet. Tråkigt och töntigt och sjävplågeri och bara helt enkelt sååå jäkla tamt att springa vårruset. Röra på sig. Motionera.

Tävla.

Om man tävlar kan man förlora, nämligen. Och om man ställer upp i en springtävling så lär man bli omsprungen av en hel drös folk. Om man nu inte är den elitsprinter som vinner hela tävlingen. Så jag har inte tävlat.

Och jag har på allvar trott att om man inte tävlar så är man ingen tävlingsmänniska. HA! säger jag. Så jävla fel.

Jag är ju verkligen en utpräglad tävlingsmänniska. Och jag hatar att förlora. Så då har jag bara tävlat inom de områden där jag har goda chanser att vinna. Bli bäst.

Men nu är det slut på dumheterna. Nu har jag kammat mig. Fått ordning på torpet och prioriteringarna så att säga. Bestämt mig för att möta mina rädslor och bli av med de mest besvärande försvaren.

Så när kära vännen frågade om jag ville vara med mötte jag min rädsla och sa ja. Dock under förevändningen att jag ju kan lufsa, för det lovade vännen att jag kunde få göra. Tanken på mig själv lufsandes, fick mig att våga. Det är ju inte svårt att lufsa fem kilometer. Inte alls.

Men så hände det sig, att när jag föreställde mig själv lufsandes började jag tävla med mig själv liksom lite successivt. Först gick jag om mig själv snabbt i tanken. Blev sur på mitt eget lufs, så att säga. Och sedan småsprang jag om mig själv när jag gick snabbt. Och tillslut såg jag mig själv komma in i något slags flow och jogga rytmiskt ganska långa sträckor. Typ sexton minuter eller så.

Och kan ni tänka er? Jag sprang faktiskt tre kilometer i streck. Tre kilometer bara tuffade jag på! Så blev jag trött och hjärnan började bråka med mig om att jag ju likt en humla som egentligen inte skulle kunna flyga (jag vet att det där är ren bullshit men ni fattar liknelsen) egentligen inte kan springa. Och då kunde jag ju inte det heller. Hjärnans makt är väldigt stor. Så då gick jag i en kilometer i snabb takt. Och sista kilometern sprang jag. Så fyra kilometer sprang jag idag och det är mer än jag någonsin sprungit i hela mitt trettiosexåriga liv. Trettiosex var också de minutrar det tog för mig att springa. En högst medioker tid för mänskligheten - ett världsrekord för mig.

Så när jag passerade mållinjen började jag gråta. Det blev så stort. Så fantastiskt symboliskt och det bara brast för mig. Att jag kommit så långt, både bokstavligt och bildligt. Det är stort. Fyra kilometer. Det tål att gråtas åt.

Vårrusig

2010-06-02T00:50:00.000-07:00

Ikväll är det alltså vårruset och jag skall rusa.

För ett år sedan trodde jag aldrig att jag skulle skriva ovanstående mening. Men nu är den skriven. Och det mest fantastiska är inte att jag skall delta i vårruset. Det mest fantastiska är att min prestationsångest är som bortblåst.

Nej, jag har inte tränat massor. Väldigt mycket för lite, snarare. Men bara det att jag skall ställa upp känns fantastiskt nytt och spännande. Jag ställer in mig på att powerwalka järnet och jogga så mycket jag orkar. Jag skall göra mitt absolut bästa, men samtidigt inte prestera över min egen förmåga.
Den inställningen, den känslan.. Den är stor för mig.

Jag skall vara med i Vårruset. Lagom. Och vara stolt över det. Tjoho!

Då och nu

2010-05-29T15:15:00.000-07:00

Då. Springtävling. Juli 2009.

Nu. Kalasdags. Maj 2010.

Provrum

2010-05-27T02:11:00.000-07:00

Jag befann mig i Budapest och på min lediga tid tog jag mig ut på stan för att leta efter nya jobbkläder. Garderoben hemma står gapande tom, se. Så hamnade jag på det exotiska H&M, ett ställe som jag länge ratat för att de länge ratat mig. Och jag upptäckte att där fanns en hel del som jag var nyfiken på att prova.

Om än med nattfjärilar i magen.

Min relation till H&M har nämligen varit ganska smärtsam. Alltför många gånger har mitt besök i provrummet resulterat i en stor klump i magen och hopplöshetskänslor. Känslan av att vara felfelfelfel. Kläder i storlekar som vanligtvis passar har av någon märklig anledning med nöd och näppe gått att knäppa i H&Ms provrum. Eller inte ens det. Så jag har ratat.

Men så stod jag där. I Budapest. Med en ljus sommardräkt och ett par svarta kostymbyxor med pressveck. Bomullssatin. Snygga snitt. Skulle jag våga prova? Jo, jag vågade. Först den ljusa dräkten. Den satt som en smäck och hur jag än vände och vred mig kunde jag inte se minsta lilla missklädsamhet. Tvärtom, jag kände mig snygg. För säkerhets skull gick jag ut till en expedit och bad om smakråd. Brilliant! blev svaret. Saken var biff, dräkten skulle bli min.

När jag så tog av mig kläderna upptäckte jag att dräkten var märkt strl 42. Och jag lovar, reaktionen kom på en millisekund direkt från ryggmärgen. Hjäääälp, 42!!! Det kan inte vara sant! Jag har ju gått ner, blivit slank!

Jag skäms när jag skriver detta, men min initiala reaktion var att jag plötsligt inte var lika fin längre. Nej, för plötsligt kände jag mig litelite grand misslyckad. Lite större. Mindre slank. På grund av en jä**a sifferkombination!!! En sifferkombination som dessutom är godtyckligt dittryckt av ett företag som jag sedan tidigare erfarit, inte har riktigt samma referensramar som vissa andra affärskedjor. Är det inte sorgligt?

Och som tur var flög förnuftet in i mig, där och då. Och förnuftet talade till mig, på ett ganska barskt sätt skall erkännas. Skärp dig nu. sa det. Skärp dig och se dig i spegeln. Ta in din egen bild. Känn efter. Är du nöjd? Känner du dig fin? Då så. Skärp dig och få lite perspektiv på livet. Sa förnuftet.

Så jag bestämde mig. Jag bestämde mig för att aldrig mer sätta ett likhetstecken mellan storlekslapp och självkänsla. Aldrig i helvete att ett varumärke skall få lov att agera referensram för mitt välbefinnande! Uppenbarligen drar jag storlek 36 till 44 beroende på vilken kedja, vilket land eller ja, vilken referensram som gäller. OCH?! Så vaddå? Spelar det någon roll? Säger det något? E g e n t l i g e n?

Nog. Det är nog nu. Mina egna referensramar skall råda. Alltid.

Och ja, jag trivs ypperligt i min nya dräkt. Tackar som frågar.

Vilseketos och fortsatt IIIIIIIIH!

2010-05-27T00:30:00.000-07:00

Det känns fortfarande IIIIIIIIIIIH!!! Hela jag är liksom alldeles.. glöjd! Ja, ni vet, glad och nöjd.

Trots att jag har för mycket på jobbet. Det är som om den där stressen som jag borde känna över allt som hänger över mig inte bekommer mig. Alla de där tappade bollarna som ligger runt mig som befunno jag mig i IKEAS bollhav och inte vid min kontorsarbetsplats, de.. stör mig inte alls på samma sätt som de brukar. Jag tittar på dem. Och så tänker jag att ja de där bollarna borde jag göra något åt. Typ plocka upp. Sortera. Sedan rycker jag lite på axlarna och längtar tills nästa gång jag får röra på mig. Motionera. Vara med familjen och vännerna.

Fokus har flyttats.

Intressant och spännande. Och ovant.

Maken kämpar på förresten. Han är inte lika arg längre men någon Ketosrelaterad eufori kan han inte märka av. Han tror inte ens att han befinner sig i Ketosstadiet ännu. Och visst, jag kan hålla med om att lite mer eufori från hans sida inte skulle göra mig direkt irriterad. Själv är jag pigg och glöjd som en lärka.

Nu har jag det!!! Ketosen har gått vilse! Sin vana trogen har den förmodligen letat sig vidare till mig! Så måste det vara. Hm. Undrans om det finns någon Ketos-exorcist som kan lura ut den ur mig och in i maken?
Det måste jag googla. Kan kanske se frem emot en riktigt cool seans i kvällningen.
Mowaaaahahahahaaa

16 minuter

2010-05-26T04:47:00.000-07:00

Jag gick ner i omklädningsrummet och drog på mig min splajans nya outfit. En halvtimmes effektiv träning hade jag utrymme till och en snabb konklusion med anledning av vädret blev att köra inomhusträning.

Och jag som alltid fnyst åt löpbandet blev liksom alldeles glad i magen när jag såg det idag! Ja men just ja, jag är ju numera motionist tänkte hjärnan varpå jag stegade upp på bandet

Började med att gå snabbt i svag lutning. Och när tiden visade 11.39 flög springtoken in i mig! Så jag till att jogga wom, wom, wom, wom, wom lät löpbandet. Rytmiskt och meditativt. Det var skönt. Det flöt på. Tiden gick. Pulsen var hög men ingen andfåddhet att tala om. Så kände jag att det killade lite på halsen och upptäckte att hela jag var.. blöt. Av svett. Men inget gjorde ont. Allt flöt på. Wom, wom, wom, wom..

Så hade det gått sexton minuter av oavbrutet springande och jag hade kunna hålla på längre! Använde de sista minutrarna åt att varva ner med gång.

Detta är alldeles underbart! Jag. En joggare. Vem kunde tro't?!

IIIIIIIIH!!!

2010-05-25T12:38:00.000-07:00

Ikväll kände jag att det var dags att ställa mig på vågen igen. Kvällsvikt. 69,8 kg!!!
JAG ÄR SEXSIFFRIG, höll jag på att skriva. Men det kan ju tolkas alldeles på tok.
BMI 22,5
Tjugotvåkommafem!!! När jag startade bloggen var jag ruskigt nära ett BMI på 30

IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIH!!!

Och idag tog jag svängen om himmelriket på jorden på väg hem till Svealand. Jag kom liksom på att jag hellre köper mina träningskläder där än på en stressgata i Stockholm. När jag kom in i Nike-butiken och butikskillen skulle hjälpa mig ta fram kläder, tittade han på mig och sa Size medium, right? Och jag liksom hajade till. Men nickade, såg lite tveksam ut och svarade Well, we can try.

Och de satt inte bara som en smäck. Jag kände mig fräschsnygg dessutom. Och så jäsikens glad. Så då kunde jag inte låta bli att köpa ett par spraya-på-jeans i ljus sommarfärg. Och förstås ett nytt set från min finaste Jolanta. Som utbrast när hon såg mig Everytime you come here you are more woman and now.. you are one hundred procent woman! Äsch då.

Jo, jag har visst börjat köra med ohämmat skryt här på bloggen, men det får ni liksom ta. För det här är något som jag inte tänker försumma - tillfället att ta in hur fantastiskt det känns att ha hittat hem till min egen kropp. Och till mig själv för den delen. Till själva självet. Det är.. svindlande. Jag är väldigt lycklig.

IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIH!!! Så. Känns det.

Träning!

2010-05-24T12:34:00.000-07:00

Haha! Vilken fantastisk kväll jag har haft!

Efter en hel dags stillasittande feedbackutbildning i Warszawa med efterföljande möten, började jag så sakteliga förnimma något annorlunda. Hjärnan började viska något till mig. Först väldigt svagt, men sedan starkare och starkare. träna. trääääna. trääääääna. Träna! TRÄNA! TRÄÄÄÄÄNA!!!

Jovisst, förstår ni! Träningssuget liksom bara dök upp sådär utan förvarning, trots att jag inte alls hade planerat det. Så. På med träningskläder och skor som jag trots allt packat ner och så ner till Westin Health Club. Förbi mottagningsdisken där jag lämnade in rumsnyckel, hämtade handduk samt bokade in en timmes massage direkt efter träningen. Man får ju passa på. Dessutom tänkte jag att den där förbenade skulderbladshistorien efter nackspärren kunde behöva en omgång.

Jag inledde med 15 minuter på löpbandet, dock ej löpandes, men med snabb gång på 5,5 % lutning och en hastighet på 6,5 - 9,5 km/timmen. Kändes bra som tusan! Och faktiskt sprang jag i två minuter på slutet.
Så direkt på Crosstrainern där jag tog ett medeltufft komboprogram i tio minuter. Första gången i livet som jag har kört en sådan där mackapär alldeles på riktigt och oj vad den tog!
Vatten och vila en stund för att sedan avsluta med tio minuter på löpbandet igen. Denna gången något lugnare med 3,5% lutning och 6,5 km/timmen.

Och alltså, när jag gick där på bandet, utan något annat att glo på i spegeln än mig själv gåendes, blev jag bara alldeles skitglad. Där gick jag ju! Och jag ser den faktiskt. Känner den. Förändringen. Min nya kropp. Mitt nya jag. Svindlande. Hur blev det så här? Hur hamnade jag här? Vilken lycka!

Så. Svettig och alldeles underbart utmattad begav jag mig till rummet för en snabb dusch för att sedan ta emot en alldels makalöst bra massös vid namn Edyta som anordnade ett fint litet in-room SPA och körde hard core idrottsmassage på hela kroppen.

Alltså. Jag är så nöjd. Och trött. Och bortskämd.

Om jag skall sova i min Heavenly bed? Nu? Japp.

Och för egen del

2010-05-23T03:00:00.000-07:00

Jo, man kan säga att jag min vana trogen tog ut mig totalt den där komborundan i måndags. Förutom nackspärren som envetet har hängt sig kvar, om än inte i nacken utan mellan skulderbladen, har jag alltså haft en sådan djävulsk träningsvärk att någon ytterligare träning varit utesluten.

Det är intressant det här. Jag försöker ju anamma den nya livsstilen lagom. Men det är svårt. Jag reflekterade under själva åttakilometraren att en så lång runda kanske är lite väl mycket för någon som aldrig sprungit tidigare. Men jag försvarade det med att jag ju faktiskt gick den största delen av rundan. Det var dock något som malde där i bakhuvudet och när jag kom till Djurgårdsbrunn var jag först på väg att svänga av till den kortare rundan. Det gjorde jag dock inte.

Så. Lärdom 1: sätt upp rimlig nivå och rimliga mål för träningen

Och När det gäller hinder för att komma igång med träningen verkar jag inte finna några gränser för allt som kan tänkas stå ivägen.
- Träningsskorna ger mig blåsor på fötterna
- Tejpen till fötterna för att undvika blåsor tog slut
- Tiden för att köpa nya skor tog slut
- Pengarna för att köpa nya träningsskor tog slut
- Orken för att köpa ny tejp tog slut
- Mina träningsbyxor är stora, sladdriga och tunga
- Pengar och tid för att köpa nya träningsbyxor tog slut
- Avsaknad av en rejäl sportbehå gör att det är obekvämt att motionera
- Tid och pengar till att köpa ny sportbehå tog slut

Ungefär så. Och det är inte ens särskilt sant. Jo, det att jag inte har några kläder eller skor som funkar för att motionerandet skall kännas bra saknas men visst tusan skulle jag kunna ta mig råd att köpa både löparbyxor och sportbehå. Skor som är lite mer kostsamt kan ju lätt skjutas fram till lönedag och med Compeed på fötterna kommer jag faktiskt undan blåsorna ur ett kortsiktigt perspektiv.

Så. Lärdom 2:
Sluta jiddra börja jogga!

Allvarligt talat. Snacka om pinsamma undanflykter. Så här ser planen för veckan ut:
Måndag och tisdag är jag i Polen med en tung arbetsbelastning så där kommer jag inte att välja träningen, det vet jag.
På onsdag ger jag mig av lite tidigare från jobbet och införskaffar träningskläder från Stadium på Kungsgatan där jag har ett presentkort. Därefter går jag tvärsöver gatan till Löplabbet och införskaffar ett par nya springskor. Klart och betart!

Onsdag kväll: Djurgårdsrundan, 8 km (jo, jag kommer att fortsätta min vanliga runda men ändra intervallmetod)
Jag går nio minuter och joggar en minut. Går nio minuter och joggar en minut osv.
Fredag morgon: Som ovanstående
Söndag kväll: Som ovanstående

På måndag kommer Linas matkasse och veckomatsedeln ser ut som följer:

A Medel: Stor pannbiff med kokt potatis och knippmorötter
Kommentar: Skall addera till extra kokt broccoli

B Medel: Fläskfilé med dragonsås och klyftpotatis
Kommentar: Extra kokta grönsaker, ingen olja på klyftpotatisen

C Medel: Färsk gnocchi med ugnsbakade körsbärstomater, mozzarella och små svarta bönor
Kommentar: Fryser in den färska gnocchin och ersätter med fullkornspasta

D Snabb: Bulgursallad med rädisor, senap- och vitlöksdressing och rökt makrill.
Kommentar: Följer receptet

E Tuff: Dragonkryddade kycklingbullar med currysås, ris och kokta majskolvar
Kommentar: Byter ut riset mot matvete eller dylikt.

På tjänsteresan måndag och tisdag kör jag CK-soppa frukost och kvällsmat samt lunch på kontoret.

Maken bloggar!

2010-05-22T13:08:00.000-07:00

I fredags morse ställdes jag inför ett spännande faktum. Maken berättade, i ett ganska bakfullt tillstånd, att han och kompisen slagit vad om vem som kan gå ned mest på tre veckor. Så. Nu blommar löken.

Under seudonymerna Bill och Bull (Bill är maken) bloggar de om sin viktresa här. Minst ett blogginlägg var per dag utlovas, då ett missat dagslinlägg blir lika med ett extra straffkilo på examensdagen om tre veckor.

Spännande. Gå gärna in och hurra. Även om hela upplägget känns väldigt.. grabbigt. Men som den stöttande hustru jag är, uppmanar jag alltså alla och envar att hejja på Bill. Förstås. Och lite på Bull. Också.

Lycka till med ren kur darling! Hehe.

Aaarrrggh!!

2010-05-19T10:16:00.000-07:00

Jag fick nackspärr förra veckan och den har liksom inte riktigt försvunnit. Nu har den vandrat neråt, satt sig mellan skulderbladen och ökat i intensitet. Så istället för planerad och efterlängtad motionsrunda blir det Ipren och varmt bad.

Skit.

Nytändning och strategi

2010-05-18T12:42:00.000-07:00

Efter beslutet att sluta jaga viktsiffror och istället glädjas åt målvikt och börja träna har jag fått en tydlig nytändning! Plötsligt är de där konstruktiva matvalen inte alls svåra och jag längtar efter min nästa komborunda på 8 km imorgon kväll.

Visst, jag är jätteglad att jag kommit ner under 71 som skall vara min fortsatta maxvikt, men jag känner tydligt att jag vill ha lite marginal. Den där glädjen jag känner över att detta faktiskt inte är annat än "finlir" gör att jag inte ens har bråttom. Det paradoxala är dock att insikten och avslappningen i att "det får ta den tid det tar", gör att jag känner mig mer motiverad än på länge att faktiskt ta hand om mig själv och gå ner ytterligare något kilo.

Andrea undrade vilken matstrategi jag har nu. Hon skrev: Halloj Saring, lite nyfiken på hur du ska göra nu med maten framöver? Räknar du kcal, kör GI eller LCHF? Vad har du för strategi för att inte gå upp?

Och mitt svar måste bli.. ja. Och nej. LCHF är för fett för att jag skall må bra och att helt skippa kolhydrater tror jag helt enkelt inte på för egen del. GI, visst och kalorimedvetenhet; ja men inte så att jag kommer att räkna dagsintag.

Alla år av dieter och kurer gör att jag onekligen skaffat mig en stor kunskap om hur och vad man bör äta för att må bra och hålla vikten, eller gå ner i vikt om det är vad man vill göra. Och egentligen är det ju väldigt enkelt. Summan av det du lassar in får inte överstiga det du gör av med för då går du upp i vikt. Och vill du gå ner, skall du göra av med mer än du lassar in. Oavsett vilken metod man väljer är detta vad det handlar om.

Så. Min strategi:
Röra på mig regelbundet och få in vardagsmotionen på ett naturligt sätt genom att ta trappor och promenera så mycket som möjligt.
Vara medveten om vad jag stoppar in.
Vara uppmärksam på fett och hålla nere på antalet snabba kolhydrater.
Unna mig mer på helgerna och hålla igen i veckorna.
Väga mig en gång i veckan och aldrigaldrig tillåta mig själv att gå över 71 kg.
Gör jag det blir det några dagar med CK och så är jag åter på banan.
Se CK som ett naturligt verktyg att ta till även i vardagen, det vill säga att byta ut en lunch eller frukost mot en shake när jag tycker att det behövs.

Enkelt och lätt att hålla. Ett framgångskoncept, helt enkelt.

Och så en sådan sak som jeansstorlek.

2010-05-17T13:39:00.000-07:00

Efter envist jeansprovande kan jag konstatera att jag har storlek W31 L34 på såväl Nudie, Acne som Cheap Mondays.

Då måste det vara sant. Oj.

De stora slantarna har ännu ej spenderats så i torsdags blev det istället ett par av det sistnämnda märket. Tajta. Snygga.

Så för att citera mig själv för fyra år sedan: Nu är jag en "fånig W31".

Omvälvning

2010-05-17T12:39:00.000-07:00

Helgen som gått har varit enastående fantastisk. Älskade vännen R kom för att bli födelsedagsfirad och det blev han också med råge. I fredags med skaldjursplatå och Champagne, i lördags med picnic i Rosendals trädgård och efterföljande nattrumling på stan. I söndags var vi trötta men tog oss ändå ut på min åttakilometers favoritrunda runt Djurgården för att sedan texmexa och se på film.
En inte helt igenom nyttig helg, men som synes inte heller helt igenom onyttig.

Och under den där åttakilometers snabbrundan i "joggingjeans" och springskor lärde R mig att jogga. Jo. Det är sant.

Min rena övertygelse genom livet har varit att jag inte kan springa. Det går liksom inte, har jag tänkt. Jag får ont i kroppen, tryck över bröstet, håll och panikkänslor. Inte skönt, inte skönt alls. Min självbild har varit att jag är en jäkel på att gå med spänst men värdelös på att springa. Egentligen oavsett vikt, även om det självklart är ofantligt mycket tyngre att springa omkring med nittio kilo än sjuttio.

Så plötsligt fann jag mig alltså joggandes tillsammans med min fina och högt saknade vän. Inte alls länge, säker bara några hundra meter, men för mig var det fullkomligt banbrytande omvälvande. Och det var alltså inte jag som bad att vi skulle sluta springa - det var R!

Jag kan alltså jogga. Det var till och med lite skönt.. Liksom sviktigt på ett gött sätt.

Så ikväll, efter hemkomst från dagstrip till Warszawa och nattning av dottern blev det omgående tejpning av fötter (nej, jag har inte köpt nya skor ännu) och springskor på-. Gamla sunkkläder fick duga men det gjorde fullkomligt detsamma! Kvällen var sommarljum och alldeles underbar och humöret blev på topp så snart jag kom utanför dörren.

Djurgårdsrundan, åtta kilometer även ikväll alltså. Och denna gång - med joggning i längre och kortare sjok! Jag tror faktiskt att jag joggade sammanlagt 2 kilometer och det är mer än jag sprungit under hela mitt vuxna liv.

Min förra regelrätta Djurgårdsrunda med enbart powerwalk gick på 1 timme och 11 minuter
Idag var jag hemma efter 1 timme och 5 minuter. Alltså har jag tagit in 6 minuter på åtta kilometer.

Jag är nöjd, stolt och.. omvälvd.

Siffror och perspektiv

2010-05-11T05:06:00.000-07:00

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4
Kilo till målvikt: 23

Vägning på Viktklubben den 11/5
Vikt: 70,7 (-20,3 kg)
Midja: 81 cm (24,5- cm!!!)
BMI: 22,8 (-6,6)
Kilo till målvikt: Inga

Nej, just så. Jag har faktiskt inga kilon kvar som jag måste gå ner. Det är kontentan av dagens möte med Lena. Vid mitt första möte hos henne konstaterades att min målvikt skulle ligga i spannet mellan 69 och 71 kg. Idag vägde jag 70,7 och har således nått mitt mål.

För så här är det. Helga har en poäng. Jag vill inte hålla på och jaga siffror för sifferjagandets skull, så varför gör jag det? Jag ser mig i spegeln och är ju lycklig över det jag ser. Jag provar kläder som inte bara passar, utan som sitter snyggt. Jag känner mig lätt och fylld av energi. Så vad är det jag jagar?

Som jag nämnt mer än en gång är jag en mycket målfokuserad person. På gott och ont, samtidigt. Jag har visualiserad de där siffrorna på vågen och alla siffror som inte är dem, har därmed varit fel siffror och således också på något vis ett litet misslyckande, åtminstone nu såhär på slutet.

När jag satt där hos Lena idag insåg jag plötsligt att jag också har skapat en sanning som handlar om att jag inte bara går ner i vikt för min egen skull utan också för att göra henne nöjd, så att hon bekräfta min idealbild om att vara så där fantastisk förträffligt duktig. Och bra. Den där sifferjakten har dessutom gjort att jag blivit rädd för att på allvar sätta igång med träningen, med risk för att initialt påverka siffrorna på vågen negativt - eller positivt, hur man nu väljer att se det, eftersom detta i sin tur skulle kunna få mig att tappa motivation. Eller om jag skall vara smärtsamt ärlig; framstå som en mindre duktig flicka på vägningarna.

Knäppt? Ja, verkligen, men säkert också mänskligt. Bekräftelsen i att komma till Lena och varje gång väga mindre än den förra gången, har alltså gjort att jag har känt mig extra duktig. Så fint att känna sig som bästa Cambridgekunden/eleven/klienten någonsin liksom. Men så har jag stannat av, intensiteten har trappats ner. Jag har känt hur mitt fokus och min motivation att dricka soppor och göra avkall på guldkanter och trevligheter har avtagit. Ju närmare de där 68-siffrorna jag kommit, desto svårare har det varit att uppbåda den där verkliga glöden och engagemanget att på riktigt gå i mål.

Men nu skulle det bli ändring! För min inre syn såg jag hur detta Viktklubbsbesök skulle leda till att jag och Lena gemensamt lade upp värsta rivspurtsprogrammet med mycket begränsat kaloriintag och täta vägninar för att jag skulle bli av med de där sista två-tre kilona på lika många timmar. Ungefär.

Men så blev det ju inte.

Lena tycker att jag har jagat klart nu, nämligen. Hon ville inte lägga upp minsta lilla kalorireduktionsplan till min ära. Nix. Hon tycker att jag skall leva rätt och bra och träna. Ta hand om mig själv. Vara medveten. Och inte minst vara väldigt glad och stolt över de fantastiska resultat jag nått, både på utan och innan. Och aldrig hamna i dåliga mönster igen. Lena menar att det är den utmaningen jag skall möta nu. Det är den som skall ge mig energi.

Och såklart att Lena har rätt. Hennes ord liksom bara ramlade på plats inom mig. Axlarna föll ner och mungiporna åkte upp. Solen flyttade in i bröstet på mig. Jakten är slut nu. Jag är hemma.

Nu kan jag fokusera på att må ännu bättre, öka upp min grundkondition, få fastare kropp och framförallt komma tillrätta med den där kassa ryggen som jag dragits med genom livet. Mycket på grund av en alldeles för svag ryggkorsett. Så Lena har rätt. Det är dags för nyorientering och att leva på riktigt.

Så. Har jag då glömt de där siffrorna 68? Det där målet som jag sett så tydligt och arbetat så målmedvetet mot? Nej. Det har jag inte. Och det vill jag inte. Och det är okej det också. Enligt Lena gör det inte heller något att jag skapar lite positivt utrymme mellan faktisk vikt och maxvikt. Det blir som lättare att leva då.
Och jag vet att jag kommer att nå det siffermålet en dag, ja till och med under detta år. Med regelbunden träning och medveten kosthållning kommer jag per automatik att bli av med de där justeringskilona. Men mitt perspektiv har ändrats nu. Jag är ju nöjd med min kropp som jag ser ut nu. Jag är stolt över de resultat jag åstadkommit på väldigt kort tid. Både utan och innan. Det är den känslan som skall uppfylla mig; inte känslor av otillräcklighet eller misslyckande över att fortfarande-inte-ha-nått-målet. Nej. Stolt och nöjd. Den känslan väljer jag istället.

Så. På fredag skall jag skåla för mig själv i finaste Champagne. Mer än tjugo kilo har försvunnit sedan januari månad. Midjemåttet är finfint, mitt BMI är hur bra som helst. Jag kan handla kläder i vanliga butiker och mina steg känns lätta där jag går.

Ja, ta mig tusan. Jag är hemma.

Förberedd

2010-05-10T03:52:00.000-07:00

Jag skall till Lena imorgon och jag är klart inställd på att få backa viktmätaren lite.. Jag är ganska övertygad om att jag har stått mer eller mindre stilla sedan senaste vägningen.

Men vet ni? Det är faktiskt helt okej.
Mer om detta senare. Nu, jobba.

Träningsplan

2010-05-06T00:57:00.000-07:00

Igår klockan elva genomgick jag ett konditionstest i jobbets nyutrustade träningslokaler. Joråsåatt.

Man kan säga att jag därmed bekänt färg. Jag har allstå suttit med Annika från Feelgood, en för övrigt mycket sympatiskt och liksom.. fräsch person, och gått igenom mina träningsvanor. Eller brist därpå. Och vi har pratat om rimlig målsättning och vi har räjtat min träningsmotivation till åttaochenhalv av tio. Åttaochenhalv blev resultatet igår, eftersom mitt låga träningssjälvförtroende yttrar sig i träningsrädsla vilket alltså drar ner på motivationsivern. Jag är fortfarande lite rädd för att göra bort mig och inte leva upp till mina egna förväntingar att få in träningen som en naturlig del i vardagen. Eller kanske att jag inte skall prestera tillräckligt väl.

Och faktisk är jag lite rädd för att det skall vara jobbigt.

Så. Nu har jag sagt det. Jag tycker att det är jobbigt när det är jobbigt att träna. Jag gillar inte när pulsen maxar och andfåddheten gör att det nästan gör ont i luftrören. Jag har mycket lättare att stå ut med känslan av att pressa enskilda muskelgrupper så som man gör vid styrketräning, men ren konditionsträning får jag liksom.. nästan ångest av.

Jag har ju väldigt många trista skolgymnastikupplevelser i bagaget och jag tänker att de där minnena faktiskt har lagrats i kroppen. Att kroppen minns att sätta ihop fysisk ansträngning med känslor av otillräcklighet och misslyckande. Att inte bli utvald, att inte kvala in, att inte få vara med.

Vi snuddade lite vid ämnet igår, jag och Annika. Absolut ingen djupdykning, men vi berörde det dåliga självförtroendet och Annika sade något om att aktivt välja att det där var då och nu är nu. Att jag bestämmer själv vilka tankar som skall få styra mig. Och så näjmdroppade hon dessvärre Mia Törnblom som jag i ärlighetens namn har lite svårt för, men hursomhelst så kan jag inte annat än ge henne rätt.

Jag väljer.

Så imorse gick jag igenom det träningsprogram som Annika lade upp till mig och jag eftersom det är min första riktiga träningsdag tillät jag mig att mjukstarta:

Uppvärmning: 15 min cykling - andfåddhetstempo
Styrketräning (samtliga 15 rep x 2 set):
Framsida, lår
Baksida, lår
Sittande rodd
Axlar och skuldror
Bröstrygg
Biceps och triceps
Mage

Och så avslutade jag med tio sekunders "plankan". Inte mycket, men lite är bättre än inget.

Allt som allt 50 minuters morgonträning.
Känns bra.

Planen för nästa vecka ser ut som följer:
Måndag:
30 min powerwalk i Hagaparken
30 min styrka

Onsdag:
60 min powerwalk, Djurgården

Fredag:
20 min uppvärmning (cykel)
30 min styrka
10 min strech

Ny morgonvikt

2010-05-04T23:59:00.000-07:00

Imorse visade vågen 70,4 det vill säga 1,1 kg ner på en vecka. Härligt! Nu är det riktigt nära..
BMI på 22nånting!
Tjohoo!

Appropå fötter

2010-04-28T13:53:00.000-07:00

Jo, alltså det har inte blivit fler kraftfulla promenader för min del. Fötterna är helt trasiga. Inflammerade skoskav är allt annat än skönt men nu sitter åtminstone rejäla skavsårsplåster på plats. Flera dagar för sent, men ändå. Det där med att ta hand om sig själv - hur tänkte jag då?

Det blir mycket gör om gör rätt nu, tycks det mig. Och de där Asicsdojjorna skall jag slänga. Eller ha i lekparken. Om det inte regnar eller har regnat för då läcker de. Skitskor.

Mycket liten uppdatering

2010-04-27T06:37:00.001-07:00

Jo. Jag uppdaterade viktmätaren litelite grand eftersom morgonvikten idag låg på -3 hg. Det känns viktigt att markera för mig själv, motivationen liksom kickar igång på direkten.

3,5 kg kvar till målgång! Tjohooo!

Bra start!

2010-04-26T00:46:00.000-07:00

Idag kl 05.57 lämnade jag lägenheten för en åtta kilometers språngmarch runt Djurgården. Klockan 07.06 kom jag in genom dörren, stolt och glad.

Och jag försökte mig på några trevande springsteg också. Sammanlagt inte mer än vid tre tillfällen och det var verkligen inga långa sträckor. Men jag gjorde det.

Imorgon blir det en repris. Om jag bara kunde få bukt med de där förbannade blåsorna som blir på sidorna av hälarna där de dyra springskorna klämmer mig.. Äsch, lite tejp så skall nog allt bli bra!

Jag har för övrigt varit farligt nära en svacka så nu tar jag tag i mig igen. Eller, vad tusan. Jag har varit i en liten svacka och vågen har pekat uppåt ett halvt kilo. Och nu har jag sagt det så nu är det bara att skärpa till sig!

Våg är inhandlad. Fötterna tejpas och springskorna är på. Två CK-mål om dagen och denna vecka kommer Lina hem till oss för att förenkla vårt vardagsliv och lysa upp vår tillvaro med nya, fräscha matintryck.

Nu skall målet vara i sikte!

Mer perspektiv

2010-04-21T23:41:00.000-07:00

Stella! Först och främst; tack för dina peppande ord och stort tack för att du hälsar på här!

I din kommentar till förra inlägget skriver du att du känner dig jättefin alldelesprecis så som du ser ut idag. Att du är mullig och glad över att din kropp fungerar; att du tycker om dig själv och har glädje av din starka kropp. Så underbart! Det är ju precis så det skall vara.

För mig har det inte varit så. Och det jag försökte beskriva i mitt svar till Helga, var hur min viktresa den här gången har föregåtts av det allra viktigaste av allt; en inre resa bort från självförakt och destruktivitet. Bort från en grundmurad känsla av att inte vara värd. Det är därigenom jag har fått min frihet. Att jag känner mig fri är inte knutet till min vikt. Att jag nu har valt att ta hand om mig själv och trivas med min kropp är däremot en konsekvens av att jag äntligen, vid trettiosju års ålder har fått en god självkänsla. Och äntligen känner jag mig fri.

Eller fått en god självkänsla förresten; jag har snarare gett mig själv en god självkänsla genom att bearbeta min historia och ta ansvar för mina egna liv. En på inga vis enkel resa. Men det har gett resultat och det största av dem alla är känslan av att vara fri.

Min kropp har varit ett uttryck för en slags självdestruktivitet, din kropp är kanske ett uttryck för ett livsbejakande? Då kan det ju inte vara mer olika. Vi är två unika inidivider och jag kan bara förmedla min verklighet.

Det jag försöker säga är att jag inte skriver allmängiltiga sanningar. Det går emot allt jag tror på. Jag kan bara reflektera utifrån ett fullkomligt subjektivt perspektiv, att ge en inblick i hur det är och har varit för mig. En del som läser kanske känner igen sig. Andra inte alls.

Så, nej. Det är inte fel att känna sig värd allt i storlek 46. Inte heller är det fel att känna sig värd allt i storlek 58 eller 62 eller 30. Det är fel att inte känna sig värd. Punkt. Och för mig har det varit den stora utmaningen och den verkliga kraftansträngningen att ta tag i roten till den känslan.

Aldrig ytan. Bara innan.

Motiv och perspektiv

2010-04-20T01:50:00.000-07:00

Helga skriver i sin kommentar till mitt förra inlägg:

"Jag kan inte hålla mig Saring. Ber på förhand om ursäkt och lovar och försäkrar att detta är uppriktigt och respektfullt menat.

Varför? Varför är storleken eller småleken så viktig? Varför 68 kilo? Varför storlek 40?

Missförstå mig inte. Jag tycker att din prestation är fantastisk och jag är inte så lite avundsjuk. Ur hälsosynpunkt, ur gilla-sig-själv-synpunkt har du utfört ett storverk och är värd applåder och stående ovationer.

Det jag inte fattar är att en så klok och förståndig vuxen kvinna som du dras med av de totalt sjuka ideal som finns i modevärlden. Men kanske missförstår jag dig? Besöket i jeansaffären är för mig surrealistiskt. Varför utsätta sig för detta?

När jag läser det du skriver får jag upplevelsen av att de sjuka idealen ändå vinner även för dig, och det gör mig lite sorgsen.

Alltså, vad jag menar är ungefär det här: att gå ner i vikt av hälsoskäl, att göra det för att kunna tycka om kroppen och självet, det förstår jag fullkomligt. Men när du skriver om hur viktigt det är för dig att komma ner till en viss siffra på vågen, komma i en viss jeansstorlek, då hänger jag inte med längre. Varför är det viktigt? Vill och kan du förklara?

Jag menar verkligen inte att på något sätt ta ifrån dig den välförtjänta glädje du känner över det du har åstadkommit. Tvärtom. Det jag skriver handlar antagligen mer om mig själv än om dig.

Men ändå. Det vore intressant att diskutera detta. Om du vill."

Först och främst tack för frågan. Du behöver inte vara orolig över hur den landar; mjukt och fint!

Nu skall jag försöka mig på ett svar också och det är inte så enkelt. Du skriver att jag, genom min strävan efter att gå ner till just sextioåtta kilo "dras med av de totalt sjuka ideal som finns i modevärlden." Och kanske är det så. Eller, jo. Det är klart att jag påverkas av de ideal som finns, av den bild som förmedlas av media och modevärlden av hur en vacker kvinna skall se ut. Konstigt vore det väl annars. Att påstå motsatsen skulle vara som att säga att jag inte påverkas av reklam. Och det gör jag ju förstås. Men jag köper inte att mitt viktmål eller mitt fokus på storlek och vågsiffra är detsamma som att jag faller för de sjuka idealen.

Jag har haft väldigt svårt att formulera ett svar på din fråga, och nu tror jag att jag vet varför det är så svårt. Du lyfter frågan utifrån ett strukturellt samhällsproblem medan det för mig handlar om en högst personlig, djuppsykologisk och existensiell resa. Det du tolkar som ett problem, upplever jag som något fantastiskt. Så jag kommer att svara utifrån mitt eget perspektiv och lämna makronivån därhän.

Att jag nu valt att gå ner i vikt, bli normalviktig, med ett hälsosamt BMI på 22 är för mig inte sjukt. Det är bra. Jag har under hela mitt liv dragits med en låg självkänsla, burit på en slags destruktivitet som handlat om att jag inte är värd att tas omhand. Ett effektivt sätt att straffa sig själv på är att inte ta hand om sin hälsa; att äta och dricka för mycket och att missunna sig själv att vara frisk, stark och må bra. Att istället se ut så som jag inte vill. Att bli uppfattad på ett sätt som egentligen inte känns bekvämt. Att känna sig fel. Det blir självuppfyllande på ett djupt tragiskt vis. Att inte vara värd. Eller. Kanske har alla de där extra kilona varit ett mjukt skydd mot omvärldens farligheter. Ett stort lager att skydda den där lillalilla långt inne som inte vill bli illagjord.

Jag har lämnat det där nu. Jag har insett att världen inte kan göra mig illa om jag inte tillåter det. Det stora bagaget har lagts ned och jag vill aldrig lyfta upp det igen. Och även om jag självklart fortfarande bär på den historia som har gjort mig till den jag är idag, kan jag med klar röst säga jag är värd. Jag är värd att känna mig fin. Jag är värd att vara pigg och rörlig. Jag är värd att kunna gå in i en affär och hitta kläder som passar. Utan oro och ångest. Och utan att försvaren är på topp - så som de var då i maj 2006. Jag har fått nog av det. Och precis som Maja och Kapy skriver i kommentarsfältet så är siffran 68 kilo eller storlek 38/40 ett mått på att jag har nått dit. Ett konkret mål att sträva mot. Och tanken på att nå målet triggar mig och ger mig en massa kraft och positiv energi.

Att ha ett konkret siffermål är också nödvändigt för mig för att jag skall kunna hålla vikten. Aldrigaldrig mer än 71 kg. Min måttstock och min ram. Nödvändigt.

Jag är inte värd mer som människa för att jag väger 68 kilo, har en viss storlek eller ett BMI på 22. Men jag är värd att få väga 68 kg. Jag får vara slank. Må bra. Ta hand om mig själv. Och det må vara snett att jag känner mig vackrare, starkare och sexigare om jag är slank och kläderna sitter fint på kroppen men det känns hur som helst fantastiskt. Och för mig är det en stor seger. Jag behöver inget fysiskt skydd mot världen längre.

Jag är värd. Fri.

Helga!

2010-04-20T00:04:00.000-07:00

Var aldrig rädd för att fråga - dina frågor kan aldrig skada, bara berika!
Jag återkommer inom kort med ett svar efter förmåga.

Historisk tillbakablick och nya perspektiv

2010-04-17T01:48:00.000-07:00

Jag skall nu tillåta mig en liten historisk tillbakablick.

Under min föräldraledighet 2006 mådde jag fantastiskt bra. Tillsammans med världsabästa barnet som var en pur fröjd att umgås med, promenerade jag 8 km fyra till fem dagar i veckan och med hjälp av viktväktarnas amningsprogram. I maj 2006 hade jag gått ner en hel del, men hade fortfarande en del kilon kvar innan målvikten. Som jag dessvärre aldrig nådde. Även om jag alldeles nästan tangerade den för ett kort och fint ögonblick.

Där i maj skrev jag ett inlägg i min dåvarande blogg som jag tycker fångar var den där surrealistiska känslan av att jag passar i, eller snartsnart passar i smålekar (läs storlek 38) istället för storlekar kommer ifrån. Hur långt från min självbild det har varit att till exempel ha tumstorlek 31. Vilken är en storlek som jag - med rätt jeansmodell, nog skulle kunna ha på mig idag. Så här skrev jag alltså i maj 2006:

2006-05-19
"Idag hände något revolutionerande. En milstolpe är nådd. Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för mig.

Jag provade jeans. Jo, i och för sig är detta i sig revolutionerande, men den verkliga orsaken till min eufori är denna;

Jag har nu lägre siffra i midjan än i benen. Ni fattar. Vilken grej, va.

Annars får jag lätt känslan av att vara den hopplösa kusinen från landet när jag entrar dessa moderna butikslokaler. Lokaler som för övrigt helt totalt saknar barnvagnsanpassning, eftersom det över huvud taget inte är tänkt att mammalevande 30+are skall handla där. Eftersom vi varken har pengar eller figur som passar i sammanhanget. Dessa småsmå übertrendiga butiker är befolkade av småsmå übertrendiga expediter som just slutat gymnasiet och växlar mellan att jobba i butik och att vara vj:s på MTV. Tror jag iallafall.

Och nej, JAG ÄR IIIIIINTE BITTER!!!!!!!!!!! Men det har hänt att jag på allvar fått för mig att de i den här typen av butiker installerat en våg under entrémattan tillsammans med ett tillhörande larmsystem som går igång så fort någon över femtio kilo entrar lokalen; OUIIIIIOUIIIIIOUIIII!!! VARNING VARNING, TJOCKIS I BUTIKEN, TJOCKIS I BUTIKEN!!!! Denna fantasi har alltså många gånger hållit mig ifrån att besöka ställena. Vem vill riskera att bli utsatt för ett sådant mottagande? Men idag var jag modig. Jag kände mig ganska fräääsch, så jag tänkte – vinna eller försvinna! Nu gäller det!

Så jag gick helt sonika in i en sån däringa modern jeanshandel. Det första jag gjorde var att gå fram till en liten pojke med typ storlek W22L32 och fråga ”Eh, jag skulle vilja prova jeans. ???”. No shit, Sherlock! Detta ÄR en jeansaffär. ”Ett par såna där” säger jag och pekar på ett par i skylten. Pojken tittar lite undrande och frågar ”Aha. Menar du Nudie?” ”Eh, nä. De dääär. Jag vet inte vad de heter för jag kan inte se vad det står på etiketten. ???” Pojken tittar något lite mer undrande och säger ”Aha. Du menar Denimbird.” Tystnad. ”Jaha.” svarar jag.

När detta mysterium väl är uppklarat kommer vi till nästa problem. Storleken. Eller jag skall väl säga småleken istället. Det visar sig nämligen att dessa jeans endast görs i smålekar. Smålekar upp till W31. VAD FAN?!! Ursäkta språket, men detta gör mig förbannad! W31 hade jag i sexan senast!!! Typ. Jag är 176 cm över havet och min kropp är i sina vackraste stunder ganska lik en dalkullas. I sina vackraste stunder inte alls någon tjock dalkulla, utan en fin och välsvarvad och möjligen också en något halvsladdrig men glad dalkulla.

Alltså ingen fånig W31 här minsann!!! Jag var väldigt nära att plötsligt låtsas att jag var en temperamentsfull italienska, häftigt slå ut med händerna och på bruten svenska skriiiika ”W31?!! W31?!! JAG SKRATTAR PÅ DIN W31!!!” Och därefter med dunder och brak lämna lokalen. Men det gjorde jag inte. Istället sa jag ”Aha.”

Så det blev för pojken till att börja leta. Leta efter ett par jeans till mammakullan med lite bredare rumpmått än medelkunden i butiken, samt med inte sådär vidarevärst jättemodern smak. ”Eh, jag gillar inte såna där smala” sa jag. Jag noterade hur pojken sneglade på mina fem år gamla Lee-jeans med lite boot-cut och han ansträngde sig på ett gentilt sätt att inte samtidigt höja på ögonbrynen. ”Då kanske ett par Levi´s skulle passa” sa han och tog fram ett par fula töntjeans med dragkedja. Men det gjorde de ju inte. Varken fysiskt eller mentalt.

Efter vad som i pojkens värld förmodligen kändes som en halv evighet stod så jag slutligen med ett par väldigt vanliga Lee på kroppen. Helt ocoola och fantastiskt vanliga Lee. Och de var visserligen aningensaningens för trånga, men storleken över var för stor och pojken tyckte att de satt heeelt rätt. Och jag kände mig sååå lycklig! Dels var jag lycklig därför att milstolpen var nådd utan att jag faktiskt var beredd på det; W33L34 stod det fantastiskt nog på den tydliga etiketten! Och dels var jag lycklig därför att det faktum att jag ändå tyckte att de var litelite för trånga gjorde att jag hade ett gott skäl att inte köpa dem och därmed slapp jag hamna i onåd hos min älskade make. För det är faktiskt så. Att även om det nu visat sig att jag har figuren så har jag INTE ekonomin. Så är det. Och jeansen var i sanningens namn inte heller speciellt snygga. Men jag kände mig snygg. Inte i jeansen, men i storleken.

Storleken som för mig var en smålek!

Men en sak kan jag tänka. Det kan inte vara roligt att jobba som lågavlönat butiksbiträde och ägna en halv evighet åt att med bibehållet mod försöka hitta ett par jeans åt en omodern och kräsen 30+are som slutligen lämnar butikslokalen med ett självbelåtet leende på läpparna utan att ha handlat så mycket som en benvärmare.

Hehe. Jag skrattar på dig, lilla biträde! Hehe."

Och jag inser att jag har vandrat en lång väg sedan jag skrev det där. Och jag inser att jag har en bit kvar innan perspektiven och den mer verklighetsanpassade självbilden är på plats - om det nu finns någon sådan.

Nej, jag är på intet sätt framme. Men jag har vandrat en lång väg och det är jag glad och stolt över. Och någonstans vet jag att den där glädjen och stoltheten; mitt eget erkännande, är avgörande för hur jag skall förvalta min nya kropp under resten av min livsresa. Att se och bekräfta min egen framgång. Det är svårt, stort och avgörande. Jag tänker att det är lite som för de där människorna som kommer med en gammal bronsbjörn till Antikrundan och får veta att det där föremålet som de haft hemma i hallen betingar ett värde av fyrahundratusen kronor. Det är inte bara fantastiskt underbart. Det är svindlande läskigt också. Betydligt mer står på spel. Hur dyrt blir det med försäkring. Hur skall den förvaras? Vågar vi ha den framme? Jo, den där bronsbjörnen blir ännu vackrare och glädjen och stoltheten vet liksom inga gränser, men samtidigt.. Allvaret blir också så oerhört mycket större.

Så tänker jag. Om mig själv och mitt nya stora som jag har framför mig. En lördagsförmiddag i soffan.

Storlekssurrealism

2010-04-17T01:07:00.000-07:00

Igår tog jag en tur till Solna centrum på lunchen och fann mig plötsligt i ett provrum på MQ där jag kunde konstatera att en snygg kostym från STOCKHLM i stl 40 satt som en smäck.

Det är så konstigt. När jag står framför spegeln ser jag ju hur uppenbart mycket mindre jag är. Samtidigt. Där i affären är det nästan så att jag ber om ursäkt för att jag bläddrar bland kläder av snitt och storlekar jag aldrig förr har satt på mig. Jag har hängt med mentalt vad gäller avvecklingen av min rondör när det gäller den rent visuella biten och även i relation till de kläder jag redan har hemma, men att stå i en butik och prova kläder i stl M som faktiskt passar - även om det är långt ifrån alla så händer det faktiskt, eller när jag drar på mig en kostym i stl 40 av smalt snitt, som ser hur snygg ut som helst på och som dessutom är lite lös i linningen.. Ja det är ren och skär surrealism.

Expediten som uttryckte positiva omdömen samtidigt som jag betedde mig ganska ambivalent av ren och skär ovana, frågade Ja, men vilken storlek brukar du ha då?
Tystnad.
Eh? Storlek 48? Eller här, i den här affären? Ingen.
Sa jag inte. Men jag sa som det var att jag nyligen tappat närmare tjugo kilo och verkligen inte har någon aning om vilken storlek jag skall ha. Ja men större än det här skall du i vart fall inte ha. Svarade hon som den självklaraste sa i världen.

Och om typ fem kilo (med tanke på ett kilo pånyttfyllda vätskedepåer som urträdet ur Ren kur innebär) så lär jag vara hemma i stl 38. Eller snarare stl 36 - 42 om man betänker de olika storlekar som de olika storlekarna har i olika butiker.. Men det är en helt annan diskussion.

En sak som jag funderat över på senare tid är dock det här med mindre storlekar och längd. Jag är ju 176 cm och har någon slags föreställning om att kläder som är smalare också är kortare. Eller? Hur gör man med byxor - blir de inte för korta i längden? Eller tröj-/blusärmar? Kanske är det inget problem? Jaja. Erfarenhet någon? Om så är fallet blir det ett nytt och kärt problem initialt åtminstone.

Ikväll blir det mitt första besök i Stockholms nattliv sedan urminnes tider. Då skall jag ha på mig en mycket kort, sextiotalsinspirerad coctailblåsa à la Den lilla svarta ackompanjerad av ett par sprillans nya skinnstövlar. Raaoooorrrr..

Ja, kanske blir det ett litet smakprov Maja senare ikväll. Vi får väl se..

Fortsatt raskt framåt

2010-04-14T23:17:00.000-07:00

Nu är beslutet fattat. Jag fortsätter med en mer strikt kombinerad kur tills jag nått mina 68 kg. Alltså, 2 CK-mål och en sund måltid enligt tallriksmodellen. Och så träning på det.

Risken är annars att jag tappar fokus och därmed inte ger mig själv möjlighet att få uppleva känslan av att verkligen ha nått i mål. Eller nått i viktreduceringsmål, snarare. Mitt långsiktiga mål är ju som känt att behålla vikten för resten av livet, så det verkliga målet är inte nått förrän det att min tid på jorden är över. Visst lät det ödesmättat? Jag är ganska nöjd själv med min lilla morgondramatik.

Nästa vecka kommer jag att vara på konferens i Kraków, Polen från måndag till fredag. Jag bor på hotell och det är ett späckat program med gemensamma middagar varje kväll, förväntat nätverkande och mingel. Det skulle kunna vara en rejäl utmaning, men.. faktiskt inte. Jag känner mig trygg med att jag kan det här nu. Jag kommer inte att göra mig själv en otjänst genom att äta fel och dricka alkohol varje kväll, nix pix. Jag kommer att dricka mina CK-shaker morgon och lunch varje dag. På kvällarna deltar jag i middagarna och nätverkar för glatta livet, men spar på alkholen. Jag ansvarar för torsdagens och fredagens program och förväntas hålla i föredrag och gruppövningar mer eller mindre hela tiden, så då behöver jag ändå ha ett fräscht sinne.

Sedan har jag ju dessutom använt en livlina och ringt en vän. Min kollega som är ett fantastiskt energiknippe tillika träningsguru finns också på plats i Kraków och är uppbokad för en timmes power-walk varje arla morgonstund, så där får vi motionen på plats också.

Nu till helgen kommer min älskade vän på besök och detta innefattar även att göra stan på lördag kväll. Det ser jag sannerligen fram emot! Men det kräver också att jag är återhållsam under veckan som kommer för att inte mitt resultat skall bli lidande.

Så. Full fart framåt! TACK för hjälpen att fortsätta fokusera, Kapy.

Siffror - uppdaterad

2010-04-14T03:41:00.000-07:00

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4
Kilo till målvikt: 23

Efter 14 veckors Cambridgekur
Vikt: 71,8 (-19,2 kg)
Midja: 86 cm (-19,5 cm)
BMI: 23,2 (-6,2)
Kilo till målvikt: 3,8

Tjoho säger jag! Det var en fantastiskt härlig vägning idag! Lena har två hantlar som tillsammans väger 10 kg. Att hålla dem i händerna och samtidigt tänka att jag har gått ned dubbelt så mycket - lika mycket som min fyraåriga dotter väger, det är s v i n d l a n d e.

Idag trappar jag ut ur Ren kur-programmet och först hade jag tänkt mig att fortsätta på strikt kombinerad kur, men se nu har jag tänkt om.

Jag känner att jag vill börja leva mer på riktigt nu. Inte helt utan CK ännu, men mer prova att leva balanserat i vardagen. Och också tillåta mig lite guldkant. Utan att det går över styr och blir katastrof. Jag vill börja testa min balansförmåga helt enkelt. Mer hålla-vikten-fokus än bantningsfokus, trots att jag faktiskt inte är i mål ännu.

Jag tänker att om jag väljer rätt i vardagen, kommer jag också att gå ner till mitt viktmål eftersom jag skall äta sunt och träna. Min plan är att jag skall ersätta 1, ibland 2 mål om dagen med CK tills dess att jag nått mitt mål på 68 kg. Ingen tidspress, ingen hets, bara balans, bra mat och träning. Så får jag se vart den strategin leder.

Hur låter det?

Uppdaterat
Kära Kapybaran skriver i sin kloka kommentar till detta inlägg:
[...]och ja, balansandet är ju utmaningen på lång sikt så jag tror du tänker helt rätt där.
Om nu inte just målet på 68 är det primära för dig, för då skulle jag satsa på att komma dit först. Men så låter det inte riktigt, så balansera på du, som finaste lindansarprinsessan![...]

Och detta får mig förstås att tänka. Hur ser jag egentligen på 68 kilosmålet? Är det viktigt för mig att nå dit? Och jo. Det är det tveklöst. På fler än ett plan är det vitkigt för mig att faktiskt nå dit jag har sagt mig att jag vill nå. Och då är det kanske bättre för mig själv att fortsätta köra fokuserat, om än kombinerat för att nå till den där målvikten innan jag börjar dra ner på tempot.. Hm.. Jo. Jag tror det.

Här får allt tänkas lite till.

Hemma

2010-04-13T03:59:00.000-07:00

Jag har svårt att finna ord som beskriver hur jag känner mig. Det är inte så vanligt.

Tacksam är ett ord som dyker upp, men det är inte riktigt rätt. Stolt, ja. Men det räcker inte. Förbluffad, förbryllad. Jo. Men det räcker inte heller. Glad. Nöjd. Attraktiv. Nu börjar jag närma mig. Stark. Ja.

Jag skall erkänna något. Jag har inte bara varit skeptisk till Cambridgekuren tidigare, utan faktiskt direkt negativ. Utan att så mycket som läsa in mig på området, har jag många gånger fnyst föraktfullt åt tidningsannonser som visat framgångssagor där mah bjuder in överviktiga till informationsträffar. En viktsekt, har jag tänkt. Visst, de kommer att gå ner i vikt och så går de upp allt och lite till direkt. Vad vinner de på det? Hmpf.

Och mot vännen som valde att prova CK och genaste började rasa i vikt var jag verkligen inte stöttande. Inte alls. Jag var mer en trist olyckskorp som kraxade om hur denna genväg minsann skulle visa sig vara en senväg och inget annat. Tyvärr.

Så hände något konstigt. Efter jul hade jag fått nog av min övervikt och framförallt den ständiga viktpendling som jag sysslat med under hela mitt vuxna liv. GI funkade fint ända tills jag föll ner i kolhydratsträsket igen och den här gången kände jag att jag ville prova lågkalorivarianten. Köra tallriksmodellen och gå med i någon slags viktklubb. Vännen hade gjort fina resultat genom Aftontonbladets Viktklubb, så den skulle jag prova.

Men så skrev jag fel. Jag skrev till två små bokstäver i adressfältet och ramlade in på Viktklubben istället. Lenas Cambridge-sida. Oj, tänkte jag. Cambridge? Hmpf. Okej, jag läser väl lite innan jag går vidare. Det finns säkert någon framgångssaga att kolla på. Men jag blev fast. Intresserad. Motiverad. Och jag beslutade mig för att boka in mig för ett "förutsättningslöst möte" som man säger. Och få saker är jag så glad för som att jag fattade det beslutet. Mitt liv har verkligen vänt.

Det som jag trodde var en obalanserad och ensidig väg mot kortsiktig viktnedgång har för mig blivit det rakt motsatta. Jag har aldrig känt mig så balanserad, fokuserad och långsiktig i mitt tänkande. Aldrig tidigare så trygg och övertygad, så i kontroll. Och tallriksmodellen är ju faktiskt ständigt närvarande även här. Det handlar inte om kortsiktighet, det handlar om långsiktighet. Den metod som jag själv ställt mig så kritisk till har alltså visat sig vara den som passar mig allra bäst. Omvälvande.

Jag vet inte hur många, eller få kilon jag har kvar till målvikten nu. Men de är inte många. Och jag skall tillstå att jag är ganska självupptagen för tillfället. Speglar mig ofta. Ler åt det jag ser. Och varje gång jag går på toaletten, lyfter jag upp tröjan, ser mig i spegeln och förundras över hur min midja ser ut. Hur väl jeansen sitter. Det är min kropp jag ser, samtidigt är det som om den var någon annans. Men jag håller på att vänja mig. Det känns fantastiskt och jag är väldigt lycklig.

Fjorton veckor. Det har gått så snabbt, samtidigt känns det som en lång tid. Jag har hängt med i varje steg. Sett varje förändring. Hela tiden, (nåja, så gott som) med en känsla av kontroll, motiverad att fortsätta.

Imorgon bitti är det dags för vägning. Och även om det bara skulle skilja ett kilo sedan senaste vägningen vet jag att det kommer att vara mindre än förra gången. Det känns.

Livet leker, jeansen sitter som en smäck och jag har hittat hem till min kropp.

Där hittade jag ju ordet. Hemma. Jag känner mig hemma. Ja, där var det.

Ketos och bilder

2010-04-09T06:50:00.000-07:00

På direkt fråga från Rosa Milton kommer här en kort text om Ketos stulen från Viktklubbens hemsida:

"Studier har visat att kroppen tar hjälp av ketonerna i förbränningen. Detta sparar muskelcellerna vid en viktminskning. Ketonerna ger dig dessutom ökad känsla av pigghet och dämpar hungerkänslorna. Detta upplever du efter ca 3 dygn. Ketosfas uppnås vid intag av max 450-500 kcal och max 50 g kolhydrater (vilket du får i dig när du äter 3 Cambridge-måltider. Ej Slimbridge, den innehåller för många kolhydrater) på en vikt om 73 kg. Tänk på att sockerfria tabletter/tuggummi innehåller både kalorier och kolhydrater.
Den milda ketosen vid en viktminskning med Cambridgekuren är inte att jämföras med det sjukliga tillstånd som kan uppträda vid diabetes."

Jag passade på att ta nya bilder i morse - i brist på information från vågen. Bilderna är tagna med mobilen av dålig kvalitet, men jag måste säga att jag ser en markant skillnad från bilden i februari och då var jag ändå väldigt glad över resultatet ditills.

Nä.. Inte många kilon kvar nu.

14 Februari

9 April

Ketosrus

2010-04-08T10:22:00.003-07:00

Det är händå för härligt. Det här med Ketos. Energinivån rusar upp och den där lilla rusiga känslan av lätt eufori.. Och det liksom riktigt känns hur fettförbränningen tar fart.

En bra sak med att inte ha så många kilon kvar att ta av, är att framgången märks mycket mer. Och TACK Emma för ditt glada tillrop under föregående inlägg! Ja, du har ju rätt, jag är nära viktmålet nu. Det kändes så bra att få en påminnelse om det. Hur nära jag är vet jag inte, men jag gissar på snarare 4 än 6 kilo. Har ännu inte införskaffat en våg så jag vet inte säkert, men det har snart gått två veckor sedan senaste vägningen och trots påsk och lyxhelg tror jag att det hänt saker. Det känns. Jag lääängtar efter att få väga mig och jag lääängtar till den dagen det står 68 kg på displayen!

Promenaden igår var förresten jätteskön - tack fina Tinsel för härligt sällskap! Imorgon blir det en rask lunchrunda i Hagaparken för min del. Träningskläder har ännu ej införskaffats, men mina Asicsdojjor funkar hur bra som helst till snabbpromenader.

Som sagt: full fart framåt!

Träningsblogg

2010-04-06T05:56:00.000-07:00

Okej, första trevande försöket till att träningsblogga kommer här! Jag kommer alltså inte att förta mig vad gäller träningsinitiativ under min rena kur, men för att liksom ta ett steg i rätt riktning visar jag den planerade promenadrundan som skall gå av stapeln imorgon kväll. Exakt 8 km mäter den och enligt säkra källor skall solen gå ned kl 19:45 imorgon, så vi lär ha kommit till gatubelysningen i stadens trygga famn tills dess.

Så Tinsel, nu vet du vad som väntar!

Ren Kur, andra dagen

2010-04-06T00:43:00.000-07:00

Det känns fint. Gårdagen förflöt utan några större konstigheter. Maken gjorde mig visserligen uppmärksam på att jag varit ovanligt skällig och lättretlig mot både honom och dottern men det beror nog mer på jobbstress än något annat. Visst, 450 kcal totalt och utanför Ketos gör väl inte humöret bättre..

Men ändå. Helt okej. Idag, en ny dag och solen skiner! Snön som föll igår är borta och vårfåglarna kvittrar ikapp för att ta igen all flirttid de förlorat under den tunglånga vintern som aldrig tycktes ta slut.

Men den tar slut. Så. Det känns fint.

Påsk och vidare

2010-04-05T02:23:00.000-07:00

Påsken har förflutit väl ur ett påskperspektiv men kanske lite mindre väl ur ett dietperspektiv skall väl erkännas. Inget katastrofalt alls, jag har ersatt flera mål med CK-dryck men godis blev det en hel del. Påsken inföll exaktprecis samtidigt som värsta PMS-chocken och då gav jag helt enkelt efter utan att godiset behövde truga och be sådär överdrivet mycket. Men jämför jag med hur påsken har sett ut tidigare år är det milsvid skillnad. Bland annat bad jag påskharen specifikt om ett kalorifritt påskägg varför denne humorhare tog mig på orden och levererade ett påskägg fyllt med sockerärter..

Men som sagt, helt godisfritt blev det nu knappast. Och Janssons frestelse var god och gräddig även till frukost på påskdagen.

Men. Trots att jag förmodligen gått upp ett par hekto snarare än ner (vet ej, våg skall inhandlas idag), så känns det faktiskt helt okej. Ingen ånger och ingen ångest och det i sig får ses som ett stort framsteg.

Idag är första dagen på två veckors Ren kurande. Det var länge sedan nu och känns nästan lite.. exotiskt.

Full fart framåt!

Det är ändå skillnad..

2010-03-29T13:34:00.000-07:00

Lyxhelgen med maken var alldeles helt fantastisk. Helt. Och jag njöt av att för ett dygn inte ha några förbud i mat och dryckesväg, utan bara vara där och då. En härlig frukost samt fantastisk sushilunch på Yasuragi, champagne och jordgubbar på rummet på Grand Hotel samt underbara drinkar i Cadierbaren innan utsökt middag på Brasserie Le Rouge i Gamla stan, bestående av skaldjurscoctail med blodgrapefrukt samt champagne, rosastekta lammkotletter med Ratatouille och ett kraftigt rött vin från Österrike samt en yttepyttebit kolapaj som jag inte kunde motstå att beställa in, lika lite som äta upp. Och så slutligen, en fullkomligt magisk frukost på Grand Hotels veranda på söndagmorgonen, med bland annat pannkakor med hjortronsylt och lönnsirap. Allt detta fantastiska i sällskap med denna underbara människa som jag förärats att få dela mitt liv med.

Och söndagen startade jag förresten med två timmar egentid på ett av Sveriges finaste SPA. Allt emedan den underbara människan låg och sov.

100% lyxlycka med andra ord.

Och så här är fint är det: Att efter månader av medveten konsekvensanalys vad gäller matintag och ny-livsstilsträning kan jag konstatera att det är ändå skillnad. På hur jag beter mig. Stor skillnad. För trots tillåtelse blev det inget av frosseriet. Alls. Njutningen var fullkomlig, men frossan uteblev. Känslan av kontroll övergav mig aldrig och det känns bara.. Så skönt. Avslappnat. Rätt. Ingen oro. Ingen ånger. Bara total men kontrollerad njutning. Så det är ändå skillnad. På mig. På mitt förhållningssätt.

Nu är jag åter i sällskap med Cambridgekuren och jag ser fram emot att fira påsk med familjen. Två CK-mål och ett vanligt påskmål tillsammans med de kära heter planen. En fin plan.

Efter påsk blir det så två veckors ren kur helt i enlighet med ursprungsplanen och därefter får vi se om det finns så mycket mer att ta av. Spännande tider, strålande tider.

Spontangryta på en höft

2010-03-24T12:42:00.000-07:00

Det blev spontangryta på en höft ikväll. Så här gör man den. Tydligen. Den liksom bara blev:

Av en händelse hittade jag 750 gr benfri lammstek i kylen vilken delades i småbitar och saltades. Bitarna frästes tillsammans med två grovt hackade gula lökar i en emaljerad stekgryta à la farmor. 2 klyftor vitlök adderades och ungefär en liter vatten hälldes över. Så petade jag i två buljongtärningar och två lagerblad och tre sådana däringa krossade tomater på tetra. Kokakokakoka i ungefär en timme. Så hittade jag en öppnad flaska vitt vin i kylen och då hällde jag i kanske tre deciliter av det och hällde upp ett glas åt mig själv samtidigt. Minsann! Den sista snutten ledsen halvfärsk timjan knycklades ner i grytan, så kokakoka i kanske ytterligare en halvtimme medan jag fixade lite matVETE i en kastrull vid sidan om. När den var färdigkokt slängdes denna ner i själva grytan. Slutligen slängde jag även i innehållet från tre småburkar stora, vita bönor samt en rejäl näve haricots vertes. Koka i tio minuter till och så låta vila en kvart.

I kylen fann jag dessutom en burk laktosfri lättcrème fraiche som jag smaksatte med en klyfta vitlök och lite flingsalt.

Grytan lades upp på tallrikar och garnerades så med lite vitlökscrème fraiche.

GOTT!

Matkorn är säkert också gott..

2010-03-24T10:04:00.000-07:00

Men nu var det faktiskt inte det vi åt igår.. Det var matvete. Och jag har ätit matvete tidigare, hos fina Kattfamiljen. Men det var alltså Matkorn jag trodde att vi åt. Men icke. MatVETE.

Äm.. Vi älskar alltså matVETE. Det är det vi älskar. MatKORN har vi ännu inte smakat, men jag återkommer med rapport så snart jag har hunnit sluta förundras över hur jag kan ha läst så fel..

Vi älskar Matvete.

Och appropå Matkorn!

2010-03-24T06:28:00.000-07:00

Det här smaskiga receptet på Kornotto hämtat från Allt om mats hemsida skall provas på fredag då mina föräldrar kommer på besök:

Älgfilé med kantareller och svampkornotto

600 g älgytterfilé, el älgfilé
salt, svartpeppar

Marinad:
1 tsk sambal oelek
2 st vitlöksklyftor, rivna
1 dl jokk svarta vinbär, /lingon konc

Kornotto:
100 g trattkantareller/kantareller torkade eller färska
2 st schalottenlökar, finhackade
2 msk smör
2 dl matkorn
2 dl kycklingbuljong av fond
1 dl torrt, vitt vin
1 dl grädde
salt och svartpeppar
2 dl västerbottensost, riven
1 msk smör

Blåbärskokta päron:
8 st gråpäron, el 4 små vanliga päron
1 dl blåbär
1 dl vatten
1 dl strösocker

Sås:
3 dl kokspad från blåbärskokta päron, ca
1 dl rött vin
1 msk kalvfond, konc.
1 msk smör
salt och svartpeppar

Kantareller:
200 g gula kantareller
2 msk smör
salt, svartpeppar

Tillagning:
1 Skär älgytterfilén i 1 1/2 cm tjocka skivor och lägg i en tjock plastpåse.

2 Blanda ingredienserna till marinaden i en skål. Häll över köttet i påsen och förslut påsen. Marinera köttet cirka 1 timme.

3 Fräs lök och svamp i smör i en gryta. Häll i matkornen och låt dem fräsa med på svag värme i ett par minuter. Rör om under tiden. Slå på kycklingbuljong och vin. Koka på svag värme utan lock.

4 Späd med grädde och låt vätskan koka in under fortsatt omrörning. Efter cirka 12 minuter bör kornotton ha en krämig konsistens. Rör ner ost och smör. Smaka av med salt och svartpeppar.

5 Skala päronen med stjälkar kvar. Skär av en platta i botten på päronen. Ta ur kärnhuset underifrån med ett kuljärn.

6 Koka upp blåbär, vatten och socker i en kastrull. Ställ ner päronen och sjud dem mjuka, cirka 5 minuter. Ös dem med lagen under tiden. Ställ ner kastrullen i kallt vattenbad, så att de kallnar. Ta upp päronen och använd spadet till såsen.

7 Häll spadet från päronen i en kastrull. Tillsätt vin och kalvfond och koka utan lock, så att såsen reduceras till 2/3. Vispa ner smöret och smaksatt med salt och svartpeppar.

8 Ansa och stek kantarellerna i smör tills de får fin färg. Salta och peppra. Ta upp köttet ur marinaden och torka av det på hushållspapper. Salta och peppra köttet.

9 Grilla det cirka 2–3 minuter per sida i het grillpanna. Servera med päron, sås, kantareller och varm kornotto.
-------------------------------

En liten modifiering av ursprungsreceptet har gjorts där jag bl a plockat bort socker och olja från marinaden. Vid själva måltiden kommer jag att skippa päron för egen del samt endast ta yttepytte av såsen då det blir på tok för mycket socker annars, men det lär bli gott ändå! Hittar jag ingen älgfilé får det bli något annat vilt. Även fasan, ripa eller vildandsbröst lär passa fint till blåbärstemat.

Vi ääälskar matkorn!

Vi älskar matkorn!

2010-03-24T02:55:00.000-07:00

Igår bestämde jag mig för att prova den nya måltidsprodukten Matkorn. Och det var en stor succé, inte bara för min egen del utan även för den fyraåriga dottern!

Mamma vad är det däär? Frågade hon när jag stod med det nykokta kornet i durkslaget.
Hon fick smaka och utbrast spontant Åh vad gott! Jag ÄLSKAR matcurry!
Sedan fick hon något slags fyraårsrelaterat tokryck och låtsades att jag var matkorn som hon därmed skulle äta upp. Hursom.

Matkornet blandades ihop till en enkel, supersnabb och supergod sallad bestående av Matkorn (döh!), Avocado, röd paprika, Grekisk fetaost (viktigt, ingen dansk kovariant kommer innanför mina dörrar), tomater och gröna oliver. En vinägrette på balsamvinäger, olivolja, vitlök, salt o peppar gjordes vid sidan då dottern föredrar sallad utan dressing. Och hon åt ett jättelass! Mmmm-ade, stojjade och glufsade så att det stod härliga till. Då maken kom hem var det första han fick höra Vi har ätit Matcurry och vi ÄLSKAR matcurry!

Så. Jag kan konstatera: Vi har en ny favorit. Matkorn. Eller matcurry. Same same.

Power!

2010-03-23T13:56:00.000-07:00

Jag har just kommit hem efter en frisk femkilometerspromenad med fina Tinsel som sällskap och jag känner mig fylld av energi och kraft! Det kändes som om jag skulle kunna gått en halvmil till utan problem - härligt!

Och jag märker att det börjar krypa sig på; träningssuget och det är en underbar känsla. Kroppen är så mycket lättare och känns, ja.. energisk.

Snart skall jag börja med regelbunden träning och då känns det viktigt att jag känner mig bekväm med själva outfiten. Låter det ytligt? Det bjuder jag på. Eftersom den där gamla olustkänslan i samband med träning i allmänhet och gymbesök i synnerhet sitter ganska hårt vill jag göra vad jag kan för att slå undan den känslan. Känslan av att vara fel. Att inte höra till.

Så jag tänker att om jag känner mig lite snygg så har jag lättare att ta plats och liksom försöka låtsas att jag inte känner mig vilsen. Och tillslut tänker jag att jag lyckas lura mig själv att bli bekväm alldeles på riktigt. Slugt..

Så jag har smugit runt på stan och spanat in lämplig träningsutrustning. Detta är vad jag har span på:

Röhnisch Kajsa V-neck Tee

Röhnisch Logo Pirat

Nike Zoom Fly Quick Sister

Ja, vi får se. Kanske blir det här min nästa investering. Något måste jag ju ha på mig och i dagsläget har jag inte så mycket som tillstymmelse till träningskläder i garderoben. Skall nog ta mig till provrummet på fredag. Wish me luck..

Självsnällism

2010-03-23T00:44:00.000-07:00

Jag har alltså startat en ny livsstil, eller så här: Jag har anammat en ny livsfilosofi. Förändringen är stor och omfattar alltså mer än att bara ta hand om fysiken. Jag kallar denna livsfilosofi Självsnällism och liksom varje livsfilosofi med självaktning, har även min ett tillhörande manifest. Förstås.

Jag är snäll mot mig själv
Jag är unnsam mot mig själv och andra
Jag firar mina framgångar - stora som små
Jag är förlåtande mot mig själv och andra
Jag har rätt till mina egna känslor, fina som fula
Jag sätter gränser, mot mig själv och andra
Jag gör aktiva val
Jag tar ansvar för alla mina val och icke-val
Jag tar ansvar för mig själv - inte för andra
Jag tar ansvar för min kommunikation och brist därpå
Jag lever fullt ut
Jag är närvarande i mitt eget liv, även när det är svårt
Jag tar hand om min hälsa
Jag eftersträvar balans i livet
Jag vårdar mina relationer

På lördag lär jag bocka av ett helt gäng punkter! Då skall jag och maken tillbringa dagen här, kvällen här och natten här. Det kallar jag belöning.

Siffror - bra val

2010-03-22T04:25:00.000-07:00

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4
Kilo till målvikt: 23

Efter 11 veckors Cambridgekur
Vikt: 74,2 (-16,8 kg)
Midja: 89 (-16,5 cm)
BMI: 24 (-5,4)
Kilo till målvikt: 6,2

Vågen på Viktklubben visade alltså på 74,2 kg, d v s exakt 3 kg mindre än för tre veckor sedan. Så något rätt måste jag göra. Ett kilo i veckan är ett resultat som jag är jättenöjd med och vägen till viktmålet blir verkligen kortare och kortare.

Midjemåttet har mer eller mindre stått stilla och det glädjeresultat jag själv mätte fram à 86,5 cm var nog dessvärre ett resultat av för högt satt måttband.. Å andra sidan följer jag verkligen teorin om en centimeter mindre i midjan per förlorat kilo på vågen. Så detta stämmer nog. En bit kvar med andra ord.

Det var en riktigt användbar rådgivning hos Lena idag. Vi pratade om det här med att jag tycker att det är så svårt att köra kombinerad kur, att jag finner det svårt att motivera för mig själv varför jag skall gå ner ett kilo i veckan eller till och med mindre, när jag skulle kunna gå ner det dubbla. Vi pratade om svårigheterna jag ser i att balansera; att det är så mycket enklare och mer effektivt för mig att förhålla mig till de strikta ramar som Ren kur innebär.

Och Lenas uppfattning var smärtsamt tydlig. Jag skall hålla mig till min ursprungliga plan och fortsätta kombinerad kur fram till och med påsken, därefter två veckors Ren kur för att upprätthålla motivationen och så ta de sista kilona med kombinerad kur innan jag går över till hålla-vikten-programmet i minst tre månader.

Jag skall alltså inte ta genvägen med Ren kur redan nu eftersom det är just den här balansgången som jag måste lära mig hantera. Säger Lena. Och hon har förstås rätt. Det är balansen jag måste öva på. Att inte rusa fram utan gå mer långsamt framåt så att jag ger mig själv utrymme att ta in det fantastiska som faktiskt sker. Ta in att jag förändras, på insidan och utsidan. Balans. Reflektion.

Så. Jag fortsätter med kombinerad kur ytterligare två veckor.

Sex kilo kvar. Wow!

Psst..

2010-03-18T02:55:00.000-07:00

Jag hade en fullkomligt vidunderlig upplevelse i den här affären i Warszawa i tisdags. Den lilla butiken finns i den galleria som skulle kunna betecknas Himmelriket på jorden men som formellt går under namnet ZłoteTarasy. Om du av en händelse skulle råka befinna dig i Warszawa: Gå dit!

Li Parie Lingerie är som en himmelsk gräddtårta och den makalösa expediten Jolanta är en blandning av magiker och poet. Hennes sätt att tala om kvinnokroppen och butikens fantastiska utbud av underkläder är direkt rörande och efter 45 minuters mätning, undervisning "You take the fat from your back and puuuull it into the cup! You puuuull it into the cup!" "Your back should be flat as a road. Flat as a road", peppning och utprovning lämnade jag butiken med vad som kändes som en ny kropp. Åtminstone var mitt eget förhållande till densamma radikalt förändrad. Utan tvivel blev detta mitt livs hittills mest fantasiska shoppingupplevelse och jag lär återvända till Jolantas magiska värld många gånger.

Hennes sista ord när jag lämnade butiken: Rememeber - You are beautiful! Och med de här på kroppen kan jag inte annat än hålla med..

Märke: Fauve by Fantasie

Modell: Celine

Färg: Mint och Brun

Siffror

2010-03-18T01:57:00.000-07:00

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4
Kilo till målvikt: 23

Efter 10,5 veckor
Vikt: 75,5 (-15,5 kg)
Midja: 86,5 (-19 cm)
BMI: 24,4 (-5)
Kilo till målvikt: 7,5

Jag insåg i morse att jag behövde bekräftelse på att det går framåt med viktnedgången och traskade därför ner till träningslokalen här på jobbet och ställde mig på vågen.

Bekräftelsebehovet kommer av att det är svårt att vandra längs mellanvägen i Lagomland när jag egentligen föredrar att tokspurta i värsta nerförsbacken. Därtill är jag ganska självkritisk. Det kan alltså vara svårt för mig att veta hur det egentligen går för mig. När jag tycker att jag har misskött mig har det förmodligen inte varit så illa. Och när jag gör en riktigt bra dag är jag lite för dålig på att klappa mig själv på axeln för det. Att då inte få bekräftelsen från vågen gör att det lätt blir fantasier om att jag står helt still.

Beslutet att låta bli vågen har dock varit helt rätt, jag har känt in min kropp på ett helt annat sätt nu när sifferfokuset försvann. Och jag börjar verkligen gilla den! Dessutom längtar jag efter att börja träna, en härlig känsla.

Men nu behövde jag alltså bekräftelse.

Och det ser ju fint ut det här! Visst, snabbt går det inte men det går tveklöst neråt. -1,6 kg på två veckor och tre dagar med flera kalasmiddagar inräknade är ett strålande resultat. Klappklapp på axeln.

På måndag är det dags för formell vägning och uppföljning hos Lena. Det ser jag fram emot.

Fram tills dess är jag alltså snäll mot mig själv och nöjd med min insats.

Jag tror bestämt att ett Jippie är på sin plats igen. Jippie!

Bra

2010-03-13T04:00:00.000-08:00

Jag sitter här och tänker att det är ju fantastiskt ändå. För mindre än tio veckor sedan var jag rejält överviktig och vägen till matchvikt kändes lång.

Nu sitter jag vid frukostbordet och liksom riktigt känner efter. Kroppen inte bara ser ny ut, den känns ny. Jag har på mig mina 32" jeans och de sitter som en smäck. Snart kommer de att vara för stora.

Och vi har ju nyligen blivit färdiga med lägenhetsrenovering och håller som bäst på att inreda vår nya fina walk in closet. Mina hyllor gapar tomma för idag har jag sorterat ut allt som är för stort. Sällan har en tom hylla varit så vacker. Det kommer att bli en dyr vår. En dyr och fin vår.

Det är välan alldeles för underbart.

På banan, men ny terräng

2010-03-12T01:16:00.000-08:00

Det är som att orientera. Terrängen ändrar sig och ibland är det svårt att navigera, kartan stämmer liksom inte riktigt med hur det ser ut i verkliga verkligheten. Det kan bli till att improvisera och ibland gör det att rutten blir lite längre, men spelar det någon roll egentligen? Siktet är ju inställt på målgång och i mål skall jag. Det är orimligt att tänka att jag skall gå ner 23 kg helt utan motgång eller utmaning, att allt bara skulle flyta. Jo, om jag valt ren kur helt och hållet kanske det hade varit så, men det går inte att kombinera ren kur med mitt liv i flera månader. Jobbet kräver att jag äter annat än soppa emellanåt..

Maja, Ulrika, Emma, Tisalen och Hoppet lever. Ni kloka människor. Det är klart att det inte är kört, ni har så rätt. Jag fortsätter på CK-stigen och gläds åt mina fina resultat så här långt. Varmt tack för er support, den stärker mig skall ni veta.

Men jag tror också att jag har nått ett kritiskt läge i min viktminskning. Ett läge som jag känner igen. Nu kommer komplimangerna, det kan knappast undgå någon att jag har tappat i vikt. Varje dag får jag höra hur fin jag är, hur slank jag blivit. Det är härligt.

Men varje dag får jag också höra Men nu räcker det väl va? och Nu får du inte bli smalare, då försvinner du!

Och då händer det något inom mig. De där människorna säger faktiskt till mig att jag inte får fortsätta. De börjar på något vis misstycka att jag fortsätter dricka soppor. Misstycker att jag inte är nöjd. Vem tror jag att jag är? Och det tar energi. Det sårar mig. Och någonstans långt inne sitter det en liten människa som tror att de kanske har rätt. Den där inre självbilden som jag har kämpat mot så länge, den väcks lite grand till liv.

Den tar inte över, så bli inte oroliga. Men den suger energi.

Det är kombinationen över att ha nått långt vilket gör att motivationen att slita hårt avtar och kommentarer som de ovan som gör att jag får kämpa med att hålla huvudet högt och blicken framåt.

Men jag är övertygad. Jag kommer att nå min målvikt på 68 kg. Och detta innan sommaren. Jag är förmodligen inte så värst långt borta. Mätte magen imorse och måttet låg på 87 cm mot 90 cm för två veckor sedan. Visst, denna gången var det jag själv som mätte och det kan slå lite grand beroende på var på magen man mäter förstår. Men det går tveklöst åt rätt håll.

Jag har ändrat strategi litelite grand. Finjusterat lite. Jag äter inte tre CK-mål om dagen + 400 kcal längre. Jag äter istället två CK-mål om dagen och så en regelrätt måltid enligt tallriksmodellen på kvällen. Maten är vällagad och medvetet låg på kalorier, men jag mäter och väger inte. Jag vill ha det så enkelt som möjligt och att räkna kalorier tar för mycket av mitt fokus.

Igår såg min dag ut så här till exempel:

Frukost: CK Cappucino
Lunch: CK Banan
Mellanmål: En liten burk makrill i tomatsås (de fikade på jobbet och jag blev apsugen och detta fanns att tillgå)
Middag: Två kåldolmar med extra mycket vitkål, en kokt potatis, kokta morötter och litelite sås på matlagningsgrädde. Vatten att dricka.
Kvällssnacks (gäster): Några gröna oliver.

Idag kör jag CK frukost och lunch, inget extra mellanmål och så torsk på spenatbädd med parmesantäcke och vitvinsfond till middag. Till detta kokta haricots vertes och broccoli. Maken får pressad potatis, men jag hoppar den delen. Däremot hoppar jag inte ett glas gott Chablis till.

Så. Huvudet högt och blicken rakt framåt. Mot oändligheten - och vidare!

Solens fläckar. Eller nå`t.

2010-03-09T16:36:00.000-08:00

Ja, alltså så här: jag har stundtals lidit av en känsla av präktighet här i bloggen. Allt har gått så bra. Idel positivism. Klok och förnuftig. Kanske förnumstig till och med. Inga sprickor i fasaden, resultaten flyter..

Men det kan ju inte vara så enkelt, eller hur? Tjugotre kilo kan ju inte bara försvinna som på räls från den ena dagen till den andra - utan svacka eller minsta lilla motgång. Eller hur?

Nä. Just det.

Så nu måste jag erkänna: kombinerad kur är apsvårt för mig. Landet bortom ketos är för mig just nu att likställa med Limbo. Gränserna är otydligare, frestelsena så mycket starkare och det här med att vara konsekvent är plötsligt inte alls enkelt.

Jag har lust att svära. FAN! Fanfanfanfaaaan!

Låt mig berätta om min dag. Eller framförallt min kvällnatt. Jag behöver få berätta om den.

Jag befinner mig i Rumänien tillsammans med min ledningsgrupp. Viktiga möten och viktig representation har varit temat. Frukost på flyget firade jag med hjälp av te och vatten; jag kom sent till flygplatsen och hann inte göra iordning någon CK-shake.

Mellanlandade i Köpenhamn där jag tillredde och drack min frukost samt mer te och vatten.

På planet till Bukarest drack jag mer te och vatten. Väl på plats hos värdarna på deras kontor serverades pizza. Jag nekade och drack istället flaskvatten (kranvatten är ej att rekommendera här) samt egentillredd CK-shake.

Möte i fem timmar utan paus, så snabb check-in på hotellet samt mingel i hotellbaren med värdarna. Jag drack vatten.

Så taxi till restaurangen och där spårade allt ur. Allt var på temat Rumänien vilket innebar öl som liksom bara serverade sig själv från egen tapp på bordet, gemensam förrätt med majonnäsblandningar, personliga val vad gäller huvudrätt, d v s en halv tornedeau med grillade grönsaker (ändå ett tappert försök från min sida att hållla ställningarna..) och så.. efterrättstallriken med världens godaste Tiramisù mitt framför näsan samt ett gott glas champagne på det.. Efter tre glas öl.

Och där någonstans fick jag frågan om jag ville gå vidare till en bar och det är klart att jag ville. Trevligt var det och roligt hade jag och två glas vin till drack jag innan jag och kollegorna tackade och åkte hem och inte vet jag om jag egentligen ångrar mina val. Eller, nä. Jag ångrar inte kvällen för jag har svårt att se att jag skulle välja annorlunda om det var en liknande situation igen. Men jag är litelite bekymrad över att den här mellanvägen är så jävla svårnavigerad. För det tycker jag att den är. Jag är litelite bekymrad över det faktum att jag faktiskt är rädd att jag skall slira av min fina framgångsväg och trilla ner i eländesgropen igen. Åtminstone nu, såhär mitt i natten efter en helkväll med majonnäs och öl. Typ.

Det är mycket lättare för mig när det är ja eller nej, svart eller vitt, rätt eller fel. Det här med måttlighet och konsekvensanalys och fanvetvad är så innerligt mycket mer krävande. Svårare. Och det är så oerhört lätt att få in det där gamla katastroftänkandet: "Jaha. Nu är det kört. Nu kan jag lika gärna äta femtioåtta pizzor och tjugo chipspåsar och frossa i godis och läsk för jag har ju ändå förstört min diet."

Men då är det också fantastisk skönt att luta sig mot Lenas ord:
"Säg att du skall ut och resa och tar dig ut till Arlanda men råkar strula till det så att du missar flyget. Att resonera så som du gör nu, är ungefär som om du då skulle säga "Men ÅH, nu kan jag ALDRIG mer flyga! Nu missade jag ju flyget! TYPISKT!!"

Det ligger mycket i den där liknelsen. Närheten till katastroftänkandet finns där och jag måste jobba för att tänka mig fri från det. Men jag tror att jag är på väg.

Imorgon kommer jag att ta en hel CK-dag. Jag kompenserar min katastrofdag med en ren dag imorgon, jag skiter i vad värdarna säger, jag tänker skaka CK-shakes och le oberört. Inte för att den här kompensationsdagen hjälper helt, men det hjälper lite. Och därefter är jag åter på banan. 3 x CK + 1 måltid à 400 kcal fram till och med påsk då jag efteråt kör ren kur i två veckor.

Men alltså. Fan att det skall vara så svårt att bara vara sig själv, utan finskjuts från de älskade ketonerna.

Tusan också! Ååååååh!

Lördagsmiddag

2010-03-06T10:44:00.000-08:00

Det blev inte råbiff. Det blev en egenkomponerad middag bestående av rosastekt ankbröst med blåbärssås och chèvrecreme samt rotsakspytt, ackompanjerat av en fin Argentinare - Finca Quara Reserva, Malbec, Cabernet Sauvignon, Syrah 2006.

Jag har självklart kört mina CK-shakes idag, men jag har bestämt mig för en sak: Lördagarkvällar skall jag inte hålla stenhårt på 400 kcal-gränsen utan vara bekvämt avslappnad och njuta. Med måtta, visst. Men njuta.

Jag njuter just nu. Tro mig.

Ha en fin helg sötisar!

Planer

2010-03-05T05:41:00.000-08:00

Jag håller på att färdigställa smala veckomenyer för sisådär sju veckor framåt! Allt i excel med tillhörande receptdokument i word för utskrift, vecka för vecka.

Tycker ni att jag överdriver?! Neeej, då. Jag är bara oerhört engagerad och.. vad skall jag säga.. Idog.
Eller manisk. Det är beror på vem du frågar.

Kul har jag hur som helst.

Och snart, kära Maja, kan du se fram emot smarriga lågkalorirecept för hela familjen här i bloggen.

Sa jag att jag skall äta Sushi ikväll? Jag skall äta sushi ikväll.

Tjing!

Mer fokus

2010-03-04T03:42:00.000-08:00

Inför starten av Cambridgekuren var jag bekymrad över en sak som gällde den sociala biten. Hur skulle det kunna vara möjligt att avstå såväl från god mat som dryck i samband med umgänge och samtidigt känns sig som en del av det sociala sammanhanget? Den känsla jag var mest beredd på skulle infinna sig hos mig på exempelvis en middag där alla andra åt god mat i timmar och drack gott vin var rastlöshet och en känsla av utanförskap. Kanske att rastlösheten är en effekt av känslan av utanförskap, det är ju inte otänkbart.

Men det blev inte så. Det blev liksom tvärtom. Jag är själv ganska förbryllad, men nu när jag inte behöver fokusera på mat kan jag istället fokusera på det som verkligen är viktigt - relationerna. Det är så det känns. Vad som sägs, människorna vid bordet, de är mitt fokus nu. Inte maten. Eller vinet. Och dessutom, att jag avstår vinet gör att jag har bättre tillgång till min hjärna och mitt medvetande.

Jag och dottern var uppe hos släkten i Umeå förra helgen. En underbart själsstärkande resa med massor av fina stunder och braprat. Utan matfokus, utan alkohol, bara umgänge. Och massor av te.

Detta att umgås utan mat är för mig helt nytt och ganska omvälvande. Jag älskar ju mat och det kommer jag att fortsätta med, men tidigare har maten varit väldigt mycket i fokus för mig. Nu är den inte det och det känns förvånansvärt bra.

Jag har kommit fram till att jag vill att det skall fortsätta så. Maten skall inte att vara det viktigaste i mitt liv. Inte i närheten. Jag kommer att njuta av den mat jag väljer men jag kommer också att välja bort. Välja bort mat som bara skall stilla ett tillfälligt begär och som riskerar att ge en bitter eftersmak av att ha valt fel. Missförstå mig rätt, jag kommer inte att hålla någon fascistoid mathållning utan utrymme för utsvävning eller onyttigheter. Nej, jag vill forfarande kunna unna mig något extra gott och därmed säkert onyttigt, men inte på impuls. Jag skall planera. Inte bara vardagsätandet, utan också guldkantsätandet.

Den resa jag gjort hittills med hjälp av Cambridge har varit väldigt bra. Fokus, lugn och ett gott humör har till största delen präglat de här två månaderna. Människor i min omgivning tenderar att titta på mina soppor och sedan på mig. Så lägger de huvudet på sned lite grand och säger Men åååh, vad du är duktig! Att du klarar det! Blir det inte tjatigt? Jag hade aaaldrig klarat att inte få äta.*

Men det är ju inte så jag känner. Duktig? Vad är det egentligen? Jag har valt att göra något åt min övervikt och funnit en metod som passar mig perfekt. Ingenting har känts som en uppoffring. På intet sätt har jag haft en känsla av att jag späker mig eller plågar mig för att nå den där hägrande målvikten. Nej. Jag känner att jag har kontroll, att jag är målmedveten, men samtidigt.. lugn.

Jag vet, det är av uppmuntrande välmening så det är inte det att jag blir upprörd, det blir bara en felriktad bekräftelse på något som jag inte känner. CK är för mig enkelt, smidigt, mättande och effektivt. Dessutom välsmakande! Min favorit just nu är att blanda banan och choklad, helt underbart! Cambridge borde göra den blandningen själva, det är liiite mäckigt att blanda pulver och dela upp i två eftersom man inte kan spara soppan mer än en litenliten stund.

Men nu är det ju ett nytt kapitel där jag skall börja planera vanlig mat också, inte bara vilken soppsmak jag skall välja. Jag ser fram emot det. Att få pröva mina vingar på riktigt. Att hålla mig till planen, att inte förlora kontrollen. Men det känns bra, jag är positiv. Det är konstigt, när jag tänker på maten som jag skall äta ser jag bara riktiga nyttigrätter framför mig! Är galet sugen på matvete och råris.. Väldigt konstigt eftersom jag aldrig varit det tidigare. Det måste ha blivit en total utrensning och omställning av systemet i samband med CK. Hur som, det skall bli gott att börja äta regelbundet och råris och matvete till trots, iimorgon skall jag fira med sushi och på lördag blir det råbiff!

Tjing!

*Okej Finkusinen, inte du. Du är den enda jag mött utanför den direkta CK-sfären som blivit överväldigat glad och avundsjuk, haha! Men så har du ju också egen positiv erfarenhet av metoden.

Fokus

2010-03-02T12:31:00.000-08:00

Det kommer att bli en paus vad gäller viktuppdatering här i bloggen. Eller, ja, det kommer att bli paus vad gäller viktuppdatering över huvud taget. Jag har bestämt mig för att pausa från vågen ett tag och inte väga mig förrän nästa besök hos Lena om tre veckor.

Varför? Jo, jag har börjat fokusera lite väl mycket på gram, hekton och kilon. Viktminskningen har gått i konstant hög takt sedan starten den fjärde januari och jag märker att mina perspektiv har blivit lite knasiga. Står det mindre än 1,5 kg minus per vecka blir jag besviken och det är inte riktigt så det skall vara.

Så. Jag lugnar ner mig genom att vågpausa. Jag har också insett att min deadline för att nå matchvikt till den nittonde april är orealistiskt, så jag skjuter fram den en månad. Ny deadline alltså den 17:e maj. Tills dess skall jag alltså ha gått ner mina sista nio kilo, så då får jag fira på norskt manér iklädd lusekofta och allt!

Dock skall jag på intet vis pausa från Cambridgekuren även om jag från denna vecka kommer att köra kombinerad kur istället för ren sådan. Det är bara mitt fokus som behöver flyttas från siffror till välmående och midjemått. Skall ändå bli spännande att se hur resultatet ser ut om tre veckor, även vågledes alltså!

Ikväll började jag upptrappningen till kombinerad kur med 100 gr parmaskinka med synligt fett borttaget. Det var gott förstås. Imorgon blir det ytterligare 100 gr kött/fisk/skaldjur/fågel, på torsdag adderar jag lite kokta grönsaker till köttet för att på fredag äta mina 400 kcal genom en vanlig måltid. Härligt att återigen få äta med familjen!

Fyraåriga dottern klagade förresten häromdagen Skall du inte sluta äta de där sopporna snart mamma? Skall du aldrig sluta vila magen? Jag har alltså valt att säga till henne att jag vilar magen. Hon köper det rakt av och har inte den blekaste att jag bantar. Det finns inte i hennes begreppsvärld och tur är väl det. För mig är det viktigt att hon så länge som möjligt är lyckligt ovetande om bantning och kroppsfixering. Vila magen funkar fint!

Siffror

2010-03-01T03:40:00.000-08:00

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4

Efter åtta veckor
Vikt: 77,1 kg (- 13,9 kg)
Midja: 90 cm (-15,5 cm)
BMI: 24,9 (-4,5)

1 kg ner sedan förra veckan. Midjemåttet var dock detsamma, men det är den tiden på månaden som jag tenderar samla på mig lite vätska så ingen fara på taket inte.

Skall börja trappa upp till kombinerad kur redan på onsdag för att från och med fredag äta 3 CK-mål + ett mål mat à 400 kcal/dag. Behöver mat nu känner jag och det faktum att jag inte känner mig direkt tjock längre, gör att motivationen att köra Ren kur har minskat. Så, nya tider, ny strategi!

En fantastisk sak är detta: Jag är nu att betrakta som statistiskt normalviktig enligt BMI-standard! När jag först registrerade mig på Tickerfactory.com hade jag ett BMI strax under 30 och idag ligger jag alltså under 25. Och från samma tid har jag gått ner 15,5 kg. Det känns bara helt underbart!

Återkommer med lite reflektioner efter arbetstid. Nu: jobbajobba.

Utmaningen

2010-02-25T01:59:00.000-08:00

Jag har blivit utmanad av Malena och trots att jag inte brukar ta mig an bloggutmaningar gör jag ett undantag idag. Varför då? Jag har helt enkelt lust!

Så hur gör man då?
- varje "spelare" börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själva.

- bloggare som blir "tagna" ska skriva sex saker om sig själva samt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista med deras namn på sin blogg.

- efter det är gjort skriver han/hon en kommentar i deras gästbok för att låta dem veta att de blivit tagna och att de ska läsa ens blogg för mer information.

1. Jag har ett utpräglat textminne. Om bara texten lämnar något slags emotionellt avtryck, sitter den sedan där som vore den ditnitad med järnplugg. Eller nå’t. På vilket vis Den makalösa manicken av Michael B Tretow har berört mig känslomässigt är något för experten att analysera.. Textminnet ackompanjeras av ett lika väl utbrett melodiminne vilket gör att jag lär mig många låtar på ett ögonblick. Sedan spelar jag dem på det instrument som råkar finnas i närheten. Förmodligen därför att jag, likt myten om humlan, tror att jag kan.

2. Jag är nog till hälften gjord av musik. Den finns i mig hela tiden och nya melodier kommer spontant i perioder då jag inte är stressad och jobbar för mycket, vill säga. Jag skulle hellre dö än förlora musiken. Med tanke på hur viktig musiken är för mig, är det underligt att jag inte musicerar aktivt eller lyssnar mer på musik än vad jag gör. Håller dock på att bygga upp en musikstrategi framåt. Hur musiken skall få mer plats i mitt liv. Den fattas mig idag.

3. Under mer händelserika och uppvarvade perioder brukar jag vakna av en hysterisk hjärnradio som spelar sånger på hög volym. Favoritbitar att vakna till är Dagny av och med Ove Thörnkvist, klimaxpassagen i En helt ny värld från Disney's Alladin med Peter Jöback och Sofia Källgren (när de liksom sjunger huller om buller) samt Kärlek och pepparrot med Monica Zetterlund. Detta brukar pågå i ungefär en veckas tid och musiken brukar köra runt lite titt som tätt under dygnet och den gör mig väldigtväldigt snabb.

4. Jag kan vara väldigt modig. Eller obetänksam, beroende på vem du frågar. Jag vill nog ändå säga att jag hittills sällan fattat ett beslut eller gett mig in i något som inte visade sig bli riktigt bra. Men att till exempel tacka ja till en lägenhet i Stockholm utan att någon av mig eller maken hade anställning var väl på håret. Men det visade sig ju gå bra det också!

5. Jag är duktig på visualisering, att skapa inre bilder. Det blev ännu lättare i samband med terapin som var i formen symboldrama och i riktigt känslomässiga situationer kan det te sig som en hallucination. Som exempel kan jag nämna att jag vid stark smärta visualiserar en smärtskala mellan 0 och 10 i form av en linjal som börjar i grönt och slutar i rött. Detta sker omedvetet utan att jag tänker på det.

6. Jag älskar Tom Waits. Känner mig besläktad med honom på något märkligt vis och intalar mig själv att om vi någon gång skulle träffas, skulle detta resultera i inte bara en livslång vänskap utan också med största sannolikhet ett album.

Så'nt är'e mä't.

Trots att många av nedanstående säkert gjort den här utmaningen tidigare, utmanar jag er att göra om den. Saker och ting förändras, så kanske att era svar också har gjort det? Och har ni ingen lust, så står er valet fritt att fullkomligt ignorera utmaningen förstås.

Jag skickar utmaningen vidare till:
Maja
Tinsel
Hoppet Lever
Rosa Milton
Ebba G
Kapy

Tack

2010-02-25T00:54:00.000-08:00

Alltså. Här vaknar jag på andra sidan PMS-träsk och kopplar upp mig för att kolla bloggen. Och jag läser era kommentarer på gårdagens BLÄ-inlägg och blir alldeles.. alldeles varm. Vilket stöd!

Jag är medveten om att jag lätt kan ge intryck av klara mig själv. Jag är måldriven som tusan och har dessutom många gånger tänkt ut svaret på mina egna problem innan jag delar med mig av dem till andra. Vad jag försöker säga är att det inte alltid är så lätt för omgivningen att hjälpa mig. Min livslinje är liksom att jag är kompetent nog.

Men så är det förstås inte. Det är klart att jag också behöver er hjälp och klokskap, eller ert ifrågasättande eller utmanande för den delen.

Ert stöd och er uppmuntran betyder väldigt mycket för mig. Hade jag inte haft behov av det, hade jag förstås inte bloggat. Och saktasakta lär jag mig att visa mina sprickor innan jag hunnit köpa klistret..

Svackan igår var kanske inte så avancerad, men detta är ändå något jag har tänkt på ett tag.

Så tack. Fina.

BLÄ

2010-02-24T11:13:00.000-08:00

Idag är jag trött på att kura, trött på att jobba och trött på mig själv. Dessutom är jag förkyld. Den här eländeskänslan stavas väl PMS kan jag tro, men just nu hjälper den vetskapen mig föga.

BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!

Ge mig mat, chips, godis och gärna en stor kebabpizza.

BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!

Eller också kan jag ju ta och dricka lite jä**a vatten.

Sa jag BLÄ?

Och för övrigt så känns det som om de där återstående tio kilona likaväl skulle kunna vara tio ton. Målet känns långt borta. Skruttdag.

Blä. Blä. BläääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!

Bytt är bytt..

2010-02-22T07:05:00.000-08:00

Jag har förresten bytt den planerade vindejten med väninnan på torsdag till en tedejt! Det känns fantastiskt bra. Jag börjar mer och mer känna att vin inte är vad jag vill just nu och istället för att, som tidigare, börja noja över om jag eventuellt skulle kunna uppfattas som tråkig, ringde jag helt enkelt väninnan och framförde mitt reviderade förslag till umgängesform.

Och förstås. Detta mottogs ju helt utan tillstymmelse till negativ ton. Så. Torsdag - te it is!

Siffror - Nya tider

2010-02-22T04:56:00.000-08:00

Jag körde till Viktklubben på lunchen för en veckovägning och här kommer så veckans siffror:

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4

Efter sju veckor
Vikt: 78,3 kg (- 12,7 kg)
Midja: 90 cm (-15,5 cm)
BMI: 25,2 (-4,2)

Jag har alltså gått ner 1,3 kg den senaste veckan och då har jag ändå gått ur Ren Kur i samband med konferensen i torsdags. Så jag är nöjd. Ytterligare 2 cm har dessutom försvunnit från midjan.

Men jag kommer nog att få vänja mig vid nya tider nu. I och med att jag väger mindre (sisådär tretton kilo mindre! Tjoho!) kommer viktnedgången med största sannolikhet att sakta ner lite. Hittills har jag gått ner nästan 2 kg i veckan men det är nog inte rimligt att tro att jag kommer att hålla det tempot fortsättningsvis. Jag tänker att jag skall ställa in mig på att vågen visar -1 kg/vecka i fortsättningen, så blir jag bara glad om det blir mer än så.

Hittade förresten en gammal lapp i vår garderob med badrumsgrejor i helgen. Där hade jag skrivit upp mätresultat från augusti 2009. Från augusti till januari lyckades jag gå upp 5 kg, men självklart var jag ändå tvungen att jämföra augustisiffrorna med dagens verklighet, varför jag raskt plockade fram måttbandet:

Mätresultat                         17/8 2009
Överarm                               33,5
Byst                                      105,5
Midja (smalaste stället)       95
Mage (tjockaste stället)      115
Stuss                                     113,5
Lår                                        112

Mätresultat                         20/2 2010
Överarm                                30 (-3,5)
Byst                                      97 (-11,5)
Midja (smalaste stället)        87,5 (-7,5)
Mage (tjockaste stället)      103,5 (-11,5)
Stuss                                    108 (-5,5)
Lår                                       103 (-9)

Helt klart upplyftande siffror!

Och min fokuserade vandring fortsätter. Nu endast tio pannor kvar till viktmål - tjohoo!

Tack!

2010-02-18T13:47:00.000-08:00

Fina stöttepelare, underbara människor! Så mycket er support betyder för mig. På riktigt.

Nu är jag åter på rummet efter nedan nämnda middag. Det gick bra. Jag höll mig till planen och visst pratade vi lite viktnedgång men frågorna var inte påträngande utan mer varmt nyfikna och reflekterande. Det utvecklade sig till ett riktigt fint litet existensiellt samtal i snabbform. Alldeles lagom.

Det är så skönt att inte skämmas. Jag har alltid skämts tidigare när jag har bantat. Det gör jag inte nu, inte alls. Jag vågar tillochmed skriva det förhatliga B(anta)-ordet. Jag har absolut inget behov av att informera kreti och pleti om min diet, nej, jag håller helst det för mig själv. Vad är allmänintresset för vad jag äter, liksom? Men om sammanhanget är sådant att det underlättar, säger jag bara som det är. Utan omsvep, undanflykter eller märkliga ursäkter. I'm on a special diet since I want to loose weight. Säger jag. Och så är det inte mer med det. Jo, jag pratar engelska på jobbet därför att väldigt få förstår svenska.. Hade de förstått svenska hade jag sagt ungefär samma sak. Fast på svenska.
Hur som. Det brukar inte behövas mer prat om saken och vi kan fortsätta att tala om det vi är där för. Skönt. Avspänt. Balanserat. Precis som jag vill ha det.

Maten var för övrigt helt okej. Svärdfisktartaren med tillhörande scampi var ljuvlig. Fläskfilén däremot visade sig vara plommonspäckad fläskkotlett och den fick inte direkt igång mig. Åt inte ens upp, men så var det också en rejäl bit. Till den, grillade zucchiniskivor samt en grönsallad med lite balsamicoreduktion, ingen olja. Gräddsåsen rörde jag inte. Ej heller crêpsen till efterrätt.

Jag är fortfarande sprängmätt. Nu sova.

Tack igen sötisar!!! Det är fint att vara trodd på.

Avbrott

2010-02-17T12:07:00.000-08:00

Imorgon reser jag till Prag för att hålla i en workshop med ett av våra bolag. Det skall bli spännande och roligt på många vis, men jag kan inte låta bli att störa mig lite på att bankettmiddagen på kvällen liksom kommer och fördärvar mitt kurande.

Jag kommer att avstå från allmän frukost och lunch förstås till förmån för mina CK-shakes, men imorgon kväll är det omöjligt då jag är facilitator för hela tillställningen och självklart förväntas sitta med på middagen och äta som alla andra.

Menyn ser ut som följer:

- Glass of Royal Oporto -

- Swordfish tartar served with a bouquet of greens in an tarragon sauce, accented with a marinated king prawn with avocado -

Wine: Pinot Grigio del Veneto DOC Italy -

- Filet of pork stuffed with port wine marinated plums and a sauce of seven different types of pepper, grilled young zucchini, au gratin garlic potatoes with cream -

Wine: Los Vascos Barons de Rotschild Lafite,Cab.Sauv. Chile DO -

- Cheese pastry with raspberries and lavender ice-cream -

- Coffee -

Min plan ser ut som följer:
- Jag avstår alkohol helt, dricker bubbelvatten istället.
- Förrätten råbiff på svärdfisk funkar fint och förhoppningsvis går såsen att låta bli
- Huvudrätten ber jag att få utan potatisgratäng med extra grönsaker - hur ljuvligt det än låter med gratinerad vitlökspotatis i grädde..
- Efterrätten väljer jag bort, alternativt att jag äter hallon och lite glass.

Det är så långt jag klarar av att mixtra utan att bli en total misfit i sammanhanget.

Jag känner faktiskt att just denna tillställning är min största utmaning hittills. Jag gillar inte det faktum att min viktnedgång kommer att hamna i centrum. Inte för att jag skäms på något vis, jag tycker bara att det är trist att det riskerar att ta fokus från annat viktigt som händer i det sammanhang där jag kommer att befinna mig under två dagar.

Säg att jag klarar det.. Visst klarar jag det? Jag klarar det. Visst?

Trogen följeslagare sökes

2010-02-17T05:56:00.000-08:00

Jag är på jakt efter en trogen följeslagare som osvikligt kan följa mig genom livet.
Pålitilighet är viktigast
Därefter utseende

Objektet jag söker är förstås en personvåg och inget annat.

Förslag någon?

Paff!

2010-02-16T00:27:00.000-08:00

De gammelgamla jeansen som härrör från succésommaren 2006 går på! För tre veckor sedan fanns där ett mellanrum på 5-6 cm mellan knapp och knapphål. Idag är de knäppta!

Visst, här finns lite övrigt att önska i form av överhäng, men det är faktiskt inte så mycket. Tumstorlek 33 minsann. Jag tror att jag dånar.

Dååååååååååååååån.

Siffror

2010-02-15T09:26:00.000-08:00

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4

Efter sex veckor
Vikt: 79,4 kg (- 11,6 kg)
Midja: 92 cm (-13,5 cm)
BMI: 25,6 (-3,8)

Och jag har äntligen stegat in i sjuttiotalet!!! Minsann om inte ett litet JIPPIE är på sin plats.
JIPPIIIIIIIE!

Förändring

2010-02-14T12:04:00.000-08:00

Fin-Ebba skrev en klokbra kommentar till mitt förra inlägg:

[...]vad gör du sedan, när du nått målvikten? Fortsätter du med att förändra livsstil och tar itu med anledningen till att maten blev din drog? (Som kokainet och resten av alla droger du kan nämna blev mina)
Jag börjar lära mig en del om mig själv och försöker låta mig vara allt jag är, arg ledsen besviken, glad... ja du vet... och alltid försöka se flera alternativ innan jag bestämmer mig för något.... Jag misstänker att det där med att hålla vikten är lite likt det här med att hålla drogerna på avstånd.[...]

Ja, Ebba. Du har rätt. Maten har på många vis varit min drog och otaliga är de gånger jag har bestämt mig för att gå ner i vikt. Vilket jag också har gjort. För att liksom alldeles justprecis innan målvikt ge mig själv en fet smäll och börja äta mig stor igen. Om och om igen. Som jag skrev om här och här så har det funnits så mycket destruktivitet bakom mitt matbeteende. Så mycket självförakt. Jag har inte varit värd att må bra. Inte varit värd att vara nöjd med mig själv och min kropp. Vara vacker.. (Och nu pratar jag alltså om den egna känslan av att vara vacker. Inget annat)

På ytan har jag inte velat kännas vid den här destruktiviteten förstås, mån om att vara stark och kompetent. Lyckad. Inte rädd för att ta plats och synas.

Liksom, se allt jag visar er, så ser ni kanske inte vem jag är längst in.

Det är så mycket som har ändrats. Med mig. Efter massor av livsmotgångar mitt i en massa livsmedgångar (livet är sällan lagom, se) samt 1,5 år av intensiv terapi och det efterarbete som följde efter avslutningen så har jag så saktasakta börjat falla på plats. Jag märker det på många vis; mitt sätt att tänka om mig själv, mitt förhållningssätt gentemot andra, men framförallt.. Jag har blivit lugnare. Inombords. Jag rusar inte på lika mycket. Vill vara snäll mot mig själv. På riktigt. Lyssnar, funderar. Och faktiskt: står ut. Jag står ut med känslorna, alla mina miljontals känslor som jag så väl känner och förstår, men alltid haft svårt att hantera. Jag försöker ta hand om mig. Därför att jag idag faktiskt tycker att jag är värd att tas om hand. Jag är tillräckligt bra som jag är. Tillräckligt.

Så vikten är bara en del i den här högst existensiella resan. En svår del, ja. Men den är bara en del. Och målvikten är inte mitt slutmål. Det stannar inte där. Ett mål känns som ett stopp och om jag stoppar så känns det som om jag kommer att gå tillbaka igen. Jag är liksom inte en person som står still, hur mycket lugn jag än terapeutar mig till. Nej, i sådana fall vill jag inte nå målet förrän jag dör av ålderdom.

Snarare än ett mål är det en.. övertygelse. En vetskap.

Jag kommer aldrig att bli tjock igen.

Det kommer inte att vara lätt att hålla vikten resten av mitt liv, men det är den väg jag har valt att gå. Kortsiktigt är det oerhört mycket enklare att bara ge efter och äta på. Frossa. Vara omåttlig. Olagom.Alla de där gamla beteendena finns bekvämt inpräntat i min gamla självbild och det är nog lättast att bara köra på i gamla spår.

Men jag vill inte det. Jag kan inte låtsas att jag inte vet det jag vet idag. Jag kan inte låtsas att jag är nöjd med att nedvärdera mig själv.

Så jag har en plan. En oerhört konkret och praktisk plan, eller snarare en ram som jag skall förhålla mig till, som hag har fått hjälp att formulera:
Jag har min målvikt och jag skall väga mig en gång i veckan resten av livet. Utöver min målvikt skall jag tillåta mig själv att pendla 2 kg upp eller ner utan att vidta några som helst åtgärder. Den dagen det står +2,1 kg på vågen skall jag dra i handbromsen och hålla igen en vecka eller två tills jag är åter inom ramen för hur jag vill ha mig själv.

Idag tänker jag glada tankar. Jag tänker inte så mycket på de där kilona som försvinner. Snarare längtar jag tills jag har mig som jag vill ha mig. Längtar efter att få visa mig själv att jag kan.

För jag kan. Resten av mitt liv.

Jeans

2010-02-13T02:25:00.000-08:00

De gamla jeansen sitter som en smäck! Tjohoo!

Party

2010-02-10T15:27:00.000-08:00

Klockan är 00:20 och jag är åter på hotellet i Warszawa efter företagspartaj. Det var mycket riktigt asiatisk buffé med en massa läckerheter; varmt som kallt. Planen var att endast äta sushi och inte dricka alkohol.

Facit blev att jag åt 8 sushibitar samt en assiett med asiatisk anksallad samt asiatisk kycklingsallad med glasnudlar. Fantastiskt gott och ett på alla vis kontrollerat matintag. Inte enligt ursprungsplanen men det gick bra ändå.

Efter maten blev det dans och jisses som jag har dansat ikväll. Blöt av svett unnade jag mig därför både färsk ananas och vattenmelon. Samt vatten förstås. Hela kvällen vatten. Jag hade inte tillstymmelse till lust att dricka något annat så det var verkligen ingen uppoffring. Bara skönt.

Imorgon börjar jag med Ren Kur igen. Det skall bli lite skönt faktiskt, samtidigt känns det underbart att veta att jag klarar av mellanvägen utan svårigheter.

Ja, sannerligen. Förändringens vindar blåser fint omkring mig. Liksom smeker mina kinder. Balans. Känns bra.

Nu sova.