Stolt

Nu är det snart ett år sedan jag påbörjade min resa mot idealvikten.
I maj 2010 nådde jag i mål och fortfarande, sju månader senare, håller jag vikten.
Pendlar ett, två kilo hit och dit, men aldrig mer. På banan.

Och jag är stolt. Och förundrad över att det inte är svårt.
Jag är jag nu. För första gången i mitt liv är jag verkligen i mig själv. På alla sätt.

Just nu går jag igenom en enorm livsomställning med skilsmässa, flytt och hög belastning arbetsmässigt och ändå håller jag vikten. Det, för mig, är nog den största bekräftelsen på att jag hittat mig själv.
Att jag inte börjar strula, eller straff-/tröstäta.

Jag är hemma. För gott.

Landat

Det har hänt en viktig sak. Jag har landat nu. Det känns så tydligt. Denna människa är jag. Jag skall se ut så här. Jag känner igen mig nu.

Jag har landat.

När jag ser mig i spegeln ser jag mig. Jag blir glad och stolt över mig, fortfarande. Men jag är inte längre överrumplad och förvånad. Jag känner mig.. normal. Och fin.

Ätandet går bara bra. Plus och minus och likamed är det som gäller. Går jag upp ett par kilo känns det på kroppen, jag behöver inte ens väga mig. Det räcker för att jag skall öka medvetenheten och fokuset. Men min hjärna är inte längre inställd på ett viktreduceringsmode. Den är inställd på balans.

Jag lever.

Lever väl.

Visst har jag hamnat i lägen de senaste fyra månaderna som jag hållit vikten där jag har återfallit i någon slags destruktivitet, men det är ändå så långt ifrån mitt gamla beteende. Mitt gamla förhållningssätt. Det som var är inte längre nu.

Och samtidigt händer det väldigt mycket i mitt liv just nu. Saker som tar mitt fokus och engagemang. Både roliga och tråkiga saker, men det kräver att jag är i mitt eget liv. Så bloggandet blir lidande. Jag känner inte heller att det ger mig så mycket - just idag.

Det är inte dags att sluta blogga. Jag kommer tillbaka. Jag kommer tillbaka när andan faller på. Men för nu tar jag en paus.

Allt gott till er kära vänner, bloggläsare och kämpare!

På tåget

Närå, älskade Maja, jag har inte halkat av tåget! Däremot är det så in i bängens mycket just nu att bloggandet uteblir. Och löpträningen har helt legat i träda på grund av en envis magbacill. Tråkigt.

TACK för att du håller kattögonen på mig.

Jag var på uppföljningsmöte hos bästa Lena förra veckan. Jag vägde precis på grammet samma som de senaste två gångerna och det innbär att jag har hållt vikten i fyra månader nu. Det känns fint och bra och rätt. Men det är ändå inte utan kamp vill jag förtydliga och ett mer nyanserat inlägg med reflektioner kommer så snart lägenhetsförsäljningen är avklarad..

Hörs snart!

Framåt, vidare!

Måndag Stockholm: Jobb och budgivningsdramatik på finhuset, dålig sömn
Tisdag Stockholm/Malmö: Jobb, budgivningsdramatik, vinstchock, kontraktsskrivning, flygresa till Malmö, dålig sömn
Onsdag Malmö: Ledningsgruppsutveckling, middag, dålig sömn
Torsdag Malmö/Köpenhamn: Ledningsgruppsutveckling, studiebesök, flygresa till Warszawa
Fredag Warszawa: Jobb, mammabesök, shopping, middag
Lördag Warszawa: Shopping, middag, jazzklubb
Söndag Warszawa: Shopping, TRÄNING!!! 30 minuter intervallträning på löpbandet. Ser nu fram emot en lugn eftermiddag/kväll på hotellet.

Imorgon bär det av till Krakow för mer jobb och trevliga möten med kollegor från runt om i världen. Blir i Krakow ända till torsdag med en inte helt igenom fullspäckad agenda, så det lär bli gott om tillfällen för träning.

Och nu har jag tagit ett omtag, jag har vänt ur svackan. Träningskläderna är inte bara packade utan med för att användas. Jag har dessutom mildrat mina egenkrav. Jag pressar mig för hårt ibland och det håller inte i längden. Jag dukar under när jag inte orkar leva upp till dem om de yttre omständigheterna ruckas. Och då blir det backlash av alltihop.

Samtidigt är det så onödigt att jag gör sådär; kommer in i det gamla alltelleringettänket. Kör stenhårt eller inte alls. Det är ju bättre att springa 20-30 minuter med tät regelbundenhet än att köra ambivalenta långpass varannan vecka, typ. Så är det bara. Så. Kraven ner och närvaro i nuet. Fokusera på alla bra val jag faktiskt gör istället för de fantastiska superval och överprestationer jag inte riktigt förmår mig göra.

Så regelbundenhet är målet. Inte att hela tiden springa längre och snabbare. Nej. Regelbundenheten, rutinen är viktigare. Jag springer för att jag mår bra av det. För att det är bra för mig. Inte för att pressa mig själv till stordåd. Det viktigaste är att jag springer.

I början av nästa år kan jag dessutom se fram emot att springa i en väldigt vacker skog. En väldigt vacker skog, alldeles precis i närheten av det vackra hus som skall bli vårt. Bara en sån sak.

Omtag gjort. Nu: framåt, vidare!

Förkylning..

..gör inte saken bättre. Av träning blir det intet. Men det är som ni säger, jag har bestämt mig. Jag vet åt vilket håll jag skall gå. Framåt!

Tack för ert stöd, det betyder väldigt mycket.

Knäpptänk och PMS-svacka

Massor av jobbresor, börjajobbastress och PMS är inte bra igredienser i mitt inre liv och mitt fokus tappar riktning.
Jag är inne i en svacka med knäpptänk och felval. Har valt bort löpning till förmån för soffan och extramackor (frallor med massa smör och kaviar och ost. Jojatackarjag..) Och dumlekolor.

Se! Jag kan också göra fel!

Men jag skall aldrigaldrigaldrig tillbaka till mitt gamlajag och därför måste jag bryta nu.

Problemet är att jag känner mig lite vilsen. Strategivilse. Verktygsvilse.

Jag tycker ju om att få hjälp av mina soppverktyg. Det passar mig så bra! Bra att ha på mina resor och enkelt. Behöver inte tänka. Planera. Jag tänker och planerar annars helahela tiden. I jobbet. Hemma. Så jag tycker så väldigt mycket om att rätta till ett felsteg med soppa.

Men nu har jag plötsligt gått och blivit motionist. Löpare. Ja, faktiskt. Identifikationen börjar mer och mer sätta sig: jag är en sådan som löptränar. Jag springer.

Och jag  vill hålla kvar vid den. Ja, jag vill faktiskt förbättras. Nå framsteg. Och jag har märkt att jag är en känslig rackare när det kommer till energipåverkan. Precis som jag är känslig för hormonpåverkan och sockerpåverkan.. Jag behöver liksom energiintag och kolhydrater för att orka prestera. Och det rimmar dåligt med VLCD.

Vilse som sagt.

Kan ni hjälpa mig att bena? Hjälp mig tänka. Hjälp mig få perspektiv, fokus och kraften tillbaka.

Och jag fattar trögt!

NU gick det plötsligt upp för mig: Det var ju för tusan min bästa tid hittills!
Tjohoo igen!!!

I DID IT!

Distans: 3.24 km
Tid: 00:18:23 (20 min den 2/8)
Medelhastighet: 10.57 km/t (9:72 den 2/8)
5:41 min/km
Kcal: 231 kcal

Konditionsvärde: 43 ml O2/kg/min (Bra!)

Dagens mat:
- Slarvade med frukosten, det blev bara en latte av mellanmjölk på jobbet..
- En bra, vegetarisk lunch med böngryta, grönsaker och en stuvad potatis
- Ett päron och ett äpple till mellanmål
- Kycklinggryta med cyrry, banan och paprika, koksmjöl, matlagningsgrädde o hönsbuljong. Mycket kyckling. Jasminris, ca 1,5 dl.
- En stund innan löprundan tog jag en halv Paulun-bar som jag fick i samband med Iform-loppet. Äckligt söt men det var nog bra. 1,5 glas vatten.

TJOHOOOOO! Det gick utav bara farten! Och jag tog ut mig genom att tokspringa sista lilla uppförsbacken. swoschswosch framåtframåt, all kraft framåt!

Och nu när jag sprungit lite andra banor, längre distanser och mer uppför, märker jag att den här rundan är ganska mycket nerför.. Det har jag inte alls märkt tidigare, men säkert 1/5 av rundan är från svagt till starkt sluttande. Så det kan vara läge att utmana mig ytterligare snart.

Men jag skall faktiskt köra den här 3.24 km-banan ett tag till. Ge mig själv möjlighet att njuta över att det går lättare. Inte pusha mig själv till det yttersta helahela tiden. Så ett tag till håller jag fast vid min Gärdetrunda. Men snart nog ökar jag. Då blir det femkilometaren som blir vardag. Och trekilometaren baklänges. Kanske en femkilometers och två "baklängesrundor" i veckan. Vad tror ni?

Tjoho!

Ps. Och RosaMilton; min förebild och superpeppare: TACK för kostråden i förra inlägget! Det är precis sådana insidertips jag behöver!

Just DO it!

Efter ett fantastiskt fint Tinselbröllop med vacker vigsel, god mat och dryck, fina tal och bra dansmusik är jag onekligen lite sliten fortfarande. Trots att jag var toastmistress och därmed tog det väldigt lugnt med alkoholen under middagen. Det är väl åldern antar jag. Och det att anspänningen släpper.

Nu sitter jag här och försöker uppbåda kraft och energi för att dra på mig löparstassen och ge mig ut en trekilometare. Det känns trögt.

Jag har tidigare ikväll surfat runt för att försöka tillägna mig lite kunskap om bra mat för löpträning men det känns som om jag helt enkelt har svårt att fatta. Finns det någon av er kära läsare som kan ge en kortfattad beskrivning av grundprinciperna för mat och löpträning så blir jag tacksam; hur äter ni, vad äter ni och när äter ni?

Känns som om jag inte alls lyckas ladda upp energi som jag borde. Men det är kanske bara ett försvar, vad vet jag.

Nä va tusan. Nu drar jag ut. Det är ju bara att göra det. Går det trögt så får det göra det. Huvudsaken är att jag tar mig ut.

Just DO it!

Lunchrunda

Gav mig ut på en lunchrunda. 2,8 km och lite mer backar än vanligt. Tuuuuungt. Och jag klarade inte hela banan på 3,25 km som jag tänkt mig. Men ändå, jag har sprungit mig trött och svettig. Jag är nöjd att jag gav mig ut och att jag gjorde mitt bästa, dock inte nöjd med resultatet.

Distans 2.78 km

Kaloriförbrukning 197 kcal
Hastighet per km 9,5 km/t
Tid per km 6:19 min/km
Konditionsvärde: 39 ml O2/kg/min vilket betyder att jag halkat ner från bra till average igen. *morr*
 
Jag behöver äta bättre. Mer energi måste in om jag skall orka ladda ur. Så enkelt är det. Imorgon blir det motion i form av dans på bröllop, det ser jag fram emot!

Stolt trots formsvacka

Jag var beredd att bryta efter första kilometern. Tryckande åskkänsla i luften, en trasig mp3-spelare och en kropp som kändes som om den vägde 100 kg fick mig nästan på fall. Särskilt det där med musiken. Jag har blivit beroende av Mando Diao som energikälla helt enkelt och utan dem blev trängseln, den tryckande värmen och min egen andhämtning besvärande påtaglig. Och banan är bra mycket backigare än vad min Gärdetrunda är. Så jag började tänka feltankar. Neggouppmaningar började göra sig hörda. Äsch, ge upp. Det skall ju vara roligt att springa, det här är ju bara hemskt. Jag kommer ändå aldrig att orka springa fem kilometer under de här förutsättningarna. Jag skiter i det. Måste stanna.

Men jag lyckades fokusera. Tänka på hur kroppen verkligen kändes. Obehagligt? Ja. Gör det verkligen ont? Nej, inte egentligen. Är det farligt? Nej. Klarar jag av att fortsätta? Absolut. Så ny fokus. Tänk att jag gör detta. Springer fem kilometer. Det är ju fantastiskt. Jag har inte ens börjat närma mig min fulla kapacitet. Det är bara att fortsätta. Allt är som det skall vara. Så visualiserade jag målet framför mig. Såg mig själv springa över mållinjen med vetskapen om att jag hållit det löfte som jag gav mig själv vid Vårruset: nästa femkilometerslopp skall jag springa hela vägen.

Samtidigt drog jag ner på ambitionen. Det var uppenbart att jag inte skulle klara av att springa på 31 minuter. Inte en möjlighet. Så jag saktade ner. Gav mig själv chansen att hitta kraften igen, balansen. Och energin som kom över mig på upploppet var fantastisk. Jag sprang verkligen över mållinjen även om benen, ja hela kroppen skakade när jag väl stannade.

00:32:02 blev så sluttiden för Iform-loppet 2010. Nästa år kommer min tid inte bara vara betydligt bättre, jag kommer att springa milen istället för fem kilometer och den vetskapen gör mig glad. Och förväntansfull.

Samtidigt. Som finvännen sa efter sitt eget avslutade praktlopp: Det är ju faktiskt rätt fantastiskt; detta är mitt tredje femkilometerslopp i år och jag började löpträna i april från att aldrig tidigare ha sprungit.
Och jag kan inte annat än relatera: Detta var min andra femkilometersrunda någonsin och jag sprang mina första stapplande steg någonsin den 17/5 i år.

Jag borde inte lägga någon energi på att gräma mig över en minut hit eller dit. Jag bör vara både stolt och nöjd med min insats. Och när jag tänker så, när jag höjer mig lite över det där förbenade målfokuset som likväl kan vara en black om foten som en fantastisk drivkraft så kan jag känna det. Jag kan se hur långt ifrån min gamla livsstil jag faktiskt har kommit. Så. Jag är både stolt och nöjd.

Ja, tamejtusan!

JAG GJORDE DET!!!

Ikväll sprang jag mina första fem kilometer!!!

Tid: 31 minuter
Medelhastighet: 9.62 km/t
Energiförbrukning: 352 kcal
Antal steg: 7326
Konditionsvärde 42 ml O2/kg/min (jag har därmed gått från average till bra sedan senaste löprundan på tre kilometer)

JIPPIEDIPPIEDOOOOOOO!!! Och på onsdag är det Iform-loppet. Nu vet jag att jag klarar det.
Hurra!!!

Back to reality..

Första rundan

Ikväll, alldeles justprecis på sekunden samtidigt som maken satte på den där filmen med Bruce Willis som vi skulle kolla på, bestämde jag mig. Nä. Nu jäklar skall jag springa. Jag kan omöjligt dra på det längre. Filmen får vänta.

Så. På med utrustningen och ut i spåret. Det blev min vanliga trekilometare som vid närmare undersökning visade sig vara dryga 200 meter längre än vad jag tidigare trott.

Och det var tungt. Tungtungt. Samtidigt var viljan att klara hela rundan starkstark och varje gång en antydan till medvetenhet om blybenen gjorde sig påmind smilade jag upp mig och gick in i musiken. Ja, jag log stort och danssprang bort knäpptankarna som knappt ens vågade visa sig till slut. Det funkade hur fint som helst! Sista biten upp för backen spurtade jag minsann.

Distans: 3,24 km
Tid: 20 min
Km/h: 9,72
Kcal: 226

Konditionen är bra mycket sämre än för fyra veckor sedan, men viljan och övertygelsen att jag kan är starkare än någonsin så resultatet blev över förväntan. Och även om jag var trött när jag kom innanför dörren, var jag långt ifrån död.

Om åtta dagar är det Iform-loppet. Då skall jag springa fem kilometer för första gången i mitt liv. Det ser jag fram emot!

Vettiga val och goda cirklar

Det blev minisemester till Skåne istället, utan CK och löprundor men med massor av finmöten med älskade saknade och väl utnyttjad semestertid. Hur bra som helst. Och extrakilona är i stort sett borta redan, gu vet hur det gick till men så är det iallafall.

I kommentarerna till förra inlägget skriver Carina "Men är det inte en ond cirkel att hamna i då, att äta och dricka gott på semestern och sedan komma hem och äta pulver istället för mat i två veckor (även om det nu är kombinerad kur)?


Jag undrar verkligen. Om pulver kan kännas som en positiv cirkel, istället för att äta vettigt som du gjorde förut, med GI och allt vad det var?"
 
Jag tror att jag förstår att man kan se det så. Och oavsett, tack för att du frågar det du uppriktigt undrar. Jag skall försöka mig på ett svar.
 
För det första vill jag klargöra: jag äter vettigt och sunt. Mycket GI-inspirerat med fibrer och goda gryn, undviker socker och snabba kolhydrater. De dagar jag äter pasta drar jag ner mer på fettet och så vidare. Dessutom äter jag lagom stora portioner idag och är noga med att äta lugnare och vara mer medveten inte bara om vad jag äter, utan också hur.
 
Detta är den absolut största delen i den livsstilsförändring jag har gjort. Och såklart det faktum att jag har börjat motionera aktivt. Jag har i grunden förändrat mitt sätt att förhålla mig till mat, dryck och motion, eller snarare, jag har i grunden förändrat mitt sätt att förhålla mig till mig själv och min kropp.
 
Samtidigt. Att börja med Cambridgekuren är ett av de bästa beslut jag någonsin har fattat. Dels tycker jag om sopporna - det är helt enkelt gott. Men framförallt är det ett verktyg som hjälper mig att hålla balansen och jag är övertygad om att jag kommer att hålla fast vid detta verktyg i resten av mitt liv.
 
Verkligen inte varje dag eller varje vecka eller ens kanske varje månad, men så här i början av mitt nya liv kommer jag nog att använda dem oftare för att lära mig att balansera in- och utflöde av energi. Det faktum att jag kommit igång med träning lär i sig fungera som ett fint balansverktyg och då behövs inte CK-sopporna, men det känns tryggt och bra för mig att veta att de finns där.
 
Och jag kan inte låta bli att undra, om du hade haft en kollega som emellanåt tog en varma koppen till lunch, eller en viktväktarportion för micron, eller om hon valde att ta en liten sallad till lunch för att balansera in- och uttag av energi just den dagen, eller den veckan eller kanske som en konsekvent linje; skulle du då tycka att det var en ond cirkel? Skulle du tycka att den där kollegan inte tog hand om sig och åt vettigt? För det är justprecis så jag använder Cambridgekuren.
 
För min del är det enkelt. CK hjälper mig att hålla mig på rätt väg. Jag har haft ett rubbat ätbeteende i hela mitt vuxna liv och aldrig, aldrig tidigare har jag känt mig så sund och stabil som nu. Jag har ett aktivt konsekvenstänkande och har i stort sett helt slutat med skuld och skamtänkande. Väljer att vara snäll och förlåtande mot mig själv istället för den destruktiva allt-är-förstört-så-nu-skiter-jag-i-allt-mentaliteten som jag dragits med tidigare. Snäll och förlåtande men ansvarstagande och beredd att välja om och välja rätt om jag valt lite oförsiktigt ett tag.
 
När jag nu varit på semester i tre veckor mår jag inte dåligt över att jag lagt på mig några kilon. Jag valde själv att inte fokusera på vikten under resan och utan att veta kan jag gissa att det är ett ganska vanligt semesterbeteende. Det är däremot viktigt för mig att snabbt bli av med de där extrakilona. Anledningen är att jag helt enkelt inte är tillräckligt cool med min nya livsstil och min kropp ännu. Jag är fortfarande rädd att falla in i mina gamla mönster och plötsligt sitta där med tjugo kilo extra. Jag behöver fortfarande ha garden uppe.
 
Därför vill jag ha snäva marginaler. Därför vill jag att korrigeringen går snabbt och enkelt. Och det gör den med hjälp av en pålitlig handbroms i form av Cambridgesoppor, men framförallt genom en sund vardagskosthållning och motion.
 
Din fråga är visserligen ställd som om Cambridgesoppor står i motsats till en vettig kosthållning vilket är en vinkling jag inte ställer upp på, men hur som helst är mitt svar ja. Jag ser verkligen mina cirklar som positiva och jag är stolt över hur jag väljer att leva: sunt, gott och vackert.
 
Och så ett litet förtydligande: Jag äter alltså inte Cambridgepulver, jag dricker Cambridgesoppa  ;-)

Trivselkilon

Jag är åter i Sverige efter tre fantastiska semesterveckor på Sicilien. Hett i luften, varmt i vattnet, fina människor och underbar mat och dryck. Ja, det har varit helt perfekt!

Springkitet blev kvar i resväskan just precis hela resan. Det var alldeles för varmt för att springa på dagarna - ja, faktiskt var det för varmt för att göra något annat än att bada och sola, morgnarna tillbringade jag i sängen och kvällarna med att umgås och äta mat. Så. Nu vet jag vad trivselkilon innebär. 2,5 kg har jag trivts mig till under dessa tre veckor och det känns inte det minsta jobbigt. Konstigt va?

Idag är första CK-dagen, kombinerad kur och om två veckor skall trivselkilona vara borta. Två veckor har jag dessutom kvar av semestern så visst är det en liten utmaning att skärpa till livshållningen redan nu. Men så här är det, att anledningen att jag inte känner någon ångest över min tilltagande rondör, är att jag vet att jag bromsar i tid och börjar ta mig tillbaka till matchvikt direkt efter hemkomst. Börjar jag fixa och trixa med de där gränserna, är det lätt att åter hamna i negativa cirklar och då finns det inte det minsta lilla trivsel i de där extrakilona längre.

Dessutom skall jag springa Iform-loppet tillsammans med finvännen den 10/8 och jag kommer att få kämpa hårt nog för att komma ikapp den kondition jag jobbat upp innan semesterförfallet blev ett faktum. Så. Det är bara att kavla upp ärmarna och återställa ordningen.

Imorgon blir det till att springa för första gången på tre och en halv vecka.. Wish me luck.

GLAD SOMMAR!!!

Nu loggar jag ur till förmån för sol, bad och ljuvlig familjetid.
Önskar er alla en alldeles uuuunderbar sommar!

Överraskning

Idag sprang jag en runda i Hagaparken på lunchen. Det var varmt, solen gassade och jag var ganska energilös pga betydligt mindre energiintag de senaste dagarna så jag hyste mycket svaga förhoppningar om att få det att funka.

Och visst var det varmt och visst blev jag trött. Gick den sista biten, vad jag förmodar var närmare en kilometer  men hade egentligen ingen koll på hur lång runda jag gett mig ut på. Jag var trött när jag kom tillbaka till jobbet, men mer utmattad av energiförlust och värme än det faktum att jag tagit ut mig.

 Men när jag tittade på GPS-datan visade sig följande:

Trippm: 3,0 km
Färdtid: 00.21
Md.hast: 8,7 km/h
Maxhast: 19,3 km/h

Och jag blev så nöjd! Här tycker jag att jag är en slöing och lyckas ändå prestera en tid som jag kan vara nöjd med under förutsättningarna och där jag dessutom gått en del av rundan.

Så istället för att tycka att jag inte är tillräckligt bra tänker jag tycka att jag är riktigt strong. Självsnäll - det är den nya trenden 2010. Har ni märkt av den trenden?

Semesterplan

Snabb uppdatering idag. Jag måste jobba fem kvart i timmen för att kunna gå på semester med gott samvete på torsdag. S e m e s t e r.  På torsdag!! Och på fredag flyger vi till Sicilien och blir borta i tre magifantastiska veckor.. Då blir det bloggpaus.

Midsommarhelgen var alldeles magisk. Fantastisk, rätt och slätt. Tillbringad på den småländska landsbygden med vackra människor, får, getter, höns och tuppar, kaniner och katter, sol och grönska. Jag njöt för fullt av näranära samtal, skoj och dansstopptävlingar, åt utöver klassikern sill och färskpotatis lokala delikatesser såsom vildsvinsgryta och grill samt drack gott vin liksom en och annan favoritöl. Smygstartade semestern på ett utomordentligt sätt, helt enkelt.

Nu kör jag några dagar med CK-shakes som huvudsaklig föda för att känna mig riktigt nöjd inför resan. Vill komma ner något kilo så att jag har lite marginal. Jag tänker inte låtsas som om semester på Sicilien inte innebär några utsvävningar alls och då är det bättre att åka dit i toppform. Springstassen följer självklart med på resan och den kommer att användas flitigt.

Den enda plan jag har vad gäller hälsofokus förutom springrundor är att jag skall välja vin framför öl. Öl är gott, men faktiskt inte helt värt vad det kostar i form av kalorier och kolhydrater. Så, vin får det bli. Det är allt vad gäller restriktioner. Annars kör jag mottot äta allt men inte alltid. Jag skall hela tiden göra medvetna val och på riktigt njuta av varenda tugga och klunk. Leva. Njuta. Ta hand om mig. Allt i skön harmoni.

Så bara.

Känns bra och odramatiskt.

Olycksdag

Jag gav mig ut på en löptur imorse omkring klockan sju. Solen sken och Ramones var i lurarna, allt kändes fint. Fick upp farten och började närma mig nerförsbacken ned mot Värtavägen.

Så har någon tappat ett sådant där band man har för emballage

vilket jag inte riktigt reflekterade över.  In med foten i öglan mitt i ett löpsteg, i en nedförsbacke, och så andra foten på snöret - KABOFF!

Jag flög huvudstupa framåt, tog emot med bröstkorgen och armbågarna.

Förutom smärtan och den där tappaluftengrejen som jag nog inte känt på sedan jag var barn, så blev jag rejält omskakad. En snäll dam tillika löpfrände följde mig hem igen.

Anitklimax.

Och dagen blev aldrig riktigt bra efter den där starten. Har känt mig alldeles uppluckrad och ynklig.

Men springa ville jag ju, så jag bestämde mig för att göra några kilometer på löpbandet innan jag skulle hämta dottern på dagis. Då lyckas jag smälla in min sandalettbeklädda fot i ett trappsteg och få in en rejäl träff på högra långtån. Det gick bra att springa ändå, visade det sig, men den är onekligen lite rödblå och öm. Armbågen ser klart demolerad ut och bröstet ömmar. Och ynklighetskänslan håller i sig.

Vilken dag va?!

Men jag slog personligt rekord på löpbandet. 4,3 km sprang jag med en fart av 9km/h. Jag tänkte ta 5 km, men det började kännas obehagligt med små stickningar i ansiktet så jag bröt vid 4,3. Men det är hur som helst 1,3 km längre än jag sprungit någonsin tidigare! Så allt är inte dåligt idag. Men onekligen det mesta.

Upp till bevis

Helgen har varit mycket utsvävande. Prinsessbröllop tenderar visst att få en och annan hälsobloggare att gå utanför de gängse mat-och-dryckes-ramarna och så även för denna alltså. Det var champagne och små goda tapenadecrostini och god middag och vin och drinkar och chips.. Ja, ni fattar. Satt uppe till klockan sentsent med finaste maken och brapratade, för att vakna minst sagt mör. Bakis heter det visst.

Kvällskvisten skulle tillbringas framför TVn blev det bestämt. Men filmen var så fruktansvärt dålig. Plågsamt dålig. Smekmånaden .Och jag började skruva på mig och tänka att kanske skulle det vara bättre att röra på mig än att fördriva tiden med något som inte är det minsta underhållande. Jag dryftade tanken för maken som genast supportade med ett jamen det är väl klart att du skall ut och springa!

Så då blev det så. Tre kilometer löpning och 120 trappsteg som avslutning istället för hjärndöd rulle och säkert något tuggbart.

Och när jag började känna mig sliten på sluttampen bytte jag till världsbästa springlåten och fick därmed kraft att springa upp för sista backen:



Bra val tycks det mig. Nu duscha och sova för att åka till Prag över dagen imorgon. Ny löprunda på tisdag, på onsdag blir det bodypump på jobbet igen! Med ett aktivitetsmönster som detta är det liksom inte hela världen med ett lite utflippat dygn. Det är summan av kardemumman som spelar roll och den här summan ser fin ut.

Tjipp!

Tjoho!

Tack snälla för att ni kommenterar stort och smått! Ni skall veta att jag blir så in i bängen glad av all support och kloka tips!

Nu är jag just hemkommen från en tvådagarsresa med mitt Polengäng och ett långt-ut-i-bushen-summer-team-meeting med aktivitet som tema.

Och jag kan inte annat än förundras över vilken resa jag har gjort. Här står jag och känner rent jubel i kroppen över vetskapen att jag skall få terrängcykla 1,5 mil.. det är jag inte riktigt van vid kan jag säga. Och jag cyklade som en liten blådåre! Skrattade åt min egen iver när jag kämpade med de sandiga, steniga, rotknöliga, lerpöliga vägarna. Den häftiga känslan av muskler som jobbar..

Dessutom; så storkonstigt att ha släppt lös tävlingsmänniskan i mig efter snart trettiosju år. Jag får lov att tycka att det är roligt att tävla, därför att jag  äntligen har förstått attt jag faktiskt inte kan förlora. Inte egentligen.

Känslan av att med alldeles gott samvete ta en kall öl i solskenet vid hemkomsten efter strapatsen. En. Och njuta av den. Och känslan av att dricka knappt två glas vin till den stora temafesten på kvällen, vara social och glad och dansa. För att därefter gå över till vatten. Och fortsätta vara social och glad och dansa. Okej då, bara vatten, med undantag för den där speciella skålen med medarbetaren:

We have an important moment now. When a Polish person invites you for vodka - it is serious and you don't say no. Friends drinks vodka together. Na zdrowie!

Det är så mycket som händer. Små saker som är jättestora. Viktiga. Jag reflekterade över det häromdagen, att glupsket har försvunnit ur min hjärna. Det omåttliga suget finns inte längre. Måttligheten har tagit fäste.

Livet är fint och jag har förresten pilatesrelaterad träningsvärk i magen. Kanske inte är så tokig träningsform ändå..

Tjoho!

Njae..

Pilates är nog inte riktigt min grej. Körde ett 45 min-pass i morse tillsammans med kollegorna, men fick ingen wow-känsla alls. Det kändes mest.. obekvämt.

Jo, jag fattar att det handlar om kompetens. Att det är omöjligt att få till det rätt med en gång und so weiter. Att Pilates är svårt och att man behöver köra passet mer än en gång för att på riktigt kunna uttala sig. Men. det var liksom inte roligt. Knöligt och segt och trôkigt. Lusten försvann och jag ville hellre sova.

Jag behöver nog lite mer adrenalin och puls om jag skall tycka att det är roligt. Framförallt när passen startar klockan sju.

Så. Då vet jag det. Det lär nog bli så att jag hänger med kollegorna fler gånger, men då behöver jag ju inte förvänta mig någon wow-känsla heller.

Stark, snabb och lätt!

YIIIIIIIIIIIIIIHAAAAAAAAAAA!!!

Exakt tre kilometer. Utomhus. Runt gärdet. Kuperad terräng. Sprang hela rundan. S p r a n g  h e l a  r u n d a n!
Avslutade med att gå 60 trappsteg.

22 minuter. TJUGOTVÅ MINUTER.

Kaloriförbrukning: 212 kcal
Hastighet per km: 8 km/t
Tid per km: 7:15 min/km
Underlag: Blandat
Omgivningar: Blandad terräng

När orken tryter:
1) Byt låt på mp3-spelaren
2) Tänk stark. snabb och lätt, stark, snabb och lätt.. (Tack Rosa Milton!)
3) Le. Fyll kroppen och inombordet med lyckan över att faktiskt springa. Jag springer. J a g  springer!

Hurrahurrahurrahurraaaa!!!

Fågelruset

Dottern fick en vackerglittrig ring av kära vännen, fullt dekorerad med små turkosa glasstenar i flera lager. Fullkomligt oemotståndlig förstås. Hon blev så innerligt lycklig att hon genast bestämde att hon skulle bära den på dagis nästkommande dag.

Dessvärre var de där stenarna inte så hårt limmade, så efter en dag på dagis var ringen inte fullt lika skimrande glittergrann och flera små stenar saknades. Vi pratade om saken och det var tydligt att dottern var besviken. Vis av erfarenhet förberedde jag mig på en krisreaktion på väg hem från dagis. Men istället utspelade sig följande:

D sitter stilla, kontemplativt i baksätet på bilen med ringen i handen. Jag försöker få kontakt men hon är djupt försjunken i tankar. Så tittar hon upp och säger:
Nu vet jag vad jag skall göra med ringen.
Jag: Vad skall du göra?
D: Fågelruset har varit och de behöver ju ett pris.
Jag: ?! Fågelruset? Vad är det?
D: Fågelruset är en flygtävling för fåglarna, och skatan och kråkan vann men de har inte fått något pris. De älskar ju sånt som glittrar. De skulle bli jätteglada för den här ringen.
Jag: Det låter ju jättebra. Men hur skall du ge dem den?
D: De hittar alltid sånt som glittrar. Jag lägger den i gräset bara.
Hon springer ur bilen, ut på gräsmattan och placerar nogsamt den glittriga tingesten i gräset.
Kommer nöjd tillbaka.
D: Nu kommer de att hitta den. Skatan får ringen och till kråkan finns en liten blomma precis vid sidan om. Nu har de fått pris.
Så kunde vi gå in och göra middag.

Fågelruset, va! Tänk så mycket man inte vet.

Hommage

Och när jag nu befinner mig i något slags nostalgisentimentalt flow är det lika bra att fortsätta.

Min man. Make. Käraste. Partner. Prins. Mitt bästa. Har inte alltid varit så bra på support. Faktiskt. Det är inte så jävla lätt att stötta en annan människa. Många gånger inbillar vi oss att det är enkelt att stå vid sidan om men ibland kan det vara det allra svåraste. Det kan till och med vara riktigt läskigt. Och för vissa människor är det läskigare än för andra. Så är det bara.

Men saker händer. Livet förändrar sig, utmanar en, och plötsligt börjar vi själva förändras. Sakta men säkert blir det som var läskigt tidigare mycket mindre läskigt. Och till slut kan vi möta det där som vi varit så rädda för och undra vad det egentligen var som var så förfärligt hemskt.

Idag har jag sprungit med ljuv musik i öronen. Mannen har valt ut en hel massa skivor som han har tänkt skall passa mig och lagt in dem på MP3-spelaren för att det skall gå lättare för mig att springa. Och det där.. För mig är det partnerskap och stöttning i sin sannaste form. 

Och den där känslan, glädjen av att bli sedd och omtänkt gav mig en hel massa extra kraft! Jag har sprungit till Blood sugar sex Magik med Red Hot Chillipeppers som jag inte lyssnat på de senaste tio åren. Men som jag lyssnade på varenda resa mellan Halmstad och Mariestad för arton år sedan i väntan på att få vara med den där underbara människan som jag gått vilse till på Hultsfredsfestivalen. För att kunna hitta hem.

Uppskattning, stöd och bekräftelse. På riktigt. Att ha en människa vid din sida som vill att du skall lyckas och som tycker att du är bra som har kommit så långt. Det är viktigt.

Och dessutom har ju maken nu blivit inspirerad och tar hand om sig själv som en konsekvens. Och blir tillochmed snyggare än den där underbara artonåriga människan som jag gick vilse till på Hultsfredsfestivalen. För att kunna hitta hem.

Så himla bra.

Förebild

Jag skrev ett mail.

Hej kollega,

Kommer du ihåg när vi var i Warszawa med ledningsgruppen för något år sedan och bodde över på hotellet? Vi gick till gymmet tillsammans och du sprang på löpbandet och jag cyklade.

Jag minns att jag var så imponerad av att du bara kunde springa och springa; det såg så himla lätt ut! Du var full av energi och uthållighet.

Samtidigt kändes det fullkomligt ouppnåeligt för mig. Jag hade en grundmurad övertygelse om att jag på något vis inte var skapt för löpning. Bara tanken på att ställa mig på löpbandet gjorde att jag antingen skrattade i försvar eller fick hjärtklappning.

Men från och med den där workout-upplevelsen har jag, mer eller mindre omedvetet, förknippat dig med kondition och löpband. Och när jag nu, för första gången i mitt liv, har satt igång med konditionsträning, har du varit min förebild, eller målbild.

Så idag på lunchen sprang jag för första gången någonsin i en halvtimme i sträck. 9 km/h höll jag och även om jag hade mina svackor, tvekade jag aldrig att fortsätta. Och det var så underbart! Och jag kände mig liksom.. så som du såg ut där på gymmet. Stark och full av energi och uthållighet.

Plötsligt, bara sådär, blev jag medveten om att du har funnits med mig hela tiden. I jakten på konditionen, eller vad man skall säga.

Och upplevelsen idag är en milstolpe som på många vis är väldigt existensiell. Nu kan jag säga till de jag möter att jag springer. Att jag är en person som tycker om att springa.

Det är stort.

Så tack, för din inspiration. Och tack för att du är så bra på att springa på löpband!
//

Kanske blir han förvånad. Men mest blir han nog glad. Jag är fantastiskt glad. Och stolt. Det kändes som om jag flög fram. Och det kändes som om jag är skapt för att springa. Jahapp. Nu gråter jag igen.

Inga katastrofer

Idag är jag seg. Väldigt seg, vilket jag också förtjänar efter den gångna veckans utsvävningar. Det har varit en vecka extraordinaire skulle man kunna säga.

Måndag och onsdag förmiddag gick i sundhetens tecken med bra matintag och bra träning. På onsdag eftermiddag drog jag iväg till Oslo för en sammankomst som skulle sträcka sig från onsdag kväll till torsdag lunch. Vinprovning à la grotesque (jo, jag är en stjärna på franska som ni märker) med inte mindre än 17 (sjutton!) olika viner. En helt bisarr upplevelse kan jag lova, om än att jag endast drack en bråkdel av vinet blev det lite i överkant.

På torsdagen blev det lite vin och fantastiskt god indisk hämtmat hos älskade vännen och på fredagskvällen delade vi på en pizza, drack ytterligare lite vin samt klämde ner en liten bit nöttårta också. Och lite dessertvin på det.

Igår gick jag upp strax efter fem på morgonen för att flyga hem till Tinsels möhippa. Tidig champageskål, sund sushilunch och japansk middag på kvällen är väl inte så mycket att orda om, men därtill en hel del drinkar och vin förstås. Och en hel del snacks frampå småtimmarna.

Så jisses vad jag har slagit mig lös. Och imorgon, måndag är det återbesök hos Lena på Viktklubben för avstämning i hållaviktenprocessen.

Men det är så fantastiskt för jag har märkt att jag är alldeles lugn. För bara ett par månader sedan hade jag stressat upp mig och säkert kört hård späkning idag och imorgon för att försöka vara i okej skick inför vägningen. Men det där känns långt borta idag.

Jag kan bara konstatera att jag har landat i min livsstilsförändring. Jag tänker inte katastroftankar längre. Under veckan som gått har det helt klart varit ett för högt intag av framförallt alkohol, men jag vet att det har varit en exeptionell vecka; ett undantag inte en regel. Och jag vet att vågen säger visar 1,5 kg mer än den borde men det spelar liksom ingen som helst roll!

Det spelar ingen roll.

För jag vet. Jag är förändrad. Mitt förhållningssätt till mitt sätt att leva är i grunden annorlunda än förut. Jag motionerar. Springer och kör styrka. Jag äter balanserat och när jag tycker att det blivit i överkant, använder jag Cambridgesopporna som ett naturligt och väldigt smidigt komplement och balansverktyg i vardagen. Det funkar hur fint som helst.

Mitt sikte är fortfarande inställt på att ligga kring 68 kg och jag vet, jag vet att jag kommer att nå dit väldigt snart.
Och värre än så här, värre än att jag haft en vecka i lite överkant, kommer det aldrig bli. För jag är i kontroll. Jag styr över mina intag av mat och dryck. Konsekvensen av en vecka som denna kan aldrig någonsin bli värre än att det går att rätta till under den kommande. Aktiva val är det som gäller. Jag ångrar verkligen inte de val jag gjort; jag har haft det trevligt och har njutit av den där massiva guldkanten. Och det som är viktigast: Jag är tryggt förvissad om att jag kommer att få en väldigt balanserad och bra vecka. Eller snarare, jag kommer att ge mig själv en balanserad och bra vecka.

På torsdag blir det sommaravslutning med gänget i Polen men det är inte heller något bekymmer.

Det känns så fantastiskt lugnbra och tryggt. Jag väljer. Balanserar vant, väger och måttar, lägger till och drar ifrån, helt utan rädsla för några katastrofer. Därför att jag är den som väljer om där skall finnas katastrofer eller ej. Och jag väljer ej. Det finns inget att vara rädd för. Jag bestämmer hur jag vill ha det och jag vill ha det bra. Jag väljer balans.

Så. Jag ser fram emot morgondagen. Löpträning tidigt nu när träningsvärken börjar ge med sig, och så träff med Lena under förmiddagen för att också uppdatera mitt soppförråd.

Nu börjar solen titta fram. Kanske blir det en halvtimmesrunda i bakistempo. Vi får väl se, dagen är inte slut än.

Japp

Hello Träningsvärk from hell!

Spagetti

Alltså. När jag kom till jobbet iförd träningsstass, möttes jag av kollegor i omklädningsrummet. Men Sara! Så roligt att se dig! Skall du också vara med?!
Mitt svar blev Eh?
Kollegorna framhärdade Ja, vi har ju bodypump nu!
Jaså har vi det! Ja, där ser man svarade jag och så var saken biff.

Mitt livs första bodypumppass är nu avklarat och jag kan erkänna att jag skrattade mer än en gång under denna märkliga upplevelse. Min kropp blev ju fullkomligt spagetti! Mot slutet kunde jag inte riktigt svara upp på instruktörens hurtfriska tillrop, kroppen lydde helt enkelt inte. Därav skrattet. Men jag gjorde så gott jag kunde och nu vet jag att jag klarar kollektiv träning också, helt utan prestationsångest!

Så nu ser jag fram emot träningsvärk utan dess like. Jisses. Jag säger bara det. Jisses.

Planer

Imorgon blir det morgonträning på jobbet. Så. Nu när jag skrivit det är det sant.

Morgonträning. Löpband. Kanske lite styrketräning. Hurra!

Morgonrunda

Vaknade tidigt imorse. Dottern är sjuk, så det är VAB som gäller idag och då maken skall iväg till jobbet behövde jag gå upp i tid för att hinna springa den planerade morgonrundan. Sov oroligt och vaknade 1,5 timme tidigare än vad jag hade behövt göra. Efter en stunds velande och omsomningsförsök tog jag mig och gav mig ut.

Det blev en sväng runt gärdet, totalt 3,13 km på 23 minuter. Av dem sprang jag 2,3 och sedan var jag helt slut och blandade gång och småjogg. Märker att jag redan är snabbare, om än inte så mycket uthålligare än för en vecka sedan.

Tre saker besvärar mig dock under löpningen:

1. Sportbehån trycker över bröstet och gör att jag inte kan andas optimalt vilket påverkar löpningen märkbart. Jag trodde verkligen att den här Nike-historien var helt rätt, men nu efter några rundor märker jag att den är för pansarlik på något vis.

2. Jag har för små inneröron och lyckas därför inte få hörlurarna till telefonen att sitta fast. Tråkigt att inte kunna ha musik! Behöver således införskaffa en riktig Ipod eller liknande samt några slags handikappanpassade hörlurar för dvärgöron

3. Det viktigaste av allt: HJÄRNAN! Ja. Min hjärna besvärar mig. Motarbetar mig så att säga. Jag får kämpa oavbrutet med att hålla neggotankarna borta. Nu orkar jag inte mer. Jag orkar ABSOLUT inte mer än fram till det där trädet eller Vad håller jag på med egentligen? Jag kan väl inte springa heller. Nu tänker de jag möter säkert att jag ser trött ut. Sådär håller jag på. Jo, visst är det jobbigt att springa, men det är ju också skönt och häftigt att jag utmanar mig själv och då skulle jag vilja att min hjärna samarbetar med mig. Och jo jag bemöter neggotankarna och motbevisar dem oftast, men det tar på krafterna. Kan jag inte bara sluta? Börja peppa mig själv istället. Bara springa på självkänsla, glädje och fokus?

Någon som har tips på bra mantran att använda när det känns jobbigt? Eller gäller det bara att stå ut? Går neggotankarna över i takt med att jag på riktigt anammar min nya identitet som motionist? Jag vet inte. Kanske skall jag bara vänja mig vid mitt nya jag.

Jag såg förresten en mycket märklig sak imorse då jag svidade om: Min övermage har fått ett relativt väldefinierat streck i mitten. Det måste ju rimligt vis vara musklerna som gömmer sig där under. Surrealistiskt. Snacka om brutalt navelskåderi, men här kommer ett bildbevis på den remarkabla upptäckten.

Och springskorna..

..har jag lyckats springa in på någe vis. Inte en endaste lite blåsa har synts till sedan jag faktiskt började använda dem till det de är tänkta.

De funkar fint!

Gresarundan

Jag vaknade upp rejält bakis idag efter gårdagens utsvävande studentfirande. Klev dock upp och drog omgående på mig löparstassen och gav mig iväg på en trekilometersrunda - Gresarundan, här hos svärföräldrarna innan frukost. Gick sista biten uppför lilla backen annars sprang jag i ett.

Det går framåt! Stolt och nöjd.

Vårrusigare

Det var med en i sanning stor anspänning jag begav mig till Vårrusevenemanget vid universitetet. Det finns de som har en identitet som "löpare" och på andra ytterkantet finns de som har en identitet som "ickelöpare". Jag har så länge jag kan minnas tillhört den senare kategorin.

Om man är rädd för att göra bort sig kan ett sätt att skydda sig vara att förlöjliga det man är rädd för. Och tro mig, jag har förlöjligat. Förkastat. Och förtalat i största allmänhet. Tråkigt och töntigt och sjävplågeri och bara helt enkelt sååå jäkla tamt att springa vårruset. Röra på sig. Motionera.

Tävla.

Om man tävlar kan man förlora, nämligen. Och om man ställer upp i en springtävling så lär man bli omsprungen av en hel drös folk. Om man nu inte är den elitsprinter som vinner hela tävlingen. Så jag har inte tävlat.

Och jag har på allvar trott att om man inte tävlar så är man ingen tävlingsmänniska. HA! säger jag. Så jävla fel.

Jag är ju verkligen en utpräglad tävlingsmänniska. Och jag hatar att förlora. Så då har jag bara tävlat inom de områden där jag har goda chanser att vinna. Bli bäst.

Men nu är det slut på dumheterna. Nu har jag kammat mig. Fått ordning på torpet och prioriteringarna så att säga. Bestämt mig för att möta mina rädslor och bli av med de mest besvärande försvaren.

Så när kära vännen frågade om jag ville vara med mötte jag min rädsla och sa ja. Dock under förevändningen att jag ju kan lufsa, för det lovade vännen att jag kunde få göra. Tanken på mig själv lufsandes, fick mig att våga. Det är ju inte svårt att lufsa fem kilometer. Inte alls.

Men så hände det sig, att när jag föreställde mig själv lufsandes började jag tävla med mig själv liksom lite successivt. Först gick jag om mig själv snabbt i tanken. Blev sur på mitt eget lufs, så att säga. Och sedan småsprang jag om mig själv när jag gick snabbt. Och tillslut såg jag mig själv komma in i något slags flow och jogga rytmiskt ganska långa sträckor. Typ sexton minuter eller så.

Och kan ni tänka er? Jag sprang faktiskt tre kilometer i streck. Tre kilometer bara tuffade jag på! Så blev jag trött och hjärnan började bråka med mig om att jag ju likt en humla som egentligen inte skulle kunna flyga (jag vet att det där är ren bullshit men ni fattar liknelsen) egentligen inte kan springa. Och då kunde jag ju inte det heller. Hjärnans makt är väldigt stor. Så då gick jag i en kilometer i snabb takt. Och sista kilometern sprang jag. Så fyra kilometer sprang jag idag och det är mer än jag någonsin sprungit i hela mitt trettiosexåriga liv. Trettiosex var också de minutrar det tog för mig att springa. En högst medioker tid för mänskligheten - ett världsrekord för mig.

Så när jag passerade mållinjen började jag gråta. Det blev så stort. Så fantastiskt symboliskt och det bara brast för mig. Att jag kommit så långt, både bokstavligt och bildligt. Det är stort. Fyra kilometer. Det tål att gråtas åt.

Vårrusig

Ikväll är det alltså vårruset och jag skall rusa.

För ett år sedan trodde jag aldrig att jag skulle skriva ovanstående mening. Men nu är den skriven. Och det mest fantastiska är inte att jag skall delta i vårruset. Det mest fantastiska är att min prestationsångest är som bortblåst.

Nej, jag har inte tränat massor. Väldigt mycket för lite, snarare. Men bara det att jag skall ställa upp känns fantastiskt nytt och spännande. Jag ställer in mig på att powerwalka järnet och jogga så mycket jag orkar. Jag skall göra mitt absolut bästa, men samtidigt inte prestera över min egen förmåga.
Den inställningen, den känslan.. Den är stor för mig.

Jag skall vara med i Vårruset. Lagom. Och vara stolt över det. Tjoho!

Då och nu

Då. Springtävling. Juli 2009.

 Nu. Kalasdags. Maj 2010.

Provrum

Jag befann mig i Budapest och på min lediga tid tog jag mig ut på stan för att leta efter nya jobbkläder. Garderoben hemma står gapande tom, se. Så hamnade jag på det exotiska H&M, ett ställe som jag länge ratat för att de länge ratat mig. Och jag upptäckte att där fanns en hel del som jag var nyfiken på att prova.

Om än med nattfjärilar i magen.

Min relation till H&M har nämligen varit ganska smärtsam. Alltför många gånger har mitt besök i provrummet resulterat i en stor klump i magen och hopplöshetskänslor. Känslan av att vara felfelfelfel. Kläder i storlekar som vanligtvis passar har av någon märklig anledning med nöd och näppe gått att knäppa i H&Ms provrum. Eller inte ens det. Så jag har ratat.

Men så stod jag där. I Budapest. Med en ljus sommardräkt och ett par svarta kostymbyxor med pressveck. Bomullssatin. Snygga snitt. Skulle jag våga prova? Jo, jag vågade. Först den ljusa dräkten. Den satt som en smäck och hur jag än vände och vred mig kunde jag inte se minsta lilla missklädsamhet. Tvärtom, jag kände mig snygg. För säkerhets skull gick jag ut till en expedit och bad om smakråd. Brilliant! blev svaret. Saken var biff, dräkten skulle bli min.

När jag så tog av mig kläderna upptäckte jag att dräkten var märkt strl 42. Och jag lovar, reaktionen kom på en millisekund direkt från ryggmärgen. Hjäääälp, 42!!! Det kan inte vara sant! Jag har ju gått ner, blivit slank!

Jag skäms när jag skriver detta, men min initiala reaktion var att jag plötsligt inte var lika fin längre. Nej, för plötsligt kände jag mig litelite grand misslyckad. Lite större. Mindre slank. På grund av en jä**a sifferkombination!!! En sifferkombination som dessutom är godtyckligt dittryckt av ett företag som jag sedan tidigare erfarit, inte har riktigt samma referensramar som vissa andra affärskedjor. Är det inte sorgligt?

Och som tur var flög förnuftet in i mig, där och då. Och förnuftet talade till mig, på ett ganska barskt sätt skall erkännas. Skärp dig nu. sa det. Skärp dig och se dig i spegeln. Ta in din egen bild. Känn efter. Är du nöjd? Känner du dig fin? Då så. Skärp dig och få lite perspektiv på livet. Sa förnuftet.

Så jag bestämde mig. Jag bestämde mig för att aldrig mer sätta ett likhetstecken mellan storlekslapp och självkänsla. Aldrig i helvete att ett varumärke skall få lov att agera referensram för mitt välbefinnande! Uppenbarligen drar jag storlek 36 till 44 beroende på vilken kedja, vilket land eller ja, vilken referensram som gäller. OCH?! Så vaddå? Spelar det någon roll? Säger det något? E g e n t l i g e n?

Nog. Det är nog nu. Mina egna referensramar skall råda. Alltid.

Och ja, jag trivs ypperligt i min nya dräkt. Tackar som frågar.

Vilseketos och fortsatt IIIIIIIIH!

Det känns fortfarande IIIIIIIIIIIH!!! Hela jag är liksom alldeles.. glöjd! Ja, ni vet, glad och nöjd.

Trots att jag har för mycket på jobbet. Det är som om den där stressen som jag borde känna över allt som hänger över mig inte bekommer mig. Alla de där tappade bollarna som ligger runt mig som befunno jag mig i IKEAS bollhav och inte vid min kontorsarbetsplats, de.. stör mig inte alls på samma sätt som de brukar. Jag tittar på dem. Och så tänker jag att ja de där bollarna borde jag göra något åt. Typ plocka upp. Sortera. Sedan rycker jag lite på axlarna och längtar tills nästa gång jag får röra på mig. Motionera. Vara med familjen och vännerna.

Fokus har flyttats.

Intressant och spännande. Och ovant.

Maken kämpar på förresten. Han är inte lika arg längre men någon Ketosrelaterad eufori kan han inte märka av. Han tror inte ens att han befinner sig i Ketosstadiet ännu. Och visst, jag kan hålla med om att lite mer eufori från hans sida inte skulle göra mig direkt irriterad. Själv är jag pigg och glöjd som en lärka.

Nu har jag det!!! Ketosen har gått vilse! Sin vana trogen har den förmodligen letat sig vidare till mig! Så måste det vara. Hm. Undrans om det finns någon Ketos-exorcist som kan lura ut den ur mig och in i maken?
Det måste jag googla. Kan kanske se frem emot en riktigt cool seans i kvällningen.
Mowaaaahahahahaaa

16 minuter

Jag gick ner i omklädningsrummet och drog på mig min splajans nya outfit. En halvtimmes effektiv träning hade jag utrymme till och en snabb konklusion med anledning av vädret blev att köra inomhusträning.

Och jag som alltid fnyst åt löpbandet blev liksom alldeles glad i magen när jag såg det idag! Ja men just ja, jag är ju numera motionist tänkte hjärnan varpå jag stegade upp på bandet

Började med att gå snabbt i svag lutning. Och när tiden visade 11.39 flög springtoken in i mig! Så jag till att jogga wom, wom, wom, wom, wom lät löpbandet. Rytmiskt och meditativt. Det var skönt. Det flöt på. Tiden gick. Pulsen var hög men ingen andfåddhet att tala om. Så kände jag att det killade lite på halsen och upptäckte att hela jag var.. blöt. Av svett. Men inget gjorde ont. Allt flöt på. Wom, wom, wom, wom..

Så hade det gått sexton minuter av oavbrutet springande och jag hade kunna hålla på längre! Använde de sista minutrarna åt att varva ner med gång.

Detta är alldeles underbart! Jag. En joggare. Vem kunde tro't?!

IIIIIIIIH!!!

Ikväll kände jag att det var dags att ställa mig på vågen igen. Kvällsvikt. 69,8 kg!!!
JAG ÄR SEXSIFFRIG, höll jag på att skriva. Men det kan ju tolkas alldeles på tok.
BMI 22,5 
Tjugotvåkommafem!!! När jag startade bloggen var jag ruskigt nära ett BMI på 30

IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIH!!!

Och idag tog jag svängen om himmelriket på jorden på väg hem till Svealand. Jag kom liksom på att jag hellre köper mina träningskläder där än på en stressgata i Stockholm. När jag kom in i Nike-butiken och butikskillen skulle hjälpa mig ta fram kläder, tittade han på mig och sa Size medium, right?  Och jag liksom hajade till. Men nickade, såg lite tveksam ut och svarade Well, we can try.

Och de satt inte bara som en smäck. Jag kände mig fräschsnygg dessutom. Och så jäsikens glad. Så då kunde jag inte låta bli att köpa ett par spraya-på-jeans i ljus sommarfärg. Och förstås ett nytt set från min finaste Jolanta. Som  utbrast när hon såg mig Everytime you come here you are more woman and now.. you are one hundred procent woman! Äsch då.

Jo, jag har visst börjat köra med ohämmat skryt här på bloggen, men det får ni liksom ta. För det här är något som jag inte tänker försumma - tillfället att ta in hur fantastiskt det känns att ha hittat hem till min egen kropp. Och till mig själv för den delen. Till själva självet. Det är.. svindlande. Jag är väldigt lycklig.


IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIH!!! Så. Känns det.

Träning!

Haha! Vilken fantastisk kväll jag har haft!

Efter en hel dags stillasittande feedbackutbildning i Warszawa med efterföljande möten, började jag så sakteliga förnimma något annorlunda. Hjärnan började viska något till mig. Först väldigt svagt, men sedan starkare och starkare. träna. trääääna. trääääääna. Träna! TRÄNA! TRÄÄÄÄÄNA!!!

Jovisst, förstår ni! Träningssuget liksom bara dök upp sådär utan förvarning, trots att jag inte alls hade planerat det. Så. På med träningskläder och skor som jag trots allt packat ner och så ner till Westin Health Club. Förbi mottagningsdisken där jag lämnade in rumsnyckel, hämtade handduk samt bokade in en timmes massage direkt efter träningen. Man får ju passa på. Dessutom tänkte jag att den där förbenade skulderbladshistorien efter nackspärren kunde behöva en omgång.

Jag inledde med 15 minuter på löpbandet, dock ej löpandes, men med snabb gång på 5,5 % lutning och en hastighet på 6,5 - 9,5 km/timmen. Kändes bra som tusan! Och faktiskt sprang jag i två minuter på slutet.
Så direkt på Crosstrainern där jag tog ett medeltufft komboprogram i tio minuter. Första gången i livet som jag har kört en sådan där mackapär alldeles på riktigt och oj vad den tog!
Vatten och vila en stund för att sedan avsluta med tio minuter på löpbandet igen. Denna gången något lugnare med 3,5% lutning och 6,5 km/timmen.

Och alltså, när jag gick där på bandet, utan något annat att glo på i spegeln än mig själv gåendes, blev jag bara alldeles skitglad. Där gick jag ju! Och jag ser den faktiskt. Känner den. Förändringen. Min nya kropp. Mitt nya jag. Svindlande. Hur blev det så här? Hur hamnade jag här? Vilken lycka!

Så. Svettig och alldeles underbart utmattad begav jag mig till rummet för en snabb dusch för att sedan ta emot en alldels makalöst bra massös vid namn Edyta som anordnade ett fint litet in-room SPA och körde hard core idrottsmassage på hela kroppen.

Alltså. Jag är så nöjd. Och trött. Och bortskämd.

Om jag skall sova i min Heavenly bed? Nu? Japp.

Och för egen del

Jo, man kan säga att jag min vana trogen tog ut mig totalt den där komborundan i måndags. Förutom nackspärren som envetet har hängt sig kvar, om än inte i nacken utan mellan skulderbladen, har jag alltså haft en sådan djävulsk träningsvärk att någon ytterligare träning varit utesluten.

Det är intressant det här. Jag försöker ju anamma den nya livsstilen lagom. Men det är svårt. Jag reflekterade under själva åttakilometraren att en så lång runda kanske är lite väl mycket för någon som aldrig sprungit tidigare. Men jag försvarade det med att jag ju faktiskt gick den största delen av rundan. Det var dock något som malde där i bakhuvudet och när jag kom till Djurgårdsbrunn var jag först på väg att svänga av till den kortare rundan. Det gjorde jag dock inte.

Så. Lärdom 1: sätt upp rimlig nivå och rimliga mål för träningen

Och När det gäller hinder för att komma igång med träningen verkar jag inte finna några gränser för allt som kan tänkas stå ivägen.
- Träningsskorna ger mig blåsor på fötterna
- Tejpen till fötterna för att undvika blåsor tog slut
- Tiden för att köpa nya skor tog slut
- Pengarna för att köpa nya träningsskor tog slut
- Orken för att köpa ny tejp tog slut
- Mina träningsbyxor är stora, sladdriga och tunga
- Pengar och tid för att köpa nya träningsbyxor tog slut
- Avsaknad av en rejäl sportbehå gör att det är obekvämt att motionera
- Tid och pengar till att köpa ny sportbehå tog slut

Ungefär så. Och det är inte ens särskilt sant. Jo, det att jag inte har några kläder eller skor som funkar för att motionerandet skall kännas bra saknas men visst tusan skulle jag kunna ta mig råd att köpa både löparbyxor och sportbehå. Skor som är lite mer kostsamt kan ju lätt skjutas fram till lönedag och med Compeed på fötterna kommer jag faktiskt undan blåsorna ur ett kortsiktigt perspektiv.

Så. Lärdom 2:
Sluta jiddra börja jogga!

Allvarligt talat. Snacka om pinsamma undanflykter. Så här ser planen för veckan ut:
Måndag och tisdag är jag i Polen med en tung arbetsbelastning så där kommer jag inte att välja träningen, det vet jag.
På onsdag ger jag mig av lite tidigare från jobbet och införskaffar träningskläder från Stadium på Kungsgatan där jag har ett presentkort. Därefter går jag tvärsöver gatan till Löplabbet och införskaffar ett par nya springskor. Klart och betart!  

Onsdag kväll: Djurgårdsrundan, 8 km (jo, jag kommer att fortsätta min vanliga runda men ändra intervallmetod)
Jag går nio minuter och joggar en minut. Går nio minuter och joggar en minut osv.
Fredag morgon: Som ovanstående
Söndag kväll: Som ovanstående

På måndag kommer Linas matkasse och veckomatsedeln ser ut som följer:

A Medel: Stor pannbiff med kokt potatis och knippmorötter
Kommentar: Skall addera till extra kokt broccoli


B Medel: Fläskfilé med dragonsås och klyftpotatis
Kommentar: Extra kokta grönsaker, ingen olja på klyftpotatisen

C Medel: Färsk gnocchi med ugnsbakade körsbärstomater, mozzarella och små svarta bönor
Kommentar: Fryser in den färska gnocchin och ersätter med fullkornspasta

D Snabb: Bulgursallad med rädisor, senap- och vitlöksdressing och rökt makrill.
Kommentar: Följer receptet

E Tuff: Dragonkryddade kycklingbullar med currysås, ris och kokta majskolvar
Kommentar: Byter ut riset mot matvete eller dylikt.

På tjänsteresan måndag och tisdag kör jag CK-soppa frukost och kvällsmat samt lunch på kontoret.

Maken bloggar!

I fredags morse ställdes jag inför ett spännande faktum. Maken berättade, i ett ganska bakfullt tillstånd, att han och kompisen slagit vad om vem som kan gå ned mest på tre veckor. Så. Nu blommar löken.

Under seudonymerna Bill och Bull (Bill är maken) bloggar de om sin viktresa här. Minst ett blogginlägg var per dag utlovas, då ett missat dagslinlägg blir lika med ett extra straffkilo på examensdagen om tre veckor.

Spännande. Gå gärna in och hurra. Även om hela upplägget känns väldigt.. grabbigt. Men som den stöttande hustru jag är, uppmanar jag alltså alla och envar att hejja på Bill. Förstås. Och lite på Bull. Också.

Lycka till med ren kur darling! Hehe.

Aaarrrggh!!

Jag fick nackspärr förra veckan och den har liksom inte riktigt försvunnit. Nu har den vandrat neråt, satt sig mellan skulderbladen och ökat i intensitet. Så istället för planerad och efterlängtad motionsrunda blir det Ipren och varmt bad.

Skit.

Nytändning och strategi

Efter beslutet att sluta jaga viktsiffror och istället glädjas åt målvikt och börja träna har jag fått en tydlig nytändning! Plötsligt är de där konstruktiva matvalen inte alls svåra och jag längtar efter min nästa komborunda på 8 km imorgon kväll.

Visst, jag är jätteglad att jag kommit ner under 71 som skall vara min fortsatta maxvikt, men jag känner tydligt att jag vill ha lite marginal. Den där glädjen jag känner över att detta faktiskt inte är annat än "finlir" gör att jag inte ens har bråttom. Det paradoxala är dock att insikten och avslappningen i att "det får ta den tid det tar", gör att jag känner mig mer motiverad än på länge att faktiskt ta hand om mig själv och gå ner ytterligare något kilo.

Andrea undrade vilken matstrategi jag har nu. Hon skrev: Halloj Saring, lite nyfiken på hur du ska göra nu med maten framöver? Räknar du kcal, kör GI eller LCHF? Vad har du för strategi för att inte gå upp?

Och mitt svar måste bli.. ja. Och nej. LCHF är för fett för att jag skall må bra och att helt skippa kolhydrater tror jag helt enkelt inte på för egen del. GI, visst och kalorimedvetenhet; ja men inte så att jag kommer att räkna dagsintag.

Alla år av dieter och kurer gör att jag onekligen skaffat mig en stor kunskap om hur och vad man bör äta för att må bra och hålla vikten, eller gå ner i vikt om det är vad man vill göra. Och egentligen är det ju väldigt enkelt. Summan av det du lassar in får inte överstiga det du gör av med för då går du upp i vikt. Och vill du gå ner, skall du göra av med mer än du lassar in. Oavsett vilken metod man väljer är detta vad det handlar om.

Så. Min strategi:
Röra på mig regelbundet och få in vardagsmotionen på ett naturligt sätt genom att ta trappor och promenera så mycket som möjligt.
Vara medveten om vad jag stoppar in.
Vara uppmärksam på fett och hålla nere på antalet snabba kolhydrater.
Unna mig mer på helgerna och hålla igen i veckorna.
Väga mig en gång i veckan och aldrigaldrig tillåta mig själv att gå över 71 kg.
Gör jag det blir det några dagar med CK och så är jag åter på banan.
Se CK som ett naturligt verktyg att ta till även i vardagen, det vill säga att byta ut en lunch eller frukost mot en shake när jag tycker att det behövs.

Enkelt och lätt att hålla. Ett framgångskoncept, helt enkelt.

Och så en sådan sak som jeansstorlek.

Efter envist jeansprovande kan jag konstatera att jag har storlek W31 L34 på såväl Nudie, Acne som Cheap Mondays.

Då måste det vara sant. Oj.

De stora slantarna har ännu ej spenderats så i torsdags blev det istället ett par av det sistnämnda märket. Tajta. Snygga.

Så för att citera mig själv för fyra år sedan: Nu är jag en "fånig W31".

Omvälvning

Helgen som gått har varit enastående fantastisk. Älskade vännen R kom för att bli födelsedagsfirad och det blev han också med råge. I fredags med skaldjursplatå och Champagne, i lördags med picnic i Rosendals trädgård och efterföljande nattrumling på stan. I söndags var vi trötta men tog oss ändå ut på min åttakilometers favoritrunda runt Djurgården för att sedan texmexa och se på film.
En inte helt igenom nyttig helg, men som synes inte heller helt igenom onyttig.

Och under den där åttakilometers snabbrundan i "joggingjeans" och springskor lärde R mig att jogga. Jo. Det är sant.

Min rena övertygelse genom livet har varit att jag inte kan springa. Det går liksom inte, har jag tänkt. Jag får ont i kroppen, tryck över bröstet, håll och panikkänslor. Inte skönt, inte skönt alls. Min självbild har varit att jag är en jäkel på att gå med spänst men värdelös på att springa. Egentligen oavsett vikt, även om det självklart är ofantligt mycket tyngre att springa omkring med nittio kilo än sjuttio.

Så plötsligt fann jag mig alltså joggandes tillsammans med min fina och högt saknade vän. Inte alls länge, säker bara några hundra meter, men för mig var det fullkomligt banbrytande omvälvande. Och det var alltså inte jag som  bad att vi skulle sluta springa - det var R!

Jag kan alltså jogga. Det var till och med lite skönt.. Liksom sviktigt på ett gött sätt.

Så ikväll, efter hemkomst från dagstrip till Warszawa och nattning av dottern blev det omgående tejpning av fötter (nej, jag har inte köpt nya skor ännu) och springskor på-. Gamla sunkkläder fick duga men det gjorde fullkomligt detsamma! Kvällen var sommarljum och alldeles underbar och humöret blev på topp så snart jag kom utanför dörren.

Djurgårdsrundan, åtta kilometer även ikväll alltså. Och denna gång - med joggning i längre och kortare sjok! Jag tror faktiskt att jag joggade sammanlagt 2 kilometer och det är mer än jag sprungit under hela mitt vuxna liv.

Min förra regelrätta Djurgårdsrunda med enbart powerwalk gick på 1 timme och 11 minuter
Idag var jag hemma efter 1 timme och 5 minuter. Alltså har jag tagit in 6 minuter på åtta kilometer.

Jag är nöjd, stolt och.. omvälvd.

Siffror och perspektiv

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4
Kilo till målvikt: 23

Vägning på Viktklubben den 11/5
Vikt: 70,7 (-20,3 kg)
Midja: 81 cm (24,5- cm!!!)
BMI: 22,8 (-6,6)
Kilo till målvikt: Inga

Nej, just så. Jag har faktiskt inga kilon kvar som jag måste gå ner. Det är kontentan av dagens möte med Lena. Vid mitt första möte hos henne konstaterades att min målvikt skulle ligga i spannet mellan 69 och 71 kg. Idag vägde jag 70,7 och har således nått mitt mål.

För så här är det. Helga har en poäng. Jag vill inte hålla på och jaga siffror för sifferjagandets skull, så varför gör jag det? Jag ser mig i spegeln och är ju lycklig över det jag ser. Jag provar kläder som inte bara passar, utan som sitter snyggt. Jag känner mig lätt och fylld av energi. Så vad är det jag jagar?

Som jag nämnt mer än en gång är jag en mycket målfokuserad person. På gott och ont, samtidigt. Jag har visualiserad de där siffrorna på vågen och alla siffror som inte är dem, har därmed varit fel siffror och således också på något vis ett litet misslyckande, åtminstone nu såhär på slutet.

När jag satt där hos Lena idag insåg jag plötsligt att jag också har skapat en sanning som handlar om att jag inte bara går ner i vikt för min egen skull utan också för att göra henne nöjd, så att hon bekräfta min idealbild om att vara så där fantastisk förträffligt duktig. Och bra. Den där sifferjakten har dessutom gjort att jag blivit rädd för att på allvar sätta igång med träningen, med risk för att initialt påverka siffrorna på vågen negativt - eller positivt, hur man nu väljer att se det, eftersom detta i sin tur skulle kunna få mig att tappa motivation. Eller om jag skall vara smärtsamt ärlig; framstå som en mindre duktig flicka på vägningarna.

Knäppt? Ja, verkligen, men säkert också mänskligt. Bekräftelsen i att komma till Lena och varje gång väga mindre än den förra gången, har alltså gjort att jag har känt mig extra duktig. Så fint att känna sig som bästa Cambridgekunden/eleven/klienten någonsin liksom. Men så har jag stannat av, intensiteten har trappats ner. Jag har känt hur mitt fokus och min motivation att dricka soppor och göra avkall på guldkanter och trevligheter har avtagit. Ju närmare de där 68-siffrorna jag kommit, desto svårare har det varit att uppbåda den där verkliga glöden och engagemanget att på riktigt gå i mål.

Men nu skulle det bli ändring! För min inre syn såg jag hur detta Viktklubbsbesök skulle leda till att jag och Lena gemensamt lade upp värsta rivspurtsprogrammet med mycket begränsat kaloriintag och täta vägninar för att jag skulle bli av med de där sista två-tre kilona på lika många timmar. Ungefär.

Men så blev det ju inte.

Lena tycker att jag har jagat klart nu, nämligen. Hon ville inte lägga upp minsta lilla kalorireduktionsplan till min ära. Nix. Hon tycker att jag skall leva rätt och bra och träna. Ta hand om mig själv. Vara medveten. Och inte minst vara väldigt glad och stolt över de fantastiska resultat jag nått, både på utan och innan. Och aldrig hamna i dåliga mönster igen. Lena menar att det är den utmaningen jag skall möta nu. Det är den som skall ge mig energi.

Och såklart att Lena har rätt. Hennes ord liksom bara ramlade på plats inom mig. Axlarna föll ner och mungiporna åkte upp. Solen flyttade in i bröstet på mig. Jakten är slut nu. Jag är hemma.

Nu kan jag fokusera på att må ännu bättre, öka upp min grundkondition, få fastare kropp och framförallt komma tillrätta med den där kassa ryggen som jag dragits med genom livet. Mycket på grund av en alldeles för svag ryggkorsett. Så Lena har rätt. Det är dags för nyorientering och att leva på riktigt.

Så. Har jag då glömt de där siffrorna 68? Det där målet som jag sett så tydligt och arbetat så målmedvetet mot? Nej. Det har jag inte. Och det vill jag inte. Och det är okej det också. Enligt Lena gör det inte heller något att jag skapar lite positivt utrymme mellan faktisk vikt och maxvikt. Det blir som lättare att leva då.
Och jag vet att jag kommer att nå det siffermålet en dag, ja till och med under detta år. Med regelbunden träning och medveten kosthållning kommer jag per automatik att bli av med de där justeringskilona. Men mitt perspektiv har ändrats nu. Jag är ju nöjd med min kropp som jag ser ut nu. Jag är stolt över de resultat jag åstadkommit på väldigt kort tid. Både utan och innan. Det är den känslan som skall uppfylla mig; inte känslor av otillräcklighet eller misslyckande över att fortfarande-inte-ha-nått-målet. Nej. Stolt och nöjd. Den känslan väljer jag istället.

Så. På fredag skall jag skåla för mig själv i finaste Champagne. Mer än tjugo kilo har försvunnit sedan januari månad. Midjemåttet är finfint, mitt BMI är hur bra som helst. Jag kan handla kläder i vanliga butiker och mina steg känns lätta där jag går.

Ja, ta mig tusan. Jag är hemma.

Förberedd

Jag skall till Lena imorgon och jag är klart inställd på att få backa viktmätaren lite.. Jag är ganska övertygad om att jag har stått mer eller mindre stilla sedan senaste vägningen.

Men vet ni? Det är faktiskt helt okej.
Mer om detta senare. Nu, jobba.

Träningsplan

Igår klockan elva genomgick jag ett konditionstest i jobbets nyutrustade träningslokaler. Joråsåatt.

Man kan säga att jag därmed bekänt färg. Jag har allstå suttit med Annika från Feelgood, en för övrigt mycket sympatiskt och liksom.. fräsch person, och gått igenom mina träningsvanor. Eller brist därpå. Och vi har pratat om rimlig målsättning och vi har räjtat min träningsmotivation till åttaochenhalv av tio. Åttaochenhalv blev resultatet igår, eftersom mitt låga träningssjälvförtroende yttrar sig i träningsrädsla vilket alltså drar ner på motivationsivern. Jag är fortfarande lite rädd för att göra bort mig och inte leva upp till mina egna förväntingar att få in träningen som en naturlig del i vardagen. Eller kanske att jag inte skall prestera tillräckligt väl.

Och faktisk är jag lite rädd för att det skall vara jobbigt.

Så. Nu har jag sagt det. Jag tycker att det är jobbigt när det är jobbigt att träna. Jag gillar inte när pulsen maxar och andfåddheten gör att det nästan gör ont i luftrören. Jag har mycket lättare att stå ut med känslan av att pressa enskilda muskelgrupper så som man gör vid styrketräning, men ren konditionsträning får jag liksom.. nästan ångest av.

Jag har ju väldigt många trista skolgymnastikupplevelser i bagaget och jag tänker att de där minnena faktiskt har lagrats i kroppen. Att kroppen minns att sätta ihop fysisk ansträngning med känslor av otillräcklighet och misslyckande. Att inte bli utvald, att inte kvala in, att inte få vara med.

Vi snuddade lite vid ämnet igår, jag och Annika. Absolut ingen djupdykning, men vi berörde det dåliga självförtroendet och Annika sade något om att aktivt välja att det där var då och nu är nu. Att jag bestämmer själv vilka tankar som skall få styra mig. Och så näjmdroppade hon dessvärre Mia Törnblom som jag i ärlighetens namn har lite svårt för, men hursomhelst så kan jag inte annat än ge henne rätt.

Jag väljer.

Så imorse gick jag igenom det träningsprogram som Annika lade upp till mig och jag eftersom det är min första riktiga träningsdag tillät jag mig att mjukstarta:

Uppvärmning: 15 min cykling - andfåddhetstempo
Styrketräning (samtliga 15 rep x 2 set):
Framsida, lår
Baksida, lår
Sittande rodd
Axlar och skuldror
Bröstrygg
Biceps och triceps
Mage

Och så avslutade jag med tio sekunders "plankan". Inte mycket, men lite är bättre än inget.

Allt som allt 50 minuters morgonträning.
Känns bra.

Planen för nästa vecka ser ut som följer:
Måndag:
30 min powerwalk i Hagaparken
30 min styrka

Onsdag:
60 min powerwalk, Djurgården

Fredag:
20 min uppvärmning (cykel)
30 min styrka
10 min strech

Ny morgonvikt

Imorse visade vågen 70,4 det vill säga 1,1 kg ner på en vecka. Härligt! Nu är det riktigt nära..
BMI på 22nånting!
Tjohoo!

Appropå fötter

Jo, alltså det har inte blivit fler kraftfulla promenader för min del. Fötterna är helt trasiga. Inflammerade skoskav är allt annat än skönt men nu sitter åtminstone rejäla skavsårsplåster på plats. Flera dagar för sent, men ändå. Det där med att ta hand om sig själv - hur tänkte jag då?

Det blir mycket gör om gör rätt nu, tycks det mig. Och de där Asicsdojjorna skall jag slänga. Eller ha i lekparken. Om det inte regnar eller har regnat för då läcker de. Skitskor.

Mycket liten uppdatering

Jo. Jag uppdaterade viktmätaren litelite grand eftersom morgonvikten idag låg på -3 hg. Det känns viktigt att markera för mig själv, motivationen liksom kickar igång på direkten.

3,5 kg kvar till målgång! Tjohooo!

Bra start!

Idag kl 05.57 lämnade jag lägenheten för en åtta kilometers språngmarch runt Djurgården. Klockan 07.06 kom jag in genom dörren, stolt och glad.

Och jag försökte mig på några trevande springsteg också. Sammanlagt inte mer än vid tre tillfällen och det var verkligen inga långa sträckor. Men jag gjorde det.

Imorgon blir det en repris. Om jag bara kunde få bukt med de där förbannade blåsorna som blir på sidorna av hälarna där de dyra springskorna klämmer mig.. Äsch, lite tejp så skall nog allt bli bra!

Jag har för övrigt varit farligt nära en svacka så nu tar jag tag i mig igen. Eller, vad tusan. Jag har varit i en liten svacka och vågen har pekat uppåt ett halvt kilo. Och nu har jag sagt det så nu är det bara att skärpa till sig!

Våg är inhandlad. Fötterna tejpas och springskorna är på. Två CK-mål om dagen och denna vecka kommer Lina hem till oss för att förenkla vårt vardagsliv och lysa upp vår tillvaro med nya, fräscha matintryck.

Nu skall målet vara i sikte!

Mer perspektiv

Stella! Först och främst; tack för dina peppande ord och stort tack för att du hälsar på här!

I din kommentar till förra inlägget skriver du att du känner dig jättefin alldelesprecis så som du ser ut idag. Att du är mullig och glad över att din kropp fungerar; att du tycker om dig själv och har glädje av din starka kropp. Så underbart! Det är ju precis så det skall vara.

För mig har det inte varit så. Och det jag försökte beskriva i mitt svar till Helga, var hur min viktresa den här gången har föregåtts av det allra viktigaste av allt; en inre resa bort från självförakt och destruktivitet. Bort från en grundmurad känsla av att inte vara värd. Det är därigenom jag har fått min frihet. Att jag känner mig fri är inte knutet till min vikt. Att jag nu har valt att ta hand om mig själv och trivas med min kropp är däremot en konsekvens av att jag äntligen, vid trettiosju års ålder har fått en god självkänsla. Och äntligen känner jag mig fri.

Eller fått en god självkänsla förresten; jag har snarare gett mig själv en god självkänsla genom att bearbeta min historia och ta ansvar för mina egna liv. En på inga vis enkel resa. Men det har gett resultat och det största av dem alla är känslan av att vara fri.

Min kropp har varit ett uttryck för en slags självdestruktivitet, din kropp är kanske ett uttryck för ett livsbejakande? Då kan det ju inte vara mer olika. Vi är två unika inidivider och jag kan bara förmedla min verklighet.

Det jag försöker säga är att jag inte skriver allmängiltiga sanningar. Det går emot allt jag tror på. Jag kan bara reflektera utifrån ett fullkomligt subjektivt perspektiv, att ge en inblick i hur det är och har varit för mig. En del som läser kanske känner igen sig. Andra inte alls.

Så, nej. Det är inte fel att känna sig värd allt i storlek 46. Inte heller är det fel att känna sig värd allt i storlek 58 eller 62 eller 30. Det är fel att inte känna sig värd. Punkt. Och för mig har det varit den stora utmaningen och den verkliga kraftansträngningen att ta tag i roten till den känslan.

Aldrig ytan. Bara innan.

Motiv och perspektiv

Helga skriver i sin kommentar till mitt förra inlägg:

"Jag kan inte hålla mig Saring. Ber på förhand om ursäkt och lovar och försäkrar att detta är uppriktigt och respektfullt menat.

Varför? Varför är storleken eller småleken så viktig? Varför 68 kilo? Varför storlek 40?

Missförstå mig inte. Jag tycker att din prestation är fantastisk och jag är inte så lite avundsjuk. Ur hälsosynpunkt, ur gilla-sig-själv-synpunkt har du utfört ett storverk och är värd applåder och stående ovationer.

Det jag inte fattar är att en så klok och förståndig vuxen kvinna som du dras med av de totalt sjuka ideal som finns i modevärlden. Men kanske missförstår jag dig? Besöket i jeansaffären är för mig surrealistiskt. Varför utsätta sig för detta?

När jag läser det du skriver får jag upplevelsen av att de sjuka idealen ändå vinner även för dig, och det gör mig lite sorgsen.

Alltså, vad jag menar är ungefär det här: att gå ner i vikt av hälsoskäl, att göra det för att kunna tycka om kroppen och självet, det förstår jag fullkomligt. Men när du skriver om hur viktigt det är för dig att komma ner till en viss siffra på vågen, komma i en viss jeansstorlek, då hänger jag inte med längre. Varför är det viktigt? Vill och kan du förklara?

Jag menar verkligen inte att på något sätt ta ifrån dig den välförtjänta glädje du känner över det du har åstadkommit. Tvärtom. Det jag skriver handlar antagligen mer om mig själv än om dig.

Men ändå. Det vore intressant att diskutera detta. Om du vill."
 
Först och främst tack för frågan. Du behöver inte vara orolig över hur den landar; mjukt och fint!
 
Nu skall jag försöka mig på ett svar också och det är inte så enkelt. Du skriver att jag, genom min strävan efter att gå ner till just sextioåtta kilo "dras med av de totalt sjuka ideal som finns i modevärlden." Och kanske är det så. Eller, jo. Det är klart att jag påverkas av de ideal som finns, av den bild som förmedlas av media och modevärlden av hur en vacker kvinna skall se ut. Konstigt vore det väl annars. Att påstå motsatsen skulle vara som att säga att jag inte påverkas av reklam. Och det gör jag ju förstås. Men jag köper inte att mitt viktmål eller mitt fokus på storlek och vågsiffra är detsamma som att jag faller för de sjuka idealen.

Jag har haft väldigt svårt att formulera ett svar på din fråga, och nu tror jag att jag vet varför det är så svårt. Du lyfter frågan utifrån ett strukturellt samhällsproblem medan det för mig handlar om en högst personlig, djuppsykologisk och existensiell resa. Det du tolkar som ett problem, upplever jag som något fantastiskt. Så jag kommer att svara utifrån mitt eget perspektiv och lämna makronivån därhän. 

Att jag nu valt att gå ner i vikt, bli normalviktig, med ett hälsosamt BMI på 22 är för mig inte sjukt. Det är bra. Jag har under hela mitt liv dragits med en låg självkänsla, burit på en slags destruktivitet som handlat om att jag inte är värd att tas omhand. Ett effektivt sätt att straffa sig själv på är att inte ta hand om sin hälsa; att äta och dricka för mycket och att missunna sig själv att vara frisk, stark och må bra. Att istället se ut så som jag inte vill. Att bli uppfattad på ett sätt som egentligen inte känns bekvämt. Att känna sig fel. Det blir självuppfyllande på ett djupt tragiskt vis. Att inte vara värd. Eller. Kanske har alla de där extra kilona varit ett mjukt skydd mot omvärldens farligheter. Ett stort lager att skydda den där lillalilla långt inne som inte vill bli illagjord.

Jag har lämnat det där nu. Jag har insett att världen inte kan göra mig illa om jag inte tillåter det. Det stora bagaget har lagts ned och jag vill aldrig lyfta upp det igen. Och även om jag självklart fortfarande bär på den historia som har gjort mig till den jag är idag, kan jag med klar röst säga jag är värd. Jag är värd att känna mig fin. Jag är värd att vara pigg och rörlig. Jag är värd att kunna gå in i en affär och hitta kläder som passar. Utan oro och ångest. Och utan att försvaren är på topp - så som de var då i maj 2006. Jag har fått nog av det. Och precis som Maja och Kapy skriver i kommentarsfältet så är siffran 68 kilo eller storlek 38/40 ett mått på att jag har nått dit. Ett konkret mål att sträva mot. Och tanken på att nå målet triggar mig och ger mig en massa kraft och positiv energi.

Att ha ett konkret siffermål är också nödvändigt för mig för att jag skall kunna hålla vikten. Aldrigaldrig mer än 71 kg. Min måttstock och min ram. Nödvändigt.

Jag är inte värd mer som människa för att jag väger 68 kilo, har en viss storlek eller ett BMI på 22. Men jag är värd att få väga 68 kg. Jag får vara slank. Må bra. Ta hand om mig själv. Och det må vara snett att jag känner mig vackrare, starkare och sexigare om jag är slank och kläderna sitter fint på kroppen men det känns hur som helst fantastiskt. Och för mig är det en stor seger. Jag behöver inget fysiskt skydd mot världen längre.

Jag är värd. Fri.

Helga!

Var aldrig rädd för att fråga - dina frågor kan aldrig skada, bara berika!
Jag återkommer inom kort med ett svar efter förmåga.

Historisk tillbakablick och nya perspektiv

Jag skall nu tillåta mig en liten historisk tillbakablick.

Under min föräldraledighet 2006 mådde jag fantastiskt bra. Tillsammans med världsabästa barnet som var en pur fröjd att umgås med, promenerade jag 8 km fyra till fem dagar i veckan och med hjälp av viktväktarnas amningsprogram. I maj 2006 hade jag gått ner en hel del, men hade fortfarande en del kilon kvar innan målvikten. Som jag dessvärre aldrig nådde. Även om jag alldeles nästan tangerade den för ett kort och fint ögonblick.

Där i maj skrev jag ett inlägg i min dåvarande blogg som jag tycker fångar var den där surrealistiska känslan av att jag passar i, eller snartsnart passar i smålekar (läs storlek 38) istället för storlekar kommer ifrån. Hur långt från min självbild det har varit att till exempel ha tumstorlek 31. Vilken är en storlek som jag - med rätt jeansmodell, nog skulle kunna ha på mig idag. Så här skrev jag alltså i maj 2006:

2006-05-19
"Idag hände något revolutionerande. En milstolpe är nådd. Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för mig.

Jag provade jeans. Jo, i och för sig är detta i sig revolutionerande, men den verkliga orsaken till min eufori är denna;

Jag har nu lägre siffra i midjan än i benen. Ni fattar. Vilken grej, va.

Annars får jag lätt känslan av att vara den hopplösa kusinen från landet när jag entrar dessa moderna butikslokaler. Lokaler som för övrigt helt totalt saknar barnvagnsanpassning, eftersom det över huvud taget inte är tänkt att mammalevande 30+are skall handla där. Eftersom vi varken har pengar eller figur som passar i sammanhanget. Dessa småsmå übertrendiga butiker är befolkade av småsmå übertrendiga expediter som just slutat gymnasiet och växlar mellan att jobba i butik och att vara vj:s på MTV. Tror jag iallafall.

Och nej, JAG ÄR IIIIIINTE BITTER!!!!!!!!!!! Men det har hänt att jag på allvar fått för mig att de i den här typen av butiker installerat en våg under entrémattan tillsammans med ett tillhörande larmsystem som går igång så fort någon över femtio kilo entrar lokalen; OUIIIIIOUIIIIIOUIIII!!! VARNING VARNING, TJOCKIS I BUTIKEN, TJOCKIS I BUTIKEN!!!! Denna fantasi har alltså många gånger hållit mig ifrån att besöka ställena. Vem vill riskera att bli utsatt för ett sådant mottagande? Men idag var jag modig. Jag kände mig ganska fräääsch, så jag tänkte – vinna eller försvinna! Nu gäller det!

Så jag gick helt sonika in i en sån däringa modern jeanshandel. Det första jag gjorde var att gå fram till en liten pojke med typ storlek W22L32 och fråga ”Eh, jag skulle vilja prova jeans. ???”. No shit, Sherlock! Detta ÄR en jeansaffär. ”Ett par såna där” säger jag och pekar på ett par i skylten. Pojken tittar lite undrande och frågar ”Aha. Menar du Nudie?” ”Eh, nä. De dääär. Jag vet inte vad de heter för jag kan inte se vad det står på etiketten. ???” Pojken tittar något lite mer undrande och säger ”Aha. Du menar Denimbird.” Tystnad. ”Jaha.” svarar jag.

När detta mysterium väl är uppklarat kommer vi till nästa problem. Storleken. Eller jag skall väl säga småleken istället. Det visar sig nämligen att dessa jeans endast görs i smålekar. Smålekar upp till W31. VAD FAN?!! Ursäkta språket, men detta gör mig förbannad! W31 hade jag i sexan senast!!! Typ. Jag är 176 cm över havet och min kropp är i sina vackraste stunder ganska lik en dalkullas. I sina vackraste stunder inte alls någon tjock dalkulla, utan en fin och välsvarvad och möjligen också en något halvsladdrig men glad dalkulla.

Alltså ingen fånig W31 här minsann!!! Jag var väldigt nära att plötsligt låtsas att jag var en temperamentsfull italienska, häftigt slå ut med händerna och på bruten svenska skriiiika ”W31?!! W31?!! JAG SKRATTAR PÅ DIN W31!!!” Och därefter med dunder och brak lämna lokalen. Men det gjorde jag inte. Istället sa jag ”Aha.”

Så det blev för pojken till att börja leta. Leta efter ett par jeans till mammakullan med lite bredare rumpmått än medelkunden i butiken, samt med inte sådär vidarevärst jättemodern smak. ”Eh, jag gillar inte såna där smala” sa jag. Jag noterade hur pojken sneglade på mina fem år gamla Lee-jeans med lite boot-cut och han ansträngde sig på ett gentilt sätt att inte samtidigt höja på ögonbrynen. ”Då kanske ett par Levi´s skulle passa” sa han och tog fram ett par fula töntjeans med dragkedja. Men det gjorde de ju inte. Varken fysiskt eller mentalt.

Efter vad som i pojkens värld förmodligen kändes som en halv evighet stod så jag slutligen med ett par väldigt vanliga Lee på kroppen. Helt ocoola och fantastiskt vanliga Lee. Och de var visserligen aningensaningens för trånga, men storleken över var för stor och pojken tyckte att de satt heeelt rätt. Och jag kände mig sååå lycklig! Dels var jag lycklig därför att milstolpen var nådd utan att jag faktiskt var beredd på det; W33L34 stod det fantastiskt nog på den tydliga etiketten! Och dels var jag lycklig därför att det faktum att jag ändå tyckte att de var litelite för trånga gjorde att jag hade ett gott skäl att inte köpa dem och därmed slapp jag hamna i onåd hos min älskade make. För det är faktiskt så. Att även om det nu visat sig att jag har figuren så har jag INTE ekonomin. Så är det. Och jeansen var i sanningens namn inte heller speciellt snygga. Men jag kände mig snygg. Inte i jeansen, men i storleken.

Storleken som för mig var en smålek!

Men en sak kan jag tänka. Det kan inte vara roligt att jobba som lågavlönat butiksbiträde och ägna en halv evighet åt att med bibehållet mod försöka hitta ett par jeans åt en omodern och kräsen 30+are som slutligen lämnar butikslokalen med ett självbelåtet leende på läpparna utan att ha handlat så mycket som en benvärmare.

Hehe. Jag skrattar på dig, lilla biträde! Hehe."


Och jag inser att jag har vandrat en lång väg sedan jag skrev det där. Och jag inser att jag har en bit kvar innan perspektiven och den mer verklighetsanpassade självbilden är på plats - om det nu finns någon sådan.

Nej, jag är på intet sätt framme. Men jag har vandrat en lång väg och det är jag glad och stolt över. Och någonstans vet jag att den där glädjen och stoltheten; mitt eget erkännande, är avgörande för hur jag skall förvalta min nya kropp under resten av min livsresa. Att se och bekräfta min egen framgång. Det är svårt, stort och avgörande. Jag tänker att det är lite som för de där människorna som kommer med en gammal bronsbjörn till Antikrundan och får veta att det där föremålet som de haft hemma i hallen betingar ett värde av fyrahundratusen kronor. Det är inte bara fantastiskt underbart. Det är svindlande läskigt också. Betydligt mer står på spel. Hur dyrt blir det med försäkring. Hur skall den förvaras? Vågar vi ha den framme? Jo, den där bronsbjörnen blir ännu vackrare och glädjen och stoltheten vet liksom inga gränser, men samtidigt.. Allvaret blir också så oerhört mycket större.

Så tänker jag. Om mig själv och mitt nya stora som jag har framför mig. En lördagsförmiddag i soffan.