onsdag 23 september 2015

Framgång

Hittade tillbaka till den där fantastiska upplevelsen av ihållande motivation och råfokus. Började med soppor direkt efter hemkomsten från USA. Redan under semestern hade jag fått tag på den. Övertygelsen att jag kommer att fixa det här. Att jag klarar det. Och att det skall bli skönt att komma i ordning. Tillbaka till mig själv.

Väl hemma startade jag direkt, precis som jag sagt till C. Jag hade ett paket med Slankasoppor kvar i skafferiet sedan tidigare och det kändes bra att börja. Berättade för kollegorna och barnen, ingen tyckte det var konstigt utan sa mest jaha. Ingen stor sak över huvud taget vilket var skönt. Jag körde någon vecka med bara soppor och shakes utan problem, mitt fokus kvarstod och motivationen ökade ytterligare. Samtidigt märkte jag att min tidigare allt-eller-inget-linje inte hade samma kraft längre. Det kändes inte längre ödesdigert om jag tänkte att jag ville äta en riktigt god middag till helgen och sedan gjorde det. Ingen känsla av att sabba dieten, att "trilla dit". Bara en skön känsla av kontroll och balans. Långsiktighet. Smygande gick jag så över till att byta ut vissa mål till soppa för att sedan äta nyttig middag med familjen på kvällen och behöll helgerna som mer "fria". Ett par dagar i veckan har jag kört helt på soppa. Konkret är det en variant på 5:2 och jag njuter av både god mat och vin när jag vill. Och når ändå resultat.

Jag har varit ganska ointresserad av att väga mig, har istället fokuserat på känslan i och av kroppen. När jag ändå ställde mig på vågen idag upptäckte jag att jag tappat sju kilo på sex veckor.

Känslan av att komma tillbaka till sig själv. Skön.

tisdag 11 augusti 2015

Dag 2

Jetlag men ändå toppendag. Bra energi, inte hungrig bara glad. Middag bestod av grillad lax på sallad av banyspenat, blancherade sparris och sockerärter, Avocado, lite riven parmesan, olivolja och pressad citron samt lite rostade pumpakärnor för knaprighet. Najtnajt!

måndag 10 augusti 2015

Dag 1

Avklarad utan problem! Druckit mycket vatten som jag ska och kvällsmat bestod av matjessill, tre nypotatisar och gräddfil.
Känner mig peppad, på G och målfokuserad. Bra start!

Soppa!!!!

Nu jävlarrrr!
Soppdieten påbörjad. Ersätter frukost + lunch första veckan.
Därefter full kareta till och med sista September eller tills det känns nog.
Invägning sker när jag hittar en våg. Viktigast är relationen kropp vs. kläder.
Tjoho!

tisdag 2 juni 2015

Så.

Har tagit av mig koftan och på mig nya jeans.
Känns lite bättre.

torsdag 28 maj 2015

Offerkofta i offergrotta

Vad är det här med motivation? Visst, jag har gått utbildning i MI - Motiverande Intervju men jag är tydligen jättedålig på att motivationsintervjua mig själv. Neggpepp och mindervärdeskomplex är liksom allt som kommer ut av mina samtal med mig själv just nu. Kroppen bråkar så jag kan inte springa och kläderna sitter fel. Flera kan jag inte ens ha. Jag gillar inte vad jag ser i spegeln eller i skyltfönstret när jag går förbi. Och än en gång har jag svårt att hitta kläder som passar. Och istället för den där jävlaranammatågan som gjorde att jag öppnade bloggen igen så känner jag idag mest.. ynk. Och samtidigt liksom ser mig utifrån och blir så less att jag inte "bara kan skärpa till mig".

Egentligen skulle jag vilja köra soppmetoden rakt av bara. Bränna iväg i ett jehu min vana trogen. Att göra det enkelt och radikalt är min modell. Problemet är att jag inte kan göra det just nu som livet ser ut. Med två tioåriga flickor som redan är allt för medvetna om kropp och vikt, då funkar det inte med soppbantning. Tror jag. Eller också gör det det. De är klokare än vad jag ger dem credd för.. Åh, vad det är svårt!

Jag har gått vilse i värsta offergrottan känns det som. Iklädd offerkofta. Snacka offerdrabbning! Och det är förlamande mycket av allt just nu: Startaegetstress med allt vad det innebär av existensiell och finansiell ångest, Byggabostress med massor av projekt som ska genomföras på landet och i stan, Värkstress med en kropp som gör ONT vilket föder Träningsstress och Viktstress och en allmän stress över att helt enkelt ha tappat något väldigt viktigt som är svårt att få tillbaka. Hallå?! Kan någon komma och göra åt mig eller?

Nähä. Okej. Jag behöver alltså en egen strategi. Samma gamla visa "Jag och bara jag är ansvarig för mina val och konsekvenserna av dem" Blablabla.  

Strategi. Jag behöver en strategi.

1) Hitta ut ur grottan
2) Ta av mig koftan
3) Eh?

Hjälp?


tisdag 19 maj 2015

4 år och 12 kg senare

4 år och en hel livstid sedan senaste inlägget. Svindlande. Och ikväll bestämde jag mig för att öppna upp bloggen igen - nästan utan att vara beredd själv. Men det är dags nu.

Helt fantastiska saker har hänt under tiden som gått: Kärlek, ny familj, nytt hem, lantställe, jobbyten, eget företag, massor av äventyr. Och så mycket god mat! Tydligen. 12 kg har smugit sig på sedan senaste inlägget och nu är det dags att vända. 12 kg är mycket. Det är tungt. Jag har så mycket skutt och spring som vill ut känns det som och just nu gör kroppen ont och är mest tung. Överrörliga leder, för lite muskelmassa och övervikt blir till ont. Så vill jag inte ha det! Nu blir det ändring. Om än med lite mer lågintensiv metod än förra gången. Med sund kosthållning, motion och bloggande som stöd ska jag komma i form igen.


torsdag 24 mars 2011

Status

Jag håller vikten helt utan ansträngning. Jag tänker inte på det längre. Jag bara är.

Och just nu känns det som om jag aldrig har varit friare. Min vikhållning är inte anledningen till frihetskänslan. Frihetskänslan är anledningen till att jag håller vikten.

Det är underbart.

fredag 17 december 2010

Stolt

Nu är det snart ett år sedan jag påbörjade min resa mot idealvikten.
I maj 2010 nådde jag i mål och fortfarande, sju månader senare, håller jag vikten.
Pendlar ett, två kilo hit och dit, men aldrig mer. På banan.

Och jag är stolt. Och förundrad över att det inte är svårt.
Jag är jag nu. För första gången i mitt liv är jag verkligen i mig själv. På alla sätt.

Just nu går jag igenom en enorm livsomställning med skilsmässa, flytt och hög belastning arbetsmässigt och ändå håller jag vikten. Det, för mig, är nog den största bekräftelsen på att jag hittat mig själv.
Att jag inte börjar strula, eller straff-/tröstäta.

Jag är hemma. För gott.

onsdag 29 september 2010

Landat

Det har hänt en viktig sak. Jag har landat nu. Det känns så tydligt. Denna människa är jag. Jag skall se ut så här. Jag känner igen mig nu.

Jag har landat.

När jag ser mig i spegeln ser jag mig. Jag blir glad och stolt över mig, fortfarande. Men jag är inte längre överrumplad och förvånad. Jag känner mig.. normal. Och fin.

Ätandet går bara bra. Plus och minus och likamed är det som gäller. Går jag upp ett par kilo känns det på kroppen, jag behöver inte ens väga mig. Det räcker för att jag skall öka medvetenheten och fokuset. Men min hjärna är inte längre inställd på ett viktreduceringsmode. Den är inställd på balans.

Jag lever.

Lever väl.

Visst har jag hamnat i lägen de senaste fyra månaderna som jag hållit vikten där jag har återfallit i någon slags destruktivitet, men det är ändå så långt ifrån mitt gamla beteende. Mitt gamla förhållningssätt. Det som var är inte längre nu.

Och samtidigt händer det väldigt mycket i mitt liv just nu. Saker som tar mitt fokus och engagemang. Både roliga och tråkiga saker, men det kräver att jag är i mitt eget liv. Så bloggandet blir lidande. Jag känner inte heller att det ger mig så mycket - just idag.

Det är inte dags att sluta blogga. Jag kommer tillbaka. Jag kommer tillbaka när andan faller på. Men för nu tar jag en paus.

Allt gott till er kära vänner, bloggläsare och kämpare!

måndag 13 september 2010

På tåget

Närå, älskade Maja, jag har inte halkat av tåget! Däremot är det så in i bängens mycket just nu att bloggandet uteblir. Och löpträningen har helt legat i träda på grund av en envis magbacill. Tråkigt.

TACK för att du håller kattögonen på mig.

Jag var på uppföljningsmöte hos bästa Lena förra veckan. Jag vägde precis på grammet samma som de senaste två gångerna och det innbär att jag har hållt vikten i fyra månader nu. Det känns fint och bra och rätt. Men det är ändå inte utan kamp vill jag förtydliga och ett mer nyanserat inlägg med reflektioner kommer så snart lägenhetsförsäljningen är avklarad..

Hörs snart!

söndag 29 augusti 2010

Framåt, vidare!

Måndag Stockholm: Jobb och budgivningsdramatik på finhuset, dålig sömn
Tisdag Stockholm/Malmö: Jobb, budgivningsdramatik, vinstchock, kontraktsskrivning, flygresa till Malmö, dålig sömn
Onsdag Malmö: Ledningsgruppsutveckling, middag, dålig sömn
Torsdag Malmö/Köpenhamn: Ledningsgruppsutveckling, studiebesök, flygresa till Warszawa
Fredag Warszawa: Jobb, mammabesök, shopping, middag
Lördag Warszawa: Shopping, middag, jazzklubb
Söndag Warszawa: Shopping, TRÄNING!!! 30 minuter intervallträning på löpbandet. Ser nu fram emot en lugn eftermiddag/kväll på hotellet.

Imorgon bär det av till Krakow för mer jobb och trevliga möten med kollegor från runt om i världen. Blir i Krakow ända till torsdag med en inte helt igenom fullspäckad agenda, så det lär bli gott om tillfällen för träning.

Och nu har jag tagit ett omtag, jag har vänt ur svackan. Träningskläderna är inte bara packade utan med för att användas. Jag har dessutom mildrat mina egenkrav. Jag pressar mig för hårt ibland och det håller inte i längden. Jag dukar under när jag inte orkar leva upp till dem om de yttre omständigheterna ruckas. Och då blir det backlash av alltihop.

Samtidigt är det så onödigt att jag gör sådär; kommer in i det gamla alltelleringettänket. Kör stenhårt eller inte alls. Det är ju bättre att springa 20-30 minuter med tät regelbundenhet än att köra ambivalenta långpass varannan vecka, typ. Så är det bara. Så. Kraven ner och närvaro i nuet. Fokusera på alla bra val jag faktiskt gör istället för de fantastiska superval och överprestationer jag inte riktigt förmår mig göra.

Så regelbundenhet är målet. Inte att hela tiden springa längre och snabbare. Nej. Regelbundenheten, rutinen är viktigare. Jag springer för att jag mår bra av det. För att det är bra för mig. Inte för att pressa mig själv till stordåd. Det viktigaste är att jag springer.

I början av nästa år kan jag dessutom se fram emot att springa i en väldigt vacker skog. En väldigt vacker skog, alldeles precis i närheten av det vackra hus som skall bli vårt. Bara en sån sak.

Omtag gjort. Nu: framåt, vidare!

tisdag 24 augusti 2010

Förkylning..

..gör inte saken bättre. Av träning blir det intet. Men det är som ni säger, jag har bestämt mig. Jag vet åt vilket håll jag skall gå. Framåt!

Tack för ert stöd, det betyder väldigt mycket.

fredag 20 augusti 2010

Knäpptänk och PMS-svacka

Massor av jobbresor, börjajobbastress och PMS är inte bra igredienser i mitt inre liv och mitt fokus tappar riktning.
Jag är inne i en svacka med knäpptänk och felval. Har valt bort löpning till förmån för soffan och extramackor (frallor med massa smör och kaviar och ost. Jojatackarjag..) Och dumlekolor.

Se! Jag kan också göra fel!

Men jag skall aldrigaldrigaldrig tillbaka till mitt gamlajag och därför måste jag bryta nu.

Problemet är att jag känner mig lite vilsen. Strategivilse. Verktygsvilse.

Jag tycker ju om att få hjälp av mina soppverktyg. Det passar mig så bra! Bra att ha på mina resor och enkelt. Behöver inte tänka. Planera. Jag tänker och planerar annars helahela tiden. I jobbet. Hemma. Så jag tycker så väldigt mycket om att rätta till ett felsteg med soppa.

Men nu har jag plötsligt gått och blivit motionist. Löpare. Ja, faktiskt. Identifikationen börjar mer och mer sätta sig: jag är en sådan som löptränar. Jag springer.

Och jag  vill hålla kvar vid den. Ja, jag vill faktiskt förbättras. Nå framsteg. Och jag har märkt att jag är en känslig rackare när det kommer till energipåverkan. Precis som jag är känslig för hormonpåverkan och sockerpåverkan.. Jag behöver liksom energiintag och kolhydrater för att orka prestera. Och det rimmar dåligt med VLCD.

Vilse som sagt.

Kan ni hjälpa mig att bena? Hjälp mig tänka. Hjälp mig få perspektiv, fokus och kraften tillbaka.

måndag 16 augusti 2010

Och jag fattar trögt!

NU gick det plötsligt upp för mig: Det var ju för tusan min bästa tid hittills!
Tjohoo igen!!!

I DID IT!

Distans: 3.24 km
Tid: 00:18:23 (20 min den 2/8)
Medelhastighet: 10.57 km/t (9:72 den 2/8)
5:41 min/km
Kcal: 231 kcal

Konditionsvärde: 43 ml O2/kg/min (Bra!)

Dagens mat:
- Slarvade med frukosten, det blev bara en latte av mellanmjölk på jobbet..
- En bra, vegetarisk lunch med böngryta, grönsaker och en stuvad potatis
- Ett päron och ett äpple till mellanmål
- Kycklinggryta med cyrry, banan och paprika, koksmjöl, matlagningsgrädde o hönsbuljong. Mycket kyckling. Jasminris, ca 1,5 dl.
- En stund innan löprundan tog jag en halv Paulun-bar som jag fick i samband med Iform-loppet. Äckligt söt men det var nog bra. 1,5 glas vatten.

TJOHOOOOO! Det gick utav bara farten! Och jag tog ut mig genom att tokspringa sista lilla uppförsbacken. swoschswosch framåtframåt, all kraft framåt!

Och nu när jag sprungit lite andra banor, längre distanser och mer uppför, märker jag att den här rundan är ganska mycket nerför.. Det har jag inte alls märkt tidigare, men säkert 1/5 av rundan är från svagt till starkt sluttande. Så det kan vara läge att utmana mig ytterligare snart.

Men jag skall faktiskt köra den här 3.24 km-banan ett tag till. Ge mig själv möjlighet att njuta över att det går lättare. Inte pusha mig själv till det yttersta helahela tiden. Så ett tag till håller jag fast vid min Gärdetrunda. Men snart nog ökar jag. Då blir det femkilometaren som blir vardag. Och trekilometaren baklänges. Kanske en femkilometers och två "baklängesrundor" i veckan. Vad tror ni?

Tjoho!

Ps. Och RosaMilton; min förebild och superpeppare: TACK för kostråden i förra inlägget! Det är precis sådana insidertips jag behöver!

Just DO it!

Efter ett fantastiskt fint Tinselbröllop med vacker vigsel, god mat och dryck, fina tal och bra dansmusik är jag onekligen lite sliten fortfarande. Trots att jag var toastmistress och därmed tog det väldigt lugnt med alkoholen under middagen. Det är väl åldern antar jag. Och det att anspänningen släpper.

Nu sitter jag här och försöker uppbåda kraft och energi för att dra på mig löparstassen och ge mig ut en trekilometare. Det känns trögt.

Jag har tidigare ikväll surfat runt för att försöka tillägna mig lite kunskap om bra mat för löpträning men det känns som om jag helt enkelt har svårt att fatta. Finns det någon av er kära läsare som kan ge en kortfattad beskrivning av grundprinciperna för mat och löpträning så blir jag tacksam; hur äter ni, vad äter ni och när äter ni?

Känns som om jag inte alls lyckas ladda upp energi som jag borde. Men det är kanske bara ett försvar, vad vet jag.

Nä va tusan. Nu drar jag ut. Det är ju bara att göra det. Går det trögt så får det göra det. Huvudsaken är att jag tar mig ut.

Just DO it!

fredag 13 augusti 2010

Lunchrunda

Gav mig ut på en lunchrunda. 2,8 km och lite mer backar än vanligt. Tuuuuungt. Och jag klarade inte hela banan på 3,25 km som jag tänkt mig. Men ändå, jag har sprungit mig trött och svettig. Jag är nöjd att jag gav mig ut och att jag gjorde mitt bästa, dock inte nöjd med resultatet.

Distans 2.78 km

Kaloriförbrukning 197 kcal
Hastighet per km 9,5 km/t
Tid per km 6:19 min/km
Konditionsvärde: 39 ml O2/kg/min vilket betyder att jag halkat ner från bra till average igen. *morr*
 
Jag behöver äta bättre. Mer energi måste in om jag skall orka ladda ur. Så enkelt är det. Imorgon blir det motion i form av dans på bröllop, det ser jag fram emot!

onsdag 11 augusti 2010

Stolt trots formsvacka

Jag var beredd att bryta efter första kilometern. Tryckande åskkänsla i luften, en trasig mp3-spelare och en kropp som kändes som om den vägde 100 kg fick mig nästan på fall. Särskilt det där med musiken. Jag har blivit beroende av Mando Diao som energikälla helt enkelt och utan dem blev trängseln, den tryckande värmen och min egen andhämtning besvärande påtaglig. Och banan är bra mycket backigare än vad min Gärdetrunda är. Så jag började tänka feltankar. Neggouppmaningar började göra sig hörda. Äsch, ge upp. Det skall ju vara roligt att springa, det här är ju bara hemskt. Jag kommer ändå aldrig att orka springa fem kilometer under de här förutsättningarna. Jag skiter i det. Måste stanna.

Men jag lyckades fokusera. Tänka på hur kroppen verkligen kändes. Obehagligt? Ja. Gör det verkligen ont? Nej, inte egentligen. Är det farligt? Nej. Klarar jag av att fortsätta? Absolut. Så ny fokus. Tänk att jag gör detta. Springer fem kilometer. Det är ju fantastiskt. Jag har inte ens börjat närma mig min fulla kapacitet. Det är bara att fortsätta. Allt är som det skall vara. Så visualiserade jag målet framför mig. Såg mig själv springa över mållinjen med vetskapen om att jag hållit det löfte som jag gav mig själv vid Vårruset: nästa femkilometerslopp skall jag springa hela vägen.

Samtidigt drog jag ner på ambitionen. Det var uppenbart att jag inte skulle klara av att springa på 31 minuter. Inte en möjlighet. Så jag saktade ner. Gav mig själv chansen att hitta kraften igen, balansen. Och energin som kom över mig på upploppet var fantastisk. Jag sprang verkligen över mållinjen även om benen, ja hela kroppen skakade när jag väl stannade.

00:32:02 blev så sluttiden för Iform-loppet 2010. Nästa år kommer min tid inte bara vara betydligt bättre, jag kommer att springa milen istället för fem kilometer och den vetskapen gör mig glad. Och förväntansfull.

Samtidigt. Som finvännen sa efter sitt eget avslutade praktlopp: Det är ju faktiskt rätt fantastiskt; detta är mitt tredje femkilometerslopp i år och jag började löpträna i april från att aldrig tidigare ha sprungit.
Och jag kan inte annat än relatera: Detta var min andra femkilometersrunda någonsin och jag sprang mina första stapplande steg någonsin den 17/5 i år.

Jag borde inte lägga någon energi på att gräma mig över en minut hit eller dit. Jag bör vara både stolt och nöjd med min insats. Och när jag tänker så, när jag höjer mig lite över det där förbenade målfokuset som likväl kan vara en black om foten som en fantastisk drivkraft så kan jag känna det. Jag kan se hur långt ifrån min gamla livsstil jag faktiskt har kommit. Så. Jag är både stolt och nöjd.

Ja, tamejtusan!

måndag 9 augusti 2010

JAG GJORDE DET!!!

Ikväll sprang jag mina första fem kilometer!!!

Tid: 31 minuter
Medelhastighet: 9.62 km/t
Energiförbrukning: 352 kcal
Antal steg: 7326
Konditionsvärde 42 ml O2/kg/min (jag har därmed gått från average till bra sedan senaste löprundan på tre kilometer)

JIPPIEDIPPIEDOOOOOOO!!! Och på onsdag är det Iform-loppet. Nu vet jag att jag klarar det.
Hurra!!!

Back to reality..

måndag 2 augusti 2010

Första rundan

Ikväll, alldeles justprecis på sekunden samtidigt som maken satte på den där filmen med Bruce Willis som vi skulle kolla på, bestämde jag mig. Nä. Nu jäklar skall jag springa. Jag kan omöjligt dra på det längre. Filmen får vänta.

Så. På med utrustningen och ut i spåret. Det blev min vanliga trekilometare som vid närmare undersökning visade sig vara dryga 200 meter längre än vad jag tidigare trott.

Och det var tungt. Tungtungt. Samtidigt var viljan att klara hela rundan starkstark och varje gång en antydan till medvetenhet om blybenen gjorde sig påmind smilade jag upp mig och gick in i musiken. Ja, jag log stort och danssprang bort knäpptankarna som knappt ens vågade visa sig till slut. Det funkade hur fint som helst! Sista biten upp för backen spurtade jag minsann.

Distans: 3,24 km
Tid: 20 min
Km/h: 9,72
Kcal: 226

Konditionen är bra mycket sämre än för fyra veckor sedan, men viljan och övertygelsen att jag kan är starkare än någonsin så resultatet blev över förväntan. Och även om jag var trött när jag kom innanför dörren, var jag långt ifrån död.

Om åtta dagar är det Iform-loppet. Då skall jag springa fem kilometer för första gången i mitt liv. Det ser jag fram emot!

söndag 1 augusti 2010

Vettiga val och goda cirklar

Det blev minisemester till Skåne istället, utan CK och löprundor men med massor av finmöten med älskade saknade och väl utnyttjad semestertid. Hur bra som helst. Och extrakilona är i stort sett borta redan, gu vet hur det gick till men så är det iallafall.

I kommentarerna till förra inlägget skriver Carina "Men är det inte en ond cirkel att hamna i då, att äta och dricka gott på semestern och sedan komma hem och äta pulver istället för mat i två veckor (även om det nu är kombinerad kur)?


Jag undrar verkligen. Om pulver kan kännas som en positiv cirkel, istället för att äta vettigt som du gjorde förut, med GI och allt vad det var?"
 
Jag tror att jag förstår att man kan se det så. Och oavsett, tack för att du frågar det du uppriktigt undrar. Jag skall försöka mig på ett svar.
 
För det första vill jag klargöra: jag äter vettigt och sunt. Mycket GI-inspirerat med fibrer och goda gryn, undviker socker och snabba kolhydrater. De dagar jag äter pasta drar jag ner mer på fettet och så vidare. Dessutom äter jag lagom stora portioner idag och är noga med att äta lugnare och vara mer medveten inte bara om vad jag äter, utan också hur.
 
Detta är den absolut största delen i den livsstilsförändring jag har gjort. Och såklart det faktum att jag har börjat motionera aktivt. Jag har i grunden förändrat mitt sätt att förhålla mig till mat, dryck och motion, eller snarare, jag har i grunden förändrat mitt sätt att förhålla mig till mig själv och min kropp.
 
Samtidigt. Att börja med Cambridgekuren är ett av de bästa beslut jag någonsin har fattat. Dels tycker jag om sopporna - det är helt enkelt gott. Men framförallt är det ett verktyg som hjälper mig att hålla balansen och jag är övertygad om att jag kommer att hålla fast vid detta verktyg i resten av mitt liv.
 
Verkligen inte varje dag eller varje vecka eller ens kanske varje månad, men så här i början av mitt nya liv kommer jag nog att använda dem oftare för att lära mig att balansera in- och utflöde av energi. Det faktum att jag kommit igång med träning lär i sig fungera som ett fint balansverktyg och då behövs inte CK-sopporna, men det känns tryggt och bra för mig att veta att de finns där.
 
Och jag kan inte låta bli att undra, om du hade haft en kollega som emellanåt tog en varma koppen till lunch, eller en viktväktarportion för micron, eller om hon valde att ta en liten sallad till lunch för att balansera in- och uttag av energi just den dagen, eller den veckan eller kanske som en konsekvent linje; skulle du då tycka att det var en ond cirkel? Skulle du tycka att den där kollegan inte tog hand om sig och åt vettigt? För det är justprecis så jag använder Cambridgekuren.
 
För min del är det enkelt. CK hjälper mig att hålla mig på rätt väg. Jag har haft ett rubbat ätbeteende i hela mitt vuxna liv och aldrig, aldrig tidigare har jag känt mig så sund och stabil som nu. Jag har ett aktivt konsekvenstänkande och har i stort sett helt slutat med skuld och skamtänkande. Väljer att vara snäll och förlåtande mot mig själv istället för den destruktiva allt-är-förstört-så-nu-skiter-jag-i-allt-mentaliteten som jag dragits med tidigare. Snäll och förlåtande men ansvarstagande och beredd att välja om och välja rätt om jag valt lite oförsiktigt ett tag.
 
När jag nu varit på semester i tre veckor mår jag inte dåligt över att jag lagt på mig några kilon. Jag valde själv att inte fokusera på vikten under resan och utan att veta kan jag gissa att det är ett ganska vanligt semesterbeteende. Det är däremot viktigt för mig att snabbt bli av med de där extrakilona. Anledningen är att jag helt enkelt inte är tillräckligt cool med min nya livsstil och min kropp ännu. Jag är fortfarande rädd att falla in i mina gamla mönster och plötsligt sitta där med tjugo kilo extra. Jag behöver fortfarande ha garden uppe.
 
Därför vill jag ha snäva marginaler. Därför vill jag att korrigeringen går snabbt och enkelt. Och det gör den med hjälp av en pålitlig handbroms i form av Cambridgesoppor, men framförallt genom en sund vardagskosthållning och motion.
 
Din fråga är visserligen ställd som om Cambridgesoppor står i motsats till en vettig kosthållning vilket är en vinkling jag inte ställer upp på, men hur som helst är mitt svar ja. Jag ser verkligen mina cirklar som positiva och jag är stolt över hur jag väljer att leva: sunt, gott och vackert.
 
Och så ett litet förtydligande: Jag äter alltså inte Cambridgepulver, jag dricker Cambridgesoppa  ;-)

måndag 26 juli 2010

Trivselkilon

Jag är åter i Sverige efter tre fantastiska semesterveckor på Sicilien. Hett i luften, varmt i vattnet, fina människor och underbar mat och dryck. Ja, det har varit helt perfekt!

Springkitet blev kvar i resväskan just precis hela resan. Det var alldeles för varmt för att springa på dagarna - ja, faktiskt var det för varmt för att göra något annat än att bada och sola, morgnarna tillbringade jag i sängen och kvällarna med att umgås och äta mat. Så. Nu vet jag vad trivselkilon innebär. 2,5 kg har jag trivts mig till under dessa tre veckor och det känns inte det minsta jobbigt. Konstigt va?

Idag är första CK-dagen, kombinerad kur och om två veckor skall trivselkilona vara borta. Två veckor har jag dessutom kvar av semestern så visst är det en liten utmaning att skärpa till livshållningen redan nu. Men så här är det, att anledningen att jag inte känner någon ångest över min tilltagande rondör, är att jag vet att jag bromsar i tid och börjar ta mig tillbaka till matchvikt direkt efter hemkomst. Börjar jag fixa och trixa med de där gränserna, är det lätt att åter hamna i negativa cirklar och då finns det inte det minsta lilla trivsel i de där extrakilona längre.

Dessutom skall jag springa Iform-loppet tillsammans med finvännen den 10/8 och jag kommer att få kämpa hårt nog för att komma ikapp den kondition jag jobbat upp innan semesterförfallet blev ett faktum. Så. Det är bara att kavla upp ärmarna och återställa ordningen.

Imorgon blir det till att springa för första gången på tre och en halv vecka.. Wish me luck.

torsdag 1 juli 2010

GLAD SOMMAR!!!

Nu loggar jag ur till förmån för sol, bad och ljuvlig familjetid.
Önskar er alla en alldeles uuuunderbar sommar!

tisdag 29 juni 2010

Överraskning

Idag sprang jag en runda i Hagaparken på lunchen. Det var varmt, solen gassade och jag var ganska energilös pga betydligt mindre energiintag de senaste dagarna så jag hyste mycket svaga förhoppningar om att få det att funka.

Och visst var det varmt och visst blev jag trött. Gick den sista biten, vad jag förmodar var närmare en kilometer  men hade egentligen ingen koll på hur lång runda jag gett mig ut på. Jag var trött när jag kom tillbaka till jobbet, men mer utmattad av energiförlust och värme än det faktum att jag tagit ut mig.

 Men när jag tittade på GPS-datan visade sig följande:

Trippm: 3,0 km
Färdtid: 00.21
Md.hast: 8,7 km/h
Maxhast: 19,3 km/h

Och jag blev så nöjd! Här tycker jag att jag är en slöing och lyckas ändå prestera en tid som jag kan vara nöjd med under förutsättningarna och där jag dessutom gått en del av rundan.

Så istället för att tycka att jag inte är tillräckligt bra tänker jag tycka att jag är riktigt strong. Självsnäll - det är den nya trenden 2010. Har ni märkt av den trenden?

måndag 28 juni 2010

Semesterplan

Snabb uppdatering idag. Jag måste jobba fem kvart i timmen för att kunna gå på semester med gott samvete på torsdag. S e m e s t e r.  På torsdag!! Och på fredag flyger vi till Sicilien och blir borta i tre magifantastiska veckor.. Då blir det bloggpaus.

Midsommarhelgen var alldeles magisk. Fantastisk, rätt och slätt. Tillbringad på den småländska landsbygden med vackra människor, får, getter, höns och tuppar, kaniner och katter, sol och grönska. Jag njöt för fullt av näranära samtal, skoj och dansstopptävlingar, åt utöver klassikern sill och färskpotatis lokala delikatesser såsom vildsvinsgryta och grill samt drack gott vin liksom en och annan favoritöl. Smygstartade semestern på ett utomordentligt sätt, helt enkelt.

Nu kör jag några dagar med CK-shakes som huvudsaklig föda för att känna mig riktigt nöjd inför resan. Vill komma ner något kilo så att jag har lite marginal. Jag tänker inte låtsas som om semester på Sicilien inte innebär några utsvävningar alls och då är det bättre att åka dit i toppform. Springstassen följer självklart med på resan och den kommer att användas flitigt.

Den enda plan jag har vad gäller hälsofokus förutom springrundor är att jag skall välja vin framför öl. Öl är gott, men faktiskt inte helt värt vad det kostar i form av kalorier och kolhydrater. Så, vin får det bli. Det är allt vad gäller restriktioner. Annars kör jag mottot äta allt men inte alltid. Jag skall hela tiden göra medvetna val och på riktigt njuta av varenda tugga och klunk. Leva. Njuta. Ta hand om mig. Allt i skön harmoni.

Så bara.

Känns bra och odramatiskt.

tisdag 22 juni 2010

Olycksdag

Jag gav mig ut på en löptur imorse omkring klockan sju. Solen sken och Ramones var i lurarna, allt kändes fint. Fick upp farten och började närma mig nerförsbacken ned mot Värtavägen.

Så har någon tappat ett sådant där band man har för emballage

vilket jag inte riktigt reflekterade över.  In med foten i öglan mitt i ett löpsteg, i en nedförsbacke, och så andra foten på snöret - KABOFF!

Jag flög huvudstupa framåt, tog emot med bröstkorgen och armbågarna.

Förutom smärtan och den där tappaluftengrejen som jag nog inte känt på sedan jag var barn, så blev jag rejält omskakad. En snäll dam tillika löpfrände följde mig hem igen.

Anitklimax.

Och dagen blev aldrig riktigt bra efter den där starten. Har känt mig alldeles uppluckrad och ynklig.

Men springa ville jag ju, så jag bestämde mig för att göra några kilometer på löpbandet innan jag skulle hämta dottern på dagis. Då lyckas jag smälla in min sandalettbeklädda fot i ett trappsteg och få in en rejäl träff på högra långtån. Det gick bra att springa ändå, visade det sig, men den är onekligen lite rödblå och öm. Armbågen ser klart demolerad ut och bröstet ömmar. Och ynklighetskänslan håller i sig.

Vilken dag va?!

Men jag slog personligt rekord på löpbandet. 4,3 km sprang jag med en fart av 9km/h. Jag tänkte ta 5 km, men det började kännas obehagligt med små stickningar i ansiktet så jag bröt vid 4,3. Men det är hur som helst 1,3 km längre än jag sprungit någonsin tidigare! Så allt är inte dåligt idag. Men onekligen det mesta.

söndag 20 juni 2010

Upp till bevis

Helgen har varit mycket utsvävande. Prinsessbröllop tenderar visst att få en och annan hälsobloggare att gå utanför de gängse mat-och-dryckes-ramarna och så även för denna alltså. Det var champagne och små goda tapenadecrostini och god middag och vin och drinkar och chips.. Ja, ni fattar. Satt uppe till klockan sentsent med finaste maken och brapratade, för att vakna minst sagt mör. Bakis heter det visst.

Kvällskvisten skulle tillbringas framför TVn blev det bestämt. Men filmen var så fruktansvärt dålig. Plågsamt dålig. Smekmånaden .Och jag började skruva på mig och tänka att kanske skulle det vara bättre att röra på mig än att fördriva tiden med något som inte är det minsta underhållande. Jag dryftade tanken för maken som genast supportade med ett jamen det är väl klart att du skall ut och springa!

Så då blev det så. Tre kilometer löpning och 120 trappsteg som avslutning istället för hjärndöd rulle och säkert något tuggbart.

Och när jag började känna mig sliten på sluttampen bytte jag till världsbästa springlåten och fick därmed kraft att springa upp för sista backen:



Bra val tycks det mig. Nu duscha och sova för att åka till Prag över dagen imorgon. Ny löprunda på tisdag, på onsdag blir det bodypump på jobbet igen! Med ett aktivitetsmönster som detta är det liksom inte hela världen med ett lite utflippat dygn. Det är summan av kardemumman som spelar roll och den här summan ser fin ut.

Tjipp!

fredag 18 juni 2010

Tjoho!

Tack snälla för att ni kommenterar stort och smått! Ni skall veta att jag blir så in i bängen glad av all support och kloka tips!

Nu är jag just hemkommen från en tvådagarsresa med mitt Polengäng och ett långt-ut-i-bushen-summer-team-meeting med aktivitet som tema.

Och jag kan inte annat än förundras över vilken resa jag har gjort. Här står jag och känner rent jubel i kroppen över vetskapen att jag skall få terrängcykla 1,5 mil.. det är jag inte riktigt van vid kan jag säga. Och jag cyklade som en liten blådåre! Skrattade åt min egen iver när jag kämpade med de sandiga, steniga, rotknöliga, lerpöliga vägarna. Den häftiga känslan av muskler som jobbar..

Dessutom; så storkonstigt att ha släppt lös tävlingsmänniskan i mig efter snart trettiosju år. Jag får lov att tycka att det är roligt att tävla, därför att jag  äntligen har förstått attt jag faktiskt inte kan förlora. Inte egentligen.

Känslan av att med alldeles gott samvete ta en kall öl i solskenet vid hemkomsten efter strapatsen. En. Och njuta av den. Och känslan av att dricka knappt två glas vin till den stora temafesten på kvällen, vara social och glad och dansa. För att därefter gå över till vatten. Och fortsätta vara social och glad och dansa. Okej då, bara vatten, med undantag för den där speciella skålen med medarbetaren:

We have an important moment now. When a Polish person invites you for vodka - it is serious and you don't say no. Friends drinks vodka together. Na zdrowie!

Det är så mycket som händer. Små saker som är jättestora. Viktiga. Jag reflekterade över det häromdagen, att glupsket har försvunnit ur min hjärna. Det omåttliga suget finns inte längre. Måttligheten har tagit fäste.

Livet är fint och jag har förresten pilatesrelaterad träningsvärk i magen. Kanske inte är så tokig träningsform ändå..

Tjoho!

onsdag 16 juni 2010

Njae..

Pilates är nog inte riktigt min grej. Körde ett 45 min-pass i morse tillsammans med kollegorna, men fick ingen wow-känsla alls. Det kändes mest.. obekvämt.

Jo, jag fattar att det handlar om kompetens. Att det är omöjligt att få till det rätt med en gång und so weiter. Att Pilates är svårt och att man behöver köra passet mer än en gång för att på riktigt kunna uttala sig. Men. det var liksom inte roligt. Knöligt och segt och trôkigt. Lusten försvann och jag ville hellre sova.

Jag behöver nog lite mer adrenalin och puls om jag skall tycka att det är roligt. Framförallt när passen startar klockan sju.

Så. Då vet jag det. Det lär nog bli så att jag hänger med kollegorna fler gånger, men då behöver jag ju inte förvänta mig någon wow-känsla heller.

tisdag 15 juni 2010

Stark, snabb och lätt!

YIIIIIIIIIIIIIIHAAAAAAAAAAA!!!

Exakt tre kilometer. Utomhus. Runt gärdet. Kuperad terräng. Sprang hela rundan. S p r a n g  h e l a  r u n d a n!
Avslutade med att gå 60 trappsteg.

22 minuter. TJUGOTVÅ MINUTER.

Kaloriförbrukning: 212 kcal
Hastighet per km: 8 km/t
Tid per km: 7:15 min/km
Underlag: Blandat
Omgivningar: Blandad terräng

När orken tryter:
1) Byt låt på mp3-spelaren
2) Tänk stark. snabb och lätt, stark, snabb och lätt.. (Tack Rosa Milton!)
3) Le. Fyll kroppen och inombordet med lyckan över att faktiskt springa. Jag springer. J a g  springer!

Hurrahurrahurrahurraaaa!!!

Fågelruset

Dottern fick en vackerglittrig ring av kära vännen, fullt dekorerad med små turkosa glasstenar i flera lager. Fullkomligt oemotståndlig förstås. Hon blev så innerligt lycklig att hon genast bestämde att hon skulle bära den på dagis nästkommande dag.

Dessvärre var de där stenarna inte så hårt limmade, så efter en dag på dagis var ringen inte fullt lika skimrande glittergrann och flera små stenar saknades. Vi pratade om saken och det var tydligt att dottern var besviken. Vis av erfarenhet förberedde jag mig på en krisreaktion på väg hem från dagis. Men istället utspelade sig följande:

D sitter stilla, kontemplativt i baksätet på bilen med ringen i handen. Jag försöker få kontakt men hon är djupt försjunken i tankar. Så tittar hon upp och säger:
Nu vet jag vad jag skall göra med ringen.
Jag: Vad skall du göra?
D: Fågelruset har varit och de behöver ju ett pris.
Jag: ?! Fågelruset? Vad är det?
D: Fågelruset är en flygtävling för fåglarna, och skatan och kråkan vann men de har inte fått något pris. De älskar ju sånt som glittrar. De skulle bli jätteglada för den här ringen.
Jag: Det låter ju jättebra. Men hur skall du ge dem den?
D: De hittar alltid sånt som glittrar. Jag lägger den i gräset bara.
Hon springer ur bilen, ut på gräsmattan och placerar nogsamt den glittriga tingesten i gräset.
Kommer nöjd tillbaka.
D: Nu kommer de att hitta den. Skatan får ringen och till kråkan finns en liten blomma precis vid sidan om. Nu har de fått pris.
Så kunde vi gå in och göra middag.

Fågelruset, va! Tänk så mycket man inte vet.

måndag 14 juni 2010

Hommage

Och när jag nu befinner mig i något slags nostalgisentimentalt flow är det lika bra att fortsätta.

Min man. Make. Käraste. Partner. Prins. Mitt bästa. Har inte alltid varit så bra på support. Faktiskt. Det är inte så jävla lätt att stötta en annan människa. Många gånger inbillar vi oss att det är enkelt att stå vid sidan om men ibland kan det vara det allra svåraste. Det kan till och med vara riktigt läskigt. Och för vissa människor är det läskigare än för andra. Så är det bara.

Men saker händer. Livet förändrar sig, utmanar en, och plötsligt börjar vi själva förändras. Sakta men säkert blir det som var läskigt tidigare mycket mindre läskigt. Och till slut kan vi möta det där som vi varit så rädda för och undra vad det egentligen var som var så förfärligt hemskt.

Idag har jag sprungit med ljuv musik i öronen. Mannen har valt ut en hel massa skivor som han har tänkt skall passa mig och lagt in dem på MP3-spelaren för att det skall gå lättare för mig att springa. Och det där.. För mig är det partnerskap och stöttning i sin sannaste form. 

Och den där känslan, glädjen av att bli sedd och omtänkt gav mig en hel massa extra kraft! Jag har sprungit till Blood sugar sex Magik med Red Hot Chillipeppers som jag inte lyssnat på de senaste tio åren. Men som jag lyssnade på varenda resa mellan Halmstad och Mariestad för arton år sedan i väntan på att få vara med den där underbara människan som jag gått vilse till på Hultsfredsfestivalen. För att kunna hitta hem.

Uppskattning, stöd och bekräftelse. På riktigt. Att ha en människa vid din sida som vill att du skall lyckas och som tycker att du är bra som har kommit så långt. Det är viktigt.

Och dessutom har ju maken nu blivit inspirerad och tar hand om sig själv som en konsekvens. Och blir tillochmed snyggare än den där underbara artonåriga människan som jag gick vilse till på Hultsfredsfestivalen. För att kunna hitta hem.

Så himla bra.

Förebild

Jag skrev ett mail.

Hej kollega,

Kommer du ihåg när vi var i Warszawa med ledningsgruppen för något år sedan och bodde över på hotellet? Vi gick till gymmet tillsammans och du sprang på löpbandet och jag cyklade.

Jag minns att jag var så imponerad av att du bara kunde springa och springa; det såg så himla lätt ut! Du var full av energi och uthållighet.

Samtidigt kändes det fullkomligt ouppnåeligt för mig. Jag hade en grundmurad övertygelse om att jag på något vis inte var skapt för löpning. Bara tanken på att ställa mig på löpbandet gjorde att jag antingen skrattade i försvar eller fick hjärtklappning.

Men från och med den där workout-upplevelsen har jag, mer eller mindre omedvetet, förknippat dig med kondition och löpband. Och när jag nu, för första gången i mitt liv, har satt igång med konditionsträning, har du varit min förebild, eller målbild.

Så idag på lunchen sprang jag för första gången någonsin i en halvtimme i sträck. 9 km/h höll jag och även om jag hade mina svackor, tvekade jag aldrig att fortsätta. Och det var så underbart! Och jag kände mig liksom.. så som du såg ut där på gymmet. Stark och full av energi och uthållighet.

Plötsligt, bara sådär, blev jag medveten om att du har funnits med mig hela tiden. I jakten på konditionen, eller vad man skall säga.

Och upplevelsen idag är en milstolpe som på många vis är väldigt existensiell. Nu kan jag säga till de jag möter att jag springer. Att jag är en person som tycker om att springa.

Det är stort.

Så tack, för din inspiration. Och tack för att du är så bra på att springa på löpband!

//

Kanske blir han förvånad. Men mest blir han nog glad. Jag är fantastiskt glad. Och stolt. Det kändes som om jag flög fram. Och det kändes som om jag är skapt för att springa. Jahapp. Nu gråter jag igen.

söndag 13 juni 2010

Inga katastrofer

Idag är jag seg. Väldigt seg, vilket jag också förtjänar efter den gångna veckans utsvävningar. Det har varit en vecka extraordinaire skulle man kunna säga.

Måndag och onsdag förmiddag gick i sundhetens tecken med bra matintag och bra träning. På onsdag eftermiddag drog jag iväg till Oslo för en sammankomst som skulle sträcka sig från onsdag kväll till torsdag lunch. Vinprovning à la grotesque (jo, jag är en stjärna på franska som ni märker) med inte mindre än 17 (sjutton!) olika viner. En helt bisarr upplevelse kan jag lova, om än att jag endast drack en bråkdel av vinet blev det lite i överkant.

På torsdagen blev det lite vin och fantastiskt god indisk hämtmat hos älskade vännen och på fredagskvällen delade vi på en pizza, drack ytterligare lite vin samt klämde ner en liten bit nöttårta också. Och lite dessertvin på det.

Igår gick jag upp strax efter fem på morgonen för att flyga hem till Tinsels möhippa. Tidig champageskål, sund sushilunch och japansk middag på kvällen är väl inte så mycket att orda om, men därtill en hel del drinkar och vin förstås. Och en hel del snacks frampå småtimmarna.

Så jisses vad jag har slagit mig lös. Och imorgon, måndag är det återbesök hos Lena på Viktklubben för avstämning i hållaviktenprocessen.

Men det är så fantastiskt för jag har märkt att jag är alldeles lugn. För bara ett par månader sedan hade jag stressat upp mig och säkert kört hård späkning idag och imorgon för att försöka vara i okej skick inför vägningen. Men det där känns långt borta idag.

Jag kan bara konstatera att jag har landat i min livsstilsförändring. Jag tänker inte katastroftankar längre. Under veckan som gått har det helt klart varit ett för högt intag av framförallt alkohol, men jag vet att det har varit en exeptionell vecka; ett undantag inte en regel. Och jag vet att vågen säger visar 1,5 kg mer än den borde men det spelar liksom ingen som helst roll!

Det spelar ingen roll.

För jag vet. Jag är förändrad. Mitt förhållningssätt till mitt sätt att leva är i grunden annorlunda än förut. Jag motionerar. Springer och kör styrka. Jag äter balanserat och när jag tycker att det blivit i överkant, använder jag Cambridgesopporna som ett naturligt och väldigt smidigt komplement och balansverktyg i vardagen. Det funkar hur fint som helst.

Mitt sikte är fortfarande inställt på att ligga kring 68 kg och jag vet, jag vet att jag kommer att nå dit väldigt snart.
Och värre än så här, värre än att jag haft en vecka i lite överkant, kommer det aldrig bli. För jag är i kontroll. Jag styr över mina intag av mat och dryck. Konsekvensen av en vecka som denna kan aldrig någonsin bli värre än att det går att rätta till under den kommande. Aktiva val är det som gäller. Jag ångrar verkligen inte de val jag gjort; jag har haft det trevligt och har njutit av den där massiva guldkanten. Och det som är viktigast: Jag är tryggt förvissad om att jag kommer att få en väldigt balanserad och bra vecka. Eller snarare, jag kommer att ge mig själv en balanserad och bra vecka.

På torsdag blir det sommaravslutning med gänget i Polen men det är inte heller något bekymmer.

Det känns så fantastiskt lugnbra och tryggt. Jag väljer. Balanserar vant, väger och måttar, lägger till och drar ifrån, helt utan rädsla för några katastrofer. Därför att jag är den som väljer om där skall finnas katastrofer eller ej. Och jag väljer ej. Det finns inget att vara rädd för. Jag bestämmer hur jag vill ha det och jag vill ha det bra. Jag väljer balans.

Så. Jag ser fram emot morgondagen. Löpträning tidigt nu när träningsvärken börjar ge med sig, och så träff med Lena under förmiddagen för att också uppdatera mitt soppförråd.

Nu börjar solen titta fram. Kanske blir det en halvtimmesrunda i bakistempo. Vi får väl se, dagen är inte slut än.