Då. Springtävling. Juli 2009.
Nu. Kalasdags. Maj 2010.
lördag 29 maj 2010
torsdag 27 maj 2010
Provrum
Jag befann mig i Budapest och på min lediga tid tog jag mig ut på stan för att leta efter nya jobbkläder. Garderoben hemma står gapande tom, se. Så hamnade jag på det exotiska H&M, ett ställe som jag länge ratat för att de länge ratat mig. Och jag upptäckte att där fanns en hel del som jag var nyfiken på att prova.
Om än med nattfjärilar i magen.
Min relation till H&M har nämligen varit ganska smärtsam. Alltför många gånger har mitt besök i provrummet resulterat i en stor klump i magen och hopplöshetskänslor. Känslan av att vara felfelfelfel. Kläder i storlekar som vanligtvis passar har av någon märklig anledning med nöd och näppe gått att knäppa i H&Ms provrum. Eller inte ens det. Så jag har ratat.
Men så stod jag där. I Budapest. Med en ljus sommardräkt och ett par svarta kostymbyxor med pressveck. Bomullssatin. Snygga snitt. Skulle jag våga prova? Jo, jag vågade. Först den ljusa dräkten. Den satt som en smäck och hur jag än vände och vred mig kunde jag inte se minsta lilla missklädsamhet. Tvärtom, jag kände mig snygg. För säkerhets skull gick jag ut till en expedit och bad om smakråd. Brilliant! blev svaret. Saken var biff, dräkten skulle bli min.
När jag så tog av mig kläderna upptäckte jag att dräkten var märkt strl 42. Och jag lovar, reaktionen kom på en millisekund direkt från ryggmärgen. Hjäääälp, 42!!! Det kan inte vara sant! Jag har ju gått ner, blivit slank!
Jag skäms när jag skriver detta, men min initiala reaktion var att jag plötsligt inte var lika fin längre. Nej, för plötsligt kände jag mig litelite grand misslyckad. Lite större. Mindre slank. På grund av en jä**a sifferkombination!!! En sifferkombination som dessutom är godtyckligt dittryckt av ett företag som jag sedan tidigare erfarit, inte har riktigt samma referensramar som vissa andra affärskedjor. Är det inte sorgligt?
Och som tur var flög förnuftet in i mig, där och då. Och förnuftet talade till mig, på ett ganska barskt sätt skall erkännas. Skärp dig nu. sa det. Skärp dig och se dig i spegeln. Ta in din egen bild. Känn efter. Är du nöjd? Känner du dig fin? Då så. Skärp dig och få lite perspektiv på livet. Sa förnuftet.
Så jag bestämde mig. Jag bestämde mig för att aldrig mer sätta ett likhetstecken mellan storlekslapp och självkänsla. Aldrig i helvete att ett varumärke skall få lov att agera referensram för mitt välbefinnande! Uppenbarligen drar jag storlek 36 till 44 beroende på vilken kedja, vilket land eller ja, vilken referensram som gäller. OCH?! Så vaddå? Spelar det någon roll? Säger det något? E g e n t l i g e n?
Nog. Det är nog nu. Mina egna referensramar skall råda. Alltid.
Och ja, jag trivs ypperligt i min nya dräkt. Tackar som frågar.
Om än med nattfjärilar i magen.
Min relation till H&M har nämligen varit ganska smärtsam. Alltför många gånger har mitt besök i provrummet resulterat i en stor klump i magen och hopplöshetskänslor. Känslan av att vara felfelfelfel. Kläder i storlekar som vanligtvis passar har av någon märklig anledning med nöd och näppe gått att knäppa i H&Ms provrum. Eller inte ens det. Så jag har ratat.
Men så stod jag där. I Budapest. Med en ljus sommardräkt och ett par svarta kostymbyxor med pressveck. Bomullssatin. Snygga snitt. Skulle jag våga prova? Jo, jag vågade. Först den ljusa dräkten. Den satt som en smäck och hur jag än vände och vred mig kunde jag inte se minsta lilla missklädsamhet. Tvärtom, jag kände mig snygg. För säkerhets skull gick jag ut till en expedit och bad om smakråd. Brilliant! blev svaret. Saken var biff, dräkten skulle bli min.
När jag så tog av mig kläderna upptäckte jag att dräkten var märkt strl 42. Och jag lovar, reaktionen kom på en millisekund direkt från ryggmärgen. Hjäääälp, 42!!! Det kan inte vara sant! Jag har ju gått ner, blivit slank!
Jag skäms när jag skriver detta, men min initiala reaktion var att jag plötsligt inte var lika fin längre. Nej, för plötsligt kände jag mig litelite grand misslyckad. Lite större. Mindre slank. På grund av en jä**a sifferkombination!!! En sifferkombination som dessutom är godtyckligt dittryckt av ett företag som jag sedan tidigare erfarit, inte har riktigt samma referensramar som vissa andra affärskedjor. Är det inte sorgligt?
Och som tur var flög förnuftet in i mig, där och då. Och förnuftet talade till mig, på ett ganska barskt sätt skall erkännas. Skärp dig nu. sa det. Skärp dig och se dig i spegeln. Ta in din egen bild. Känn efter. Är du nöjd? Känner du dig fin? Då så. Skärp dig och få lite perspektiv på livet. Sa förnuftet.
Så jag bestämde mig. Jag bestämde mig för att aldrig mer sätta ett likhetstecken mellan storlekslapp och självkänsla. Aldrig i helvete att ett varumärke skall få lov att agera referensram för mitt välbefinnande! Uppenbarligen drar jag storlek 36 till 44 beroende på vilken kedja, vilket land eller ja, vilken referensram som gäller. OCH?! Så vaddå? Spelar det någon roll? Säger det något? E g e n t l i g e n?
Nog. Det är nog nu. Mina egna referensramar skall råda. Alltid.
Och ja, jag trivs ypperligt i min nya dräkt. Tackar som frågar.
Vilseketos och fortsatt IIIIIIIIH!
Det känns fortfarande IIIIIIIIIIIH!!! Hela jag är liksom alldeles.. glöjd! Ja, ni vet, glad och nöjd.
Trots att jag har för mycket på jobbet. Det är som om den där stressen som jag borde känna över allt som hänger över mig inte bekommer mig. Alla de där tappade bollarna som ligger runt mig som befunno jag mig i IKEAS bollhav och inte vid min kontorsarbetsplats, de.. stör mig inte alls på samma sätt som de brukar. Jag tittar på dem. Och så tänker jag att ja de där bollarna borde jag göra något åt. Typ plocka upp. Sortera. Sedan rycker jag lite på axlarna och längtar tills nästa gång jag får röra på mig. Motionera. Vara med familjen och vännerna.
Fokus har flyttats.
Intressant och spännande. Och ovant.
Maken kämpar på förresten. Han är inte lika arg längre men någon Ketosrelaterad eufori kan han inte märka av. Han tror inte ens att han befinner sig i Ketosstadiet ännu. Och visst, jag kan hålla med om att lite mer eufori från hans sida inte skulle göra mig direkt irriterad. Själv är jag pigg och glöjd som en lärka.
Nu har jag det!!! Ketosen har gått vilse! Sin vana trogen har den förmodligen letat sig vidare till mig! Så måste det vara. Hm. Undrans om det finns någon Ketos-exorcist som kan lura ut den ur mig och in i maken?
Det måste jag googla. Kan kanske se frem emot en riktigt cool seans i kvällningen.
Mowaaaahahahahaaa
Trots att jag har för mycket på jobbet. Det är som om den där stressen som jag borde känna över allt som hänger över mig inte bekommer mig. Alla de där tappade bollarna som ligger runt mig som befunno jag mig i IKEAS bollhav och inte vid min kontorsarbetsplats, de.. stör mig inte alls på samma sätt som de brukar. Jag tittar på dem. Och så tänker jag att ja de där bollarna borde jag göra något åt. Typ plocka upp. Sortera. Sedan rycker jag lite på axlarna och längtar tills nästa gång jag får röra på mig. Motionera. Vara med familjen och vännerna.
Fokus har flyttats.
Intressant och spännande. Och ovant.
Maken kämpar på förresten. Han är inte lika arg längre men någon Ketosrelaterad eufori kan han inte märka av. Han tror inte ens att han befinner sig i Ketosstadiet ännu. Och visst, jag kan hålla med om att lite mer eufori från hans sida inte skulle göra mig direkt irriterad. Själv är jag pigg och glöjd som en lärka.
Nu har jag det!!! Ketosen har gått vilse! Sin vana trogen har den förmodligen letat sig vidare till mig! Så måste det vara. Hm. Undrans om det finns någon Ketos-exorcist som kan lura ut den ur mig och in i maken?
Det måste jag googla. Kan kanske se frem emot en riktigt cool seans i kvällningen.
Mowaaaahahahahaaa
onsdag 26 maj 2010
16 minuter
Jag gick ner i omklädningsrummet och drog på mig min splajans nya outfit. En halvtimmes effektiv träning hade jag utrymme till och en snabb konklusion med anledning av vädret blev att köra inomhusträning.
Och jag som alltid fnyst åt löpbandet blev liksom alldeles glad i magen när jag såg det idag! Ja men just ja, jag är ju numera motionist tänkte hjärnan varpå jag stegade upp på bandet
Började med att gå snabbt i svag lutning. Och när tiden visade 11.39 flög springtoken in i mig! Så jag till att jogga wom, wom, wom, wom, wom lät löpbandet. Rytmiskt och meditativt. Det var skönt. Det flöt på. Tiden gick. Pulsen var hög men ingen andfåddhet att tala om. Så kände jag att det killade lite på halsen och upptäckte att hela jag var.. blöt. Av svett. Men inget gjorde ont. Allt flöt på. Wom, wom, wom, wom..
Så hade det gått sexton minuter av oavbrutet springande och jag hade kunna hålla på längre! Använde de sista minutrarna åt att varva ner med gång.
Detta är alldeles underbart! Jag. En joggare. Vem kunde tro't?!
Och jag som alltid fnyst åt löpbandet blev liksom alldeles glad i magen när jag såg det idag! Ja men just ja, jag är ju numera motionist tänkte hjärnan varpå jag stegade upp på bandet
Började med att gå snabbt i svag lutning. Och när tiden visade 11.39 flög springtoken in i mig! Så jag till att jogga wom, wom, wom, wom, wom lät löpbandet. Rytmiskt och meditativt. Det var skönt. Det flöt på. Tiden gick. Pulsen var hög men ingen andfåddhet att tala om. Så kände jag att det killade lite på halsen och upptäckte att hela jag var.. blöt. Av svett. Men inget gjorde ont. Allt flöt på. Wom, wom, wom, wom..
Så hade det gått sexton minuter av oavbrutet springande och jag hade kunna hålla på längre! Använde de sista minutrarna åt att varva ner med gång.
Detta är alldeles underbart! Jag. En joggare. Vem kunde tro't?!
tisdag 25 maj 2010
IIIIIIIIH!!!
Ikväll kände jag att det var dags att ställa mig på vågen igen. Kvällsvikt. 69,8 kg!!!
JAG ÄR SEXSIFFRIG, höll jag på att skriva. Men det kan ju tolkas alldeles på tok.
BMI 22,5
Tjugotvåkommafem!!! När jag startade bloggen var jag ruskigt nära ett BMI på 30
IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIH!!!
Och idag tog jag svängen om himmelriket på jorden på väg hem till Svealand. Jag kom liksom på att jag hellre köper mina träningskläder där än på en stressgata i Stockholm. När jag kom in i Nike-butiken och butikskillen skulle hjälpa mig ta fram kläder, tittade han på mig och sa Size medium, right? Och jag liksom hajade till. Men nickade, såg lite tveksam ut och svarade Well, we can try.
Och de satt inte bara som en smäck. Jag kände mig fräschsnygg dessutom. Och så jäsikens glad. Så då kunde jag inte låta bli att köpa ett par spraya-på-jeans i ljus sommarfärg. Och förstås ett nytt set från min finaste Jolanta. Som utbrast när hon såg mig Everytime you come here you are more woman and now.. you are one hundred procent woman! Äsch då.
Jo, jag har visst börjat köra med ohämmat skryt här på bloggen, men det får ni liksom ta. För det här är något som jag inte tänker försumma - tillfället att ta in hur fantastiskt det känns att ha hittat hem till min egen kropp. Och till mig själv för den delen. Till själva självet. Det är.. svindlande. Jag är väldigt lycklig.
IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIH!!! Så. Känns det.
JAG ÄR SEXSIFFRIG, höll jag på att skriva. Men det kan ju tolkas alldeles på tok.
BMI 22,5
Tjugotvåkommafem!!! När jag startade bloggen var jag ruskigt nära ett BMI på 30
IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIH!!!
Och idag tog jag svängen om himmelriket på jorden på väg hem till Svealand. Jag kom liksom på att jag hellre köper mina träningskläder där än på en stressgata i Stockholm. När jag kom in i Nike-butiken och butikskillen skulle hjälpa mig ta fram kläder, tittade han på mig och sa Size medium, right? Och jag liksom hajade till. Men nickade, såg lite tveksam ut och svarade Well, we can try.
Och de satt inte bara som en smäck. Jag kände mig fräschsnygg dessutom. Och så jäsikens glad. Så då kunde jag inte låta bli att köpa ett par spraya-på-jeans i ljus sommarfärg. Och förstås ett nytt set från min finaste Jolanta. Som utbrast när hon såg mig Everytime you come here you are more woman and now.. you are one hundred procent woman! Äsch då.
Jo, jag har visst börjat köra med ohämmat skryt här på bloggen, men det får ni liksom ta. För det här är något som jag inte tänker försumma - tillfället att ta in hur fantastiskt det känns att ha hittat hem till min egen kropp. Och till mig själv för den delen. Till själva självet. Det är.. svindlande. Jag är väldigt lycklig.
IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIH!!! Så. Känns det.
måndag 24 maj 2010
Träning!
Haha! Vilken fantastisk kväll jag har haft!
Efter en hel dags stillasittande feedbackutbildning i Warszawa med efterföljande möten, började jag så sakteliga förnimma något annorlunda. Hjärnan började viska något till mig. Först väldigt svagt, men sedan starkare och starkare. träna. trääääna. trääääääna. Träna! TRÄNA! TRÄÄÄÄÄNA!!!
Jovisst, förstår ni! Träningssuget liksom bara dök upp sådär utan förvarning, trots att jag inte alls hade planerat det. Så. På med träningskläder och skor som jag trots allt packat ner och så ner till Westin Health Club. Förbi mottagningsdisken där jag lämnade in rumsnyckel, hämtade handduk samt bokade in en timmes massage direkt efter träningen. Man får ju passa på. Dessutom tänkte jag att den där förbenade skulderbladshistorien efter nackspärren kunde behöva en omgång.
Jag inledde med 15 minuter på löpbandet, dock ej löpandes, men med snabb gång på 5,5 % lutning och en hastighet på 6,5 - 9,5 km/timmen. Kändes bra som tusan! Och faktiskt sprang jag i två minuter på slutet.
Så direkt på Crosstrainern där jag tog ett medeltufft komboprogram i tio minuter. Första gången i livet som jag har kört en sådan där mackapär alldeles på riktigt och oj vad den tog!
Vatten och vila en stund för att sedan avsluta med tio minuter på löpbandet igen. Denna gången något lugnare med 3,5% lutning och 6,5 km/timmen.
Och alltså, när jag gick där på bandet, utan något annat att glo på i spegeln än mig själv gåendes, blev jag bara alldeles skitglad. Där gick jag ju! Och jag ser den faktiskt. Känner den. Förändringen. Min nya kropp. Mitt nya jag. Svindlande. Hur blev det så här? Hur hamnade jag här? Vilken lycka!
Så. Svettig och alldeles underbart utmattad begav jag mig till rummet för en snabb dusch för att sedan ta emot en alldels makalöst bra massös vid namn Edyta som anordnade ett fint litet in-room SPA och körde hard core idrottsmassage på hela kroppen.
Alltså. Jag är så nöjd. Och trött. Och bortskämd.
Om jag skall sova i min Heavenly bed? Nu? Japp.
Efter en hel dags stillasittande feedbackutbildning i Warszawa med efterföljande möten, började jag så sakteliga förnimma något annorlunda. Hjärnan började viska något till mig. Först väldigt svagt, men sedan starkare och starkare. träna. trääääna. trääääääna. Träna! TRÄNA! TRÄÄÄÄÄNA!!!
Jovisst, förstår ni! Träningssuget liksom bara dök upp sådär utan förvarning, trots att jag inte alls hade planerat det. Så. På med träningskläder och skor som jag trots allt packat ner och så ner till Westin Health Club. Förbi mottagningsdisken där jag lämnade in rumsnyckel, hämtade handduk samt bokade in en timmes massage direkt efter träningen. Man får ju passa på. Dessutom tänkte jag att den där förbenade skulderbladshistorien efter nackspärren kunde behöva en omgång.
Jag inledde med 15 minuter på löpbandet, dock ej löpandes, men med snabb gång på 5,5 % lutning och en hastighet på 6,5 - 9,5 km/timmen. Kändes bra som tusan! Och faktiskt sprang jag i två minuter på slutet.
Så direkt på Crosstrainern där jag tog ett medeltufft komboprogram i tio minuter. Första gången i livet som jag har kört en sådan där mackapär alldeles på riktigt och oj vad den tog!
Vatten och vila en stund för att sedan avsluta med tio minuter på löpbandet igen. Denna gången något lugnare med 3,5% lutning och 6,5 km/timmen.
Och alltså, när jag gick där på bandet, utan något annat att glo på i spegeln än mig själv gåendes, blev jag bara alldeles skitglad. Där gick jag ju! Och jag ser den faktiskt. Känner den. Förändringen. Min nya kropp. Mitt nya jag. Svindlande. Hur blev det så här? Hur hamnade jag här? Vilken lycka!
Så. Svettig och alldeles underbart utmattad begav jag mig till rummet för en snabb dusch för att sedan ta emot en alldels makalöst bra massös vid namn Edyta som anordnade ett fint litet in-room SPA och körde hard core idrottsmassage på hela kroppen.
Alltså. Jag är så nöjd. Och trött. Och bortskämd.
Om jag skall sova i min Heavenly bed? Nu? Japp.
söndag 23 maj 2010
Och för egen del
Jo, man kan säga att jag min vana trogen tog ut mig totalt den där komborundan i måndags. Förutom nackspärren som envetet har hängt sig kvar, om än inte i nacken utan mellan skulderbladen, har jag alltså haft en sådan djävulsk träningsvärk att någon ytterligare träning varit utesluten.
Det är intressant det här. Jag försöker ju anamma den nya livsstilen lagom. Men det är svårt. Jag reflekterade under själva åttakilometraren att en så lång runda kanske är lite väl mycket för någon som aldrig sprungit tidigare. Men jag försvarade det med att jag ju faktiskt gick den största delen av rundan. Det var dock något som malde där i bakhuvudet och när jag kom till Djurgårdsbrunn var jag först på väg att svänga av till den kortare rundan. Det gjorde jag dock inte.
Så. Lärdom 1: sätt upp rimlig nivå och rimliga mål för träningen
Och När det gäller hinder för att komma igång med träningen verkar jag inte finna några gränser för allt som kan tänkas stå ivägen.
- Träningsskorna ger mig blåsor på fötterna
- Tejpen till fötterna för att undvika blåsor tog slut
- Tiden för att köpa nya skor tog slut
- Pengarna för att köpa nya träningsskor tog slut
- Orken för att köpa ny tejp tog slut
- Mina träningsbyxor är stora, sladdriga och tunga
- Pengar och tid för att köpa nya träningsbyxor tog slut
- Avsaknad av en rejäl sportbehå gör att det är obekvämt att motionera
- Tid och pengar till att köpa ny sportbehå tog slut
Ungefär så. Och det är inte ens särskilt sant. Jo, det att jag inte har några kläder eller skor som funkar för att motionerandet skall kännas bra saknas men visst tusan skulle jag kunna ta mig råd att köpa både löparbyxor och sportbehå. Skor som är lite mer kostsamt kan ju lätt skjutas fram till lönedag och med Compeed på fötterna kommer jag faktiskt undan blåsorna ur ett kortsiktigt perspektiv.
Så. Lärdom 2:
Sluta jiddra börja jogga!
Allvarligt talat. Snacka om pinsamma undanflykter. Så här ser planen för veckan ut:
Måndag och tisdag är jag i Polen med en tung arbetsbelastning så där kommer jag inte att välja träningen, det vet jag.
På onsdag ger jag mig av lite tidigare från jobbet och införskaffar träningskläder från Stadium på Kungsgatan där jag har ett presentkort. Därefter går jag tvärsöver gatan till Löplabbet och införskaffar ett par nya springskor. Klart och betart!
Onsdag kväll: Djurgårdsrundan, 8 km (jo, jag kommer att fortsätta min vanliga runda men ändra intervallmetod)
Jag går nio minuter och joggar en minut. Går nio minuter och joggar en minut osv.
Fredag morgon: Som ovanstående
Söndag kväll: Som ovanstående
På måndag kommer Linas matkasse och veckomatsedeln ser ut som följer:
A Medel: Stor pannbiff med kokt potatis och knippmorötter
Kommentar: Skall addera till extra kokt broccoli
B Medel: Fläskfilé med dragonsås och klyftpotatis
Kommentar: Extra kokta grönsaker, ingen olja på klyftpotatisen
C Medel: Färsk gnocchi med ugnsbakade körsbärstomater, mozzarella och små svarta bönor
Kommentar: Fryser in den färska gnocchin och ersätter med fullkornspasta
D Snabb: Bulgursallad med rädisor, senap- och vitlöksdressing och rökt makrill.
Kommentar: Följer receptet
E Tuff: Dragonkryddade kycklingbullar med currysås, ris och kokta majskolvar
Kommentar: Byter ut riset mot matvete eller dylikt.
På tjänsteresan måndag och tisdag kör jag CK-soppa frukost och kvällsmat samt lunch på kontoret.
Det är intressant det här. Jag försöker ju anamma den nya livsstilen lagom. Men det är svårt. Jag reflekterade under själva åttakilometraren att en så lång runda kanske är lite väl mycket för någon som aldrig sprungit tidigare. Men jag försvarade det med att jag ju faktiskt gick den största delen av rundan. Det var dock något som malde där i bakhuvudet och när jag kom till Djurgårdsbrunn var jag först på väg att svänga av till den kortare rundan. Det gjorde jag dock inte.
Så. Lärdom 1: sätt upp rimlig nivå och rimliga mål för träningen
Och När det gäller hinder för att komma igång med träningen verkar jag inte finna några gränser för allt som kan tänkas stå ivägen.
- Träningsskorna ger mig blåsor på fötterna
- Tejpen till fötterna för att undvika blåsor tog slut
- Tiden för att köpa nya skor tog slut
- Pengarna för att köpa nya träningsskor tog slut
- Orken för att köpa ny tejp tog slut
- Mina träningsbyxor är stora, sladdriga och tunga
- Pengar och tid för att köpa nya träningsbyxor tog slut
- Avsaknad av en rejäl sportbehå gör att det är obekvämt att motionera
- Tid och pengar till att köpa ny sportbehå tog slut
Ungefär så. Och det är inte ens särskilt sant. Jo, det att jag inte har några kläder eller skor som funkar för att motionerandet skall kännas bra saknas men visst tusan skulle jag kunna ta mig råd att köpa både löparbyxor och sportbehå. Skor som är lite mer kostsamt kan ju lätt skjutas fram till lönedag och med Compeed på fötterna kommer jag faktiskt undan blåsorna ur ett kortsiktigt perspektiv.
Så. Lärdom 2:
Sluta jiddra börja jogga!
Allvarligt talat. Snacka om pinsamma undanflykter. Så här ser planen för veckan ut:
Måndag och tisdag är jag i Polen med en tung arbetsbelastning så där kommer jag inte att välja träningen, det vet jag.
På onsdag ger jag mig av lite tidigare från jobbet och införskaffar träningskläder från Stadium på Kungsgatan där jag har ett presentkort. Därefter går jag tvärsöver gatan till Löplabbet och införskaffar ett par nya springskor. Klart och betart!
Onsdag kväll: Djurgårdsrundan, 8 km (jo, jag kommer att fortsätta min vanliga runda men ändra intervallmetod)
Jag går nio minuter och joggar en minut. Går nio minuter och joggar en minut osv.
Fredag morgon: Som ovanstående
Söndag kväll: Som ovanstående
På måndag kommer Linas matkasse och veckomatsedeln ser ut som följer:
A Medel: Stor pannbiff med kokt potatis och knippmorötter
Kommentar: Skall addera till extra kokt broccoli
B Medel: Fläskfilé med dragonsås och klyftpotatis
Kommentar: Extra kokta grönsaker, ingen olja på klyftpotatisen
C Medel: Färsk gnocchi med ugnsbakade körsbärstomater, mozzarella och små svarta bönor
Kommentar: Fryser in den färska gnocchin och ersätter med fullkornspasta
D Snabb: Bulgursallad med rädisor, senap- och vitlöksdressing och rökt makrill.
Kommentar: Följer receptet
E Tuff: Dragonkryddade kycklingbullar med currysås, ris och kokta majskolvar
Kommentar: Byter ut riset mot matvete eller dylikt.
På tjänsteresan måndag och tisdag kör jag CK-soppa frukost och kvällsmat samt lunch på kontoret.
lördag 22 maj 2010
Maken bloggar!
I fredags morse ställdes jag inför ett spännande faktum. Maken berättade, i ett ganska bakfullt tillstånd, att han och kompisen slagit vad om vem som kan gå ned mest på tre veckor. Så. Nu blommar löken.
Under seudonymerna Bill och Bull (Bill är maken) bloggar de om sin viktresa här. Minst ett blogginlägg var per dag utlovas, då ett missat dagslinlägg blir lika med ett extra straffkilo på examensdagen om tre veckor.
Spännande. Gå gärna in och hurra. Även om hela upplägget känns väldigt.. grabbigt. Men som den stöttande hustru jag är, uppmanar jag alltså alla och envar att hejja på Bill. Förstås. Och lite på Bull. Också.
Lycka till med ren kur darling! Hehe.
Under seudonymerna Bill och Bull (Bill är maken) bloggar de om sin viktresa här. Minst ett blogginlägg var per dag utlovas, då ett missat dagslinlägg blir lika med ett extra straffkilo på examensdagen om tre veckor.
Spännande. Gå gärna in och hurra. Även om hela upplägget känns väldigt.. grabbigt. Men som den stöttande hustru jag är, uppmanar jag alltså alla och envar att hejja på Bill. Förstås. Och lite på Bull. Också.
Lycka till med ren kur darling! Hehe.
onsdag 19 maj 2010
Aaarrrggh!!
Jag fick nackspärr förra veckan och den har liksom inte riktigt försvunnit. Nu har den vandrat neråt, satt sig mellan skulderbladen och ökat i intensitet. Så istället för planerad och efterlängtad motionsrunda blir det Ipren och varmt bad.
Skit.
Skit.
tisdag 18 maj 2010
Nytändning och strategi
Efter beslutet att sluta jaga viktsiffror och istället glädjas åt målvikt och börja träna har jag fått en tydlig nytändning! Plötsligt är de där konstruktiva matvalen inte alls svåra och jag längtar efter min nästa komborunda på 8 km imorgon kväll.
Visst, jag är jätteglad att jag kommit ner under 71 som skall vara min fortsatta maxvikt, men jag känner tydligt att jag vill ha lite marginal. Den där glädjen jag känner över att detta faktiskt inte är annat än "finlir" gör att jag inte ens har bråttom. Det paradoxala är dock att insikten och avslappningen i att "det får ta den tid det tar", gör att jag känner mig mer motiverad än på länge att faktiskt ta hand om mig själv och gå ner ytterligare något kilo.
Andrea undrade vilken matstrategi jag har nu. Hon skrev: Halloj Saring, lite nyfiken på hur du ska göra nu med maten framöver? Räknar du kcal, kör GI eller LCHF? Vad har du för strategi för att inte gå upp?
Och mitt svar måste bli.. ja. Och nej. LCHF är för fett för att jag skall må bra och att helt skippa kolhydrater tror jag helt enkelt inte på för egen del. GI, visst och kalorimedvetenhet; ja men inte så att jag kommer att räkna dagsintag.
Alla år av dieter och kurer gör att jag onekligen skaffat mig en stor kunskap om hur och vad man bör äta för att må bra och hålla vikten, eller gå ner i vikt om det är vad man vill göra. Och egentligen är det ju väldigt enkelt. Summan av det du lassar in får inte överstiga det du gör av med för då går du upp i vikt. Och vill du gå ner, skall du göra av med mer än du lassar in. Oavsett vilken metod man väljer är detta vad det handlar om.
Så. Min strategi:
Röra på mig regelbundet och få in vardagsmotionen på ett naturligt sätt genom att ta trappor och promenera så mycket som möjligt.
Vara medveten om vad jag stoppar in.
Vara uppmärksam på fett och hålla nere på antalet snabba kolhydrater.
Unna mig mer på helgerna och hålla igen i veckorna.
Väga mig en gång i veckan och aldrigaldrig tillåta mig själv att gå över 71 kg.
Gör jag det blir det några dagar med CK och så är jag åter på banan.
Se CK som ett naturligt verktyg att ta till även i vardagen, det vill säga att byta ut en lunch eller frukost mot en shake när jag tycker att det behövs.
Enkelt och lätt att hålla. Ett framgångskoncept, helt enkelt.
Visst, jag är jätteglad att jag kommit ner under 71 som skall vara min fortsatta maxvikt, men jag känner tydligt att jag vill ha lite marginal. Den där glädjen jag känner över att detta faktiskt inte är annat än "finlir" gör att jag inte ens har bråttom. Det paradoxala är dock att insikten och avslappningen i att "det får ta den tid det tar", gör att jag känner mig mer motiverad än på länge att faktiskt ta hand om mig själv och gå ner ytterligare något kilo.
Andrea undrade vilken matstrategi jag har nu. Hon skrev: Halloj Saring, lite nyfiken på hur du ska göra nu med maten framöver? Räknar du kcal, kör GI eller LCHF? Vad har du för strategi för att inte gå upp?
Och mitt svar måste bli.. ja. Och nej. LCHF är för fett för att jag skall må bra och att helt skippa kolhydrater tror jag helt enkelt inte på för egen del. GI, visst och kalorimedvetenhet; ja men inte så att jag kommer att räkna dagsintag.
Alla år av dieter och kurer gör att jag onekligen skaffat mig en stor kunskap om hur och vad man bör äta för att må bra och hålla vikten, eller gå ner i vikt om det är vad man vill göra. Och egentligen är det ju väldigt enkelt. Summan av det du lassar in får inte överstiga det du gör av med för då går du upp i vikt. Och vill du gå ner, skall du göra av med mer än du lassar in. Oavsett vilken metod man väljer är detta vad det handlar om.
Så. Min strategi:
Röra på mig regelbundet och få in vardagsmotionen på ett naturligt sätt genom att ta trappor och promenera så mycket som möjligt.
Vara medveten om vad jag stoppar in.
Vara uppmärksam på fett och hålla nere på antalet snabba kolhydrater.
Unna mig mer på helgerna och hålla igen i veckorna.
Väga mig en gång i veckan och aldrigaldrig tillåta mig själv att gå över 71 kg.
Gör jag det blir det några dagar med CK och så är jag åter på banan.
Se CK som ett naturligt verktyg att ta till även i vardagen, det vill säga att byta ut en lunch eller frukost mot en shake när jag tycker att det behövs.
Enkelt och lätt att hålla. Ett framgångskoncept, helt enkelt.
måndag 17 maj 2010
Och så en sådan sak som jeansstorlek.
Efter envist jeansprovande kan jag konstatera att jag har storlek W31 L34 på såväl Nudie, Acne som Cheap Mondays.
Då måste det vara sant. Oj.
De stora slantarna har ännu ej spenderats så i torsdags blev det istället ett par av det sistnämnda märket. Tajta. Snygga.
Så för att citera mig själv för fyra år sedan: Nu är jag en "fånig W31".
Då måste det vara sant. Oj.
De stora slantarna har ännu ej spenderats så i torsdags blev det istället ett par av det sistnämnda märket. Tajta. Snygga.
Så för att citera mig själv för fyra år sedan: Nu är jag en "fånig W31".
Omvälvning
Helgen som gått har varit enastående fantastisk. Älskade vännen R kom för att bli födelsedagsfirad och det blev han också med råge. I fredags med skaldjursplatå och Champagne, i lördags med picnic i Rosendals trädgård och efterföljande nattrumling på stan. I söndags var vi trötta men tog oss ändå ut på min åttakilometers favoritrunda runt Djurgården för att sedan texmexa och se på film.
En inte helt igenom nyttig helg, men som synes inte heller helt igenom onyttig.
Och under den där åttakilometers snabbrundan i "joggingjeans" och springskor lärde R mig att jogga. Jo. Det är sant.
Min rena övertygelse genom livet har varit att jag inte kan springa. Det går liksom inte, har jag tänkt. Jag får ont i kroppen, tryck över bröstet, håll och panikkänslor. Inte skönt, inte skönt alls. Min självbild har varit att jag är en jäkel på att gå med spänst men värdelös på att springa. Egentligen oavsett vikt, även om det självklart är ofantligt mycket tyngre att springa omkring med nittio kilo än sjuttio.
Så plötsligt fann jag mig alltså joggandes tillsammans med min fina och högt saknade vän. Inte alls länge, säker bara några hundra meter, men för mig var det fullkomligt banbrytande omvälvande. Och det var alltså inte jag som bad att vi skulle sluta springa - det var R!
Jag kan alltså jogga. Det var till och med lite skönt.. Liksom sviktigt på ett gött sätt.
Så ikväll, efter hemkomst från dagstrip till Warszawa och nattning av dottern blev det omgående tejpning av fötter (nej, jag har inte köpt nya skor ännu) och springskor på-. Gamla sunkkläder fick duga men det gjorde fullkomligt detsamma! Kvällen var sommarljum och alldeles underbar och humöret blev på topp så snart jag kom utanför dörren.
Djurgårdsrundan, åtta kilometer även ikväll alltså. Och denna gång - med joggning i längre och kortare sjok! Jag tror faktiskt att jag joggade sammanlagt 2 kilometer och det är mer än jag sprungit under hela mitt vuxna liv.
Min förra regelrätta Djurgårdsrunda med enbart powerwalk gick på 1 timme och 11 minuter
Idag var jag hemma efter 1 timme och 5 minuter. Alltså har jag tagit in 6 minuter på åtta kilometer.
Jag är nöjd, stolt och.. omvälvd.
En inte helt igenom nyttig helg, men som synes inte heller helt igenom onyttig.
Och under den där åttakilometers snabbrundan i "joggingjeans" och springskor lärde R mig att jogga. Jo. Det är sant.
Min rena övertygelse genom livet har varit att jag inte kan springa. Det går liksom inte, har jag tänkt. Jag får ont i kroppen, tryck över bröstet, håll och panikkänslor. Inte skönt, inte skönt alls. Min självbild har varit att jag är en jäkel på att gå med spänst men värdelös på att springa. Egentligen oavsett vikt, även om det självklart är ofantligt mycket tyngre att springa omkring med nittio kilo än sjuttio.
Så plötsligt fann jag mig alltså joggandes tillsammans med min fina och högt saknade vän. Inte alls länge, säker bara några hundra meter, men för mig var det fullkomligt banbrytande omvälvande. Och det var alltså inte jag som bad att vi skulle sluta springa - det var R!
Jag kan alltså jogga. Det var till och med lite skönt.. Liksom sviktigt på ett gött sätt.
Så ikväll, efter hemkomst från dagstrip till Warszawa och nattning av dottern blev det omgående tejpning av fötter (nej, jag har inte köpt nya skor ännu) och springskor på-. Gamla sunkkläder fick duga men det gjorde fullkomligt detsamma! Kvällen var sommarljum och alldeles underbar och humöret blev på topp så snart jag kom utanför dörren.
Djurgårdsrundan, åtta kilometer även ikväll alltså. Och denna gång - med joggning i längre och kortare sjok! Jag tror faktiskt att jag joggade sammanlagt 2 kilometer och det är mer än jag sprungit under hela mitt vuxna liv.
Min förra regelrätta Djurgårdsrunda med enbart powerwalk gick på 1 timme och 11 minuter
Idag var jag hemma efter 1 timme och 5 minuter. Alltså har jag tagit in 6 minuter på åtta kilometer.
Jag är nöjd, stolt och.. omvälvd.
tisdag 11 maj 2010
Siffror och perspektiv
Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4
Kilo till målvikt: 23
Vägning på Viktklubben den 11/5
Vikt: 70,7 (-20,3 kg)
Midja: 81 cm (24,5- cm!!!)
BMI: 22,8 (-6,6)
Kilo till målvikt: Inga
Nej, just så. Jag har faktiskt inga kilon kvar som jag måste gå ner. Det är kontentan av dagens möte med Lena. Vid mitt första möte hos henne konstaterades att min målvikt skulle ligga i spannet mellan 69 och 71 kg. Idag vägde jag 70,7 och har således nått mitt mål.
För så här är det. Helga har en poäng. Jag vill inte hålla på och jaga siffror för sifferjagandets skull, så varför gör jag det? Jag ser mig i spegeln och är ju lycklig över det jag ser. Jag provar kläder som inte bara passar, utan som sitter snyggt. Jag känner mig lätt och fylld av energi. Så vad är det jag jagar?
Som jag nämnt mer än en gång är jag en mycket målfokuserad person. På gott och ont, samtidigt. Jag har visualiserad de där siffrorna på vågen och alla siffror som inte är dem, har därmed varit fel siffror och således också på något vis ett litet misslyckande, åtminstone nu såhär på slutet.
När jag satt där hos Lena idag insåg jag plötsligt att jag också har skapat en sanning som handlar om att jag inte bara går ner i vikt för min egen skull utan också för att göra henne nöjd, så att hon bekräfta min idealbild om att vara så där fantastisk förträffligt duktig. Och bra. Den där sifferjakten har dessutom gjort att jag blivit rädd för att på allvar sätta igång med träningen, med risk för att initialt påverka siffrorna på vågen negativt - eller positivt, hur man nu väljer att se det, eftersom detta i sin tur skulle kunna få mig att tappa motivation. Eller om jag skall vara smärtsamt ärlig; framstå som en mindre duktig flicka på vägningarna.
Knäppt? Ja, verkligen, men säkert också mänskligt. Bekräftelsen i att komma till Lena och varje gång väga mindre än den förra gången, har alltså gjort att jag har känt mig extra duktig. Så fint att känna sig som bästa Cambridgekunden/eleven/klienten någonsin liksom. Men så har jag stannat av, intensiteten har trappats ner. Jag har känt hur mitt fokus och min motivation att dricka soppor och göra avkall på guldkanter och trevligheter har avtagit. Ju närmare de där 68-siffrorna jag kommit, desto svårare har det varit att uppbåda den där verkliga glöden och engagemanget att på riktigt gå i mål.
Men nu skulle det bli ändring! För min inre syn såg jag hur detta Viktklubbsbesök skulle leda till att jag och Lena gemensamt lade upp värsta rivspurtsprogrammet med mycket begränsat kaloriintag och täta vägninar för att jag skulle bli av med de där sista två-tre kilona på lika många timmar. Ungefär.
Men så blev det ju inte.
Lena tycker att jag har jagat klart nu, nämligen. Hon ville inte lägga upp minsta lilla kalorireduktionsplan till min ära. Nix. Hon tycker att jag skall leva rätt och bra och träna. Ta hand om mig själv. Vara medveten. Och inte minst vara väldigt glad och stolt över de fantastiska resultat jag nått, både på utan och innan. Och aldrig hamna i dåliga mönster igen. Lena menar att det är den utmaningen jag skall möta nu. Det är den som skall ge mig energi.
Och såklart att Lena har rätt. Hennes ord liksom bara ramlade på plats inom mig. Axlarna föll ner och mungiporna åkte upp. Solen flyttade in i bröstet på mig. Jakten är slut nu. Jag är hemma.
Nu kan jag fokusera på att må ännu bättre, öka upp min grundkondition, få fastare kropp och framförallt komma tillrätta med den där kassa ryggen som jag dragits med genom livet. Mycket på grund av en alldeles för svag ryggkorsett. Så Lena har rätt. Det är dags för nyorientering och att leva på riktigt.
Så. Har jag då glömt de där siffrorna 68? Det där målet som jag sett så tydligt och arbetat så målmedvetet mot? Nej. Det har jag inte. Och det vill jag inte. Och det är okej det också. Enligt Lena gör det inte heller något att jag skapar lite positivt utrymme mellan faktisk vikt och maxvikt. Det blir som lättare att leva då.
Och jag vet att jag kommer att nå det siffermålet en dag, ja till och med under detta år. Med regelbunden träning och medveten kosthållning kommer jag per automatik att bli av med de där justeringskilona. Men mitt perspektiv har ändrats nu. Jag är ju nöjd med min kropp som jag ser ut nu. Jag är stolt över de resultat jag åstadkommit på väldigt kort tid. Både utan och innan. Det är den känslan som skall uppfylla mig; inte känslor av otillräcklighet eller misslyckande över att fortfarande-inte-ha-nått-målet. Nej. Stolt och nöjd. Den känslan väljer jag istället.
Så. På fredag skall jag skåla för mig själv i finaste Champagne. Mer än tjugo kilo har försvunnit sedan januari månad. Midjemåttet är finfint, mitt BMI är hur bra som helst. Jag kan handla kläder i vanliga butiker och mina steg känns lätta där jag går.
Ja, ta mig tusan. Jag är hemma.
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4
Kilo till målvikt: 23
Vägning på Viktklubben den 11/5
Vikt: 70,7 (-20,3 kg)
Midja: 81 cm (24,5- cm!!!)
BMI: 22,8 (-6,6)
Kilo till målvikt: Inga
Nej, just så. Jag har faktiskt inga kilon kvar som jag måste gå ner. Det är kontentan av dagens möte med Lena. Vid mitt första möte hos henne konstaterades att min målvikt skulle ligga i spannet mellan 69 och 71 kg. Idag vägde jag 70,7 och har således nått mitt mål.
För så här är det. Helga har en poäng. Jag vill inte hålla på och jaga siffror för sifferjagandets skull, så varför gör jag det? Jag ser mig i spegeln och är ju lycklig över det jag ser. Jag provar kläder som inte bara passar, utan som sitter snyggt. Jag känner mig lätt och fylld av energi. Så vad är det jag jagar?
Som jag nämnt mer än en gång är jag en mycket målfokuserad person. På gott och ont, samtidigt. Jag har visualiserad de där siffrorna på vågen och alla siffror som inte är dem, har därmed varit fel siffror och således också på något vis ett litet misslyckande, åtminstone nu såhär på slutet.
När jag satt där hos Lena idag insåg jag plötsligt att jag också har skapat en sanning som handlar om att jag inte bara går ner i vikt för min egen skull utan också för att göra henne nöjd, så att hon bekräfta min idealbild om att vara så där fantastisk förträffligt duktig. Och bra. Den där sifferjakten har dessutom gjort att jag blivit rädd för att på allvar sätta igång med träningen, med risk för att initialt påverka siffrorna på vågen negativt - eller positivt, hur man nu väljer att se det, eftersom detta i sin tur skulle kunna få mig att tappa motivation. Eller om jag skall vara smärtsamt ärlig; framstå som en mindre duktig flicka på vägningarna.
Knäppt? Ja, verkligen, men säkert också mänskligt. Bekräftelsen i att komma till Lena och varje gång väga mindre än den förra gången, har alltså gjort att jag har känt mig extra duktig. Så fint att känna sig som bästa Cambridgekunden/eleven/klienten någonsin liksom. Men så har jag stannat av, intensiteten har trappats ner. Jag har känt hur mitt fokus och min motivation att dricka soppor och göra avkall på guldkanter och trevligheter har avtagit. Ju närmare de där 68-siffrorna jag kommit, desto svårare har det varit att uppbåda den där verkliga glöden och engagemanget att på riktigt gå i mål.
Men nu skulle det bli ändring! För min inre syn såg jag hur detta Viktklubbsbesök skulle leda till att jag och Lena gemensamt lade upp värsta rivspurtsprogrammet med mycket begränsat kaloriintag och täta vägninar för att jag skulle bli av med de där sista två-tre kilona på lika många timmar. Ungefär.
Men så blev det ju inte.
Lena tycker att jag har jagat klart nu, nämligen. Hon ville inte lägga upp minsta lilla kalorireduktionsplan till min ära. Nix. Hon tycker att jag skall leva rätt och bra och träna. Ta hand om mig själv. Vara medveten. Och inte minst vara väldigt glad och stolt över de fantastiska resultat jag nått, både på utan och innan. Och aldrig hamna i dåliga mönster igen. Lena menar att det är den utmaningen jag skall möta nu. Det är den som skall ge mig energi.
Och såklart att Lena har rätt. Hennes ord liksom bara ramlade på plats inom mig. Axlarna föll ner och mungiporna åkte upp. Solen flyttade in i bröstet på mig. Jakten är slut nu. Jag är hemma.
Nu kan jag fokusera på att må ännu bättre, öka upp min grundkondition, få fastare kropp och framförallt komma tillrätta med den där kassa ryggen som jag dragits med genom livet. Mycket på grund av en alldeles för svag ryggkorsett. Så Lena har rätt. Det är dags för nyorientering och att leva på riktigt.
Så. Har jag då glömt de där siffrorna 68? Det där målet som jag sett så tydligt och arbetat så målmedvetet mot? Nej. Det har jag inte. Och det vill jag inte. Och det är okej det också. Enligt Lena gör det inte heller något att jag skapar lite positivt utrymme mellan faktisk vikt och maxvikt. Det blir som lättare att leva då.
Och jag vet att jag kommer att nå det siffermålet en dag, ja till och med under detta år. Med regelbunden träning och medveten kosthållning kommer jag per automatik att bli av med de där justeringskilona. Men mitt perspektiv har ändrats nu. Jag är ju nöjd med min kropp som jag ser ut nu. Jag är stolt över de resultat jag åstadkommit på väldigt kort tid. Både utan och innan. Det är den känslan som skall uppfylla mig; inte känslor av otillräcklighet eller misslyckande över att fortfarande-inte-ha-nått-målet. Nej. Stolt och nöjd. Den känslan väljer jag istället.
Så. På fredag skall jag skåla för mig själv i finaste Champagne. Mer än tjugo kilo har försvunnit sedan januari månad. Midjemåttet är finfint, mitt BMI är hur bra som helst. Jag kan handla kläder i vanliga butiker och mina steg känns lätta där jag går.
Ja, ta mig tusan. Jag är hemma.
måndag 10 maj 2010
Förberedd
Jag skall till Lena imorgon och jag är klart inställd på att få backa viktmätaren lite.. Jag är ganska övertygad om att jag har stått mer eller mindre stilla sedan senaste vägningen.
Men vet ni? Det är faktiskt helt okej.
Mer om detta senare. Nu, jobba.
Men vet ni? Det är faktiskt helt okej.
Mer om detta senare. Nu, jobba.
torsdag 6 maj 2010
Träningsplan
Igår klockan elva genomgick jag ett konditionstest i jobbets nyutrustade träningslokaler. Joråsåatt.
Man kan säga att jag därmed bekänt färg. Jag har allstå suttit med Annika från Feelgood, en för övrigt mycket sympatiskt och liksom.. fräsch person, och gått igenom mina träningsvanor. Eller brist därpå. Och vi har pratat om rimlig målsättning och vi har räjtat min träningsmotivation till åttaochenhalv av tio. Åttaochenhalv blev resultatet igår, eftersom mitt låga träningssjälvförtroende yttrar sig i träningsrädsla vilket alltså drar ner på motivationsivern. Jag är fortfarande lite rädd för att göra bort mig och inte leva upp till mina egna förväntingar att få in träningen som en naturlig del i vardagen. Eller kanske att jag inte skall prestera tillräckligt väl.
Och faktisk är jag lite rädd för att det skall vara jobbigt.
Så. Nu har jag sagt det. Jag tycker att det är jobbigt när det är jobbigt att träna. Jag gillar inte när pulsen maxar och andfåddheten gör att det nästan gör ont i luftrören. Jag har mycket lättare att stå ut med känslan av att pressa enskilda muskelgrupper så som man gör vid styrketräning, men ren konditionsträning får jag liksom.. nästan ångest av.
Jag har ju väldigt många trista skolgymnastikupplevelser i bagaget och jag tänker att de där minnena faktiskt har lagrats i kroppen. Att kroppen minns att sätta ihop fysisk ansträngning med känslor av otillräcklighet och misslyckande. Att inte bli utvald, att inte kvala in, att inte få vara med.
Vi snuddade lite vid ämnet igår, jag och Annika. Absolut ingen djupdykning, men vi berörde det dåliga självförtroendet och Annika sade något om att aktivt välja att det där var då och nu är nu. Att jag bestämmer själv vilka tankar som skall få styra mig. Och så näjmdroppade hon dessvärre Mia Törnblom som jag i ärlighetens namn har lite svårt för, men hursomhelst så kan jag inte annat än ge henne rätt.
Jag väljer.
Så imorse gick jag igenom det träningsprogram som Annika lade upp till mig och jag eftersom det är min första riktiga träningsdag tillät jag mig att mjukstarta:
Uppvärmning: 15 min cykling - andfåddhetstempo
Styrketräning (samtliga 15 rep x 2 set):
Framsida, lår
Baksida, lår
Sittande rodd
Axlar och skuldror
Bröstrygg
Biceps och triceps
Mage
Och så avslutade jag med tio sekunders "plankan". Inte mycket, men lite är bättre än inget.
Allt som allt 50 minuters morgonträning.
Känns bra.
Planen för nästa vecka ser ut som följer:
Måndag:
30 min powerwalk i Hagaparken
30 min styrka
Onsdag:
60 min powerwalk, Djurgården
Fredag:
20 min uppvärmning (cykel)
30 min styrka
10 min strech
Man kan säga att jag därmed bekänt färg. Jag har allstå suttit med Annika från Feelgood, en för övrigt mycket sympatiskt och liksom.. fräsch person, och gått igenom mina träningsvanor. Eller brist därpå. Och vi har pratat om rimlig målsättning och vi har räjtat min träningsmotivation till åttaochenhalv av tio. Åttaochenhalv blev resultatet igår, eftersom mitt låga träningssjälvförtroende yttrar sig i träningsrädsla vilket alltså drar ner på motivationsivern. Jag är fortfarande lite rädd för att göra bort mig och inte leva upp till mina egna förväntingar att få in träningen som en naturlig del i vardagen. Eller kanske att jag inte skall prestera tillräckligt väl.
Och faktisk är jag lite rädd för att det skall vara jobbigt.
Så. Nu har jag sagt det. Jag tycker att det är jobbigt när det är jobbigt att träna. Jag gillar inte när pulsen maxar och andfåddheten gör att det nästan gör ont i luftrören. Jag har mycket lättare att stå ut med känslan av att pressa enskilda muskelgrupper så som man gör vid styrketräning, men ren konditionsträning får jag liksom.. nästan ångest av.
Jag har ju väldigt många trista skolgymnastikupplevelser i bagaget och jag tänker att de där minnena faktiskt har lagrats i kroppen. Att kroppen minns att sätta ihop fysisk ansträngning med känslor av otillräcklighet och misslyckande. Att inte bli utvald, att inte kvala in, att inte få vara med.
Vi snuddade lite vid ämnet igår, jag och Annika. Absolut ingen djupdykning, men vi berörde det dåliga självförtroendet och Annika sade något om att aktivt välja att det där var då och nu är nu. Att jag bestämmer själv vilka tankar som skall få styra mig. Och så näjmdroppade hon dessvärre Mia Törnblom som jag i ärlighetens namn har lite svårt för, men hursomhelst så kan jag inte annat än ge henne rätt.
Jag väljer.
Så imorse gick jag igenom det träningsprogram som Annika lade upp till mig och jag eftersom det är min första riktiga träningsdag tillät jag mig att mjukstarta:
Uppvärmning: 15 min cykling - andfåddhetstempo
Styrketräning (samtliga 15 rep x 2 set):
Framsida, lår
Baksida, lår
Sittande rodd
Axlar och skuldror
Bröstrygg
Biceps och triceps
Mage
Och så avslutade jag med tio sekunders "plankan". Inte mycket, men lite är bättre än inget.
Allt som allt 50 minuters morgonträning.
Känns bra.
Planen för nästa vecka ser ut som följer:
Måndag:
30 min powerwalk i Hagaparken
30 min styrka
Onsdag:
60 min powerwalk, Djurgården
Fredag:
20 min uppvärmning (cykel)
30 min styrka
10 min strech
tisdag 4 maj 2010
Ny morgonvikt
Imorse visade vågen 70,4 det vill säga 1,1 kg ner på en vecka. Härligt! Nu är det riktigt nära..
BMI på 22nånting!
Tjohoo!
BMI på 22nånting!
Tjohoo!