Helga skriver i sin kommentar till mitt förra inlägg:
"Jag kan inte hålla mig Saring. Ber på förhand om ursäkt och lovar och försäkrar att detta är uppriktigt och respektfullt menat.
Varför? Varför är storleken eller småleken så viktig? Varför 68 kilo? Varför storlek 40?
Missförstå mig inte. Jag tycker att din prestation är fantastisk och jag är inte så lite avundsjuk. Ur hälsosynpunkt, ur gilla-sig-själv-synpunkt har du utfört ett storverk och är värd applåder och stående ovationer.
Det jag inte fattar är att en så klok och förståndig vuxen kvinna som du dras med av de totalt sjuka ideal som finns i modevärlden. Men kanske missförstår jag dig? Besöket i jeansaffären är för mig surrealistiskt. Varför utsätta sig för detta?
När jag läser det du skriver får jag upplevelsen av att de sjuka idealen ändå vinner även för dig, och det gör mig lite sorgsen.
Alltså, vad jag menar är ungefär det här: att gå ner i vikt av hälsoskäl, att göra det för att kunna tycka om kroppen och självet, det förstår jag fullkomligt. Men när du skriver om hur viktigt det är för dig att komma ner till en viss siffra på vågen, komma i en viss jeansstorlek, då hänger jag inte med längre. Varför är det viktigt? Vill och kan du förklara?
Jag menar verkligen inte att på något sätt ta ifrån dig den välförtjänta glädje du känner över det du har åstadkommit. Tvärtom. Det jag skriver handlar antagligen mer om mig själv än om dig.
Men ändå. Det vore intressant att diskutera detta. Om du vill."
Först och främst tack för frågan. Du behöver inte vara orolig över hur den landar; mjukt och fint!
Nu skall jag försöka mig på ett svar också och det är inte så enkelt. Du skriver att jag, genom min strävan efter att gå ner till just sextioåtta kilo "dras med av de totalt sjuka ideal som finns i modevärlden." Och kanske är det så. Eller, jo. Det är klart att jag påverkas av de ideal som finns, av den bild som förmedlas av media och modevärlden av hur en vacker kvinna skall se ut. Konstigt vore det väl annars. Att påstå motsatsen skulle vara som att säga att jag inte påverkas av reklam. Och det gör jag ju förstås. Men jag köper inte att mitt viktmål eller mitt fokus på storlek och vågsiffra är detsamma som att jag faller för de sjuka idealen.
Jag har haft väldigt svårt att formulera ett svar på din fråga, och nu tror jag att jag vet varför det är så svårt. Du lyfter frågan utifrån ett strukturellt samhällsproblem medan det för mig handlar om en högst personlig, djuppsykologisk och existensiell resa. Det du tolkar som ett problem, upplever jag som något fantastiskt. Så jag kommer att svara utifrån mitt eget perspektiv och lämna makronivån därhän.
Att jag nu valt att gå ner i vikt, bli normalviktig, med ett hälsosamt BMI på 22 är för mig inte sjukt. Det är bra. Jag har under hela mitt liv dragits med en låg självkänsla, burit på en slags destruktivitet som handlat om att jag inte är värd att tas omhand. Ett effektivt sätt att straffa sig själv på är att inte ta hand om sin hälsa; att äta och dricka för mycket och att missunna sig själv att vara frisk, stark och må bra. Att istället se ut så som jag inte vill. Att bli uppfattad på ett sätt som egentligen inte känns bekvämt. Att känna sig fel. Det blir självuppfyllande på ett djupt tragiskt vis. Att inte vara värd. Eller. Kanske har alla de där extra kilona varit ett mjukt skydd mot omvärldens farligheter. Ett stort lager att skydda den där lillalilla långt inne som inte vill bli illagjord.
Jag har lämnat det där nu. Jag har insett att världen inte kan göra mig illa om jag inte tillåter det. Det stora bagaget har lagts ned och jag vill aldrig lyfta upp det igen. Och även om jag självklart fortfarande bär på den historia som har gjort mig till den jag är idag, kan jag med klar röst säga jag är värd. Jag är värd att känna mig fin. Jag är värd att vara pigg och rörlig. Jag är värd att kunna gå in i en affär och hitta kläder som passar. Utan oro och ångest. Och utan att försvaren är på topp - så som de var då i maj 2006. Jag har fått nog av det. Och precis som Maja och Kapy skriver i kommentarsfältet så är siffran 68 kilo eller storlek 38/40 ett mått på att jag har nått dit. Ett konkret mål att sträva mot. Och tanken på att nå målet triggar mig och ger mig en massa kraft och positiv energi.
Att ha ett konkret siffermål är också nödvändigt för mig för att jag skall kunna hålla vikten. Aldrigaldrig mer än 71 kg. Min måttstock och min ram. Nödvändigt.
Jag är inte värd mer som människa för att jag väger 68 kilo, har en viss storlek eller ett BMI på 22. Men jag är värd att få väga 68 kg. Jag får vara slank. Må bra. Ta hand om mig själv. Och det må vara snett att jag känner mig vackrare, starkare och sexigare om jag är slank och kläderna sitter fint på kroppen men det känns hur som helst fantastiskt. Och för mig är det en stor seger. Jag behöver inget fysiskt skydd mot världen längre.
Jag är värd. Fri.
tisdag 20 april 2010
Motiv och perspektiv
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
8 kommentarer:
Heja dig!!! Har tittat in till dig ett tag och jag vet så väl hur du känner! Tror på dig och det är jättebra att du har ditt mål så klart, som en siffra, som en storlek, det är inte osunt eller ett bevis på att du fallit för osunda ideal.
amen to that!
sablar, vad du är klok och stark.
och snyhgg.
Pöss!
Puh! Vad glad jag är att min fråga landade mjukt!
Jag tror att jag förstår vad du menar, behöver fundera mer på detta tror jag. För som du vet tampas jag själv med vikten men med helt andra strategier (och inte alls samma framgång).
Människovärdet sitter inte i kilo eller BMI, nej. Precis. Och det tror jag ju inte att du tror eller tycker eller hävdar heller. Inte jag heller. Eller? Jag blir själv förvirrad ibland i den här jävla viktminskardjungeln. Vems ideal styr mig egentligen? Är det verkligen mina? (Det är då inte min mans i alla fall!)
Att ha ett plagg eller ett mått som måttstock förstår jag också, inget konstigt i det. Men jag reagerar på det som Kapy skrev under förra inlägget, om att behöva en yttre måttstock för att 1 inte kunna kontrollera ätandet 2 inte kunna se något fint i spegeln. Jag känner igen mig i det så att det svider (fast jag tror att jag genom min synnerligen långsamma viktresa är på väg bort från det), och tänker då - mycket med adress till mig själv - är det inte DÄR problemet ligger och ska angripas? Kontrollera ätandet och känna självkänsla och lite lagom egenkärlek?
Visst lyfter jag ett (flera) personliga problem till ett strukturellt gemensamt. Men samhället, det är ju vi! Vi är en del av alla de kvinnor som varje dag ser på sina kroppar och dömer ut dem. Ju äldre jag blir desto svårare har jag att acceptera detta. Det finns rysansvärd statistik som säger att kvinnor i medeltal tänker 40 negativa tankar om sin kropp per dag.
Ja, ni hör, jag går loss totalt. Jag menar inte att någon ska fortsätta leva ohälsosamt och destruktivt för att gagna den feministiska saken. Men jag undrar hur många destruktiva livsstilar som göms bakom framgångssagorna hos Viktväktarna & Co? Därför att grundproblemet aldrig angrips?
Så, nu ska jag vara tyst och tagga ner. Tack för att jag breda ut mig en stund och vara lite jobbigt ifrågasättande!
Jag kommer ihåg ditt inlägg om jeansprovningen och jag kommer ihåg att jag läste det med lite dubbla känslor. Å ena sidan var det roligt, stolt och fantastiskt bra. Å andra sidan var det ändå en liten bismak som jag inte kunde identifiera. Inte förrän du sätter ord på den här. Försvar.
En av mina vänner dras med en rejäl övervikt. För tio år sedan tränade vi tillsammans, fem gånger i veckan, nu är hon... jättetjock. Den riktigt ohälsosamma typen av fetma för kvinnor - den som sitter runt magen. Hon träffade sin man, hon slutade träna och hon började äta mycket mer. I omgångar har jag försökt få henne att följa med mig och träna men blivit så avsnäst att jag inte gör det mer. Men jag har så svårt att förlika mig med att hon har blivit en tant. En tant som inte tar för sig, som inte vågar göra saker (av rädsla för att göra sig illa), som inte orkar rent fysiskt, som inte syns och visar sig (hon som var så jäkla snygg på krogen-tiden). Hennes ton är precis densamma som du har i ditt byxprovar-mammakulla-inlägg. Nu förstår jag att det är försvar.
Den siffra som du har som din målsiffra är ju inte på något vis representativ för sjuka ideal i modebranschen. Det är inte så att du har bestämt dig för att gå ner till tonårssmal. Samtidigt antar jag att det är lätt att gömma sig bakom det om man, som min vän, gömmer sig bakom att det är naturligt att gå upp i vikt när man blir äldre. Att det är fånigt att försöka bli tonårssmal igen.
Helga skriver något klokt och viktigt detdär om att kunna tycka om sin kropp. 40 negativa tankar per dag, kan det vara så? Samtidigt kan man kanske fundera lite på definitionen av kropp ändå. Jag menar, i "kropp" måste väl också ingå funktionen att kunna göra det man vill göra. Att inte vara begränsad av övervikt, exempelvis för att det är tungt att gå långt. Att låta sin kropp vara det bästa den kan vara.
Hm... det är nästan så det är dags att skriva eget blogginlägg om detta, för jag vet egentligen inte vart jag vill komma. Men kopplingen mellan mikro och makro här är så himlade intressant. Vad är sjuka ideal och vad är hälsotänk. Och hur hittar man rätt sätt att äta på.
Nu blev jag dessutom avbruten av någonting så simpelt som ARBETE, så nu tappade jag tråden. Men jag postar kommentaren ändå :-)
I alla fall, Saring, slutklämmen på inlägget är viktigast:
NÄR KOMMER MODEBILDERNA??? SPECIELLT DEN PÅ DIG I LILLA SVARTA OCH NYA STÖVLAR.
Puss!
Funktion, ja precis Maja! Det är där fokus borde ligga inte på utseende. Det stör jag mig så fruktansvärt på i de flesta viktminskningsdiskussioner. Jag minns hur befriande det var för några år sedan att höra en kompis berätta om sin viktminskning. Hon brydde sig ovanligt nog inte så myket om utseendet, men var glad över att hon var mindre och rörligare och att magen inte var ivägen hela tiden.
Jo, börjar bli dags för ett eget inlägg om detta, tror jag bestämt.
Intressant dethär.
Sarig - vilken bedrift! Heja och hejda dig! Njut nu och om du inte går ned mer eller upp!
Som ung för 20 år sen var jag normalviktig, och fick en massa uppskattning för mitt utseende. Nu syns jag inte och det är också skönt.
Mina värden är helbra, orkar bära tunga brädor, barn, orkar spring X antal kilometer, dansa i timmar, - men ni andra skulle tycka att jag gick och bar på onödiga kilon och att jag innerst inne inte tycker att jag är värd. Men jag gillar min kropp som den är nu - skulle jag tappa 5-15 kilo skulle jag inte bli lyckligare, den enda fördelen är att jag då skulle kunna gå in i en affär och ta på mig vad som helst - storlekarna skulle finnas och det skulle se ut så som kläderna var tänkta att sitta. Men att lätt hitta kläder kan inte bli en anledning att gå ned i vikt(för mig).
Värd att känna sig fin? Ja, jag tycker verkligen att jag är jättefin i 44 - 46. Värd att vara slank? Nej, snarare värd att vara kurvig, mullig och glad över att kroppen funkar så bra som den gör.
Då blir jag lite provocerad över Maja Gräddnos beskrivning av sin tjocka vän eller att Saring inte känt sig fri förrän nu.
Och helt plötsligt känner just jag att oj, är det fel att känna sig värd allt i storlek 46? Plötsligt känner jag mig fultjock för första gången på mycket länge, plötsligt känner jag andras blickar och tankar om mig - i mitt huvud. /Stella
Nej Stella: Det handlar inte om andra människors syn på en, inte enbart. Det handlar om ens eget försvar mot det man anser vara omvärlden.
Jag har i största delen av mitt liv vägt uppemot 20 kilo mer än jag gör nu, och jag tyckte absolut att jag var värd lika mycket då, men i mitt huvud såg jag alltid mig själv med andras ögon. Jag har fortfarande svårt att äta ensam ute, för det känns som att jag blir inspekterad, flera år efter att jag gått ner till normalvikt.
Nu väger jag den tydliga något magiska siffran 68 men är ändå inte nöjd. Efter att ha gjort en viktresa på över 15 kilo, ner till 59 till mina 167 cm, mådde jag så himla bra. Och jag var inte svältsmal, jag åt GI, styrketränade och gick gick gick. Och plötsligt en sommar så var jag liksom JAG: det jag såg i spegeln passade ihop med kroppen. Jag blev mycket mer öppen, vågade driva med mig själv och göra fel.
Sen blev jag sambo, slutade röka och yadayada. Upp nio kilo på fem år och nu vill jag ner till kanske 62-63. För då är jag mig själv.
Du orkar göra sånt du vill, det gör inte jag. Men vi har väl olika mål.
Är du nöjd så är det superbra, de enda personerna som är fultjocka är de som bara sitter och är arga och bittra och gnäller över livets orättvisor. Och då är man fultjock vare sig vågen visar 57 eller hundra plus.
Nu vet jag inte vad jag skulle komma fram till riktigt, eller jo, lite så här: Det DU har, känslan av att vara jättefin, det är känslan man ska sträva efter att uppnå, men att nå den vid storlek 38 eller 46, det spelar ingen roll. Huvudsaken är att den är där. Känslan.
Du är framme Stella, du är där vi alla vill komma. Och det är ju helt underbart!
Stella,
Jag tror att du är fantastiskt fin och jag brukar faktiskt inte reflektera över vad folk väger - jag brukar vara mer bekymrad över att kolla att jag själv inte har skräp i näsan, har stoppat upp kjolen där bak eller någonting annat som vore typiskt mig.
Min reflektion över min vän... som jag dumt nog inte förstod var provocerande, är helt enkelt att jag ser ju att hon har slutat ta hand om sig. Slutat vara stolt över sig själv, slutat synas. Hon tror sig inte om att kunna saker längre. Och det gör mig ledsen. Det gör henne också, i ärlighetens namn, betydligt tråkigare att umgås med. Det går ju inte att göra annat än att gå och fika ihop.
Min beskrivning av henne har ingenting med någon annan att göra, om du förstår vad jag menar. Och den grundar sig i saknad efter henne och omtanke om henne.
Att gå ner i vikt för att passa i kläder är ju inte vad det handlar om. Ja, det är jätteroligt att kunna dra på sig snyggjeansen och en tight topp. Men det VIKTIGA är ju att ta hand om sig. Att kunna använda kroppen till det den är gjord för, att leva så att man håller sig så frisk man kan, att äta vettigt och att röra på sig. Hur man motiverar sig till detta är ju olika från person till person. För mig är det lättare att hålla vikten jag har nu än den jag lade mig till med under barnlöshetsdeppen eftersom jag känner mig snyggare nu. Det är lättare att väga vill-jag-verkligen-ha-godis-idag mot vill-jag-att-Fornarinajeansen-ska-bli-för-små än att bara tänka Man Får Faktiskt Inte Äta Godis Sju Dagar I Veckan. En morot i stället för en piska.
Jag tror att känslan Innifrån-och-ut är otroligt viktig. Hur man känner sig i sin kropp. Jag tycker faktiskt om den kropp jag är begåvad med - och jag gjorde det även när det satt fast några kilon till på den. Kroppen är ingenting jag kämpar mot, vi är ett ganska bra team. Jag tror att jag har det tänket från dansen, att se på sin kropp med viss ömhet och att tacka den för ett väl utfört arbete.
Äsch, jag vet inte om jag bara svamlar. Det är ett svårt ämne. Och JA, jag måste nog blogga om detta, i alla fall när jag kommer fram till vad jag vill säga.
Men för att återknyta, NEJ jag tittar inte på människorna runt omkring mig med några viktglasögon. Jag noterar inte smal eller tjock, jag klassificerar inte på en skala. Ville bara förtydliga ifall det lät så tidigare.
Skicka en kommentar