Ja, alltså. Jag skulle ju ha skrivit redan i måndags men det har varit så f ö r u k e t a n s v ä r t (ja, stavas det inte så?!) mycket att stå i med jobb och renovering och familjebestyr att jag helt enkelt inte har haft någon tid över.
Nu ligger jag på hotellet i Budapest och har all tid i världen för lite härligt navelskåderi. Om jag nu bara kunde hitta naveln bland all deg. Hehe.
Märker ni mitt glada humör? Jag menar på fullaste allvar att det är Cambridges fel. Jag är sådär maniskt på G som bara den som käkar bantarsoppa kan bli. Känner mig pigg, stark och yster. Nej, jag är inte ironisk, det är alldeles sant. Vad stoppar de i det där pulvret egentligen? Amfetamin kanske? Fick förresten veta av maken igår att svärmor gick på "bantarpiller" på det glada sextiotalet. Kanske skulle vara något? Eller inte.
Jo, jag hade mycket riktigt gått upp i stort sett samtliga av de där härliga tretton kilona jag tappade under min GI-intensiva era. Så när som på 1,6 kg. Och 1,6 kg smör väger faktiskt en hel del, så jag väljer att klamra mig fast vid dem stenhårt! Jag gick inte upp allt minsann!
Jag kommer nu alltså att köra två veckors "ren kur" som det heter på Cambridgiska. Detta innebär att jag dricker 3xsoppa på en dag och dricker en väldans massa vatten. Sopporna är makalöst långvarigt mättande och jag går faktiskt inte omkring hungrig alls. Vilket förvånar mig. Efter de två veckorna kommer jag att addera till ett mål mat enligt tallriksmodellen på max 400 kcl så länge som jag tycker att det fungerar socialt. Efter det trappar jag upp successivt och byter ut något mer cambridgemål mot riktig lågkalorimat. Jag skall nämligen hitta ett sätt att hålla vikten till vardags tänkte jag mig. Det är min stora utmaning. Att inte falla dit i de däringa förbannade svackorna där jag förstör allt fint jag har gett mig själv genom att vara sådär omåttlig.
Alkohol säger jag nej till ett tag fram över. Det känns skönt det också. Kaffe likaså. Jag gillar inte kaffe utan mjölk och mjök får man nämligen inte dricka. Däremot säger jag ja till grönt te. Och vatten dårå.
Jag tar en dag i taget, tänker jag. Eller, gu vad jag ljuger! Det gör jag ju inte alls! Jag tar en hel radda dagar i taget. Men det är väl sån jag är antar jag och det får välan vara fint det också.
Fridens liljor.
torsdag 7 januari 2010
Igång!
Upplagd av Saring kl. 11:23
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Åh, Saring. Vi är på ungefär samma ställe känns det som. Men gör helt olika. Jag blir matt bara av att läsa om din energi och motivation. Önskar så att den kunde smitta av sig.
Detta var ju inte en kommentar man ska lämna på en viktblogg, det ska vara klang och jubel och hurrarop istället. Det är ju det jag menar egentligen.
Jag applåderar och beundrar din attityd och dina föresatser och är övertygad om att du kommer att få resultat. Själv gnetar jag. Och som jag skrev innan är det just därför inspirerande att läsa om hur du gör, fast du gör precis tvärtom mot mig. Om du förstår?
På återläsande!
Heja!
Du är vettig nog att göra det där på ett sunt sätt, så det går nog bra!
Jag önskar också att den smittade av sig, kära Helga. Och kanske gör den det. Kanske är det bara en sådan där depotsmittning som liksom tar lite längre tid innan den gör verklig verkan? Hoppas det. För jag vet hur jäkla segt och omöjligt det känns när motivationen är som bortblåst.
Så *phuuuu* på dig!
Tack Isidor. Och ja, du har rätt, jag är vettig nog. Och supportkvinnan på viktklubben är också vettig. Kraaaaam
Jag håller tummar och tår för dig och hoppas att det går vägen. Själv kämpar jag på med min lchf och det går också, men lååångsamt så jag är nog allt lite sugen på att köra ngt lite fortare... Jag håller mig uppdaterad på din blogg så kanske jag faller för C-träsket.... ha ha ha.
kram
Heja, heja Saring!!!!
Saknar dig!
Heja Saring! Tror det kommer gå skitbra det där. Kul att höra lite från dig.
Du kommer att klara detta alldeles jättebra eftersom du sätter den sidan till.
Desinficerad puss (pga ny satansjävla förkylning)
Skicka en kommentar