Mer fokus

Inför starten av Cambridgekuren var jag bekymrad över en sak som gällde den sociala biten. Hur skulle det kunna vara möjligt att avstå såväl från god mat som dryck i samband med umgänge och samtidigt känns sig som en del av det sociala sammanhanget? Den känsla jag var mest beredd på skulle infinna sig hos mig på exempelvis en middag där alla andra åt god mat i timmar och drack gott vin var rastlöshet och en känsla av utanförskap. Kanske att rastlösheten är en effekt av känslan av utanförskap, det är ju inte otänkbart.

Men det blev inte så. Det blev liksom tvärtom. Jag är själv ganska förbryllad, men nu när jag inte behöver fokusera på mat kan jag istället fokusera på det som verkligen är viktigt - relationerna. Det är så det känns. Vad som sägs, människorna vid bordet, de är mitt fokus nu. Inte maten. Eller vinet. Och dessutom, att jag avstår vinet gör att jag har bättre tillgång till min hjärna och mitt medvetande.

Jag och dottern var uppe hos släkten i Umeå förra helgen. En underbart själsstärkande resa med massor av fina stunder och braprat. Utan matfokus, utan alkohol, bara umgänge. Och massor av te.

Detta att umgås utan mat är för mig helt nytt och ganska omvälvande. Jag älskar ju mat och det kommer jag att fortsätta med, men tidigare har maten varit väldigt mycket i fokus för mig. Nu är den inte det och det känns förvånansvärt bra.

Jag har kommit fram till att jag vill att det skall fortsätta så. Maten skall inte att vara det viktigaste i mitt liv. Inte i närheten. Jag kommer att njuta av den mat jag väljer men jag kommer också att välja bort. Välja bort mat som bara skall stilla ett tillfälligt begär och som riskerar att ge en bitter eftersmak av att ha valt fel. Missförstå mig rätt, jag kommer inte att hålla någon fascistoid mathållning utan utrymme för utsvävning eller onyttigheter. Nej, jag vill forfarande kunna unna mig något extra gott och därmed säkert onyttigt, men inte på impuls. Jag skall planera. Inte bara vardagsätandet, utan också guldkantsätandet.

Den resa jag gjort hittills med hjälp av Cambridge har varit väldigt bra. Fokus, lugn och ett gott humör har till största delen präglat de här två månaderna. Människor i min omgivning tenderar att titta på mina soppor och sedan på mig. Så lägger de huvudet på sned lite grand och säger Men åååh, vad du är duktig! Att du klarar det! Blir det inte tjatigt? Jag hade aaaldrig klarat att inte få äta.*

Men det är ju inte så jag känner. Duktig? Vad är det egentligen? Jag har valt att göra något åt min övervikt och funnit en metod som passar mig perfekt. Ingenting har känts som en uppoffring. På intet sätt har jag haft en känsla av att jag späker mig eller plågar mig för att nå den där hägrande målvikten. Nej. Jag känner att jag har kontroll, att jag är målmedveten, men samtidigt.. lugn.

Jag vet, det är av uppmuntrande välmening så det är inte det att jag blir upprörd, det blir bara en felriktad bekräftelse på något som jag inte känner. CK är för mig enkelt, smidigt, mättande och effektivt. Dessutom välsmakande! Min favorit just nu är att blanda banan och choklad, helt underbart! Cambridge borde göra den blandningen själva, det är liiite mäckigt att blanda pulver och dela upp i två eftersom man inte kan spara soppan mer än en litenliten stund.

Men nu är det ju ett nytt kapitel där jag skall börja planera vanlig mat också, inte bara vilken soppsmak jag skall välja. Jag ser fram emot det. Att få pröva mina vingar på riktigt. Att hålla mig till planen, att inte förlora kontrollen. Men det känns bra, jag är positiv. Det är konstigt, när jag tänker på maten som jag skall äta ser jag bara riktiga nyttigrätter framför mig! Är galet sugen på matvete och råris.. Väldigt konstigt eftersom jag aldrig varit det tidigare. Det måste ha blivit en total utrensning och omställning av systemet i samband med CK. Hur som, det skall bli gott att börja äta regelbundet och råris och matvete till trots, iimorgon skall jag fira med sushi och på lördag blir det råbiff!

Tjing!




*Okej Finkusinen, inte du. Du är den enda jag mött utanför den direkta CK-sfären som blivit överväldigat glad och avundsjuk, haha! Men så har du ju också egen positiv erfarenhet av metoden.