Vårrusigare

Det var med en i sanning stor anspänning jag begav mig till Vårrusevenemanget vid universitetet. Det finns de som har en identitet som "löpare" och på andra ytterkantet finns de som har en identitet som "ickelöpare". Jag har så länge jag kan minnas tillhört den senare kategorin.

Om man är rädd för att göra bort sig kan ett sätt att skydda sig vara att förlöjliga det man är rädd för. Och tro mig, jag har förlöjligat. Förkastat. Och förtalat i största allmänhet. Tråkigt och töntigt och sjävplågeri och bara helt enkelt sååå jäkla tamt att springa vårruset. Röra på sig. Motionera.

Tävla.

Om man tävlar kan man förlora, nämligen. Och om man ställer upp i en springtävling så lär man bli omsprungen av en hel drös folk. Om man nu inte är den elitsprinter som vinner hela tävlingen. Så jag har inte tävlat.

Och jag har på allvar trott att om man inte tävlar så är man ingen tävlingsmänniska. HA! säger jag. Så jävla fel.

Jag är ju verkligen en utpräglad tävlingsmänniska. Och jag hatar att förlora. Så då har jag bara tävlat inom de områden där jag har goda chanser att vinna. Bli bäst.

Men nu är det slut på dumheterna. Nu har jag kammat mig. Fått ordning på torpet och prioriteringarna så att säga. Bestämt mig för att möta mina rädslor och bli av med de mest besvärande försvaren.

Så när kära vännen frågade om jag ville vara med mötte jag min rädsla och sa ja. Dock under förevändningen att jag ju kan lufsa, för det lovade vännen att jag kunde få göra. Tanken på mig själv lufsandes, fick mig att våga. Det är ju inte svårt att lufsa fem kilometer. Inte alls.

Men så hände det sig, att när jag föreställde mig själv lufsandes började jag tävla med mig själv liksom lite successivt. Först gick jag om mig själv snabbt i tanken. Blev sur på mitt eget lufs, så att säga. Och sedan småsprang jag om mig själv när jag gick snabbt. Och tillslut såg jag mig själv komma in i något slags flow och jogga rytmiskt ganska långa sträckor. Typ sexton minuter eller så.

Och kan ni tänka er? Jag sprang faktiskt tre kilometer i streck. Tre kilometer bara tuffade jag på! Så blev jag trött och hjärnan började bråka med mig om att jag ju likt en humla som egentligen inte skulle kunna flyga (jag vet att det där är ren bullshit men ni fattar liknelsen) egentligen inte kan springa. Och då kunde jag ju inte det heller. Hjärnans makt är väldigt stor. Så då gick jag i en kilometer i snabb takt. Och sista kilometern sprang jag. Så fyra kilometer sprang jag idag och det är mer än jag någonsin sprungit i hela mitt trettiosexåriga liv. Trettiosex var också de minutrar det tog för mig att springa. En högst medioker tid för mänskligheten - ett världsrekord för mig.

Så när jag passerade mållinjen började jag gråta. Det blev så stort. Så fantastiskt symboliskt och det bara brast för mig. Att jag kommit så långt, både bokstavligt och bildligt. Det är stort. Fyra kilometer. Det tål att gråtas åt.