Jag, en lyll-ost

Jorå. Jag fortsätter sunda mig. Idag sprang jag till exempel uppför trapporna de första sex våningarna och gick den sista sjunde. Jag blev inte tröttare idag av att springa än vad jag blev i början av förra veckan av att gå. Det är bra, det är framsteg. Det känns helt enkelt bara bra det här. Inget stort, inget triggande, bara bra. Precis som jag vill ha det. Fortfarande känns det så fantastiskt rätt för mig att inte väga eller mäta mig. Jag vill inte ha tävlingsmomentet, inte över huvud taget. Inteinte. Jag vill må bra, inte tävla.

Utmaningen blir nästa vecka. Programmet som jag är ansvarig för har sin slutvecka och jag skall närvara hela tiden. Hela tiden på konferenshotell med mat och godis från morgon till kväll - jag vet eftersom det är jag som har lagt beställningen.. Nåväl, det förändrar ingenting. Detta är min strategi:

Jag äter maten men undviker eventuella feta såser och självklart kakor och godis. Till fikat väljer jag frukt. På torsdag är det avslutningsmiddag och den kommer jag att välförtjänt njuta av. Samvetsglatt njuta av.

Det är inte synd om mig för att jag väljer att äta bra. Det är verkligenverkligen inte synd om mig. Jag väljer att må bra. Jag behöver inte äta lyll-ost. Jag är ju en. Man kan ju inte äta sig själv. Då är man ju kannibal. Uärk för självätare. Nä, osten får vara.