Stolt

Nu är det snart ett år sedan jag påbörjade min resa mot idealvikten.
I maj 2010 nådde jag i mål och fortfarande, sju månader senare, håller jag vikten.
Pendlar ett, två kilo hit och dit, men aldrig mer. På banan.

Och jag är stolt. Och förundrad över att det inte är svårt.
Jag är jag nu. För första gången i mitt liv är jag verkligen i mig själv. På alla sätt.

Just nu går jag igenom en enorm livsomställning med skilsmässa, flytt och hög belastning arbetsmässigt och ändå håller jag vikten. Det, för mig, är nog den största bekräftelsen på att jag hittat mig själv.
Att jag inte börjar strula, eller straff-/tröstäta.

Jag är hemma. För gott.