Stabilt

Det känns bra. Finfint. Stabilt. Fortfarande har jag inte masat mig ner till vågen, men det beror faktiskt bara på att jag har haft så snormycket att göra att jag helt glömt bort det på morgonen. Tunnelseendet på, så att säga. Och efter lunch väger jag mig ju inte - någon måtta får det vara på dumheterna.

Idag fanns det ganska få GI-vänliga alternativ i matsalens utbud, så det fick bli ett isterband. Eller en isterbandskorv? Ett isterbandstingest? Nåja, detta avlånga stycke ackompanjerades på min tallrik av vitkålssallad, rödkålsallad, coleslaw samt kidneybönor. Och så lite senap. Det låter kanske inte så, men det var gudoooomligt gott. Säkert fett så det förslår, men smakerna.. smakerna var underbara. Tack vare fettet förstås.

När jag kom hem upptäckte jag till min förfäran att maken inte tinat kycklingen till den planerade woken. Och Zetas ljusa fullkornsspagetti var dessvärre slut, så det fick bli tagliatelle med köttfärssås till mannen och dottern medan jag slängde ihop en katjoffig tonfisksallad av rester till mig själv. Och nu skall ni få veta hur förskräckligt experimentell jag kan vara. Säkert med betoning på förskräckligt:


Katjoffig tonfisksallad à la Saring
2 burkar tonfisk i vatten
2 msk kidneybönor
1 liten schalottenlök
2 msk Lallerstedts Bearnaise på burk
1 påse Mc Donalds äpplebitar, hackade


Detta katjoffades alltså upppå en balsamvinägerstänkt tillika saltochpepparfixad bädd av ICAs bistrosallad (fantastisk!) med tomatbitar. Nej, inte allt förstås! Det blev ju hur jättemycket katjoff som helst. Maken får således mumsiga frukostmackor imorgon. För gott blev det!

Imorgon kan jag inte heller väga mig, ty då befinner jag mig på utbildning i Lund hela dagen. Men på onsdag morgon skall jag göra mitt yttersta för att komma ihåg att uppdatera viktmätaren. Visst blir det lite av en cliff hanger nu va?