Yiiiiihaaaaa!!!

10 kilo 10 kilo 10 kilo 10 kilo 10 kilo 10 kilo!!!

Vad sa jag? Sa jag 10? 10 vaddå? Kiiiilo förstås!!!

Hipphipp hurra hurra hurra HURRA!!!

Målrevidering

Och idag har jag vågat ändra siffran i slutmålet. Trots att det adderar två kilo ytterligare kilon att gå ner. Men helahela tiden har jag haft den där siffran i huvudet, vetat att jag inte kommer att känna mig klar förrän de där ytterligare två är borta. Så nu är de på plats i min weight-ticker också.

Jag känner mig faktiskt lite modig.

Men så här är det: Jag är värd att känna mig nöjd med min kropp. Jag är värd att på riktigt känna mig nöjd med mig själv. Hela mig.

Ett kilo..

..kvar till tvåsiffrigt!!!

Och jag mår så förbaskat bra i matsjälen.

De blodsockerrelaterade humörsvängningar jag levt med hela livet är borta. Borta!
PMS-besvären är ordentligt lindrigare
Jag är aldrig hungrig. Inte som tidigare.
Att inte vara fokuserad på lightmat är en välsignelse för en matälskare som mig.
Jag äter nyttigt och samtidigt har min kosthållning ingenting av bantandets inramning. Jag känner mig ätnormal. Vanlig. Frisk och sund.

GI är rätt för mig. Jag vet det nu. Jag är inte frälst, bara övertygad.

Jag har ätit enligt GI-metoden sedan den 4 augusti i år och jag tänker inte ens längre på att jag faktiskt började i syfte att gå ner i vikt. Jag tänker inte på att jag faktist, sakta men säkert, är på väg mot min målvikt. Om än att jag har långt kvar.

Alla andra gånger som jag har gått ner i vikt, har allt mitt fokus legat på kaloriintag, vägning och en närmast manisk kosthållning. Så är det inte nu.

Jag mår bara bra. Äter gott. Njuter. Dricker vin. Motionerar - då inte livsomständigheter gör att dessa vanor får stå tillbaka. Jag mår bra! Bra!

Och sakta men säkert är jag faktiskt på väg mot min målvikt. Och det känns inte ens frustrerande att målgången skymtar där framme i vårljuset. Det känns bara.. normalt. Och rätt.

Nio kilo. Det är en hel massa fett det!

Ett litet jippie är på sin plats. Jippie!

Hurra!

Mitt i makens tillfälliga invaliditet och min egen influensamarinerade tillvaro fick jag för mig att prova mina gamla jeans. Det som är så fantastiskt med den här kosthållningen, är att det går i ett så lugnt men stadigt tempo att psyket faktiskt hänger med. Jag känner att jag blir mindre. Och idag kände jag att det kunda vara ett bra tillfälle att prova de där galma brallorna.

Och det var det!

De sitter som en smäck! Ingenting störande som pyser över och jag behöver inte ens hålla in magen när jag knäpper knapparna.

De är förvisso väldans omoderna och ingenting som jag stoltsvassande skulle visa upp mig i. Men de passar! Nu längtar jag till jobbet så att jag kan väga mig också. Kanske är det dags att uppdatera min viktmätare..