Prolog

2005-01-28
Jaha. Så är man alltså en viktväktare igen. Nej, men förlåååt!!! Jag menade inte att låta sådär negativ - jag börjar från början.

*harkel, harkel* TJOHOOO!!! Jäsiken vad här skall väktas vikt!!! Jo, visst förstår ni! Jag har fått en fin liten blå väska som luktar badboll och den är FYLLD med papper av olika slag. Där finns reklambroschyrer, pointsscheman, pointsböcker, tävlingskuponger, motivationsfoldrar och lite annat smått och gott. Men framförallt - EN MOTIVATIONS-CD!!!

Så i bilen på väg till jobbet i morse åkte skivan på. Fin, lågmäld SPA-musik dök upp i högtalarna, men "fäjdade" sedan ner och lade sig lite tjusfullt i bakgrunden då prat-tanten började motivera mig. Hon sa saker som; "ibland har det hänt att jag har ätit EN HEL påse godis och efteråt har jag frågat mig VARFÖR jag gjorde det. Jag som egentligen inte VILLE äta godiset. Har det hänt dig någongång?"
"Näää, motivationstanten", svarade jag högt i bilen "det har aldrig hänt eftersom jag VILLE äta upp godiset som jag just ätit. Och det var GOTT" Då kontrade Motivationstanten med att man skulle byta ut goda saker mot mindre goda saker. Hon menade att man faktiskt kan VÄNJA sig vid att äta saker som man tycker är äckligt. "Varför skall man göra det, motivationstanten?" frågade jag, men jag fick inget svar. Hon bara fortsatte prata om att "om du kan gå ner 2 kg, kan du också gå ner 20 kg. Om du bara VILL" Då log jag och svarade "SÅ BRAAAA! Då skall jag göra det. Du skall bli så stolt över mig, tanten!"

Ja, sådär satt vi och småpratade lite, ända tills hon tyckte att vi skulle slappna av lite grann, luta oss tillbaka och sluta ögonen. Då stängde jag av för då gick hon för långt. Man kan ju inte BLUNDA på motorvägen! TOKA!

Med mig på "live-kursen" i gårkväll hade jag även min kollega Eva. Eva använde sig av min "ta-med-en-vän-kupong" som jag skrivit ut från nätet. Detta innebar att jag berättigades till att vara med om att tävla om en shoppinghelg tillsammans med en väninna - till exempel Eva. Jag skulle bara motivera (vi viktväktare tycker väldigt mycket om begreppet motivation i alla dess former) VARFÖR jag tagit med just Eva.

Jag tyckte att det kanske räckte med att skriva något i stil med "Jag tog med Eva därför att hon är tjock och inte kan sluta äta" Det tyckte Eva var en bra och sann formulering, men kanske att vi inte skulle vinna någon shoppinghelg på det. Så jag tänkte fila lite på mitt vinnande bidrag. Jag har inte allt klart för mig ännu - men det kommer nog att stå något i stil med "Om jag skall motivera mitt motiv så är anledningen att Eva är så duktig på att motivera mig" Eller nå't sån't... Shoppinghelg - here I come!

Nej, nu skall jag motivera mig till att räkna igenom dagens points. Kanske skall jag prata lite med tanten innan jag går och lägger mig. Vi får väl se!//

2005-02-24
Jag är alltså fortfarande en viktväktare - Jajjamensan! Motivationen har varit på en ganska jämn och hög nivå TROTS att jag AAAAALDRIG mer har lyssnat på motivationstanten. Det kanske låter lite förvånande eftersom jag i ett tidigare inlägg lovsjungit henne som gurkguru och motivationsmums. Men det var som om vi inte kunde ta vår relation "to the next level" som man säger. Så jag har kört på på egen hand istället.

Eller nej, jag har faktiskt bytt ut CD-tanten mot en livs levande viktväktarkonstulent - ja, det är så jag kallar henne; konsTulent. För det är sannerligen en konst det där med viktväkteriet. Så mycket points och erbjudanden och stickor att hålla reda på ÅT ANDRA och man måste dessutom vara en jäkel på både plus, minus och att komma ihåg guldstjärnor, nyckelringar och you name it! Så konstulenten är väl värd att ta över platsen som min ledstjärna i VV-världen.

Nåväl. Idag var det dags för lektion nr 5 och jag hade laddat upp med ca 238 st finfina psykologiska försvar att använda mig av i samma stund som själva den kritiska vägningen skulle ske. Vi har ju faktiskt varit på konferens och jag har minsann inte snålat på konfekten, som man säger. Jag stegade alltså inte upp på vågen sådär beslutsamt som jag annars brukar göra. Snarare gjorde jag en "Barbapappa" och liksom flöt ut till en stor deg på golvet som sakta, sakta kletade sig upp för vågplattan.

Då säger konstulenten "Ja, det här var ju inte dåligt. -1,2 kg" MIIIIINUS ETT KOMMA TVÅ KILO PÅ EN VECKA OCH EN GULDSTJÄRNA PÅ DET!!! Så jäkla gött!!!

Det var alltså precis i detta ögonblick som det gick snett. För mig och därmed för hela klassen. Jag BLEV Tiffany Persson. Jag TOG ÖVER kan man säga.

Först berättade jag ju det här för ALLA som kunde tänkas vara intresserade eller som bara råkade möta min blick i bråkdelen av en sekund, eller om någon råkade sitta bredvid mig, eller kanske i närheten, eller i samma rum... Och förutom att jag pratade LÄNGE om hur bra det kändes att ha fått min första guldstjärna (-tre kg i VV-världen), så räckte jag upp handen en gång till när hon frågade om det var någon MER som fått en stjärna. Och sedan en gång till på slutet. Ifall någon av en händelse skulle ha missat att JAG fått en stjärna av renaste gull!

Däremellan pratade jag MYCKET om typ ALLT som konstulenten frågade om. Och JA, jag sitter längst fram på våra möten. FÖRSTÅS! Idag har jag en så'n där dag då jag kaxigt tänker att "om jag inte kan bli med barn, skall jag iallafall vara JÄKLIGT snygg". Iofs så är det ganska så många kilon kvar, men det tänker jag inte låtsas om. Det är kanske knäppt resonerat. Men lite kul också. Psykologiska försvar KAN vara riktigt underhållande. IDAG mår jag riktigt bra och tror uppenbarligen att jag äger viktväktarna. Och det känns helt ok.

Fast om jag fortsätter att dominera och bete mig som Tiffany Persson kanske det bara blir jag som sitter där tillslut... Ensam på torsdagsmötena. Jag, konstulenten och alla mina stjärnor. Åååååh, vilken tanke... Inte så dum...
//