Sunda Saring

Nu är det dags. Jag kan inte dra på det längre. Det går inte, därför att ingenting blir ens lite bättre av att dra på det. Bara sämre. Så nu är det dags.

Den enda gång som jag har haft en fullkomligt oproblematisk relation till mat och vikt var i samband med min graviditet. Det kan te sig fullkomligt bizarrt för den oinvigde, men då jag har dragits med diverse hormonella dysfunktioner under mitt vuxna liv, verkade det inte bättre än att graviditetshormoner var alldeles precis vad mitt hetsätarkynne behövde för att stänga ner. Och glad blev jag.

Dels blev jag ju glad över att jag faktiskt var gravid, vilket jag nästan hade gett upp chansen om efter fem år av fertilitetsbehandlingar av olika slag. Och som grädde på moset och lök på laxen ville det sig inte bättre än att jag fick lov att vara i ett för mig välsignat tillstånd i dubbel bemärkelse - bebisvälsignad och viktvälsignad. Precis som prologen berättar om, var jag en aktiv viktväktare 2005, vid tiden då jag blev gravid och en hel del kilon försvann i samband med det. Givetvis avslutade jag hela viktreduceringsprojektet när plusset blev ett faktum, men jag hade inte heller så fasligt många kilon kvar till målvikt. Under graviditeten samt sisådär en sju, åtta månader efter graviditeten hade jag inte tillstymmelse till viktproblem. Allt som allt gick jag upp tio kilo från befruktning till förlossning och det är ganska lite på mina 176 cm. När Almabäsen var tre månader fortsatte jag mitt viktväktande med hjälp av amningsprogrammet och dagliga turbopromenader och allt kändes lekande lätt - jag kände mig lekande lätt. Tjohoo! tänkte jag Det här skall jag vårda! Nu skall jag aldrig bli en tjockis igen!

Så sitter jag här nu. Elva månader och femton kilo senare. Jo, jag vet. Det är fruktansvärt. Och jag skulle nog kunna hitta tusen och en undanflykter. Bortförklaringar. Förmildrande omständigheter. Mer eller mindre medicinsk stödbevisning. Men allvarligt talat. Gör det mig smalare? Nä. Gör det mig gladare? Nä. Gör det att jag kommer i kläder i "normalsortimentet" i vårt storleksfascistoida butiksutbud? Nä.

Så nu är jag här. Nu är viktbloggen född. För min skull. Den här gången gäller ingen "metod". Ingen flygvärdinnediet. Ingen Fatkins. Ingen svältkur. Ingen GI-klubb. Inte ens points à la Viktväktarna.

Min linje är desto enklare. Lätt och rätt. Sunt och välavvägt. Jag skall äta mig mätt. Jag skall äta gott. Jag skall däremot välja bort onödigt och dåligt fett, godis och sötsaker. Och jag kommer att äta regelbundet. Välja lätta produkter framför feta men inte få panik om jag råkar bli bjuden på mat där jag inte kan kontrollera innehållet. Jag skall inte få panik därför att detta knappast är vardag. Och det är vardagen som jag skall få kontroll över.

Jag skall väga mig en gång i veckan. Och jag skall medvetet röra mig så mycket som möjligt, samtidigt har jag inte ambitionen att börja träna. Åtminstone inte i dagsläget. Detta eftersom jag aldrig har tyckt om att träna tidigare och då är det ganska osannolikt att jag plötsligt skulle börja göra det nu. Och om jag börjar med projekt som jag sedan inte fullföljer, kommer jag ganska snart att tappa sugen och det vill jag inte veta av. För om det är en sak jag har bestämt mig för, så är det att detta inte skall vara en metod. En fas. Minsta motståndets lag skall råda, på ett bra sätt.

Lätt och rätt.

Sunda Saring skall vara mitt mantra. Imorgon skall jag inhandla en personvåg och sedan kan nedräkningen börja.

Så. Du som känner för att göra mig sällskap i detta - som viktreduceringskompanjon eller som värdefull stöttepelare och peppare - hjärtinnerligt välkommen!