Insikt

Jag hade ett givande coachingsamtal för någon vecka sedan och ämnet för coachingen var min strävan efter att nå målvikten. Jag ville komma till rätta med den ojämna motivation som jag känner och liksom få en ordentlig skjuts i mitt viktreducerande.

Samtalet blev långt djupare och mer nära än jag kunnat föreställa mig. Genom samtalet hag jag kommit till insikten att jag under hela mitt vuxna liv på något vis haft två målbilder om hur jag vill se ut, hur min kropp skall vara. En medveten målbild och en undermedveten. Och de har varit diametralt olika.

Och drivkraften bakom den undermedvetna målbilden har varit så oerhört mycket starkare än den medvetna, vilket hela tiden dragit mig mot det jag som jag någonstans alltid trott har varit mitt sanna.

Målbilden, den dolda, bakomliggande. Sanningarna om mig själv som jag kämpat mot så tröstlöst länge. Stora Saring. Kraftiga. Rejäla. Bastanta. Kroppen som inga kläder i affären passar på. Min sorgliga sanning.

Många gånger har jag efter enträgen diet lyckats gå ner i vikt men väl där har det alltid känts som om jag är på besök. Som om jag liksom inte är värdig eller berättigad att vara smärt. Att vara nöjd. Att känna mig riktigt fin. Och så har jag kapitulerat och som av en okänd kraft dragits tillbaka mot den "sanna" bilden.

För det finns vinster för mig att välja den vägen. Förstås. Vinster som är rent ut sagt jävligt tunga att inse. Men de finns där, eller åtminstone har funnits där. Nu när jag är medveten om dem har jag också möjlighet att göra aktiva val där jag ger mig själv makten att bli den jag vill vara. Den jag verkligenverkligen vill vara.

Jag visualiserar mig själv i ett par apsnygga designerjeans i stl 31. Jag hade den storleken 2006, så jag vet att det är möjligt. Och jag vet att jag såg väldigt sund ut då. Jag vet också att det är möjligt för mig att både nå och behålla den vikt som jag verkligenverkligen vill ha. Och den vikten är inte 95 kg.

Och jag vet att jag kan välja att se ut så som jag verkligenverkligen vill se ut. Jag vet att jag kan välja att vara den jag verkligenverkligen vill vara. Och det är inte Stora Saring. Kraftiga, rejäla, bastanta Saring. Saring med kroppen som inga kläder i affären passar på. Nej.

Jag vill vara långa, snygga, smärta men inte magra Saring. Saring som har en kropp där det syns att jag burit och fött barn. Samtidigt, en sundfin kropp. En ganska mjuk mage eftersom jag aldrig kommer att välja att träna den hård eftersom jag är alldeles för bekväm för det. En mjuk, slank, kvinnokropp med markerade höfter, en rumpa som liksom hänger lite grand och bröst som förmodligen hänger ännu mer. En vuxen kvinnas kropp. En vacker kropp.

Och en kropp som man lätt som en plätt kan förtrolla femton år yngre med de underkläder och klänningar som jag inte hade råd med då men som jag faktiskt kan unna mig nu.

Jag ser mig stå där, i de där jeansen. En fin bild. En målbild. En sundrealistisk målbild. Nästa vår sommar är den inte längre min målbild. Då är den min självbild.

Lite mycket nu..

Jag har ett rejält inlägg i skallen. Mycket att fundera över och samtidigt mycket jobb som är ivägen när jag vill få ner funderingarna i skrift.

Jag återkommer inom kort.

Tjing!

Mäh!

Sunda Saring? Hur sunt är det att vara röksugen?! Det är ju helt knäppt. Jag har tjuvrökt en del de senaste gångerna jag kalajsat och som den gammalgamla (som i längelänge sedan jag var aktiv) nikotinist jag är, trodde jag att det liksom inte skulle få några konsekvenser..

Pah! Nikotinjävulen skrattar mig rakt i nyllet.

Inte för att jag kommer att börja röka nu. Nä, det vore ju oändligt korkat. Onödigt på något vis, efter ett tiotal år.

Men det är sinnessjukt hur lättriggat mitt system är på nikotin!

Nu skall jag nog lägga ner det där med feströkande tror jag.

Siffror

Resultat av mätning:

Jämförelse med resultat från den 17/8
Överarm: -1,5 cm
Byst: -1,5 cm
Midja: -1cm
Mage: +-0
Stuss: +-0
Lår: +0,5

Inte blir jag klokare.

Hur som. Jag kämpar vidare!

SKIT!

Okej. Rosé var visst inte GI trots allt. Eller också var det chipsen. Eller de där oststängerna som var så sagolikt goda att jag liksom krängde en hel hög utan att kunna hejda mig.

För idag när jag vägde mig efter första veckans - som jag ser det, ståndaktiga och hängivna GIande hade jag GÅTT UPP SEX HEKTO!!! Jag blev innerligt chockad.

Det har ju känts så bra! Och jag har verkligen känt på kroppen att det går åt rätt håll! Men tydligen kände jag heeelt fel.

SKIT!

Men jag ger fan inte upp. Och jag skall kontrollmäta mig för att se om det verkligen är så jävligt som det verkar.

SKIT!

Helgen så här långt

Jag har skött mig matmässigt i helgen med undantag från några nävar sourcream & onion-chips sent i natt. Mitt dåliga omdöme skyller jag helt på den ofantligt stora mängd rosévin som föregick chipsmofflandet. Rosévin är såååå GI och jag räknar kallt med att vinets syrlighet lätt tog ner lite av chipsens skyhöga GI-värde. Eller nåt sånt.

Idag har jag hur som helst ätit goda skramlade ägg och kryddig korv till frukost samt en portion kycklingwok till lunch.

Imorgon blir det tjänsteresa till Prag. Lite av en utmaning matmässigt, men det skall nog ordna sig.

Tjing!

Uppdatering

Ledningsgruppsmöte hela dagen onsdag - torsdag med en tillhörande finmiddag på kvällen. Fördelen med finmiddagar är dock att de där småportionerna sällan är sprängfyllda med kolhydrater. Jag menar två små mandelpotatischips i storlek med en enkrona är kanske inte så mycket att flippa ut över? Eller två matskedar mandelpotatispuré? Nä, jag flippade inte ut alls. Jag åt och njöt. Kolla här'a:


Lågtempererad lax med äpple & pepparrot¨
Lowtempered salmon with apple & horseradish
Riesling Trimbach, Alsace, Frankrike

Toast på sommarkantareller
Toast with summer chantarelles
Mad Fish Riesling, Howard Park, Margaret River. Australia

Röding med dill & ansjovis
Char with dill & anchovy
Mount Nelson Sauvignon Blanc, Capo di Sasso, Marlborough, Nya Zealand

Hjortkalv med säsongens svamp & havtorn
Calf of deer with mushrooms of the season & sea buckthorn
Côtes du Ventox, Delas, Rhône, Frankrike

En bit ost
Cheese

Jorgubb & Champagnesoppa med färska bär & sorbet
Strawberry & Champagne soup with berries & sorbet
Moscato d'Asti, Prunotto, Piemonte, Italien

Det ser ju mycket ut så här i skrift, men portionerna var som sagt yttebyttepyttiga och känslan var god då jag lämnade restaurangen.

Idag har jag ätit min obligatoriska makrill i tomatsås med en avocado till frukost. Till lunch blev det tacobuffé. Utan bröd. Förstås.

I helgen grillfest - även det skall gå att ordna fint i sann GI-anda. På onsdag vägning. Ja just ja, jag har ju börjat mäta mig också. Men det tänkte jag göra varannan vecka. Eller var tredje kanske. Får se.

Tjing!

Jahapp

Det är inte mycket att säga egentligen. Sex komma två kilo upp. Trist, men väldigt väntat och jag har ätit upp dem alldeles själv. Retligt.

Tänk om jag hade kunna skylla på någon? Att jag liksom hade varit tillfångatagen och blivit tvångsmatad med våfflor och scones.. Att min älskade make plötsligt blivit förvandlad till en bestialisk variant av en Feeder som med våld tvingat mig att uppfylla hans innersta önskningar om en riktigtriktigt stor kvinna. För då hade det ju liksom varit en annan sak.

Men, nä. Jag har felätit mig bort från mina tidigare framgångar och för att jag skall må bra med mig själv igen, måste jag rättäta mig tillbaka igen.

Men för att använda mig av ett av min fina chefs favorituttryck: Nu lägger vi det här bakom oss.

Jag kommer att vara fokuserad på de kilo som just ligger ligger bakom dagens matchvikt. Det vill säga det faktum att jag väger 6,8 kilo mindre idag än vad jag gjorde förra året vid den här tiden.

Jag kommer att vara ett riktigt läckerkex till jul. Ske min vilja.

Makrill och kycklingwok

Jag jobbade hemifrån idag. Kvinnan som skulle hålla i den planerade utbildningen ringde igår kväll och var tvungen att skjuta på det, så jag bestämde mig för att ta en liten sovmorgon och vara flitig hemifrån. Det har gått ganska bra. Matdagen har funkat okej och har sett ut som följer:

Frukost:
Dinkelmüsli med laktosfri mellanmjölk
Kaffe

Lunch:
1 Avocado
1 burk makrill i tomatsås (jag älskar makrill i tomatsås. Jag vet inte vad det är som är så speciellt, men jag älskar det. Och ja, jag vet att det luktar lite apa, men det får det vara värt- Kanske är det min förmodade järnbrist, vad vet jag, men det är liksom så plåtigt och gött)
2 ägg
1 tomat
1 klick majonnäs

Mellansnax:
Lite cashewnötter
två torkade aprikoser

Middag:
Kycklingwok med cashewnötter, broccoli, morot, groddar, vattenkastanjer, bambuskott, vitlök och lite grand woksås som jag hittade i skafferiet. Någon sojabaserad historia och inte speciellt söt.
Maken och dottern fick nudlar till.

Imorgon.. Uppdatera viktmätaren. Eller, dessvärre blir det snarare till att neddatera den, då det som sagt adderats ett antal kilon sedan jag senast var aktiv på den här sidan. Men hellre stirrar jag sanningen i vitögat än i brunögat. Nej men vad säger jag?! Det där blev ju helt fel. Hrm.. Nåja. Lite intressant skall det bli, hur som helst.

Ses imöra.

Stabilt

Det känns bra. Finfint. Stabilt. Fortfarande har jag inte masat mig ner till vågen, men det beror faktiskt bara på att jag har haft så snormycket att göra att jag helt glömt bort det på morgonen. Tunnelseendet på, så att säga. Och efter lunch väger jag mig ju inte - någon måtta får det vara på dumheterna.

Idag fanns det ganska få GI-vänliga alternativ i matsalens utbud, så det fick bli ett isterband. Eller en isterbandskorv? Ett isterbandstingest? Nåja, detta avlånga stycke ackompanjerades på min tallrik av vitkålssallad, rödkålsallad, coleslaw samt kidneybönor. Och så lite senap. Det låter kanske inte så, men det var gudoooomligt gott. Säkert fett så det förslår, men smakerna.. smakerna var underbara. Tack vare fettet förstås.

När jag kom hem upptäckte jag till min förfäran att maken inte tinat kycklingen till den planerade woken. Och Zetas ljusa fullkornsspagetti var dessvärre slut, så det fick bli tagliatelle med köttfärssås till mannen och dottern medan jag slängde ihop en katjoffig tonfisksallad av rester till mig själv. Och nu skall ni få veta hur förskräckligt experimentell jag kan vara. Säkert med betoning på förskräckligt:


Katjoffig tonfisksallad à la Saring
2 burkar tonfisk i vatten
2 msk kidneybönor
1 liten schalottenlök
2 msk Lallerstedts Bearnaise på burk
1 påse Mc Donalds äpplebitar, hackade


Detta katjoffades alltså upppå en balsamvinägerstänkt tillika saltochpepparfixad bädd av ICAs bistrosallad (fantastisk!) med tomatbitar. Nej, inte allt förstås! Det blev ju hur jättemycket katjoff som helst. Maken får således mumsiga frukostmackor imorgon. För gott blev det!

Imorgon kan jag inte heller väga mig, ty då befinner jag mig på utbildning i Lund hela dagen. Men på onsdag morgon skall jag göra mitt yttersta för att komma ihåg att uppdatera viktmätaren. Visst blir det lite av en cliff hanger nu va?

Sanningen

Scen: Stranden. Jag har tagit med dottern och hennes dagiskompis. Dagiskompisen har fyllt sex år och åldersskillnaden dem emellan på två och ett halvt börjar bli påtaglig. Kompisen ser det som sin stora uppgift att förklara för den lilla flickan hur saker och ting förhåller sig..

Dottern: Mamma, du har ju en bebis i magen.
Jag: Nej, det har jag inte.
Dottern: Joo! Det har du visst! Du har en bebis i magen!
Jag: Nej, jag det har jag inte. Det finns ingen bebis i min mage.

Kompisen tittar på mig och skakar lite förnumstigt på huvudet åt dotterns envishet.

Kompisen: Hon vet nog inte att vuxna blir större när de blir äldre.
Jag: Nej, så är det nog.
Kompisen till mig: För du är ju till exempel bredare nu än du var förut. Det är ju inte så konstigt. När vuxna blir äldre så blir de bredare och lite tjockare. Hon tror nog att du har en bebis i magen för att du har blivit bredare.
Jag: Ja, så är det nog..
Kompisen till dottern: Det är så här att när vuxna blir äldre så äter de mer och rör sig mindre och då blir de bredare. Din mamma äter helt enkelt lite för mycket!

Ridå.

Återgång

Jag har kommit fram till att jag inte vill fortsätta allmänblogga. Det känns tomt men rätt att ha stängt ner. Jag har också kommit fram till att jag vill fortsätta viktblogga. Därför att jag upplever att det faktiskt hjälper mig att håll mig på banan. På mattan. På rätt kurs.

Sunda Saring återvände för fem dagar sedan. I måndags var det återgång till verkligheten efter en slapp vår som långsamt (eh?) banade vägen för en total tokfrossa under semestern. En semester som bland annat bestod i tre veckors underbart, ljuvliga njutätande på Sicilien. Japp. Sicilien. Italien. Så långt bort från GI-land som man kan komma.

Men vet ni? Jag ångrar inte en millimeter! Eller så här: Jag ångrar inte ett hekto! För upp har jag gått. Rejält. Nej, jag ångrar dem inte därför att det tjänar ingenting till att ångra. Motivationen försvann all världens väg under våren och det kan jag liksom inte ändra på. Och semestern var den finbästaste jag upplevt i hela mitt liv och det vill jag faktiskt inte ändra på. Så mycket gott jag ätit och druckit! Och tro mig, på Sicilien går det inte att avstå pastan, brödet och riset. Det funkar liksom inte.

Men nu är motivationen tillbaka och jag njuter av detta faktum! Jag hade glömt hur mycket jag älskar makrill i tomatsås med avokado ackompanjerat av ett stort glas grönt te till frukosten på jobbet. Låter det äckligt? Det är det inte. Det är underbart. Och personalmatsalens buffémat gör det oftast väldigt enkelt att avstå från de snabba kolhydraterna. Jag ersätter dem med bönor, linser och annat gott. Och så massor av grönsaker tillsammans med obligatoriska köttet eller fisken.

Nästa vecka skall jag ta mig ner till vågen och uppdatera viktmätaren här på sidan. Inte roligt men samtidigt inte ångestladdat heller. Jag väger ju liksom det jag väger och endast jag själv kan ta mig neråt på skalan.

Jag är tebax! Hurra!

Inga böter

Jag har inte gått upp någonting av mitt slarv och ja, nu är jag åter på banan. Jag känner faktiskt ett behov av att viktnedgången börjar röra på sig igen efter ett långt uppehåll. Och den enda som kan ordna det är ju jag.

Så. Nya rätta takter!

Hur GI?

Semla. Potatisgratäng. Macka. Godis. Apelsinjuice. Läsk. Hur GI är det?
Nåja. Jag litar på att jag skärper till mig i veckan.

HAHA!

Minsann! Jag är duktigare än jag tror! Jag har inte gått ner någonting sedan vagnavtrillet! Och ni.. min finafina hejjaklack.. Åååh, vad ni är ljuvliga!

Barbamammas visdomsord gillar jag: Styrka definieras inte av antalet gånger vi faller utan av antalet gånger vi reser oss upp igen.

Tack!

Och jippie att fallet inte blev tillnärmelsevis så hårt som jag trodde. Jag behöver inte klättra om, bara klättra vidare.

Back on track

Det känns som om jag har skrivit de orden innan..
Det ville sig inte bättre än att jag fick någon slags extrem backlash och transformerades in till en riktig gottegris. Jag föll av GI-vagnen med ett brak kan man säga.

Men nu har jag skuttat upp igen, full av energi och tillförsikt. Jag skall nu bege mig till jobbets källare där den förskräckliga vågen finns och se konsekvensen av mitt förfall i vitögat.

Återkommer.

Rivstart..

Hm.. Jag har alltså kört rivstartsprogrammet under nästan två veckor och jag kan konstatera att det där riviga har lyst med sin frånvaro. Jag har gått ner ett kilo totalt under den tiden och det är ju inte så imponerande, om än det är alldeles lagom.



Jag tror att min kropp har ställt in sig på en förbränning på 0,5 kg/vecka, rivstart eller ej och då behöver jag ju knappast piska mig själv om det inte blir mer resultat än så här.



Så. På grammet tretton kilo totalt i viktnedgång och jag jublar! Nu återgår jag till en mer regelrätt GI-kost.



Allt går min väg.

2009 is da shit!

Felprogrammering

Det var en ansenlig tid sedan jag registrerade mitt matintag på GI-viktkolls hemsida men nu så här efter julen; trots viktnedgång, kände jag att det kunde vara bra att på riktigt skärpa till mig.

Så jag gick väl in där på hemsidan och upptäckte att man valt att renovera den lite. Inget fel i det, jag är på inga vis en förändringsmotståndare, men jag tyckte att det var väldigt märkligt att de även tyckts ändrat gränserna för hur mycket protein, fett o kolhydrater man får äta under rivstarten.

Jag har märkt under veckan att jag har haft svårt att hålla mig inom gränsvärdena, varje dag har jag överskridit, framförallt fettintaget och jag kunde direkt konstatera att det blivit lite mindre generöst. Och jag blev som lite störd över det där. Man kan ju inte ändra sådär bara, när ursprungsmodellen uppenbarligen fungerar!

Och det gick en dag och det gick två dagar och det gick tre dagar och så vips! likt professor Baltazar kom jag på det. Det är ju inte de generella ramarna som blivit snävare.

Det är ju mina. Eftersom jag har blivit mindre!

Tolv kilo mindre.

Snacka om felprogrammering. Så nu fattar jag! Förlåt GI-viktkoll, jag är inte arg längre.

Alles gut.

Rivstarten känns bara bra så här långt och inte det minsta rivig. Jag har lite problem med frukostarna då jag börjar jobbar redan vid 06.30. Har aldrig varit hungrig tidigt på morgonen. Jag har bestämt mig för att inte vara så hård mot mig själv, så jag äter lite mindre än vad jag egentligen borde.

Imorse blev det en burk makrill i tomatsås (en favorit!) och en halv liten burk keso samt grönt te.

Till lunch blev det Wallenbergare och bulgurfylld paprika med pizzasallad + rödkålssallad. Och efter det grönt te som jag skall hämta.. nu!

Sådärja!

Jag känner mig glad, pigg och effektiv. Bäst att surfa på vågen - jobbajobba!

Holy Quinoa!

Ja, alltså, som GI-trogen kan jag ju omöjligt använda uttrycket "Holy Macaroni" så Holy quinoa!!! Jag har gått ner i vikt under julen!!! Hur detta är möjligt överskrider min fattningsförmåga.

Hur? Hur? Jag har ju för fasen ätit chips! Och godis! Och druckit läsk! MED socker! Hur? Hur?

Hursom. JIPPIIIIIIIE!!!

Nu har jag fler tappade kilon bakom mig än framför! Sa jag Jippie?
JIPPIIIIIIIIE!!!