Att våga gå uppför stegen

I juni 2007 befann jag mig av olika anledningar plötsligt mitt ute i den norska vildmarken tillsammans med en grupp människor från olika delar av världen. Mitt ute i vildmarken fanns, förutom denna diversifierade grupp människor även några vildmarksmän samt skyddsutrustning och rep. Väldigt mycket rep. Högthögt upp i högahöga träd.

Jag förstod egentligen inte att jag var rädd förrän efter en lång stund. Försvar är bra på det viset. Nej, jag förstod inte att min plötsliga regression till fjortonårsåldern med ihärdigt tuggummituggande, himlande med ögon och idiotförklarande av hela evenemanget egentligen bara var förtäckt skräck.

Tur då att jag har en liten aning självmedvetenhet. Ty när jag för tredje gången hörde mig själv säga Asså, mig får de inte upp i de där jävla träääden, det kan de fan glömma! var det som om jag vaknade till. Och då skämdes jag. Så jag tänkte om. Jag tänkte vafan, fegis. Är du rädd för träden? Tror du att de skulle ha en sådan här bana om det var farligt? Tjockare och äldre tanter än du har gått den här banan. Hur farligt är det att prova? Man kan säga att jag försökte få mig själv på lite bättre tankar. Men det var inte min förtjänst att jag tillslut faktiskt befann mig där högthögt uppe i luften och med adrenalinet pumpande passerade hinder efter hinder.

Det var en av vildmarksmännens förtjänst.

Efter att han muntligt presenterat banan för oss sa han mycket lugnt och fint: Syftet är inte att ni skall klara banan. Syftet är att ni skall våga utmana er själva. Inte tävla mot varandra. Det kan vara en större bedrift för en person att ta sig upp för den där första stegen, än vad det är för en annan att klara hela banan.

En större bedrift för en person att ta sig upp för den där första stegen..

Den gången tog jag mig upp för stegen. Jag tog mig igenom banan. Och jag skrek som en lycklig gris när jag slutligen svischade nerför linbanan.

----------------

Jag är inte en person som springer.

Jag har aldrig varit en springande person. Det har varken legat i mitt intresse eller för min personlighet så att säga. Jag brukar nämna mina klena knän och stora bröst som tungt vägande(!) skäl, om det någon gång kommer på tal. Men sanningen att säga så handlar det snarare om att jag känner mig så fruktansvärt fel när jag springer.

Jag känner mig klumpig och ful och osmidig och hela mitt självförtroende liksom krymper ihop till ett litet russin. Och med springning menar jag all springning. Om det så är på väg till bussen. Jag blir mer eller mindre knäckt av att behöva springa.

Allt i springväg som jag tagit mig för i livet har också blivit totala fiaskon. Sextiometersloppen i skolan gav jag upp så snart någon endaste sprungit om mig och då detta brukade ske inom fyra meter sprang jag nog aldrig egentligen ett helt sextiometerslopp.

Joggning försökte jag mig på tillsammans med min familj någon gång i mellanstadiet, men som jag minns handlade det om några plågsamma rundor och sedan rann det ut i sanden. Men jag minns att jag tyckte om mina rödvita joggingkläder i stretchfrotté. Och mina Lejon-skor.

Orientering försökte jag mig också på. Det slutade i total katastrof. Jag sprang vilse. Det började åska. Och ösregna. Jag kissade ner mig och fick sitta på en plastpåse. I familjen Larssons fina bil. Förnedringen var total. Jag orienterade aldrig mer efter det.

Så. Jag är inte en person som springer.

Ikväll har jag trotsat min egen föreställning om mig själv. Jag har varit ute på en powerrunda på knappa halvmilen. I mörker och höstkyla. Och ta mig tusan. Jag har sprungit. Små micropassager, men sprungit har jag. Upprepade gånger. Upprepade microgånger. I konstiga kläder och för liten jacka. Och med dyrskor som visade sig ge småsmå vattenblåsor längs hälarna. Men jag har sprungit!

Så. Idag, om någon gång, har jag tagit mig upp för stegen.

Linbanan i Norge är ingenting mot denna jag just klättrat upp till. Nu står jag och tittar på den ouppnåeliga väg som ligger framför mig och tänker hur skall detta gå. En omöjlighet.

Men det makalösa första hindret är avklarat. Jag har klättrat uppför stegen.

En milstege.

Jag har sprungit!