Framåt, vidare!

Måndag Stockholm: Jobb och budgivningsdramatik på finhuset, dålig sömn
Tisdag Stockholm/Malmö: Jobb, budgivningsdramatik, vinstchock, kontraktsskrivning, flygresa till Malmö, dålig sömn
Onsdag Malmö: Ledningsgruppsutveckling, middag, dålig sömn
Torsdag Malmö/Köpenhamn: Ledningsgruppsutveckling, studiebesök, flygresa till Warszawa
Fredag Warszawa: Jobb, mammabesök, shopping, middag
Lördag Warszawa: Shopping, middag, jazzklubb
Söndag Warszawa: Shopping, TRÄNING!!! 30 minuter intervallträning på löpbandet. Ser nu fram emot en lugn eftermiddag/kväll på hotellet.

Imorgon bär det av till Krakow för mer jobb och trevliga möten med kollegor från runt om i världen. Blir i Krakow ända till torsdag med en inte helt igenom fullspäckad agenda, så det lär bli gott om tillfällen för träning.

Och nu har jag tagit ett omtag, jag har vänt ur svackan. Träningskläderna är inte bara packade utan med för att användas. Jag har dessutom mildrat mina egenkrav. Jag pressar mig för hårt ibland och det håller inte i längden. Jag dukar under när jag inte orkar leva upp till dem om de yttre omständigheterna ruckas. Och då blir det backlash av alltihop.

Samtidigt är det så onödigt att jag gör sådär; kommer in i det gamla alltelleringettänket. Kör stenhårt eller inte alls. Det är ju bättre att springa 20-30 minuter med tät regelbundenhet än att köra ambivalenta långpass varannan vecka, typ. Så är det bara. Så. Kraven ner och närvaro i nuet. Fokusera på alla bra val jag faktiskt gör istället för de fantastiska superval och överprestationer jag inte riktigt förmår mig göra.

Så regelbundenhet är målet. Inte att hela tiden springa längre och snabbare. Nej. Regelbundenheten, rutinen är viktigare. Jag springer för att jag mår bra av det. För att det är bra för mig. Inte för att pressa mig själv till stordåd. Det viktigaste är att jag springer.

I början av nästa år kan jag dessutom se fram emot att springa i en väldigt vacker skog. En väldigt vacker skog, alldeles precis i närheten av det vackra hus som skall bli vårt. Bara en sån sak.

Omtag gjort. Nu: framåt, vidare!

Förkylning..

..gör inte saken bättre. Av träning blir det intet. Men det är som ni säger, jag har bestämt mig. Jag vet åt vilket håll jag skall gå. Framåt!

Tack för ert stöd, det betyder väldigt mycket.

Knäpptänk och PMS-svacka

Massor av jobbresor, börjajobbastress och PMS är inte bra igredienser i mitt inre liv och mitt fokus tappar riktning.
Jag är inne i en svacka med knäpptänk och felval. Har valt bort löpning till förmån för soffan och extramackor (frallor med massa smör och kaviar och ost. Jojatackarjag..) Och dumlekolor.

Se! Jag kan också göra fel!

Men jag skall aldrigaldrigaldrig tillbaka till mitt gamlajag och därför måste jag bryta nu.

Problemet är att jag känner mig lite vilsen. Strategivilse. Verktygsvilse.

Jag tycker ju om att få hjälp av mina soppverktyg. Det passar mig så bra! Bra att ha på mina resor och enkelt. Behöver inte tänka. Planera. Jag tänker och planerar annars helahela tiden. I jobbet. Hemma. Så jag tycker så väldigt mycket om att rätta till ett felsteg med soppa.

Men nu har jag plötsligt gått och blivit motionist. Löpare. Ja, faktiskt. Identifikationen börjar mer och mer sätta sig: jag är en sådan som löptränar. Jag springer.

Och jag  vill hålla kvar vid den. Ja, jag vill faktiskt förbättras. Nå framsteg. Och jag har märkt att jag är en känslig rackare när det kommer till energipåverkan. Precis som jag är känslig för hormonpåverkan och sockerpåverkan.. Jag behöver liksom energiintag och kolhydrater för att orka prestera. Och det rimmar dåligt med VLCD.

Vilse som sagt.

Kan ni hjälpa mig att bena? Hjälp mig tänka. Hjälp mig få perspektiv, fokus och kraften tillbaka.

Och jag fattar trögt!

NU gick det plötsligt upp för mig: Det var ju för tusan min bästa tid hittills!
Tjohoo igen!!!

I DID IT!

Distans: 3.24 km
Tid: 00:18:23 (20 min den 2/8)
Medelhastighet: 10.57 km/t (9:72 den 2/8)
5:41 min/km
Kcal: 231 kcal

Konditionsvärde: 43 ml O2/kg/min (Bra!)

Dagens mat:
- Slarvade med frukosten, det blev bara en latte av mellanmjölk på jobbet..
- En bra, vegetarisk lunch med böngryta, grönsaker och en stuvad potatis
- Ett päron och ett äpple till mellanmål
- Kycklinggryta med cyrry, banan och paprika, koksmjöl, matlagningsgrädde o hönsbuljong. Mycket kyckling. Jasminris, ca 1,5 dl.
- En stund innan löprundan tog jag en halv Paulun-bar som jag fick i samband med Iform-loppet. Äckligt söt men det var nog bra. 1,5 glas vatten.

TJOHOOOOO! Det gick utav bara farten! Och jag tog ut mig genom att tokspringa sista lilla uppförsbacken. swoschswosch framåtframåt, all kraft framåt!

Och nu när jag sprungit lite andra banor, längre distanser och mer uppför, märker jag att den här rundan är ganska mycket nerför.. Det har jag inte alls märkt tidigare, men säkert 1/5 av rundan är från svagt till starkt sluttande. Så det kan vara läge att utmana mig ytterligare snart.

Men jag skall faktiskt köra den här 3.24 km-banan ett tag till. Ge mig själv möjlighet att njuta över att det går lättare. Inte pusha mig själv till det yttersta helahela tiden. Så ett tag till håller jag fast vid min Gärdetrunda. Men snart nog ökar jag. Då blir det femkilometaren som blir vardag. Och trekilometaren baklänges. Kanske en femkilometers och två "baklängesrundor" i veckan. Vad tror ni?

Tjoho!

Ps. Och RosaMilton; min förebild och superpeppare: TACK för kostråden i förra inlägget! Det är precis sådana insidertips jag behöver!

Just DO it!

Efter ett fantastiskt fint Tinselbröllop med vacker vigsel, god mat och dryck, fina tal och bra dansmusik är jag onekligen lite sliten fortfarande. Trots att jag var toastmistress och därmed tog det väldigt lugnt med alkoholen under middagen. Det är väl åldern antar jag. Och det att anspänningen släpper.

Nu sitter jag här och försöker uppbåda kraft och energi för att dra på mig löparstassen och ge mig ut en trekilometare. Det känns trögt.

Jag har tidigare ikväll surfat runt för att försöka tillägna mig lite kunskap om bra mat för löpträning men det känns som om jag helt enkelt har svårt att fatta. Finns det någon av er kära läsare som kan ge en kortfattad beskrivning av grundprinciperna för mat och löpträning så blir jag tacksam; hur äter ni, vad äter ni och när äter ni?

Känns som om jag inte alls lyckas ladda upp energi som jag borde. Men det är kanske bara ett försvar, vad vet jag.

Nä va tusan. Nu drar jag ut. Det är ju bara att göra det. Går det trögt så får det göra det. Huvudsaken är att jag tar mig ut.

Just DO it!

Lunchrunda

Gav mig ut på en lunchrunda. 2,8 km och lite mer backar än vanligt. Tuuuuungt. Och jag klarade inte hela banan på 3,25 km som jag tänkt mig. Men ändå, jag har sprungit mig trött och svettig. Jag är nöjd att jag gav mig ut och att jag gjorde mitt bästa, dock inte nöjd med resultatet.

Distans 2.78 km

Kaloriförbrukning 197 kcal
Hastighet per km 9,5 km/t
Tid per km 6:19 min/km
Konditionsvärde: 39 ml O2/kg/min vilket betyder att jag halkat ner från bra till average igen. *morr*
 
Jag behöver äta bättre. Mer energi måste in om jag skall orka ladda ur. Så enkelt är det. Imorgon blir det motion i form av dans på bröllop, det ser jag fram emot!

Stolt trots formsvacka

Jag var beredd att bryta efter första kilometern. Tryckande åskkänsla i luften, en trasig mp3-spelare och en kropp som kändes som om den vägde 100 kg fick mig nästan på fall. Särskilt det där med musiken. Jag har blivit beroende av Mando Diao som energikälla helt enkelt och utan dem blev trängseln, den tryckande värmen och min egen andhämtning besvärande påtaglig. Och banan är bra mycket backigare än vad min Gärdetrunda är. Så jag började tänka feltankar. Neggouppmaningar började göra sig hörda. Äsch, ge upp. Det skall ju vara roligt att springa, det här är ju bara hemskt. Jag kommer ändå aldrig att orka springa fem kilometer under de här förutsättningarna. Jag skiter i det. Måste stanna.

Men jag lyckades fokusera. Tänka på hur kroppen verkligen kändes. Obehagligt? Ja. Gör det verkligen ont? Nej, inte egentligen. Är det farligt? Nej. Klarar jag av att fortsätta? Absolut. Så ny fokus. Tänk att jag gör detta. Springer fem kilometer. Det är ju fantastiskt. Jag har inte ens börjat närma mig min fulla kapacitet. Det är bara att fortsätta. Allt är som det skall vara. Så visualiserade jag målet framför mig. Såg mig själv springa över mållinjen med vetskapen om att jag hållit det löfte som jag gav mig själv vid Vårruset: nästa femkilometerslopp skall jag springa hela vägen.

Samtidigt drog jag ner på ambitionen. Det var uppenbart att jag inte skulle klara av att springa på 31 minuter. Inte en möjlighet. Så jag saktade ner. Gav mig själv chansen att hitta kraften igen, balansen. Och energin som kom över mig på upploppet var fantastisk. Jag sprang verkligen över mållinjen även om benen, ja hela kroppen skakade när jag väl stannade.

00:32:02 blev så sluttiden för Iform-loppet 2010. Nästa år kommer min tid inte bara vara betydligt bättre, jag kommer att springa milen istället för fem kilometer och den vetskapen gör mig glad. Och förväntansfull.

Samtidigt. Som finvännen sa efter sitt eget avslutade praktlopp: Det är ju faktiskt rätt fantastiskt; detta är mitt tredje femkilometerslopp i år och jag började löpträna i april från att aldrig tidigare ha sprungit.
Och jag kan inte annat än relatera: Detta var min andra femkilometersrunda någonsin och jag sprang mina första stapplande steg någonsin den 17/5 i år.

Jag borde inte lägga någon energi på att gräma mig över en minut hit eller dit. Jag bör vara både stolt och nöjd med min insats. Och när jag tänker så, när jag höjer mig lite över det där förbenade målfokuset som likväl kan vara en black om foten som en fantastisk drivkraft så kan jag känna det. Jag kan se hur långt ifrån min gamla livsstil jag faktiskt har kommit. Så. Jag är både stolt och nöjd.

Ja, tamejtusan!

JAG GJORDE DET!!!

Ikväll sprang jag mina första fem kilometer!!!

Tid: 31 minuter
Medelhastighet: 9.62 km/t
Energiförbrukning: 352 kcal
Antal steg: 7326
Konditionsvärde 42 ml O2/kg/min (jag har därmed gått från average till bra sedan senaste löprundan på tre kilometer)

JIPPIEDIPPIEDOOOOOOO!!! Och på onsdag är det Iform-loppet. Nu vet jag att jag klarar det.
Hurra!!!

Back to reality..

Första rundan

Ikväll, alldeles justprecis på sekunden samtidigt som maken satte på den där filmen med Bruce Willis som vi skulle kolla på, bestämde jag mig. Nä. Nu jäklar skall jag springa. Jag kan omöjligt dra på det längre. Filmen får vänta.

Så. På med utrustningen och ut i spåret. Det blev min vanliga trekilometare som vid närmare undersökning visade sig vara dryga 200 meter längre än vad jag tidigare trott.

Och det var tungt. Tungtungt. Samtidigt var viljan att klara hela rundan starkstark och varje gång en antydan till medvetenhet om blybenen gjorde sig påmind smilade jag upp mig och gick in i musiken. Ja, jag log stort och danssprang bort knäpptankarna som knappt ens vågade visa sig till slut. Det funkade hur fint som helst! Sista biten upp för backen spurtade jag minsann.

Distans: 3,24 km
Tid: 20 min
Km/h: 9,72
Kcal: 226

Konditionen är bra mycket sämre än för fyra veckor sedan, men viljan och övertygelsen att jag kan är starkare än någonsin så resultatet blev över förväntan. Och även om jag var trött när jag kom innanför dörren, var jag långt ifrån död.

Om åtta dagar är det Iform-loppet. Då skall jag springa fem kilometer för första gången i mitt liv. Det ser jag fram emot!

Vettiga val och goda cirklar

Det blev minisemester till Skåne istället, utan CK och löprundor men med massor av finmöten med älskade saknade och väl utnyttjad semestertid. Hur bra som helst. Och extrakilona är i stort sett borta redan, gu vet hur det gick till men så är det iallafall.

I kommentarerna till förra inlägget skriver Carina "Men är det inte en ond cirkel att hamna i då, att äta och dricka gott på semestern och sedan komma hem och äta pulver istället för mat i två veckor (även om det nu är kombinerad kur)?


Jag undrar verkligen. Om pulver kan kännas som en positiv cirkel, istället för att äta vettigt som du gjorde förut, med GI och allt vad det var?"
 
Jag tror att jag förstår att man kan se det så. Och oavsett, tack för att du frågar det du uppriktigt undrar. Jag skall försöka mig på ett svar.
 
För det första vill jag klargöra: jag äter vettigt och sunt. Mycket GI-inspirerat med fibrer och goda gryn, undviker socker och snabba kolhydrater. De dagar jag äter pasta drar jag ner mer på fettet och så vidare. Dessutom äter jag lagom stora portioner idag och är noga med att äta lugnare och vara mer medveten inte bara om vad jag äter, utan också hur.
 
Detta är den absolut största delen i den livsstilsförändring jag har gjort. Och såklart det faktum att jag har börjat motionera aktivt. Jag har i grunden förändrat mitt sätt att förhålla mig till mat, dryck och motion, eller snarare, jag har i grunden förändrat mitt sätt att förhålla mig till mig själv och min kropp.
 
Samtidigt. Att börja med Cambridgekuren är ett av de bästa beslut jag någonsin har fattat. Dels tycker jag om sopporna - det är helt enkelt gott. Men framförallt är det ett verktyg som hjälper mig att hålla balansen och jag är övertygad om att jag kommer att hålla fast vid detta verktyg i resten av mitt liv.
 
Verkligen inte varje dag eller varje vecka eller ens kanske varje månad, men så här i början av mitt nya liv kommer jag nog att använda dem oftare för att lära mig att balansera in- och utflöde av energi. Det faktum att jag kommit igång med träning lär i sig fungera som ett fint balansverktyg och då behövs inte CK-sopporna, men det känns tryggt och bra för mig att veta att de finns där.
 
Och jag kan inte låta bli att undra, om du hade haft en kollega som emellanåt tog en varma koppen till lunch, eller en viktväktarportion för micron, eller om hon valde att ta en liten sallad till lunch för att balansera in- och uttag av energi just den dagen, eller den veckan eller kanske som en konsekvent linje; skulle du då tycka att det var en ond cirkel? Skulle du tycka att den där kollegan inte tog hand om sig och åt vettigt? För det är justprecis så jag använder Cambridgekuren.
 
För min del är det enkelt. CK hjälper mig att hålla mig på rätt väg. Jag har haft ett rubbat ätbeteende i hela mitt vuxna liv och aldrig, aldrig tidigare har jag känt mig så sund och stabil som nu. Jag har ett aktivt konsekvenstänkande och har i stort sett helt slutat med skuld och skamtänkande. Väljer att vara snäll och förlåtande mot mig själv istället för den destruktiva allt-är-förstört-så-nu-skiter-jag-i-allt-mentaliteten som jag dragits med tidigare. Snäll och förlåtande men ansvarstagande och beredd att välja om och välja rätt om jag valt lite oförsiktigt ett tag.
 
När jag nu varit på semester i tre veckor mår jag inte dåligt över att jag lagt på mig några kilon. Jag valde själv att inte fokusera på vikten under resan och utan att veta kan jag gissa att det är ett ganska vanligt semesterbeteende. Det är däremot viktigt för mig att snabbt bli av med de där extrakilona. Anledningen är att jag helt enkelt inte är tillräckligt cool med min nya livsstil och min kropp ännu. Jag är fortfarande rädd att falla in i mina gamla mönster och plötsligt sitta där med tjugo kilo extra. Jag behöver fortfarande ha garden uppe.
 
Därför vill jag ha snäva marginaler. Därför vill jag att korrigeringen går snabbt och enkelt. Och det gör den med hjälp av en pålitlig handbroms i form av Cambridgesoppor, men framförallt genom en sund vardagskosthållning och motion.
 
Din fråga är visserligen ställd som om Cambridgesoppor står i motsats till en vettig kosthållning vilket är en vinkling jag inte ställer upp på, men hur som helst är mitt svar ja. Jag ser verkligen mina cirklar som positiva och jag är stolt över hur jag väljer att leva: sunt, gott och vackert.
 
Och så ett litet förtydligande: Jag äter alltså inte Cambridgepulver, jag dricker Cambridgesoppa  ;-)