Idag gäller det. Jag skall göra mitt första gympingpass på kanske.. sisådär.. fem år. Om det räcker.
Jag har inte så bra koordinationsförmåga, se. Eller jo, när jag får hitta på själv kan jag koordinera som värsta Lanefeldtar'n men när någon står framför mig så blir det ju ändå så att jag först måste spegelvända alla rörelser och sedan få ut dem i mina länder. Och då kan resultatet lätt bli lite knasigt. Jag är övertygad om att detta har att göra med min fantastiskt illa utvecklade spatiala förmåga för det gååår bara inte!
Det värsta. Det a b s o l u t v ä r s t a är när någon fit aerobicsjänta lägger huvudet på sned och tittar på mig med vitt uppspärrade ögon och med mild röst säger: Men jag hade också det svårt i början. Det är bara att träääna så kommer du snaaart att klara det fint. Jag looovar. Du kan träääna!
Nej. Det kan jag inte. Därför att jag trasslar in mig. I mig själv. OKEJ?!! JAG BLIR HELT TILLKNYCKLAD OCH IHOPTRASSLAD ELLER OCKSÅ SNUBBLAR JAG PÅ MINA EGNA FÖTTER ELLER HALKAR PÅ MIN AV STRESS FRAMKOMNA SVETTPÖL! OKEJ?!!
Och det slutar alltid med att jag regredierar till en ålder av femochetthalvt och lämnar passet med tårar rinnandes längst med kinderna.
Efter en kvart.
Så jag kommer liksom aldrig till den där fasen som kallas träääna.
Men nu tänker jag annat. Jag tänker bättre tankar! Gymping är ju inte aerobics. Gymping är gymping och jag kan ju åtminstone ge det en chans.
Och numera är jag ju idrottskvinna. Motionär. Det var jag ju inte förr. Så det går nog.
Wish me luck..
Inlägg
6 kommentarer:
Luck!
Fast du behöver det inte. Du FIXAR det! För du är så bra och cool!
"Step-up" säger jag. För när man vandrar runt och upp och ner på sin lilla bräda så blir det inte alls lika obehagligt uppenbart när man tappar koordinationen, eftersom man inte förväntas vara en del i en massa som rör sig många steg åt ena hållet och många steg åt andra hållet. Och då orkar man kämpa vidare utan att regredera till femårsstadiet. (Tänk om man kunde regredera till tiomånadersstadiet i stället - har någon hört talas om en bebis som ger upp det där med att lära sig gå? "Persistens" kallar jag det!) Jag har aldrig fått till det med aerobics av just den anledning du presenterar, men med step/step-up har jag haft jättekul. För man lär sig faktiskt när man kommer över tröskeln (häpp) fast man är en rätt hopplöst okoordinerad typ. Och vilken kick man får när det går!
Gå dit och visa dem hur det ska gå till!
Jag trodde jag hade bra koordinationsförmåga, men antingen är det åldern eller vikten eller bara det otränade stadium jag befinner mig i i största allmänhet - för senaste gångerna jag varit på Friskis-pass har jag också trasslat in mig och känt mig allmänt förödmjukad. Men artig som jag är går jag inte förrän det är slut och sen blir jag ARG för att det ska vara så krångligt - varför ska man byta rörelse efter 8 repetitioner och sen efter tre nya rörelser göra samma igen x 3? Kör samma rörelse 8x3 så har man en sportslig chans att hänga med, och gå sen till nästa.
För att inte tala om när man väljer baspass, för jag vill inte ha hopp, och så står det nån käck böna där framme och säger "men jag la in lite hopp ändå för ni är ju så duktiga!". Men hallå - det har väl inte med saken att göra? Jag ska inte hoppa pga slitna knän och tung byst - inte för att jag är en oduktig människa.
Nä, gå in där och rensa upp lite, Saring! *viftar med pompoms*
Fast det är ju tyvärr sant.
Bara man stannar kvar och träääänar så blir det bättre.
Skit i alla andra, du är vackrast och bäst. Och gör du inte precis likadant som instruktören, så spelar det faktiskt ingen som helst roll!!! Du är där för att träna inte för att göra perfekta moves.
Kramar
ååh, raringar vad ni är LJUUUVLIGT GÖLLIGA OCH PEPPIGA!!! TACK!!!
Jag fattar inte varför aerobicsinstruktören inte vänder ryggen åt klassen så som en danslärare gör. Då behöver man ju inte spegelvända i huvudet - MYCKET ENKLARE FÖR ALLA!!!
Och NEJ, det har INTE med spatial förmåga, för min spatiala förmåga är lika usel som din ;-)
Puss
Skicka en kommentar