måndag 17 maj 2010

Omvälvning

Helgen som gått har varit enastående fantastisk. Älskade vännen R kom för att bli födelsedagsfirad och det blev han också med råge. I fredags med skaldjursplatå och Champagne, i lördags med picnic i Rosendals trädgård och efterföljande nattrumling på stan. I söndags var vi trötta men tog oss ändå ut på min åttakilometers favoritrunda runt Djurgården för att sedan texmexa och se på film.
En inte helt igenom nyttig helg, men som synes inte heller helt igenom onyttig.

Och under den där åttakilometers snabbrundan i "joggingjeans" och springskor lärde R mig att jogga. Jo. Det är sant.

Min rena övertygelse genom livet har varit att jag inte kan springa. Det går liksom inte, har jag tänkt. Jag får ont i kroppen, tryck över bröstet, håll och panikkänslor. Inte skönt, inte skönt alls. Min självbild har varit att jag är en jäkel på att gå med spänst men värdelös på att springa. Egentligen oavsett vikt, även om det självklart är ofantligt mycket tyngre att springa omkring med nittio kilo än sjuttio.

Så plötsligt fann jag mig alltså joggandes tillsammans med min fina och högt saknade vän. Inte alls länge, säker bara några hundra meter, men för mig var det fullkomligt banbrytande omvälvande. Och det var alltså inte jag som  bad att vi skulle sluta springa - det var R!

Jag kan alltså jogga. Det var till och med lite skönt.. Liksom sviktigt på ett gött sätt.

Så ikväll, efter hemkomst från dagstrip till Warszawa och nattning av dottern blev det omgående tejpning av fötter (nej, jag har inte köpt nya skor ännu) och springskor på-. Gamla sunkkläder fick duga men det gjorde fullkomligt detsamma! Kvällen var sommarljum och alldeles underbar och humöret blev på topp så snart jag kom utanför dörren.

Djurgårdsrundan, åtta kilometer även ikväll alltså. Och denna gång - med joggning i längre och kortare sjok! Jag tror faktiskt att jag joggade sammanlagt 2 kilometer och det är mer än jag sprungit under hela mitt vuxna liv.

Min förra regelrätta Djurgårdsrunda med enbart powerwalk gick på 1 timme och 11 minuter
Idag var jag hemma efter 1 timme och 5 minuter. Alltså har jag tagit in 6 minuter på åtta kilometer.

Jag är nöjd, stolt och.. omvälvd.

6 kommentarer:

Tinselflickan sa...

Hurra!!! Heja dig Saring, vad du är tokbra!!

RosaMilton sa...

Fy katten vad du är bra! Du klarar allt verkligen! Det roligaste med att springa (om man nu gillar naturen:)) är att man kommer mycket längre och hinner se mycket mer än när man bara promenerar! Plus att det känns härligt efteråt! Det är ett perfekt sätt att starta på som du gör. Varva mellan att gå och springa och öka successivt!

Saring sa...

Tack tjejer! Ni skall veta att ni är fantastiska inspiratörer för mig båda två.

Och Rosa, jag har ett inlägg på lut om det här med målsättning som skall till att formuleras. Jag tänkte nämligen på dig när jag sprang och liksom märkte hur jag vacklade i min egen övertygelse om min förmåga. Och hur uppenbart påverkad min ork blev av hur mina tankar gick och var jag valde att fokusera blicken. Så tänkte jag som sagt på dig och att du nog har lite kloka saker att komma med i den där mentala träningssfären.

Nåja, Ikväll hägrar sängen, men snart så kommer det lite mer strukturerade tankar!

Tingeling sa...

YES!!! YES YOU CAN!

Jag är superduperstolt över dig, Sara! Verkligen!
Och så förstår jag precis vad du skriver om dessutom. För jag har varit precis som du, jag har alltid sagt att jag inte KAN springa. Jag har trott att jag typ DÖR om jag springer, att det inte går, rent fysiologiskt och praktiskt och logiskt och konkret och alltihop. Men så en vacker kväll bara prövade jag, lite sådär "i smyg" när ingen såg.
Och insåg att jovisst. JAG KAN. Även om jag fortfarande inte är någon joggande typ så KAN jag. Och jag NJUTER. Även om det blir små och korta sträckor, ofta intervall.

YES, YES, YES.
YES WE CAN!

Saring sa...

Tjohooo! Yes we caaaan!!! Och jag är stolt över DIG!

Isidor sa...

Hmmmm.

Jag vill minnas... Jag är inte säker men...


Sa jag inte ganska precis det där?

Du kan.

Jag visste hela tiden!