Siffror och perspektiv

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4
Kilo till målvikt: 23

Vägning på Viktklubben den 11/5
Vikt: 70,7 (-20,3 kg)
Midja: 81 cm (24,5- cm!!!)
BMI: 22,8 (-6,6)
Kilo till målvikt: Inga

Nej, just så. Jag har faktiskt inga kilon kvar som jag måste gå ner. Det är kontentan av dagens möte med Lena. Vid mitt första möte hos henne konstaterades att min målvikt skulle ligga i spannet mellan 69 och 71 kg. Idag vägde jag 70,7 och har således nått mitt mål.

För så här är det. Helga har en poäng. Jag vill inte hålla på och jaga siffror för sifferjagandets skull, så varför gör jag det? Jag ser mig i spegeln och är ju lycklig över det jag ser. Jag provar kläder som inte bara passar, utan som sitter snyggt. Jag känner mig lätt och fylld av energi. Så vad är det jag jagar?

Som jag nämnt mer än en gång är jag en mycket målfokuserad person. På gott och ont, samtidigt. Jag har visualiserad de där siffrorna på vågen och alla siffror som inte är dem, har därmed varit fel siffror och således också på något vis ett litet misslyckande, åtminstone nu såhär på slutet.

När jag satt där hos Lena idag insåg jag plötsligt att jag också har skapat en sanning som handlar om att jag inte bara går ner i vikt för min egen skull utan också för att göra henne nöjd, så att hon bekräfta min idealbild om att vara så där fantastisk förträffligt duktig. Och bra. Den där sifferjakten har dessutom gjort att jag blivit rädd för att på allvar sätta igång med träningen, med risk för att initialt påverka siffrorna på vågen negativt - eller positivt, hur man nu väljer att se det, eftersom detta i sin tur skulle kunna få mig att tappa motivation. Eller om jag skall vara smärtsamt ärlig; framstå som en mindre duktig flicka på vägningarna.

Knäppt? Ja, verkligen, men säkert också mänskligt. Bekräftelsen i att komma till Lena och varje gång väga mindre än den förra gången, har alltså gjort att jag har känt mig extra duktig. Så fint att känna sig som bästa Cambridgekunden/eleven/klienten någonsin liksom. Men så har jag stannat av, intensiteten har trappats ner. Jag har känt hur mitt fokus och min motivation att dricka soppor och göra avkall på guldkanter och trevligheter har avtagit. Ju närmare de där 68-siffrorna jag kommit, desto svårare har det varit att uppbåda den där verkliga glöden och engagemanget att på riktigt gå i mål.

Men nu skulle det bli ändring! För min inre syn såg jag hur detta Viktklubbsbesök skulle leda till att jag och Lena gemensamt lade upp värsta rivspurtsprogrammet med mycket begränsat kaloriintag och täta vägninar för att jag skulle bli av med de där sista två-tre kilona på lika många timmar. Ungefär.

Men så blev det ju inte.

Lena tycker att jag har jagat klart nu, nämligen. Hon ville inte lägga upp minsta lilla kalorireduktionsplan till min ära. Nix. Hon tycker att jag skall leva rätt och bra och träna. Ta hand om mig själv. Vara medveten. Och inte minst vara väldigt glad och stolt över de fantastiska resultat jag nått, både på utan och innan. Och aldrig hamna i dåliga mönster igen. Lena menar att det är den utmaningen jag skall möta nu. Det är den som skall ge mig energi.

Och såklart att Lena har rätt. Hennes ord liksom bara ramlade på plats inom mig. Axlarna föll ner och mungiporna åkte upp. Solen flyttade in i bröstet på mig. Jakten är slut nu. Jag är hemma.

Nu kan jag fokusera på att må ännu bättre, öka upp min grundkondition, få fastare kropp och framförallt komma tillrätta med den där kassa ryggen som jag dragits med genom livet. Mycket på grund av en alldeles för svag ryggkorsett. Så Lena har rätt. Det är dags för nyorientering och att leva på riktigt.

Så. Har jag då glömt de där siffrorna 68? Det där målet som jag sett så tydligt och arbetat så målmedvetet mot? Nej. Det har jag inte. Och det vill jag inte. Och det är okej det också. Enligt Lena gör det inte heller något att jag skapar lite positivt utrymme mellan faktisk vikt och maxvikt. Det blir som lättare att leva då.
Och jag vet att jag kommer att nå det siffermålet en dag, ja till och med under detta år. Med regelbunden träning och medveten kosthållning kommer jag per automatik att bli av med de där justeringskilona. Men mitt perspektiv har ändrats nu. Jag är ju nöjd med min kropp som jag ser ut nu. Jag är stolt över de resultat jag åstadkommit på väldigt kort tid. Både utan och innan. Det är den känslan som skall uppfylla mig; inte känslor av otillräcklighet eller misslyckande över att fortfarande-inte-ha-nått-målet. Nej. Stolt och nöjd. Den känslan väljer jag istället.

Så. På fredag skall jag skåla för mig själv i finaste Champagne. Mer än tjugo kilo har försvunnit sedan januari månad. Midjemåttet är finfint, mitt BMI är hur bra som helst. Jag kan handla kläder i vanliga butiker och mina steg känns lätta där jag går.

Ja, ta mig tusan. Jag är hemma.