onsdag 11 augusti 2010

Stolt trots formsvacka

Jag var beredd att bryta efter första kilometern. Tryckande åskkänsla i luften, en trasig mp3-spelare och en kropp som kändes som om den vägde 100 kg fick mig nästan på fall. Särskilt det där med musiken. Jag har blivit beroende av Mando Diao som energikälla helt enkelt och utan dem blev trängseln, den tryckande värmen och min egen andhämtning besvärande påtaglig. Och banan är bra mycket backigare än vad min Gärdetrunda är. Så jag började tänka feltankar. Neggouppmaningar började göra sig hörda. Äsch, ge upp. Det skall ju vara roligt att springa, det här är ju bara hemskt. Jag kommer ändå aldrig att orka springa fem kilometer under de här förutsättningarna. Jag skiter i det. Måste stanna.

Men jag lyckades fokusera. Tänka på hur kroppen verkligen kändes. Obehagligt? Ja. Gör det verkligen ont? Nej, inte egentligen. Är det farligt? Nej. Klarar jag av att fortsätta? Absolut. Så ny fokus. Tänk att jag gör detta. Springer fem kilometer. Det är ju fantastiskt. Jag har inte ens börjat närma mig min fulla kapacitet. Det är bara att fortsätta. Allt är som det skall vara. Så visualiserade jag målet framför mig. Såg mig själv springa över mållinjen med vetskapen om att jag hållit det löfte som jag gav mig själv vid Vårruset: nästa femkilometerslopp skall jag springa hela vägen.

Samtidigt drog jag ner på ambitionen. Det var uppenbart att jag inte skulle klara av att springa på 31 minuter. Inte en möjlighet. Så jag saktade ner. Gav mig själv chansen att hitta kraften igen, balansen. Och energin som kom över mig på upploppet var fantastisk. Jag sprang verkligen över mållinjen även om benen, ja hela kroppen skakade när jag väl stannade.

00:32:02 blev så sluttiden för Iform-loppet 2010. Nästa år kommer min tid inte bara vara betydligt bättre, jag kommer att springa milen istället för fem kilometer och den vetskapen gör mig glad. Och förväntansfull.

Samtidigt. Som finvännen sa efter sitt eget avslutade praktlopp: Det är ju faktiskt rätt fantastiskt; detta är mitt tredje femkilometerslopp i år och jag började löpträna i april från att aldrig tidigare ha sprungit.
Och jag kan inte annat än relatera: Detta var min andra femkilometersrunda någonsin och jag sprang mina första stapplande steg någonsin den 17/5 i år.

Jag borde inte lägga någon energi på att gräma mig över en minut hit eller dit. Jag bör vara både stolt och nöjd med min insats. Och när jag tänker så, när jag höjer mig lite över det där förbenade målfokuset som likväl kan vara en black om foten som en fantastisk drivkraft så kan jag känna det. Jag kan se hur långt ifrån min gamla livsstil jag faktiskt har kommit. Så. Jag är både stolt och nöjd.

Ja, tamejtusan!

5 kommentarer:

Maja Gräddnos sa...

PRECIS SÅ!!!
Du gav inte upp även om du visste att du inte skulle nå ditt siffermål. Du vågade pressa på. Och jävlar vilken stor seger.
Du är så BRA

Tinselflickan sa...

Saring - du är fantastisk! Gräm dig inte ett ögonblick.
Det som är svårt med att springa är inte att göra det. Det är den mentala biten. Det har jag märkt nu när jag springer en del. Hjärnan spökar med precis de där tankarna.
Men du klarar det och det ska du vara förbannat stolt över! Riktigt stolt och glad.
Det är jag. Stolt över dig och glad för dig! Vilken kvinna du är!

Ingeli sa...

Rätt så! Hurra för dig!!!

Rockbjörnen Crew sa...

Hej

Vi har sett att du gillar Mando Diao. Missa inte Live-Löpet, Aftonbladets interaktiva livescen, där Mando Diao spelar och du kan vara med i publiken. Mellan den 17 och 25 augusti uppträder sju av Sveriges hetaste artister på en unik digital scen. Biljetterna är kostnadsfria och släpps imorgon, lördagen den 14 augusti kl 12. Boka dina biljetter på www.rockbjörnen.se för att inte missa någon spelning!

Vi ses i publiken!
Rockbjörnen Crew

RosaMilton sa...

Du har ju verkligen fattat galoppen! Backar tar verkligen ner farten precis som värme. Värme är ett elände när man ska springa, det blir inga slagna Personbästa då!