Dag 2

Jetlag men ändå toppendag. Bra energi, inte hungrig bara glad. Middag bestod av grillad lax på sallad av banyspenat, blancherade sparris och sockerärter, Avocado, lite riven parmesan, olivolja och pressad citron samt lite rostade pumpakärnor för knaprighet. Najtnajt!

Dag 1

Avklarad utan problem! Druckit mycket vatten som jag ska och kvällsmat bestod av matjessill, tre nypotatisar och gräddfil.
Känner mig peppad, på G och målfokuserad. Bra start!

Soppa!!!!

Nu jävlarrrr!
Soppdieten påbörjad. Ersätter frukost + lunch första veckan.
Därefter full kareta till och med sista September eller tills det känns nog.
Invägning sker när jag hittar en våg. Viktigast är relationen kropp vs. kläder.
Tjoho!

Så.

Har tagit av mig koftan och på mig nya jeans.
Känns lite bättre.

Offerkofta i offergrotta

Vad är det här med motivation? Visst, jag har gått utbildning i MI - Motiverande Intervju men jag är tydligen jättedålig på att motivationsintervjua mig själv. Neggpepp och mindervärdeskomplex är liksom allt som kommer ut av mina samtal med mig själv just nu. Kroppen bråkar så jag kan inte springa och kläderna sitter fel. Flera kan jag inte ens ha. Jag gillar inte vad jag ser i spegeln eller i skyltfönstret när jag går förbi. Och än en gång har jag svårt att hitta kläder som passar. Och istället för den där jävlaranammatågan som gjorde att jag öppnade bloggen igen så känner jag idag mest.. ynk. Och samtidigt liksom ser mig utifrån och blir så less att jag inte "bara kan skärpa till mig".

Egentligen skulle jag vilja köra soppmetoden rakt av bara. Bränna iväg i ett jehu min vana trogen. Att göra det enkelt och radikalt är min modell. Problemet är att jag inte kan göra det just nu som livet ser ut. Med två tioåriga flickor som redan är allt för medvetna om kropp och vikt, då funkar det inte med soppbantning. Tror jag. Eller också gör det det. De är klokare än vad jag ger dem credd för.. Åh, vad det är svårt!

Jag har gått vilse i värsta offergrottan känns det som. Iklädd offerkofta. Snacka offerdrabbning! Och det är förlamande mycket av allt just nu: Startaegetstress med allt vad det innebär av existensiell och finansiell ångest, Byggabostress med massor av projekt som ska genomföras på landet och i stan, Värkstress med en kropp som gör ONT vilket föder Träningsstress och Viktstress och en allmän stress över att helt enkelt ha tappat något väldigt viktigt som är svårt att få tillbaka. Hallå?! Kan någon komma och göra åt mig eller?

Nähä. Okej. Jag behöver alltså en egen strategi. Samma gamla visa "Jag och bara jag är ansvarig för mina val och konsekvenserna av dem" Blablabla.  

Strategi. Jag behöver en strategi.

1) Hitta ut ur grottan
2) Ta av mig koftan
3) Eh?

Hjälp?

4 år och 12 kg senare

4 år och en hel livstid sedan senaste inlägget. Svindlande. Och ikväll bestämde jag mig för att öppna upp bloggen igen - nästan utan att vara beredd själv. Men det är dags nu.

Helt fantastiska saker har hänt under tiden som gått: Kärlek, ny familj, nytt hem, lantställe, jobbyten, eget företag, massor av äventyr. Och så mycket god mat! Tydligen. 12 kg har smugit sig på sedan senaste inlägget och nu är det dags att vända. 12 kg är mycket. Det är tungt. Jag har så mycket skutt och spring som vill ut känns det som och just nu gör kroppen ont och är mest tung. Överrörliga leder, för lite muskelmassa och övervikt blir till ont. Så vill jag inte ha det! Nu blir det ändring. Om än med lite mer lågintensiv metod än förra gången. Med sund kosthållning, motion och bloggande som stöd ska jag komma i form igen.

Status

Jag håller vikten helt utan ansträngning. Jag tänker inte på det längre. Jag bara är.

Och just nu känns det som om jag aldrig har varit friare. Min vikhållning är inte anledningen till frihetskänslan. Frihetskänslan är anledningen till att jag håller vikten.

Det är underbart.

Stolt

Nu är det snart ett år sedan jag påbörjade min resa mot idealvikten.
I maj 2010 nådde jag i mål och fortfarande, sju månader senare, håller jag vikten.
Pendlar ett, två kilo hit och dit, men aldrig mer. På banan.

Och jag är stolt. Och förundrad över att det inte är svårt.
Jag är jag nu. För första gången i mitt liv är jag verkligen i mig själv. På alla sätt.

Just nu går jag igenom en enorm livsomställning med skilsmässa, flytt och hög belastning arbetsmässigt och ändå håller jag vikten. Det, för mig, är nog den största bekräftelsen på att jag hittat mig själv.
Att jag inte börjar strula, eller straff-/tröstäta.

Jag är hemma. För gott.

Landat

Det har hänt en viktig sak. Jag har landat nu. Det känns så tydligt. Denna människa är jag. Jag skall se ut så här. Jag känner igen mig nu.

Jag har landat.

När jag ser mig i spegeln ser jag mig. Jag blir glad och stolt över mig, fortfarande. Men jag är inte längre överrumplad och förvånad. Jag känner mig.. normal. Och fin.

Ätandet går bara bra. Plus och minus och likamed är det som gäller. Går jag upp ett par kilo känns det på kroppen, jag behöver inte ens väga mig. Det räcker för att jag skall öka medvetenheten och fokuset. Men min hjärna är inte längre inställd på ett viktreduceringsmode. Den är inställd på balans.

Jag lever.

Lever väl.

Visst har jag hamnat i lägen de senaste fyra månaderna som jag hållit vikten där jag har återfallit i någon slags destruktivitet, men det är ändå så långt ifrån mitt gamla beteende. Mitt gamla förhållningssätt. Det som var är inte längre nu.

Och samtidigt händer det väldigt mycket i mitt liv just nu. Saker som tar mitt fokus och engagemang. Både roliga och tråkiga saker, men det kräver att jag är i mitt eget liv. Så bloggandet blir lidande. Jag känner inte heller att det ger mig så mycket - just idag.

Det är inte dags att sluta blogga. Jag kommer tillbaka. Jag kommer tillbaka när andan faller på. Men för nu tar jag en paus.

Allt gott till er kära vänner, bloggläsare och kämpare!

På tåget

Närå, älskade Maja, jag har inte halkat av tåget! Däremot är det så in i bängens mycket just nu att bloggandet uteblir. Och löpträningen har helt legat i träda på grund av en envis magbacill. Tråkigt.

TACK för att du håller kattögonen på mig.

Jag var på uppföljningsmöte hos bästa Lena förra veckan. Jag vägde precis på grammet samma som de senaste två gångerna och det innbär att jag har hållt vikten i fyra månader nu. Det känns fint och bra och rätt. Men det är ändå inte utan kamp vill jag förtydliga och ett mer nyanserat inlägg med reflektioner kommer så snart lägenhetsförsäljningen är avklarad..

Hörs snart!

Framåt, vidare!

Måndag Stockholm: Jobb och budgivningsdramatik på finhuset, dålig sömn
Tisdag Stockholm/Malmö: Jobb, budgivningsdramatik, vinstchock, kontraktsskrivning, flygresa till Malmö, dålig sömn
Onsdag Malmö: Ledningsgruppsutveckling, middag, dålig sömn
Torsdag Malmö/Köpenhamn: Ledningsgruppsutveckling, studiebesök, flygresa till Warszawa
Fredag Warszawa: Jobb, mammabesök, shopping, middag
Lördag Warszawa: Shopping, middag, jazzklubb
Söndag Warszawa: Shopping, TRÄNING!!! 30 minuter intervallträning på löpbandet. Ser nu fram emot en lugn eftermiddag/kväll på hotellet.

Imorgon bär det av till Krakow för mer jobb och trevliga möten med kollegor från runt om i världen. Blir i Krakow ända till torsdag med en inte helt igenom fullspäckad agenda, så det lär bli gott om tillfällen för träning.

Och nu har jag tagit ett omtag, jag har vänt ur svackan. Träningskläderna är inte bara packade utan med för att användas. Jag har dessutom mildrat mina egenkrav. Jag pressar mig för hårt ibland och det håller inte i längden. Jag dukar under när jag inte orkar leva upp till dem om de yttre omständigheterna ruckas. Och då blir det backlash av alltihop.

Samtidigt är det så onödigt att jag gör sådär; kommer in i det gamla alltelleringettänket. Kör stenhårt eller inte alls. Det är ju bättre att springa 20-30 minuter med tät regelbundenhet än att köra ambivalenta långpass varannan vecka, typ. Så är det bara. Så. Kraven ner och närvaro i nuet. Fokusera på alla bra val jag faktiskt gör istället för de fantastiska superval och överprestationer jag inte riktigt förmår mig göra.

Så regelbundenhet är målet. Inte att hela tiden springa längre och snabbare. Nej. Regelbundenheten, rutinen är viktigare. Jag springer för att jag mår bra av det. För att det är bra för mig. Inte för att pressa mig själv till stordåd. Det viktigaste är att jag springer.

I början av nästa år kan jag dessutom se fram emot att springa i en väldigt vacker skog. En väldigt vacker skog, alldeles precis i närheten av det vackra hus som skall bli vårt. Bara en sån sak.

Omtag gjort. Nu: framåt, vidare!

Förkylning..

..gör inte saken bättre. Av träning blir det intet. Men det är som ni säger, jag har bestämt mig. Jag vet åt vilket håll jag skall gå. Framåt!

Tack för ert stöd, det betyder väldigt mycket.

Knäpptänk och PMS-svacka

Massor av jobbresor, börjajobbastress och PMS är inte bra igredienser i mitt inre liv och mitt fokus tappar riktning.
Jag är inne i en svacka med knäpptänk och felval. Har valt bort löpning till förmån för soffan och extramackor (frallor med massa smör och kaviar och ost. Jojatackarjag..) Och dumlekolor.

Se! Jag kan också göra fel!

Men jag skall aldrigaldrigaldrig tillbaka till mitt gamlajag och därför måste jag bryta nu.

Problemet är att jag känner mig lite vilsen. Strategivilse. Verktygsvilse.

Jag tycker ju om att få hjälp av mina soppverktyg. Det passar mig så bra! Bra att ha på mina resor och enkelt. Behöver inte tänka. Planera. Jag tänker och planerar annars helahela tiden. I jobbet. Hemma. Så jag tycker så väldigt mycket om att rätta till ett felsteg med soppa.

Men nu har jag plötsligt gått och blivit motionist. Löpare. Ja, faktiskt. Identifikationen börjar mer och mer sätta sig: jag är en sådan som löptränar. Jag springer.

Och jag  vill hålla kvar vid den. Ja, jag vill faktiskt förbättras. Nå framsteg. Och jag har märkt att jag är en känslig rackare när det kommer till energipåverkan. Precis som jag är känslig för hormonpåverkan och sockerpåverkan.. Jag behöver liksom energiintag och kolhydrater för att orka prestera. Och det rimmar dåligt med VLCD.

Vilse som sagt.

Kan ni hjälpa mig att bena? Hjälp mig tänka. Hjälp mig få perspektiv, fokus och kraften tillbaka.

Och jag fattar trögt!

NU gick det plötsligt upp för mig: Det var ju för tusan min bästa tid hittills!
Tjohoo igen!!!

I DID IT!

Distans: 3.24 km
Tid: 00:18:23 (20 min den 2/8)
Medelhastighet: 10.57 km/t (9:72 den 2/8)
5:41 min/km
Kcal: 231 kcal

Konditionsvärde: 43 ml O2/kg/min (Bra!)

Dagens mat:
- Slarvade med frukosten, det blev bara en latte av mellanmjölk på jobbet..
- En bra, vegetarisk lunch med böngryta, grönsaker och en stuvad potatis
- Ett päron och ett äpple till mellanmål
- Kycklinggryta med cyrry, banan och paprika, koksmjöl, matlagningsgrädde o hönsbuljong. Mycket kyckling. Jasminris, ca 1,5 dl.
- En stund innan löprundan tog jag en halv Paulun-bar som jag fick i samband med Iform-loppet. Äckligt söt men det var nog bra. 1,5 glas vatten.

TJOHOOOOO! Det gick utav bara farten! Och jag tog ut mig genom att tokspringa sista lilla uppförsbacken. swoschswosch framåtframåt, all kraft framåt!

Och nu när jag sprungit lite andra banor, längre distanser och mer uppför, märker jag att den här rundan är ganska mycket nerför.. Det har jag inte alls märkt tidigare, men säkert 1/5 av rundan är från svagt till starkt sluttande. Så det kan vara läge att utmana mig ytterligare snart.

Men jag skall faktiskt köra den här 3.24 km-banan ett tag till. Ge mig själv möjlighet att njuta över att det går lättare. Inte pusha mig själv till det yttersta helahela tiden. Så ett tag till håller jag fast vid min Gärdetrunda. Men snart nog ökar jag. Då blir det femkilometaren som blir vardag. Och trekilometaren baklänges. Kanske en femkilometers och två "baklängesrundor" i veckan. Vad tror ni?

Tjoho!

Ps. Och RosaMilton; min förebild och superpeppare: TACK för kostråden i förra inlägget! Det är precis sådana insidertips jag behöver!

Just DO it!

Efter ett fantastiskt fint Tinselbröllop med vacker vigsel, god mat och dryck, fina tal och bra dansmusik är jag onekligen lite sliten fortfarande. Trots att jag var toastmistress och därmed tog det väldigt lugnt med alkoholen under middagen. Det är väl åldern antar jag. Och det att anspänningen släpper.

Nu sitter jag här och försöker uppbåda kraft och energi för att dra på mig löparstassen och ge mig ut en trekilometare. Det känns trögt.

Jag har tidigare ikväll surfat runt för att försöka tillägna mig lite kunskap om bra mat för löpträning men det känns som om jag helt enkelt har svårt att fatta. Finns det någon av er kära läsare som kan ge en kortfattad beskrivning av grundprinciperna för mat och löpträning så blir jag tacksam; hur äter ni, vad äter ni och när äter ni?

Känns som om jag inte alls lyckas ladda upp energi som jag borde. Men det är kanske bara ett försvar, vad vet jag.

Nä va tusan. Nu drar jag ut. Det är ju bara att göra det. Går det trögt så får det göra det. Huvudsaken är att jag tar mig ut.

Just DO it!

Lunchrunda

Gav mig ut på en lunchrunda. 2,8 km och lite mer backar än vanligt. Tuuuuungt. Och jag klarade inte hela banan på 3,25 km som jag tänkt mig. Men ändå, jag har sprungit mig trött och svettig. Jag är nöjd att jag gav mig ut och att jag gjorde mitt bästa, dock inte nöjd med resultatet.

Distans 2.78 km

Kaloriförbrukning 197 kcal
Hastighet per km 9,5 km/t
Tid per km 6:19 min/km
Konditionsvärde: 39 ml O2/kg/min vilket betyder att jag halkat ner från bra till average igen. *morr*
 
Jag behöver äta bättre. Mer energi måste in om jag skall orka ladda ur. Så enkelt är det. Imorgon blir det motion i form av dans på bröllop, det ser jag fram emot!

Stolt trots formsvacka

Jag var beredd att bryta efter första kilometern. Tryckande åskkänsla i luften, en trasig mp3-spelare och en kropp som kändes som om den vägde 100 kg fick mig nästan på fall. Särskilt det där med musiken. Jag har blivit beroende av Mando Diao som energikälla helt enkelt och utan dem blev trängseln, den tryckande värmen och min egen andhämtning besvärande påtaglig. Och banan är bra mycket backigare än vad min Gärdetrunda är. Så jag började tänka feltankar. Neggouppmaningar började göra sig hörda. Äsch, ge upp. Det skall ju vara roligt att springa, det här är ju bara hemskt. Jag kommer ändå aldrig att orka springa fem kilometer under de här förutsättningarna. Jag skiter i det. Måste stanna.

Men jag lyckades fokusera. Tänka på hur kroppen verkligen kändes. Obehagligt? Ja. Gör det verkligen ont? Nej, inte egentligen. Är det farligt? Nej. Klarar jag av att fortsätta? Absolut. Så ny fokus. Tänk att jag gör detta. Springer fem kilometer. Det är ju fantastiskt. Jag har inte ens börjat närma mig min fulla kapacitet. Det är bara att fortsätta. Allt är som det skall vara. Så visualiserade jag målet framför mig. Såg mig själv springa över mållinjen med vetskapen om att jag hållit det löfte som jag gav mig själv vid Vårruset: nästa femkilometerslopp skall jag springa hela vägen.

Samtidigt drog jag ner på ambitionen. Det var uppenbart att jag inte skulle klara av att springa på 31 minuter. Inte en möjlighet. Så jag saktade ner. Gav mig själv chansen att hitta kraften igen, balansen. Och energin som kom över mig på upploppet var fantastisk. Jag sprang verkligen över mållinjen även om benen, ja hela kroppen skakade när jag väl stannade.

00:32:02 blev så sluttiden för Iform-loppet 2010. Nästa år kommer min tid inte bara vara betydligt bättre, jag kommer att springa milen istället för fem kilometer och den vetskapen gör mig glad. Och förväntansfull.

Samtidigt. Som finvännen sa efter sitt eget avslutade praktlopp: Det är ju faktiskt rätt fantastiskt; detta är mitt tredje femkilometerslopp i år och jag började löpträna i april från att aldrig tidigare ha sprungit.
Och jag kan inte annat än relatera: Detta var min andra femkilometersrunda någonsin och jag sprang mina första stapplande steg någonsin den 17/5 i år.

Jag borde inte lägga någon energi på att gräma mig över en minut hit eller dit. Jag bör vara både stolt och nöjd med min insats. Och när jag tänker så, när jag höjer mig lite över det där förbenade målfokuset som likväl kan vara en black om foten som en fantastisk drivkraft så kan jag känna det. Jag kan se hur långt ifrån min gamla livsstil jag faktiskt har kommit. Så. Jag är både stolt och nöjd.

Ja, tamejtusan!

JAG GJORDE DET!!!

Ikväll sprang jag mina första fem kilometer!!!

Tid: 31 minuter
Medelhastighet: 9.62 km/t
Energiförbrukning: 352 kcal
Antal steg: 7326
Konditionsvärde 42 ml O2/kg/min (jag har därmed gått från average till bra sedan senaste löprundan på tre kilometer)

JIPPIEDIPPIEDOOOOOOO!!! Och på onsdag är det Iform-loppet. Nu vet jag att jag klarar det.
Hurra!!!

Back to reality..