Status och vägardag

Alltså ibland har jag fel och då är det bara att erkänna det. Jag hade fel om svärmor. Hon var allt annat än de där sakerna som jag skrev i föregående inlägg, istället var hon glad, positiv och inte ett dugg ifrågasättande eller överdrivet kontrollerande.

De, d v s maken, dottern och svärföräldrarna åt mat, jag åt soppa. De, d v s maken och svärföräldrarna drack vin och jag drack vatten. Vi pratade, spelade kort och skrattade en hel del. Kort sagt, en mycket trevlig helg! Säkert gör den ketonska euforin sitt, men det tycktes mig faktiskt som om mitt tålamod var likt en ängels och mitt humör var på topp. Det bidrog säkert till de goda cirklarna i umgänget.

Nu är vi åter i byggkaoset och såväl tålamod som humör har flytt sin kos. Men imorgon är det dags för besök på Viktklubben igen och vägning! Jag är full av förväntan och nog en del tillförsikt. Jag gissar på att jag åtminstone gått ner 3 kg de senaste två veckorna, om inte blir jag förvånad. Är även spänd på att få se resultatet på midjemåttet.

Dessvärre är det inte riktigt rätt tid i månaden för vägning, men vad skall en stackars bantande kvinna göra? Jag stödjer mig mot Kapybarans erfarenhet och tar det med ro om nu vågen skulle trilskas lite imorgon. Och ner har jag tveklöst gått hur som helst.

Återkommer med rykande färsk rapport under morgondagen!

Hemmadag och bortahelg

Just nu lever jag på en byggarbetsplats, med ett antal estniska hantverkare hantverkandes mer eller mindre överallt. Dottern är en sjukis vilket innebär att vi är förpassade till ett överbelamrat sovrum, lagar mat på en kokplatta och diskar i badkaret. Inte helt angenämt.

Hur som måste jag säga att det är ganska bekvämt att äta pulversoppa under rådande omständigheter. Skönt att slippa ställa till storkok liksom. Och skönt att inte behöva planera vad jag skall äta. En annan aspekt är att pizza och annan snabbmat ligger nära till hands för den som lever utan kök och bara det att slippa den utmaningen är.. skönt.

Ikväll skall vi fly till svärföräldrarna. Svärmor kan vara minst sagt.. intensiv och hennes behov av kontroll tycks mig outsinligt. För att värna om min egen sinnesro har jag därför just ringt och förberett dem på att jag äter medhavd soppa hela helgen. Nej, inte ens sallad. Nej, inte jordnötter heller. Nej, just det. Inget snacks. Nej, inte vin. Ja bordsvatten med och utan bubblor går bra. Och te.

Jag vet att det kommer att bli en miljon frågor om dieten. Får du verkligen inte ens äta lite sallad? Men sallad är ju nyttigt! Lite vin då? Och en miljon mer eller mindre oönskade kommentarer. Av typen Ja, att gå ner i vikt är ju ingen konst men det gäller ju att hålla det sedan också.

Men jag skall stålsätta mig. Och dra nytta av den trivsamma känsla av eufori som följer med ketonerna. Jag skall banne mig vara en exemplarisk svärdotter hela vägen och möta varenda fråga med ett svar i trevligt tonläge och varenda kommentar med ett överseende leende.

Planen är satt. Wish me luck..

Facit, utmaning

Idag har jag så varit på ledningsgruppsmöte i Prag hela dagen. En fantastisk lunchbuffe dukades upp men jag stod pall. En fantastisk kakbuffé dukades upp men jag stod pall. En fantastisk macka-i-väntan-på-middagen-buffé dukades upp men jag stod pall.

Väl på hotellrummet försökte jag på bästa sätt skaka ihop min kycklingsoppa i den medtjuvade glasburken som får kompensera den i Svealand kvarglömda shakern. Det blev klumpigt och allt annat än smakligt, men jag tryckte ner den för att försäkra mig om att jag får i mig dagens välbehövliga näringsintag.

Mötte kollegorna nere i hotellbaren för en gemensam fördrink. De drack öl och vin, jag drack vatten.

Vi åkte taxi i säkert 40 min. för att komma till den välrennomérade belgiska restaurang som jag bokat in oss på för kollegans avtackningsmiddag och den var helt fantastiskt mysig. Fastigheten ser ut som en gammal klosterbyggnad som just nu ligger inbäddad i gnisterglittrande snö. Inne i restaurangen var det varm och mysigt och menyn såg mer än lovande ut.

Där och då bestämde jag mig för att revidera min plan något. Jag såg framför mig hur länge vi skulle sitta där och med ens blev det tydligt att jag behövde kompromissa lite med min egen fanatism och istället tillåta mig själv att ha en balanserat trevlig kväll. Så detta blev därmed resultatet:

Tidsåtgång för middagen: 19.30 - 23.30, dvs tre timmar

Förrätt: Escargots de Bourgogne with herb butter and parmesan. 6 st ljuvligt välsmakande sniglar utan bröd. Till detta ca 10 cl av ett fantastiskt fint Chianti.

Huvudrätt: Les moules Belges – Belgiska musslor utan ytterligare tillbehör. Recept finner ni här
men lägg till hackade kokta morötter också. Till detta ca 10 cl Chablis. Det visade sig vara en dålig kombo till musslorna, men då jag smuttade på vinet långt efter det att musslorna var avslutade, var det inget större problem.

Så hur mår jag nu efteråt då? Jorå, det bubblar runt ganska rejält i magen, men i övrigt mår jag fint. Kvällen var trevlig, jag är trött, sängen kallar och imorgon är jag åter på banan med Ren kur.

Jag känner det som att jag klarade kvällen med hedern i behåll och det är skönt.

Viktkurvekuriosa

My Weight Chart:


Det känns oerhört skönt att säga till mig själv och andra att detta mönster aldrig mer kommer att upprepas. Aldrig mer. Ja, så tillvida inte viktuppgången skulle ha en positiv, biologisk orsak vill säga.

Peppvägning inför utmanande dagar

Jag åker på ledningsgruppsmöte i Prag imorgon och skall vara borta till onsdag kväll.
Självklart tar jag med mig mina påsar och skall dricka soppa i vanlig ordning. Utmaningen ligger dock i avtackningsmiddag för kollega på tisdag kväll där jag är arrangör.

Vi kommer att åka till en fantastisk liten fransk restaurang utanför Prag och jag kan omöjligt sitta på en sådan tillställning och endast inmundiga soppa. Det känns helt otänkbart faktiskt. Så min plan ser ut som följer:

Jag äter samtliga tre cambridgemål som planerat. Jag väljer bort förrätt samt efterrätt och väljer en så enkel maträtt som möjligt, med ex v kött och grönsaker med så få kolhydrater som möjligt. Skall även be köket tillreda maten fettsnålt. Alkohol väljer jag bort.

Genom att fokusera på proteinintag kan jag förhoppningsvis komma in i Ketos ganska snart efter denna lilla utsvävning och jag hoppas att det kommer att kännas okej när jag väl är där.

För att peppa mig själv inför denna stundande utmaning, gick jag ner till gymmet i källaren och vägde mig. Inte samma våg som på Viktklubben, men resultatet såg fint ut! Här kommer mina högst inofficiella siffror för veckan:

Invägning på Viktklubben den 4/1:
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4

Efter tre veckors Ren Kur:
Vikt: 84,0 kg (-7 kg)
Midja: 95,5 cm (-10 cm!)
BMI: 27,1

Och succéhistorien fortsätter..

Tjohoooooo!!!
Jag är så GLAD.
Jag mår så BRA.
Hurra!

Och en lite svårare insikt..

..är den, att om jag sätter min verkliga önskevikt på pränt, blir det också smärtsamt tydligt hur långt ifrån jag är. Hur många kilos övervikt jag faktiskt har skaffat mig. Om vi pratar skam, inte minst.

Att säga att jag vill gå ner 10-15 kg är inte alls lika skamfyllt som att säga att jag vill gå ner 25 kg. Att säga till mig själv och omgivningen att jag vill gå ner 25 kg är det samma som att säga Jag är en tjockis. Jag har tappat greppet. Jag är inte nöjd just nu.

Och det kan vara väldigt svårt och utelämnande. Naket. Oskyddat. Direkt plågsamt.

Eller ännu värre: Om jag har tröstat mig själv med mat och detta resulterat i att jag har gått upp 25 kg i vikt, då måste ju alla människor se att jag är en person som behöver tröst. Kan det bli mer utlämnande? Inte för mig. Tröst ger jag mig själv nämligen, i all hemlighet. Av lång och väl inarbetad tradition.

För jag vill ju uppfattas som en person som har kontroll. En självsäker person som sådär lite nonchalant vill tappa några trivselkilon..

Ni hör skammen väsa.

Men nu när jag hittat den, skammen alltså. Nu när jag hittat den kan jag ta tag i den och slänga iväg den. Nu är den fångad så nu kan jag kasta bort den. Men den är ganska tung, så det kan ta ett tag..

Det kan ta ett tag att byta ut skammen mot tröst. Och att hämta trösten från andra istället för från mat.

Men jag har en plan. Åtminstone. Och en förbannat stark vilja.

Skamfylld målsättning

Jag tänker mycket. Mest positiva tankar om dit jag är på väg. Jag kommer på mig att längta till sommaren, men också längta till imorgon. Eller nästa vecka. Det händer bra saker med min kropp varje dag.

Cambridgekuren går så smidigt, det är inte tungt. Ibland blir jag vrålsugen om jag ser något gott på TV, eller som ikväll då maken kom hem med lövtunn pizza, perfekt gräddad, med salami, fetaost och oliver. Men det går över på någon minut. Det går över därför att jag vet vart jag skall och vad som krävs för att jag skall komma dit. Och då går det över. Suget.

Det är liksom en omöjlig kombination att äta lövtunn salamipizza och gå ner 18,2 kg till sommaren. Och jag vill gå ner mina kilon. Alltså vill jag inte äta pizza.

Och under all den här tanketiden, där jag försöker hjälpa mig själv att vara snäll och bra mot mig själv. Från nu och framåt. Under all den tiden har det blivit klart för mig att jag tills för bara för någon vecka sedan har hållit mig från att sätta en målvikt som jag verkligenverkligen vill ha.

Det har varit som om jag inte är värd att vara smal. Som att själva önskan i sig är skamlig. En ful hemlighet som jag aldrig vågat yppa. Som att jag på något vis skall nöja mig med att vara lite mullig. Med en lite degig mage, eller lite dallriga höfter. Som om det är mitt öde.

Varför då? Varför skulle det vara det? När det inte är det jag vill?

Jag vet att en viktnedgång väcker mycket känslor från omgivningen. Inte bara positiva sådana. Jag har varit med förr och har hanterat många kommentarer i stil med Men nu får du inte gå ner mer! Då försvinner du! (yeah, right med tio kg kvar att tappa eller så) Eller Men jag tycker att du är så fiiin, du passar liksom i att vara lite rund! (Okej, då struntar jag i det. För din skull) Eller Men jag kan inte tääänka mig dig på ett annat sätt. Du kommer kanske att se jääättekonstig ut, liksom håååårdare. (???) Sedan har vi denna också, den som anspelar på någon form av ätstörning: Oj, vad du har blivit smaaaal, mår du braaaa? (Eh, ja.. eller, tills just precis nu..)

Och det gör ont. De där kommentarerna bekräftar nämligen min känsla av att liksom inte vara värd.. Bara andra, aldrig jag.

Eller de där kommentarerna som kommer med en gång det står klart att jag har en ambition att gå ner i vikt Jaaa, jooo, men så gäller det ju att hålla det sedan och det är ju alltid svårare. DET BEHÖVER DU VÄL INTE TALA OM FÖR MIG?! ÄR DET DIN SYN PÅ UPPMUNTRAN?!

Och jo, jag vet. Mitt professionella och kloka jag vet att någon som tar tag i sig själv och jobbar aktivt och synligt med en livsstilsförändring provocerar. Därför att det påminner andra om allt de själva borde ta tag i, men inte riktigt klarar. Då är det bättre att vi bara fortsätter så som vi är. Och låter bli att prata om förändring av livsmönster. För om jag kan förändra, kanske du kan förändra och det kan vara riktigtriktigt läskigt.

Men också när jag går tillbaka och läser i mina gamla dagböcker ser jag att jag ända sedan tonåren haft en skev kroppsuppfattning. Med starka texter om att jag måste banta eftersom jag väger 64 kg och är 174 cm lång.

Så visst kan jag se och förstå varifrån den där rädslan eller skammen som det faktiskt handlar om, kommer ifrån.

Men mycket har hänt med mig de senaste åren. Jag har börjat hitta mig. Börjat träna på att bli snällare mot mig själv. Mer förlåtande. Mer gränssättande mot min omgivning. Och faktiskt också mot mig själv. Starkare integritet.

Så varför skulle jag inte sätta upp en målvikt som jag verkligen tror att jag kommer att bli nöjd med? Jag måste inte vara mullig. Jag vill nämligen inte vara det. Jag vill vara slank. Inte vara en stor, kraftig och ståtlig kvinna. Vill inte. Jag vill vara en lång, slank och kraftfull kvinna.

Så. Mitt mål är att gå ner till 68 kg. Jag är 176 cm lång, så jag lär inte bli mager utan bara slank. Det känns bra att skriva det. Det känns bra att säga det till mig själv. Jag skall väga 68 kg och jag skall behålla den vikten.
Jag är värd det.

Varför skulle jag inte vara det?

Amatör..

Jag har just insett att jag har stavat fel på Cambridge! Det heter alltså inte CamEbridge, utan Cambridge. Så var det med det. Inläggen korrigerade off course. Man vill ju inte framstå som amatör. Höhö.

osund

Jo, jag är riktigtriktigt osund just nu.

Närmare bestämt sjuk. Jag har nämligen halsfluss. Aj min hals! Det är jobbigt att dricka så mycket när svalget är så svullet att gomseglet vilar mot tungroten. Låter det obehagligt? Det är obehagligt.

Jag är en stackare.

Gamla bloggar..

För er som av en händelse har noterat att mina gamla bloggar inte går att komma in på längre, vill jag bara berätta att jag valt att stänga igen dem. Samtidigt vill jag inte radera innehållet och tills jag får tid att klura ut hur jag sparar ner dem på bästa sätt, är de endast öppna för inbjudan. Och de inbjudna är jag.

Så är'e mä't.

Hemligheten bakom en smaklig soppa

Vi har börjat renovera hemma och bor således annorstädes under sisådär 1,5 vecka. Detta stora rutinbrott innebar att jag inte fick med mig min handmixer till jobbet, så det blev till att skaka Cappuccinodrycken i min shaker istället.

Det är en mycket tydlig skillnad mellan att mixa och skaka Cambridgesoppa.
Tro mig.

Man riskerar att få småsmå klumpar i drycken, som liksom inte skakas sönder. Särskilt om man slarvar genom att hälla i allt vatten på en gång och inte följer anvisningarna om att börja med en deciliter. Och klumpar är inte jättegott. Även om det kanske kan verka lockande att få något att tugga på efter femton dagars kur. Men framförallt är det tydligt att det frigörs en massa aromer i samband med mixning som inte kommer fram annars. Det är uppenbart.

Så nu sitter jag här med en lite mjölig smak i munnen, efter det som skulle vara min smakliga frukost..

YES!

Okej, gott folk. Det är dags för lite siffror.

Invägning på Viktklubben den 4/1:
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4

Efter två veckors Ren Kur:
Vikt: 86,2 kg (-4,8 kg)
Midja: 99 cm (-6,5 cm!)
BMI: 27,8

Jag tror bestämt ett Jippie är på sin plats. JIPPIIIIIIE!

Har nu bestämt mig att fortsätta med Ren Kur ytterligare två veckor. Det går så fint allting och jag lider inte det minsta. Dessutom har jag fått en ny favoritdrink: Cappuccino.. Smasken!

Upplyftande notering

Två dagar före mitt första besök hos Cambridgekonsulenten Lena provade jag en svart bomullsklänning. Den var på tok för tight så jag hängde tillbaks den.

I torsdags provade jag den och då satt den som en smäck och var till och med lite lös under bysten!!

Och mina nyinköpta gördeltrosor är nu alldeles pösiga på samma ställe, d v s under bysten.

Jag ser fram emot vägningen på tisdag. Hurra!!!


Om det blir succé, kör jag nog två veckor till på Ren kur, med undantag för avtackningsmiddagen för kollegan den 26:e.

Jag har sällan varit mer motiverad än nu och jag längtar till att få bevisa för mig själv att detta nya decennium är det där jag håller vikten.

Långsiktighet.
Balans.

Haha, så härligt det är att jag har bestämt mig!

Frestelser

Tionde dagen idag på min initiala fjortondagars Ren Kur à la Cambridge. Och idag har det varit jobbigt må jag säga. Jag har haft ett ruskigt matsug hela dagen - märk väl, inte hunger. Sug. Jag har suktat efter fett, sött och salt.

Jag har druckit vatten och te hela dagen för att liksom glömma bort det värsta, men det är ju inget vidare substitut. Så nu i kväll lagade jag till middag till Alma. På måndag skall vi köra igång med omfattande lägenhetsrenovering, så kyl o frys skall tömmas. Detta innebär att lunch och middag baseras på vad helst kyl, frys och skafferi kan erbjuda. Ikväll blev det således stekt fläskkotlett med pommes frites, kokta grönsaker samt.. Bearnaise. Lallerstedts Bearnaise, off course.

Nu är det så att jag älskar bearnaisesås. Ä L S K A R. Jag är medveten om att det finns många som tycker att det är en vidrigt smörigt äcklig företeelse, men jag tycker då istället att det är smörigt fantastiskt alldeles underbart gott. Och speciellt idag.

Plötsligt var det som om en handfull fetmademoner gjorde allt för att ta sig in i min kropp och beordra mig att svälja den där bejjaburken hel. Jag lovar, jag fick nästan hjärtklappning.

Så vad gjorde jag? Jag doppade ner fingret i burken och smakade först, säg en tredjedels kryddmått. Det smakade förstås himmelskt. Och då var det en sådan där jävelsdemon som liksom blixtsnabbt tryckte ner fingret igen, fångade upp en lite rejälare klick och körde in i min mun.

Jag smakade. Kände konsistensen. Njöt av känslan. Och spottade. Jag spottade ut den igen! HAHA! Där fick ni, demonjävlar!

Så tänkte jag lite mer förnuftigt att kanske är det så att jag faktiskt behöver få tugga lite. Och att om det nu är så, är det nog bättre att jag tuggar på något som inte gör direkt skada på dieten. Så jag tog ett pyttelitet stycke uppskuren fläskkotlett och började tugga. Jag svalde och tog upp en något större bit. Vi pratar fortfarande liten. Jag insåg att köttet både var torrt och faktiskt ganska illasmakande, vilket gjorde att jag spottade ut även den. Och så sade jag högt och klart till mig själv där jag stod i köket: Nää. Jag unnar mig att låta bli att äta det där, för jag vill egentligen inte göra det.

Så satte jag mig tillbords med min varma, redda grönsakssoppa och tänkte att det smakar riktigt bra. Och att det ju är jag själv som väljer att leva så här just nu, därför att jag vill förändra både min figur och mitt ätbeteende. Jag gör det för min skull. Ingen tvingar mig. Jag kan när som helst välja att inte göra det. Och till exempel istället välja att omåttligt frossa i bearnaisesås, eller köttfärssås eller ost eller vad tusan som helst som står där och verkar gott när jag har gått ner mig i omåttlighetsträsket.

Valet är enkelt.

Och för er som eventuellt tänker att det finns ju mellanvägen också. Mellanvägen som verkligen och allra mest egentligen är den som är att föredra. Därför att den är lång och långsam och förståndig och beständig eller vad tusan det nu är den är. Till er vill jag säga att jag lär behöva gå den vägen också under min resa ner på dryga 20 kg. Men på den destination jag befinner mig just nu, finns inte mellanvägens linje. Här finns bara turbovägen mot himmelriket eller highway to hell.

Sådan är min verklighet.

Och igår gick jag igenom bilder från bilsemestern 2006 och triggas av hur jäkla snygg jag var. 20 kg mindre fett gör en hel del på 176 cm. Jag skall se ut sådär igen. Detta året kommer jag att nå min matchvikt. Och jag kommer att stanna där.
+-2 kg. Resten av mitt liv.

Ja jävlar!

Och om ni undrar..

..över avsaknad av viktuppdatering, så har jag valt att väga mig hos konsulenten för att inte hålla på och greja med olika vågar. Och henne skall jag till nästa tisdag den 19/1.

Det känns riktigtriktigt spännande. Det känns att det händer grejer med min kropp redan efter en vecka..

Men jag ser inte bara fram emot att nå ett snabbt resultat. Jag ser fram emot att verkligen hitta balansen i intag och utsläpp. Långvarigt. Jag har bestämt mig för ett viktmål, men inte bara det. Det viktigaste är att jag har satt upp en gräns för en maxvikt som ligger två kilo över målvikt. Jag kommer alltså att kunna acceptera att pendla +-2 kg men inte mer i framtiden. Samma stund som det står +2,1 på vågen blir det till att minska intag eller öka utsläpp.

Som sagt. B A L A N S. Så stavas mitt nya liv. B A L A N S.

Hur du inte skall hantera din enda Cambridgesoppa

Dottern har fått influensa så natten har varit bökig. Mamma, jag har ont i huvet, benen, ajmana.. Tillomed i fingjana Och så hög feber på det.

Eftersom natten varit bökig var morgonen mycket seg och mycket sen och tankemaskineriet var inte helt smörjt om man så säger. Jag lyckades få med mig en påse Cambridgesoppa med svampsmak, en shaker samt själva motordelen på mixerstaven. Men alltså inte mixerbladet. Så vad gör jag då sådär vid lunchtid?

Jag tar shakern. Fyller på med varmt vatten från kaffeautomaten. Häller i pulvret. Sätter på locket. Shakar loss som en van bartender.

POFF!!!

Soppexplosionen är ett faktum.

Locket liksom bara pangar upp och soppa sprutar över stora delar av mig samt över hela pentryt. Pölen som blir på golvet är misstänkt likt en första klassens spya. Men med behagligare lukt förstås.

Och där står jag med en tredejdel av mitt dagsintag utspridd över mig och kontorslandskapet och inga reservsoppor i lager. Vi snackar grav brist på rutin. Alltså, ingen lunch.

Så jag ringer såklart Lena. Hej, nu har jag gjort en lite dum grej här med hett vatten i plastshaker med popplock och min soppa är liksom helt utspridd och jättejättesvår att skrapa ihop igen och hur gör jag nu då för att göra så lite dietskada som möjligt så här mitt i mitt framgångsrika "renkurande"? Hm?

Lena förklar att jo, ja, det är ju tyvärr inte helt ovanligt att det sker sådana här soppexplosioner och det kanske är bättre att ta med kalla shakes om du inte har tillgång till mixerstav.

Jo men alltså jag hade mixerstav, men bara halva så det var ju inte meningen men hur gör jag nu då? Vad skall jag äta tycker du?

Hon förklarar att ren protein gör minst skada, exempelvis omelett på ägg och vatten, eller rent kött av kyckling, fisk eller räkor. Äter jag det är det lätt att komma tillbaka till det Ketosstadie som blir under Ren kur. Jag tackar för rådet och vi lägger på.

Rent protein, säger hon. Okej, jag tittar på matsedeln från kantinen och inser att det kommer att bli.. svårt. Mycket svårt. Eller omöjligt. Allt är gratänger eller redda soppor eller korv. Pilla ut rent fiskkött ur en fiskgratäng från kantinen? Nä. Jag tänker inte ens prova.

Det slutar med att jag åker hem och hämtar ny soppa, denna gång med kycklingsmak. Denna mixas noggrannt och inmundigas under bilkörningen tillbaka till kontoret för att hinna till mötet som börjar klockan ett.

Mycket effektivt och inte minst hängivet. Jag går verkligen in för det här.

Det är bara en sak jag lyckats glömma att göra i samband med lunchens hembesök. Byta kläder.

Att sitta på möte och försöka se professionell ut, utsmyckad med svampsoppsfläckar en masse är inte enkelt.

Igång!

Ja, alltså. Jag skulle ju ha skrivit redan i måndags men det har varit så f ö r u k e t a n s v ä r t (ja, stavas det inte så?!) mycket att stå i med jobb och renovering och familjebestyr att jag helt enkelt inte har haft någon tid över.

Nu ligger jag på hotellet i Budapest och har all tid i världen för lite härligt navelskåderi. Om jag nu bara kunde hitta naveln bland all deg. Hehe.

Märker ni mitt glada humör? Jag menar på fullaste allvar att det är Cambridges fel. Jag är sådär maniskt på G som bara den som käkar bantarsoppa kan bli. Känner mig pigg, stark och yster. Nej, jag är inte ironisk, det är alldeles sant. Vad stoppar de i det där pulvret egentligen? Amfetamin kanske? Fick förresten veta av maken igår att svärmor gick på "bantarpiller" på det glada sextiotalet. Kanske skulle vara något? Eller inte.

Jo, jag hade mycket riktigt gått upp i stort sett samtliga av de där härliga tretton kilona jag tappade under min GI-intensiva era. Så när som på 1,6 kg. Och 1,6 kg smör väger faktiskt en hel del, så jag väljer att klamra mig fast vid dem stenhårt! Jag gick inte upp allt minsann!

Jag kommer nu alltså att köra två veckors "ren kur" som det heter på Cambridgiska. Detta innebär att jag dricker 3xsoppa på en dag och dricker en väldans massa vatten. Sopporna är makalöst långvarigt mättande och jag går faktiskt inte omkring hungrig alls. Vilket förvånar mig. Efter de två veckorna kommer jag att addera till ett mål mat enligt tallriksmodellen på max 400 kcl så länge som jag tycker att det fungerar socialt. Efter det trappar jag upp successivt och byter ut något mer cambridgemål mot riktig lågkalorimat. Jag skall nämligen hitta ett sätt att hålla vikten till vardags tänkte jag mig. Det är min stora utmaning. Att inte falla dit i de däringa förbannade svackorna där jag förstör allt fint jag har gett mig själv genom att vara sådär omåttlig.

Alkohol säger jag nej till ett tag fram över. Det känns skönt det också. Kaffe likaså. Jag gillar inte kaffe utan mjölk och mjök får man nämligen inte dricka. Däremot säger jag ja till grönt te. Och vatten dårå.

Jag tar en dag i taget, tänker jag. Eller, gu vad jag ljuger! Det gör jag ju inte alls! Jag tar en hel radda dagar i taget. Men det är väl sån jag är antar jag och det får välan vara fint det också.

Fridens liljor.