Hemma

Jag har svårt att finna ord som beskriver hur jag känner mig. Det är inte så vanligt.

Tacksam är ett ord som dyker upp, men det är inte riktigt rätt. Stolt, ja. Men det räcker inte. Förbluffad, förbryllad. Jo. Men det räcker inte heller. Glad. Nöjd. Attraktiv. Nu börjar jag närma mig. Stark. Ja.

Jag skall erkänna något. Jag har inte bara varit skeptisk till Cambridgekuren tidigare, utan faktiskt direkt negativ. Utan att så mycket som läsa in mig på området, har jag många gånger fnyst föraktfullt åt tidningsannonser som visat framgångssagor där mah bjuder in överviktiga till informationsträffar. En viktsekt, har jag tänkt. Visst, de kommer att gå ner i vikt och så går de upp allt och lite till direkt. Vad vinner de på det? Hmpf.

Och mot vännen som valde att prova CK och genaste började rasa i vikt var jag verkligen inte stöttande. Inte alls. Jag var mer en trist olyckskorp som kraxade om hur denna genväg minsann skulle visa sig vara en senväg och inget annat. Tyvärr.

Så hände något konstigt. Efter jul hade jag fått nog av min övervikt och framförallt den ständiga viktpendling som jag sysslat med under hela mitt vuxna liv. GI funkade fint ända tills jag föll ner i kolhydratsträsket igen och den här gången kände jag att jag ville prova lågkalorivarianten. Köra tallriksmodellen och gå med i någon slags viktklubb. Vännen hade gjort fina resultat genom Aftontonbladets Viktklubb, så den skulle jag prova.

Men så skrev jag fel. Jag skrev till två små bokstäver i adressfältet och ramlade in på Viktklubben istället. Lenas Cambridge-sida. Oj, tänkte jag. Cambridge? Hmpf. Okej, jag läser väl lite innan jag går vidare. Det finns säkert någon framgångssaga att kolla på. Men jag blev fast. Intresserad. Motiverad. Och jag beslutade mig för att boka in mig för ett "förutsättningslöst möte" som man säger. Och få saker är jag så glad för som att jag fattade det beslutet. Mitt liv har verkligen vänt.

Det som jag trodde var en obalanserad och ensidig väg mot kortsiktig viktnedgång har för mig blivit det rakt motsatta. Jag har aldrig känt mig så balanserad, fokuserad och långsiktig i mitt tänkande. Aldrig tidigare så trygg och övertygad, så i kontroll. Och tallriksmodellen är ju faktiskt ständigt närvarande även här. Det handlar inte om kortsiktighet, det handlar om långsiktighet. Den metod som jag själv ställt mig så kritisk till har alltså visat sig vara den som passar mig allra bäst. Omvälvande.

Jag vet inte hur många, eller få kilon jag har kvar till målvikten nu. Men de är inte många. Och jag skall tillstå att jag är ganska självupptagen för tillfället. Speglar mig ofta. Ler åt det jag ser. Och varje gång jag går på toaletten, lyfter jag upp tröjan, ser mig i spegeln och förundras över hur min midja ser ut. Hur väl jeansen sitter. Det är min kropp jag ser, samtidigt är det som om den var någon annans. Men jag håller på att vänja mig. Det känns fantastiskt och jag är väldigt lycklig.

Fjorton veckor. Det har gått så snabbt, samtidigt känns det som en lång tid. Jag har hängt med i varje steg. Sett varje förändring. Hela tiden, (nåja, så gott som) med en känsla av kontroll, motiverad att fortsätta. 

Imorgon bitti är det dags för vägning. Och även om det bara skulle skilja ett kilo sedan senaste vägningen vet jag att det kommer att vara mindre än förra gången. Det känns.

Livet leker, jeansen sitter som en smäck och jag har hittat hem till min kropp.

Där hittade jag ju ordet. Hemma. Jag känner mig hemma. Ja, där var det.