Frestelser

Tionde dagen idag på min initiala fjortondagars Ren Kur à la Cambridge. Och idag har det varit jobbigt må jag säga. Jag har haft ett ruskigt matsug hela dagen - märk väl, inte hunger. Sug. Jag har suktat efter fett, sött och salt.

Jag har druckit vatten och te hela dagen för att liksom glömma bort det värsta, men det är ju inget vidare substitut. Så nu i kväll lagade jag till middag till Alma. På måndag skall vi köra igång med omfattande lägenhetsrenovering, så kyl o frys skall tömmas. Detta innebär att lunch och middag baseras på vad helst kyl, frys och skafferi kan erbjuda. Ikväll blev det således stekt fläskkotlett med pommes frites, kokta grönsaker samt.. Bearnaise. Lallerstedts Bearnaise, off course.

Nu är det så att jag älskar bearnaisesås. Ä L S K A R. Jag är medveten om att det finns många som tycker att det är en vidrigt smörigt äcklig företeelse, men jag tycker då istället att det är smörigt fantastiskt alldeles underbart gott. Och speciellt idag.

Plötsligt var det som om en handfull fetmademoner gjorde allt för att ta sig in i min kropp och beordra mig att svälja den där bejjaburken hel. Jag lovar, jag fick nästan hjärtklappning.

Så vad gjorde jag? Jag doppade ner fingret i burken och smakade först, säg en tredjedels kryddmått. Det smakade förstås himmelskt. Och då var det en sådan där jävelsdemon som liksom blixtsnabbt tryckte ner fingret igen, fångade upp en lite rejälare klick och körde in i min mun.

Jag smakade. Kände konsistensen. Njöt av känslan. Och spottade. Jag spottade ut den igen! HAHA! Där fick ni, demonjävlar!

Så tänkte jag lite mer förnuftigt att kanske är det så att jag faktiskt behöver få tugga lite. Och att om det nu är så, är det nog bättre att jag tuggar på något som inte gör direkt skada på dieten. Så jag tog ett pyttelitet stycke uppskuren fläskkotlett och började tugga. Jag svalde och tog upp en något större bit. Vi pratar fortfarande liten. Jag insåg att köttet både var torrt och faktiskt ganska illasmakande, vilket gjorde att jag spottade ut även den. Och så sade jag högt och klart till mig själv där jag stod i köket: Nää. Jag unnar mig att låta bli att äta det där, för jag vill egentligen inte göra det.

Så satte jag mig tillbords med min varma, redda grönsakssoppa och tänkte att det smakar riktigt bra. Och att det ju är jag själv som väljer att leva så här just nu, därför att jag vill förändra både min figur och mitt ätbeteende. Jag gör det för min skull. Ingen tvingar mig. Jag kan när som helst välja att inte göra det. Och till exempel istället välja att omåttligt frossa i bearnaisesås, eller köttfärssås eller ost eller vad tusan som helst som står där och verkar gott när jag har gått ner mig i omåttlighetsträsket.

Valet är enkelt.

Och för er som eventuellt tänker att det finns ju mellanvägen också. Mellanvägen som verkligen och allra mest egentligen är den som är att föredra. Därför att den är lång och långsam och förståndig och beständig eller vad tusan det nu är den är. Till er vill jag säga att jag lär behöva gå den vägen också under min resa ner på dryga 20 kg. Men på den destination jag befinner mig just nu, finns inte mellanvägens linje. Här finns bara turbovägen mot himmelriket eller highway to hell.

Sådan är min verklighet.

Och igår gick jag igenom bilder från bilsemestern 2006 och triggas av hur jäkla snygg jag var. 20 kg mindre fett gör en hel del på 176 cm. Jag skall se ut sådär igen. Detta året kommer jag att nå min matchvikt. Och jag kommer att stanna där.
+-2 kg. Resten av mitt liv.

Ja jävlar!