Och en lite svårare insikt..

..är den, att om jag sätter min verkliga önskevikt på pränt, blir det också smärtsamt tydligt hur långt ifrån jag är. Hur många kilos övervikt jag faktiskt har skaffat mig. Om vi pratar skam, inte minst.

Att säga att jag vill gå ner 10-15 kg är inte alls lika skamfyllt som att säga att jag vill gå ner 25 kg. Att säga till mig själv och omgivningen att jag vill gå ner 25 kg är det samma som att säga Jag är en tjockis. Jag har tappat greppet. Jag är inte nöjd just nu.

Och det kan vara väldigt svårt och utelämnande. Naket. Oskyddat. Direkt plågsamt.

Eller ännu värre: Om jag har tröstat mig själv med mat och detta resulterat i att jag har gått upp 25 kg i vikt, då måste ju alla människor se att jag är en person som behöver tröst. Kan det bli mer utlämnande? Inte för mig. Tröst ger jag mig själv nämligen, i all hemlighet. Av lång och väl inarbetad tradition.

För jag vill ju uppfattas som en person som har kontroll. En självsäker person som sådär lite nonchalant vill tappa några trivselkilon..

Ni hör skammen väsa.

Men nu när jag hittat den, skammen alltså. Nu när jag hittat den kan jag ta tag i den och slänga iväg den. Nu är den fångad så nu kan jag kasta bort den. Men den är ganska tung, så det kan ta ett tag..

Det kan ta ett tag att byta ut skammen mot tröst. Och att hämta trösten från andra istället för från mat.

Men jag har en plan. Åtminstone. Och en förbannat stark vilja.