Skamfylld målsättning

Jag tänker mycket. Mest positiva tankar om dit jag är på väg. Jag kommer på mig att längta till sommaren, men också längta till imorgon. Eller nästa vecka. Det händer bra saker med min kropp varje dag.

Cambridgekuren går så smidigt, det är inte tungt. Ibland blir jag vrålsugen om jag ser något gott på TV, eller som ikväll då maken kom hem med lövtunn pizza, perfekt gräddad, med salami, fetaost och oliver. Men det går över på någon minut. Det går över därför att jag vet vart jag skall och vad som krävs för att jag skall komma dit. Och då går det över. Suget.

Det är liksom en omöjlig kombination att äta lövtunn salamipizza och gå ner 18,2 kg till sommaren. Och jag vill gå ner mina kilon. Alltså vill jag inte äta pizza.

Och under all den här tanketiden, där jag försöker hjälpa mig själv att vara snäll och bra mot mig själv. Från nu och framåt. Under all den tiden har det blivit klart för mig att jag tills för bara för någon vecka sedan har hållit mig från att sätta en målvikt som jag verkligenverkligen vill ha.

Det har varit som om jag inte är värd att vara smal. Som att själva önskan i sig är skamlig. En ful hemlighet som jag aldrig vågat yppa. Som att jag på något vis skall nöja mig med att vara lite mullig. Med en lite degig mage, eller lite dallriga höfter. Som om det är mitt öde.

Varför då? Varför skulle det vara det? När det inte är det jag vill?

Jag vet att en viktnedgång väcker mycket känslor från omgivningen. Inte bara positiva sådana. Jag har varit med förr och har hanterat många kommentarer i stil med Men nu får du inte gå ner mer! Då försvinner du! (yeah, right med tio kg kvar att tappa eller så) Eller Men jag tycker att du är så fiiin, du passar liksom i att vara lite rund! (Okej, då struntar jag i det. För din skull) Eller Men jag kan inte tääänka mig dig på ett annat sätt. Du kommer kanske att se jääättekonstig ut, liksom håååårdare. (???) Sedan har vi denna också, den som anspelar på någon form av ätstörning: Oj, vad du har blivit smaaaal, mår du braaaa? (Eh, ja.. eller, tills just precis nu..)

Och det gör ont. De där kommentarerna bekräftar nämligen min känsla av att liksom inte vara värd.. Bara andra, aldrig jag.

Eller de där kommentarerna som kommer med en gång det står klart att jag har en ambition att gå ner i vikt Jaaa, jooo, men så gäller det ju att hålla det sedan och det är ju alltid svårare. DET BEHÖVER DU VÄL INTE TALA OM FÖR MIG?! ÄR DET DIN SYN PÅ UPPMUNTRAN?!

Och jo, jag vet. Mitt professionella och kloka jag vet att någon som tar tag i sig själv och jobbar aktivt och synligt med en livsstilsförändring provocerar. Därför att det påminner andra om allt de själva borde ta tag i, men inte riktigt klarar. Då är det bättre att vi bara fortsätter så som vi är. Och låter bli att prata om förändring av livsmönster. För om jag kan förändra, kanske du kan förändra och det kan vara riktigtriktigt läskigt.

Men också när jag går tillbaka och läser i mina gamla dagböcker ser jag att jag ända sedan tonåren haft en skev kroppsuppfattning. Med starka texter om att jag måste banta eftersom jag väger 64 kg och är 174 cm lång.

Så visst kan jag se och förstå varifrån den där rädslan eller skammen som det faktiskt handlar om, kommer ifrån.

Men mycket har hänt med mig de senaste åren. Jag har börjat hitta mig. Börjat träna på att bli snällare mot mig själv. Mer förlåtande. Mer gränssättande mot min omgivning. Och faktiskt också mot mig själv. Starkare integritet.

Så varför skulle jag inte sätta upp en målvikt som jag verkligen tror att jag kommer att bli nöjd med? Jag måste inte vara mullig. Jag vill nämligen inte vara det. Jag vill vara slank. Inte vara en stor, kraftig och ståtlig kvinna. Vill inte. Jag vill vara en lång, slank och kraftfull kvinna.

Så. Mitt mål är att gå ner till 68 kg. Jag är 176 cm lång, så jag lär inte bli mager utan bara slank. Det känns bra att skriva det. Det känns bra att säga det till mig själv. Jag skall väga 68 kg och jag skall behålla den vikten.
Jag är värd det.

Varför skulle jag inte vara det?