Vikt-ig påminnelse.

Jag vägde mig på fel våg i Warzsawa och lurades att tro att jag gått ner mer än vad jag gjort. Nu, fem dagar senare har jag fått revidera och redigera - och när jag nu tittar på min vikt-ticker, känns det således som om jag gått upp 3 hg. När jag förmodligen har fortsatt att gå ner, om än långsammare än i starten.

Jag har så lätt att misströsta. Det är synd eftersom detta misströstande knappast har en boostande effekt på psyket.

Så nu skall jag påminna mig om fakta:

Jag har på fyra veckor gått ner 4,8 kg. Det är nästannästan fem kilo. Det är inte dåligt. Det är bra. Om jag hade gått ner 10 kg på fyra veckor hade det varit dåligt. Inte för att det har varit ett mål, men jag faller så lätt in i bizarra överkrav på mig själv. En gång för länge sedan gick jag ner 25 kg på fyra månader och det var på inga vis sunt eller bra. Även om alla berömde mig och tyckte att jag var duktig. Duktig som kräktes kanske. Jag blev nästan sjuk av det. Idag är jag inte alls på väg att bli sjuk, jag är på väg att bli starkare och friskare än på väldigt länge. Och det måste få lov att ta tid.

Fem kilo på fyra veckor är faktiskt en ganska snabb viktnedgång. Snabbare än så skall det helst inte gå. 0,5 - 1 kg i veckan är vad jag skall sikta på. Inte mer. Inte mindre.

Jag är bra. Jag sköter mig. Minns det nu!!! Var stolt! Var nöjd! Jag är på väg!

Trötthet och neggpepp

Jag kämpar på. Idag känns det faktiskt som om jag kämpar.. Jag är så in i bängen trött och jag har ingen aning om hur mycket (om något) jag har gått ner då jag inte har varit på jobbet på över en vecka.. Skall åtminstone cykla lite imorgon men jag har fått problem med självförtroendet de senaste dagarna tycks det mig.

Det var den där jävla cykeln i Polen. Det gick så helvetes tungt och trots att jag blev svettig och trött på 20 min cykling visade mätaren bara på åtta futtiga kilometer. Och det var då min fantasi om den okalibrerade motioncykeln i jobbets träningslokal på riktigt tog fart. Helt destruktivt har jag nu fått för mig att jag inte alls har cyklat så snabbt och långt som jag varit i villfarelsen att jag gjort. Och därför känner jag mig bortgjord inför mig själv.

Som en tjock looser som liksom inte ens klarar av att motionera på en sketen cykel.

Jag vet. Apdåligt med neggpepp. Och det enda jag kan göra imorgon är att sätta mig på en annan cykel än den vanliga och se om den är lika sketet okalibrerad.

Eller också kan jag bara ta och skärpa till mig och sluta bete mig som ett offer utan istället se att jag faktiskt är jäkligt bra som har börjat röra på mig och ta tag i min vikt efter två långa år av förfall. Ja. Det är nog en bättre strategi.

ÅÅÅÅÅÅÅÅH, detta neggpepp!! VARFÖR HÅLLER JAG PÅ?!!! Det är mycket bättre att vara snäll mot sig. Fattar jag inte det?!

Hallååå alla!!!

Nej jag har inte gått under jorden. Jag har inte lagt av med mitt friskvårdande och viktreducerande. Jag har bara varit i Polen. Just nu var jag tvungen att ta en liten paus för att på allvar markera för maken att NEJ DET ÄR INTE OKEJ ATT TITTA PÅ EN TIMMES FIRANDE AV ARMÉNS MUSIKKÅR!!!

Som sagt. Jag har bara varit i Polen, inget annat.

Det går bra. Det går fint. Inte så mycket mer triattlånnande och egentligen kanske inte så mycket motionerande öht.. 25 min cykling på Westin WorkOut var allt som blev då jag kände en stark aversion tillika omotivation av dessa helautomatiska superdigitala cyklar. Dessutom var den enda som var ledig en sådan där maskin som man nästan ligger ner i när man cyklar. Blä. Inte min grej.

Men maten har funkat fint och det känns verkligen som om jag blir mindre. Härligt!

Och en annan sak. Vad som nu är hönan och ägget. Jag mår bra! Jag är inte deprimerad. Jag känner att jag har kraft! Okej, jag är fortfarande lite av en tröttis, men inte på samma vis som innan. Inte mentalt. Och det är klart att det inte går på några veckor att repa sig efter en golvning som varat sedan mars. Men jag mår bra!

Jag mår bra!

Personbästa!

Sju kilometer motionscykling på tio minuter. Det är snabbt. En kort paus där jag kände lite på trappmaskinen men det kändes som om jag var för lång.. Eller nå't. Sedan upp på cykeln igen för sexochenhalv kilometer på tio minuter.

Sammanlagt. 1,3 mil på 20 minuter. Jag var trött och svettig efteråt. Men inte alls död! Och faktiskt mycket mer stolt än trött.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över när de där motionscyklarna kalibrerades egentligen.. Men det är kanske lika bra att inte veta?

Hur som helst. Jag är laddad inför helgen och jag mår som en prinsessa!

Trevlig helg alla älsklingar, om vi inte hörs innan måndag!

Lever jag?

Jag gjorde det. Jag klarade det.

Men jag tror att min kropp har åldrats fyrtiofem år på en timme.

Jag känner mig halvdöd. Kroppen hänger inte med.

Eller för att använda ett idrottsbegrepp:

Jag tror min själ jag har gått in i väggen.


Men jag klarade det! Jippie!

Saring Lanefeldt

Idag gäller det. Jag skall göra mitt första gympingpass på kanske.. sisådär.. fem år. Om det räcker.

Jag har inte så bra koordinationsförmåga, se. Eller jo, när jag får hitta på själv kan jag koordinera som värsta Lanefeldtar'n men när någon står framför mig så blir det ju ändå så att jag först måste spegelvända alla rörelser och sedan få ut dem i mina länder. Och då kan resultatet lätt bli lite knasigt. Jag är övertygad om att detta har att göra med min fantastiskt illa utvecklade spatiala förmåga för det gååår bara inte!

Det värsta. Det a b s o l u t v ä r s t a är när någon fit aerobicsjänta lägger huvudet på sned och tittar på mig med vitt uppspärrade ögon och med mild röst säger: Men jag hade också det svårt i början. Det är bara att träääna så kommer du snaaart att klara det fint. Jag looovar. Du kan träääna!

Nej. Det kan jag inte. Därför att jag trasslar in mig. I mig själv. OKEJ?!! JAG BLIR HELT TILLKNYCKLAD OCH IHOPTRASSLAD ELLER OCKSÅ SNUBBLAR JAG PÅ MINA EGNA FÖTTER ELLER HALKAR PÅ MIN AV STRESS FRAMKOMNA SVETTPÖL! OKEJ?!!

Och det slutar alltid med att jag regredierar till en ålder av femochetthalvt och lämnar passet med tårar rinnandes längst med kinderna.

Efter en kvart.

Så jag kommer liksom aldrig till den där fasen som kallas träääna.

Men nu tänker jag annat. Jag tänker bättre tankar! Gymping är ju inte aerobics. Gymping är gymping och jag kan ju åtminstone ge det en chans.

Och numera är jag ju idrottskvinna. Motionär. Det var jag ju inte förr. Så det går nog.

Wish me luck..

Ingen ordning mä't

Alltså, dagens träningsomgång får gå till historien som en av de mest förvirrade.

Först började jag cykla. Eller, så här: när jag kom in i motionsrummet var det ockuperat. Ockuperat av två runda damer på trappmaskiner som tittade på morgonteve. MORGONTEVE?! Hur skall jag få cykelgajst av morgontv?!

Jag vill ha rytm. Puls. Dunkadunka.

Istället fick jag jaaa vad har vi för trevligt program idag då? Jaså säger du det? Men det var väl trevligt. Hur är trafiken i Stockholm så här på morgonen då? Jaså, den är lugn säger du? Men det var väl trevligt..

Jag plågade mig på cykeln i fem km och därefter bytte jag rum och satte mig vid roddmaskinen. Som jag hade längtat! Men. Det blev liksom inget mä't. Alls. Fem minuters förvirrad rodd som inte riktigt kändes rätt. Jag fick inget flyt och dessutom lyckades jag inte få in rätt kanal på radion. Så jag bytte rum igen.

Tillbaka till ruta ett. Motionsrummet. De runda damerna hade lämnat och teven stängdes därmed av. Rix morgonsol rattades in och jag ställde mig på.. dada.. Springbandet! Som jag inte alls sprang på utan gick snabbt. I sisådär sju minuter. Sedan blev jag less. Det var tråkigt. Dessutom dåliga skor.

Så. Cykeln igen. Fem kilometer i ett icke imponerande tempo och sedan gav jag upp.

Först tänkte jag dunka huvudet i väggen och förbanna min egen omoral och bristande självdiciplin. Men så kom jag på det! Det finns ju en idrottsterm för min bristfälliga morgonprestation!

Formsvacka.

Det känns redan bättre. Imorgon skall jag nog ha steppat up ur formsvackan och jag entrar cykeln med nya friska bentag.

Formsvacka, formschmacka! JAG SKRATTAR PÅ MIN FORMSVACKA! Back in the saddle, imorgon gäller det!

Roddmaskinen får stå för nu.

Och på måndag skall jag införskaffa ett par sanna braskor för äkta idrottskvinnor. Det kan vara mig väl unt.

Över-driven

Jag är som person, ofta över-driven. Överdrivet driven helt enkelt. På många vis är det en gåva. Om jag vill något, om jag verkligenverkligen vill något. Sådär så att hjärtat tar hoppsasteg. Då blir det ofta så. Om det så gäller att få ett förstahandskontrakt i Lund genom att helt sonika åka ner på stan och ragga ett, eller få ett jobb som väldigt många andra vill ha. Eller få en lägenhet i Stockholms innerstad, för den delen. Det är många gånger ett rikt framgångskoncept, mitt överdriv.

Men baksidan är den där fixeringen som liksom följer med. Jag vet att fixeringen och överdrivet på många vis är samma sak, men fixeringen kan ibland kännas lite påfrestande. Eller nervoserande snarare. Man kanske skulle kunna säga att jag blir lite grand tokig. Galen. Kockonotto.

Nu tror jag att jag håller på att bli överdriven vad gäller cykling. Jag längtar ner till det där motionsrummet. Och jag skulle väldigt gärna vilja prova roddmaskinen. Jag skulle vilja träna två ggr om dagen tror jag.

Men jag håller mig i skinnet. Jag plockar fram överjaget, som i myndig stämma talar om för mig att en rimligare nivå på träningen ökar mina möjligheter att göra mitt nya livsmönster till mitt vanliga livsmönster.

Eller som min älskade mamma skulle ha uttryckt det: Det är inte bra att lägga i alla växlarna på en gång för då kraschar växellådan..

Men jag längtar tills nästa träningspass. Då skall jag prova roddmaskinen!

Fasbyte

Jag hade riktigt mycket ork i morse under cyklingen. Lite konstigt med tanke på att jag varit så trött tidigare. Jag var lite trög i starten så det blev inget personbästa vad gäller farten, men 1,7 mil blev det iallafall på en halvtimmes cykling.

Har nu(!) läst in mig på kolhydratfattiga dieter, vilket rivstarten hör till och jag är väl inte alltigenom såld på tanken att börja lukta aceton. Dessutom besväras jag av huvudvärk och lite lätt illamående utöver den där sega tröttheten.

Jag kommer därför att gå vidare till steg 2 - Nystart, i programmet och bl.a. addera lite baljväxter till kosten från och med idag. Jag känner helt enkelt att jag behöver orken. Särskilt nu då jag faktiskt är en sann tränerska!

Vågen visade 3,1 kg ner på två veckor. Det är en trevlig start på en lång vandring.

Jag vet att jag kommer att nå mitt mål. Ingenting och ingen kan hindra mig. Inte jag, inte någon, inte något. Jag vet.

Små minus men mestadels pluss.

Det enda jobbiga som jag upplever med det här programmet är frukostarna. Eller så här, det finns många äggfrukostar att välja på och idag ville jag slå till på helgfrukost med stekt ägg, bacon, champinjoner, coctailtomater och ruccola.

Det var gott då.

Nu är jag rejält illamående.

Det blir som för mycket fett så här på morgonen. Jag har aldrig varit en frukostmänniska om inte frukosten serveras sådär vid 10 - 11-tiden.

Dessutom är jag så in i märgen trött men det beror nog mer på min övriga livssituation än rivstart.

Skall bli spännande på måndag. Då är det dags för morgonmotion med veckovägning. Jag känner att jag krymper och det känns hursomhelst väldigt tillfredsställande.

Konstigt.

Om någon hade sagt till mig för en månad sedan att jag inom en mycket snart framtid skulle längta efter att köra ett svettigt cykelpass på jobbet, är jag ganska säker på att jag hade skrattat rått.

Idag har jag alltså vilat från motionerandet för att liksom inte ta ut mig helt, få någon trist överansträngningsåkomma eller för att helt enkelt inte överdriva så förbenat.

Och tänk, jag längtar tills imorgon bitti! Längtar.

Konstigt.

Yiiiihaaaaa!!!

Strax före cyklingen idag, ställde jag mig på vågen. Jag känner ju att det går bra och hade förväntat mig att jag skulle se framsteg, men detta! Detta är nästan gaaalet.

Tvåochetthalvtkilo på en vecka. Och jag äter massor. Och är mätt hela tiden. Och mår bra. Hur är det möjligt?!

Jag önskade mig en rivstart och rivstart var just vad jag fick!

Wow. Jag tror att det funkar.

Och snällasnälla, skriv nu inte en massa orosord om att det minsann inte får gå fööör fort och detta skall ju håååålla länge och bli vaaaraktigt. Jag tänker nämligen så själv. Hela tiden. Jag tror att det här programmet kommer att göra susen. Rivstartsprogrammet håller inte i mer än 1-2 v. till och därefter går jag in i en lugnare fas.

Men nu. Nu vill jag bara vara glad och nöjd!

Jippie!

Cyklingen före lunch idag, innebar för övrigt 1,2 mil på 20 minuter och jag gav allt i slutet. Såå skönt! Tänk att det kan vara så härligt att svettas.. Och stretchar gör jag. Ojojoj så duktig jag är! Säg för allt i världen till mig om detta går mig åt huvudet!

Idel motivation!

Sitter vid datorn hos Solsyster. Jag och Almis mellanlandar här i Småland efter att ha varit hos mina föräldrar för att fira min mammas första vernissage och separatutställning. Festligheter har varit temat. God mat, god dryck och goda sötsaker har dukats upp. Jag har benfast och med en osviklig motivation valt ut och tackat nej och kompletterat allt efter Rivstartsveckans tydliga ramar. Inte en droppe alkohol har jag druckit, trots godbubbel och finvin under näsan. Och det bästa: Det har inte varit det minsta besvärligt eller tungt. Jag har ätit gott och rätt och alkohol är jag ändå inte sugen på. Det går fint att vara delaktig och ha det trevlig ändå. Förstås.

Jag är stolt och nöjd. Dessutom har det redan - efter en vecka, börjat hända bra saker med min kropp. Den har liksom börjat.. dra ihop sig. Jo. Dra ihop sig. Övermagen börjar uppenbart ställa in sig på att marknaden inte medger expandering i nuläget utan tvärtom, neddragning och besparingar.

Allt går fint. Jag är nöjd.

Och stolt över mig själv.

WOW!

Vilken kick! Jag var sen till träningen och tänkte först att jag inte skulle hinna pga dagishämtning. Men så tänkte jag om. Jag tänkte nytänk.

Nytänket låter:
Det är bättre med 10 minuter snabb cykling än ingen cykling alls.

Jag tog mig ner till omklädningsrummet och väl där ställde jag mig på vågen. Ett helt kilo sedan i måndags! Och jag är ju mätt och nöjd hela tiden! Hur är det möjligt?!

Glädjekicken gjorde att jag satt mig på motionscykeln och cyklade en mil på 16 min. Det känns som en bra bedrift av någon som inte rört sig på två år.

JIPPIE!!!

Framåt

Tredje dagen nu och jag känner att det går framåt. Samtidigt har jag lite svårigheter i att hitta rätt balans i maten. Antingen blir det för många GB, för mycket fett eller för lite.. Jag kan helt enkelt inte tillräckligt mycket om metoden än vilket känns lite frustrerande.

Skulle vilja ha "GI-skolan", vilken finns på hemsidan, som nedladdningsbar PDF. Har inte ro att läsa på datorn. Texten blir så småttig och det är för mycket som stör mig runt omkring. Lite frustrerad som sagt.

Nåväl. Igår blev det ju som sagt endast 15 min cykling pga rumpont så idag har jag vilat. Imorgon blir det ett halvtimmespass igen. Jag ser faktiskt fram emot det! Tänk va?!

Jag vet att jag kommer att klara detta. Jag vet det. Det känns liksom så enkelt. Ett litet jippie från min trötta själv vill jag ändå ge ifrån mig. Ett jippie för mig själv.

jippie!

Dag 2

Ont i ändan i morse. Som tusan! Därav endast 15 min cykling och i ett slöare tempo. 6,5 km blev det. Å andra sidan är 6,5 kilometer bättre än inga kilometer alls!

Det är komplicerat med maten, har aldrig kört GI tidigare och har svårt att förstå. Lite så. Samtidigt tror jag att själva grundtanken passar min kropp bra. Jag har ju till och med, pga min PCOS blivit förskriven diabetesmedicin för att få bukt med hormoner och insulininstabilitet. Och då tänker jag att det är betydligt bättre att få ordning på detta genom omlagd kosthållning. Men svårt är det.

Å andra sidan har väl mer trögfattade personer än jag lärt sig det, så det är väl en fråga om tid också.

Igen.

Nygammal strategi. Våg är viktig som bekräftelsebas i kampen mot kilona.

Första jobbadagen: Motionscykel 30 min resultarade i 1,6 mil.
Känner mig nöjd. Däremot vet jag inte om jag skall klassificera passet som lågintensivt, medel eller hög. Jag tror medel.

Jag har även blivit medlem i giviktkoll.se. Jag provar GI nu tänkte jag. Utan att för den skull vara frälst eller övertygad om lämpligheten. Men det är liksom så att jag behöver ett storgrovt halmstrå och övertydliga ramar, det tror jag att jag kan får där. Dessutom tror jag att en diabetikervänlig diet kan vara gynnsam för en PCO och hormonhäxa som jag. Tror. Och hoppas.

Vi får se.

Jag är hur som helst igång igen.

Slö

Okej. Sunda Saring är inte död men hon är ganska slö.

Slösund. Oinspirerad. Höst kort och gott. Eller inte gott kanske. Kort och äckligt.

Jag, en lyll-ost

Jorå. Jag fortsätter sunda mig. Idag sprang jag till exempel uppför trapporna de första sex våningarna och gick den sista sjunde. Jag blev inte tröttare idag av att springa än vad jag blev i början av förra veckan av att gå. Det är bra, det är framsteg. Det känns helt enkelt bara bra det här. Inget stort, inget triggande, bara bra. Precis som jag vill ha det. Fortfarande känns det så fantastiskt rätt för mig att inte väga eller mäta mig. Jag vill inte ha tävlingsmomentet, inte över huvud taget. Inteinte. Jag vill må bra, inte tävla.

Utmaningen blir nästa vecka. Programmet som jag är ansvarig för har sin slutvecka och jag skall närvara hela tiden. Hela tiden på konferenshotell med mat och godis från morgon till kväll - jag vet eftersom det är jag som har lagt beställningen.. Nåväl, det förändrar ingenting. Detta är min strategi:

Jag äter maten men undviker eventuella feta såser och självklart kakor och godis. Till fikat väljer jag frukt. På torsdag är det avslutningsmiddag och den kommer jag att välförtjänt njuta av. Samvetsglatt njuta av.

Det är inte synd om mig för att jag väljer att äta bra. Det är verkligenverkligen inte synd om mig. Jag väljer att må bra. Jag behöver inte äta lyll-ost. Jag är ju en. Man kan ju inte äta sig själv. Då är man ju kannibal. Uärk för självätare. Nä, osten får vara.

Lite på efterkälken..

..men bara med själva dokumentationen. Lätt och rätt går som en dans. Än så länge inga svårigheter, men det känns viktigt att jag skriver ner allt efter varje dag, annars är det lätt hänt att jag förlorar kontrollen.

Torsdag

Frukost
Skinksmörgås m crème bonjour light
Juice

Mellanmål
Frukt

Lunch
Tandoorikyckling m ris

Mellanmål
Frukt

Middag
Gulaschsoppa med lättcrème fraiche och grov smörgås

Duktighet
Fortsätter gå i trappor. Mångamånga. Jag jobbar nämligen på sjunde våningen så det känns lite!

Fredag (ledig från jobbet)

Frukost
Kaffe
Smörgås med crème bonjour light, tomat o salladskrydda
Juice

Mellanmål
Frukt

Lunch
Makaroner och kassler..
Jag vet. Ingen höjdarlunch direkt! Det blev en nödlösning när Alma skulle ha korv o makaroner. Upptäckte att korven låg på 23% fett o då kändes det bättre med kassler. Gott var det inte, mer bukfylla..

Mellanmål
Frukt

Middag
Skånska kalops m morötter, kokt potatis o rödbetor

Fredagskväll
Två glas rött vin tills med älsklingen. (..och litelite whisky..)