Japp

Hello Träningsvärk from hell!

Spagetti

Alltså. När jag kom till jobbet iförd träningsstass, möttes jag av kollegor i omklädningsrummet. Men Sara! Så roligt att se dig! Skall du också vara med?!
Mitt svar blev Eh?
Kollegorna framhärdade Ja, vi har ju bodypump nu!
Jaså har vi det! Ja, där ser man svarade jag och så var saken biff.

Mitt livs första bodypumppass är nu avklarat och jag kan erkänna att jag skrattade mer än en gång under denna märkliga upplevelse. Min kropp blev ju fullkomligt spagetti! Mot slutet kunde jag inte riktigt svara upp på instruktörens hurtfriska tillrop, kroppen lydde helt enkelt inte. Därav skrattet. Men jag gjorde så gott jag kunde och nu vet jag att jag klarar kollektiv träning också, helt utan prestationsångest!

Så nu ser jag fram emot träningsvärk utan dess like. Jisses. Jag säger bara det. Jisses.

Planer

Imorgon blir det morgonträning på jobbet. Så. Nu när jag skrivit det är det sant.

Morgonträning. Löpband. Kanske lite styrketräning. Hurra!

Morgonrunda

Vaknade tidigt imorse. Dottern är sjuk, så det är VAB som gäller idag och då maken skall iväg till jobbet behövde jag gå upp i tid för att hinna springa den planerade morgonrundan. Sov oroligt och vaknade 1,5 timme tidigare än vad jag hade behövt göra. Efter en stunds velande och omsomningsförsök tog jag mig och gav mig ut.

Det blev en sväng runt gärdet, totalt 3,13 km på 23 minuter. Av dem sprang jag 2,3 och sedan var jag helt slut och blandade gång och småjogg. Märker att jag redan är snabbare, om än inte så mycket uthålligare än för en vecka sedan.

Tre saker besvärar mig dock under löpningen:

1. Sportbehån trycker över bröstet och gör att jag inte kan andas optimalt vilket påverkar löpningen märkbart. Jag trodde verkligen att den här Nike-historien var helt rätt, men nu efter några rundor märker jag att den är för pansarlik på något vis.

2. Jag har för små inneröron och lyckas därför inte få hörlurarna till telefonen att sitta fast. Tråkigt att inte kunna ha musik! Behöver således införskaffa en riktig Ipod eller liknande samt några slags handikappanpassade hörlurar för dvärgöron

3. Det viktigaste av allt: HJÄRNAN! Ja. Min hjärna besvärar mig. Motarbetar mig så att säga. Jag får kämpa oavbrutet med att hålla neggotankarna borta. Nu orkar jag inte mer. Jag orkar ABSOLUT inte mer än fram till det där trädet eller Vad håller jag på med egentligen? Jag kan väl inte springa heller. Nu tänker de jag möter säkert att jag ser trött ut. Sådär håller jag på. Jo, visst är det jobbigt att springa, men det är ju också skönt och häftigt att jag utmanar mig själv och då skulle jag vilja att min hjärna samarbetar med mig. Och jo jag bemöter neggotankarna och motbevisar dem oftast, men det tar på krafterna. Kan jag inte bara sluta? Börja peppa mig själv istället. Bara springa på självkänsla, glädje och fokus?

Någon som har tips på bra mantran att använda när det känns jobbigt? Eller gäller det bara att stå ut? Går neggotankarna över i takt med att jag på riktigt anammar min nya identitet som motionist? Jag vet inte. Kanske skall jag bara vänja mig vid mitt nya jag.

Jag såg förresten en mycket märklig sak imorse då jag svidade om: Min övermage har fått ett relativt väldefinierat streck i mitten. Det måste ju rimligt vis vara musklerna som gömmer sig där under. Surrealistiskt. Snacka om brutalt navelskåderi, men här kommer ett bildbevis på den remarkabla upptäckten.

Och springskorna..

..har jag lyckats springa in på någe vis. Inte en endaste lite blåsa har synts till sedan jag faktiskt började använda dem till det de är tänkta.

De funkar fint!

Gresarundan

Jag vaknade upp rejält bakis idag efter gårdagens utsvävande studentfirande. Klev dock upp och drog omgående på mig löparstassen och gav mig iväg på en trekilometersrunda - Gresarundan, här hos svärföräldrarna innan frukost. Gick sista biten uppför lilla backen annars sprang jag i ett.

Det går framåt! Stolt och nöjd.

Vårrusigare

Det var med en i sanning stor anspänning jag begav mig till Vårrusevenemanget vid universitetet. Det finns de som har en identitet som "löpare" och på andra ytterkantet finns de som har en identitet som "ickelöpare". Jag har så länge jag kan minnas tillhört den senare kategorin.

Om man är rädd för att göra bort sig kan ett sätt att skydda sig vara att förlöjliga det man är rädd för. Och tro mig, jag har förlöjligat. Förkastat. Och förtalat i största allmänhet. Tråkigt och töntigt och sjävplågeri och bara helt enkelt sååå jäkla tamt att springa vårruset. Röra på sig. Motionera.

Tävla.

Om man tävlar kan man förlora, nämligen. Och om man ställer upp i en springtävling så lär man bli omsprungen av en hel drös folk. Om man nu inte är den elitsprinter som vinner hela tävlingen. Så jag har inte tävlat.

Och jag har på allvar trott att om man inte tävlar så är man ingen tävlingsmänniska. HA! säger jag. Så jävla fel.

Jag är ju verkligen en utpräglad tävlingsmänniska. Och jag hatar att förlora. Så då har jag bara tävlat inom de områden där jag har goda chanser att vinna. Bli bäst.

Men nu är det slut på dumheterna. Nu har jag kammat mig. Fått ordning på torpet och prioriteringarna så att säga. Bestämt mig för att möta mina rädslor och bli av med de mest besvärande försvaren.

Så när kära vännen frågade om jag ville vara med mötte jag min rädsla och sa ja. Dock under förevändningen att jag ju kan lufsa, för det lovade vännen att jag kunde få göra. Tanken på mig själv lufsandes, fick mig att våga. Det är ju inte svårt att lufsa fem kilometer. Inte alls.

Men så hände det sig, att när jag föreställde mig själv lufsandes började jag tävla med mig själv liksom lite successivt. Först gick jag om mig själv snabbt i tanken. Blev sur på mitt eget lufs, så att säga. Och sedan småsprang jag om mig själv när jag gick snabbt. Och tillslut såg jag mig själv komma in i något slags flow och jogga rytmiskt ganska långa sträckor. Typ sexton minuter eller så.

Och kan ni tänka er? Jag sprang faktiskt tre kilometer i streck. Tre kilometer bara tuffade jag på! Så blev jag trött och hjärnan började bråka med mig om att jag ju likt en humla som egentligen inte skulle kunna flyga (jag vet att det där är ren bullshit men ni fattar liknelsen) egentligen inte kan springa. Och då kunde jag ju inte det heller. Hjärnans makt är väldigt stor. Så då gick jag i en kilometer i snabb takt. Och sista kilometern sprang jag. Så fyra kilometer sprang jag idag och det är mer än jag någonsin sprungit i hela mitt trettiosexåriga liv. Trettiosex var också de minutrar det tog för mig att springa. En högst medioker tid för mänskligheten - ett världsrekord för mig.

Så när jag passerade mållinjen började jag gråta. Det blev så stort. Så fantastiskt symboliskt och det bara brast för mig. Att jag kommit så långt, både bokstavligt och bildligt. Det är stort. Fyra kilometer. Det tål att gråtas åt.

Vårrusig

Ikväll är det alltså vårruset och jag skall rusa.

För ett år sedan trodde jag aldrig att jag skulle skriva ovanstående mening. Men nu är den skriven. Och det mest fantastiska är inte att jag skall delta i vårruset. Det mest fantastiska är att min prestationsångest är som bortblåst.

Nej, jag har inte tränat massor. Väldigt mycket för lite, snarare. Men bara det att jag skall ställa upp känns fantastiskt nytt och spännande. Jag ställer in mig på att powerwalka järnet och jogga så mycket jag orkar. Jag skall göra mitt absolut bästa, men samtidigt inte prestera över min egen förmåga.
Den inställningen, den känslan.. Den är stor för mig.

Jag skall vara med i Vårruset. Lagom. Och vara stolt över det. Tjoho!

Då och nu

Då. Springtävling. Juli 2009.

 Nu. Kalasdags. Maj 2010.

Provrum

Jag befann mig i Budapest och på min lediga tid tog jag mig ut på stan för att leta efter nya jobbkläder. Garderoben hemma står gapande tom, se. Så hamnade jag på det exotiska H&M, ett ställe som jag länge ratat för att de länge ratat mig. Och jag upptäckte att där fanns en hel del som jag var nyfiken på att prova.

Om än med nattfjärilar i magen.

Min relation till H&M har nämligen varit ganska smärtsam. Alltför många gånger har mitt besök i provrummet resulterat i en stor klump i magen och hopplöshetskänslor. Känslan av att vara felfelfelfel. Kläder i storlekar som vanligtvis passar har av någon märklig anledning med nöd och näppe gått att knäppa i H&Ms provrum. Eller inte ens det. Så jag har ratat.

Men så stod jag där. I Budapest. Med en ljus sommardräkt och ett par svarta kostymbyxor med pressveck. Bomullssatin. Snygga snitt. Skulle jag våga prova? Jo, jag vågade. Först den ljusa dräkten. Den satt som en smäck och hur jag än vände och vred mig kunde jag inte se minsta lilla missklädsamhet. Tvärtom, jag kände mig snygg. För säkerhets skull gick jag ut till en expedit och bad om smakråd. Brilliant! blev svaret. Saken var biff, dräkten skulle bli min.

När jag så tog av mig kläderna upptäckte jag att dräkten var märkt strl 42. Och jag lovar, reaktionen kom på en millisekund direkt från ryggmärgen. Hjäääälp, 42!!! Det kan inte vara sant! Jag har ju gått ner, blivit slank!

Jag skäms när jag skriver detta, men min initiala reaktion var att jag plötsligt inte var lika fin längre. Nej, för plötsligt kände jag mig litelite grand misslyckad. Lite större. Mindre slank. På grund av en jä**a sifferkombination!!! En sifferkombination som dessutom är godtyckligt dittryckt av ett företag som jag sedan tidigare erfarit, inte har riktigt samma referensramar som vissa andra affärskedjor. Är det inte sorgligt?

Och som tur var flög förnuftet in i mig, där och då. Och förnuftet talade till mig, på ett ganska barskt sätt skall erkännas. Skärp dig nu. sa det. Skärp dig och se dig i spegeln. Ta in din egen bild. Känn efter. Är du nöjd? Känner du dig fin? Då så. Skärp dig och få lite perspektiv på livet. Sa förnuftet.

Så jag bestämde mig. Jag bestämde mig för att aldrig mer sätta ett likhetstecken mellan storlekslapp och självkänsla. Aldrig i helvete att ett varumärke skall få lov att agera referensram för mitt välbefinnande! Uppenbarligen drar jag storlek 36 till 44 beroende på vilken kedja, vilket land eller ja, vilken referensram som gäller. OCH?! Så vaddå? Spelar det någon roll? Säger det något? E g e n t l i g e n?

Nog. Det är nog nu. Mina egna referensramar skall råda. Alltid.

Och ja, jag trivs ypperligt i min nya dräkt. Tackar som frågar.

Vilseketos och fortsatt IIIIIIIIH!

Det känns fortfarande IIIIIIIIIIIH!!! Hela jag är liksom alldeles.. glöjd! Ja, ni vet, glad och nöjd.

Trots att jag har för mycket på jobbet. Det är som om den där stressen som jag borde känna över allt som hänger över mig inte bekommer mig. Alla de där tappade bollarna som ligger runt mig som befunno jag mig i IKEAS bollhav och inte vid min kontorsarbetsplats, de.. stör mig inte alls på samma sätt som de brukar. Jag tittar på dem. Och så tänker jag att ja de där bollarna borde jag göra något åt. Typ plocka upp. Sortera. Sedan rycker jag lite på axlarna och längtar tills nästa gång jag får röra på mig. Motionera. Vara med familjen och vännerna.

Fokus har flyttats.

Intressant och spännande. Och ovant.

Maken kämpar på förresten. Han är inte lika arg längre men någon Ketosrelaterad eufori kan han inte märka av. Han tror inte ens att han befinner sig i Ketosstadiet ännu. Och visst, jag kan hålla med om att lite mer eufori från hans sida inte skulle göra mig direkt irriterad. Själv är jag pigg och glöjd som en lärka.

Nu har jag det!!! Ketosen har gått vilse! Sin vana trogen har den förmodligen letat sig vidare till mig! Så måste det vara. Hm. Undrans om det finns någon Ketos-exorcist som kan lura ut den ur mig och in i maken?
Det måste jag googla. Kan kanske se frem emot en riktigt cool seans i kvällningen.
Mowaaaahahahahaaa

16 minuter

Jag gick ner i omklädningsrummet och drog på mig min splajans nya outfit. En halvtimmes effektiv träning hade jag utrymme till och en snabb konklusion med anledning av vädret blev att köra inomhusträning.

Och jag som alltid fnyst åt löpbandet blev liksom alldeles glad i magen när jag såg det idag! Ja men just ja, jag är ju numera motionist tänkte hjärnan varpå jag stegade upp på bandet

Började med att gå snabbt i svag lutning. Och när tiden visade 11.39 flög springtoken in i mig! Så jag till att jogga wom, wom, wom, wom, wom lät löpbandet. Rytmiskt och meditativt. Det var skönt. Det flöt på. Tiden gick. Pulsen var hög men ingen andfåddhet att tala om. Så kände jag att det killade lite på halsen och upptäckte att hela jag var.. blöt. Av svett. Men inget gjorde ont. Allt flöt på. Wom, wom, wom, wom..

Så hade det gått sexton minuter av oavbrutet springande och jag hade kunna hålla på längre! Använde de sista minutrarna åt att varva ner med gång.

Detta är alldeles underbart! Jag. En joggare. Vem kunde tro't?!

IIIIIIIIH!!!

Ikväll kände jag att det var dags att ställa mig på vågen igen. Kvällsvikt. 69,8 kg!!!
JAG ÄR SEXSIFFRIG, höll jag på att skriva. Men det kan ju tolkas alldeles på tok.
BMI 22,5 
Tjugotvåkommafem!!! När jag startade bloggen var jag ruskigt nära ett BMI på 30

IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIH!!!

Och idag tog jag svängen om himmelriket på jorden på väg hem till Svealand. Jag kom liksom på att jag hellre köper mina träningskläder där än på en stressgata i Stockholm. När jag kom in i Nike-butiken och butikskillen skulle hjälpa mig ta fram kläder, tittade han på mig och sa Size medium, right?  Och jag liksom hajade till. Men nickade, såg lite tveksam ut och svarade Well, we can try.

Och de satt inte bara som en smäck. Jag kände mig fräschsnygg dessutom. Och så jäsikens glad. Så då kunde jag inte låta bli att köpa ett par spraya-på-jeans i ljus sommarfärg. Och förstås ett nytt set från min finaste Jolanta. Som  utbrast när hon såg mig Everytime you come here you are more woman and now.. you are one hundred procent woman! Äsch då.

Jo, jag har visst börjat köra med ohämmat skryt här på bloggen, men det får ni liksom ta. För det här är något som jag inte tänker försumma - tillfället att ta in hur fantastiskt det känns att ha hittat hem till min egen kropp. Och till mig själv för den delen. Till själva självet. Det är.. svindlande. Jag är väldigt lycklig.


IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIH!!! Så. Känns det.

Träning!

Haha! Vilken fantastisk kväll jag har haft!

Efter en hel dags stillasittande feedbackutbildning i Warszawa med efterföljande möten, började jag så sakteliga förnimma något annorlunda. Hjärnan började viska något till mig. Först väldigt svagt, men sedan starkare och starkare. träna. trääääna. trääääääna. Träna! TRÄNA! TRÄÄÄÄÄNA!!!

Jovisst, förstår ni! Träningssuget liksom bara dök upp sådär utan förvarning, trots att jag inte alls hade planerat det. Så. På med träningskläder och skor som jag trots allt packat ner och så ner till Westin Health Club. Förbi mottagningsdisken där jag lämnade in rumsnyckel, hämtade handduk samt bokade in en timmes massage direkt efter träningen. Man får ju passa på. Dessutom tänkte jag att den där förbenade skulderbladshistorien efter nackspärren kunde behöva en omgång.

Jag inledde med 15 minuter på löpbandet, dock ej löpandes, men med snabb gång på 5,5 % lutning och en hastighet på 6,5 - 9,5 km/timmen. Kändes bra som tusan! Och faktiskt sprang jag i två minuter på slutet.
Så direkt på Crosstrainern där jag tog ett medeltufft komboprogram i tio minuter. Första gången i livet som jag har kört en sådan där mackapär alldeles på riktigt och oj vad den tog!
Vatten och vila en stund för att sedan avsluta med tio minuter på löpbandet igen. Denna gången något lugnare med 3,5% lutning och 6,5 km/timmen.

Och alltså, när jag gick där på bandet, utan något annat att glo på i spegeln än mig själv gåendes, blev jag bara alldeles skitglad. Där gick jag ju! Och jag ser den faktiskt. Känner den. Förändringen. Min nya kropp. Mitt nya jag. Svindlande. Hur blev det så här? Hur hamnade jag här? Vilken lycka!

Så. Svettig och alldeles underbart utmattad begav jag mig till rummet för en snabb dusch för att sedan ta emot en alldels makalöst bra massös vid namn Edyta som anordnade ett fint litet in-room SPA och körde hard core idrottsmassage på hela kroppen.

Alltså. Jag är så nöjd. Och trött. Och bortskämd.

Om jag skall sova i min Heavenly bed? Nu? Japp.

Och för egen del

Jo, man kan säga att jag min vana trogen tog ut mig totalt den där komborundan i måndags. Förutom nackspärren som envetet har hängt sig kvar, om än inte i nacken utan mellan skulderbladen, har jag alltså haft en sådan djävulsk träningsvärk att någon ytterligare träning varit utesluten.

Det är intressant det här. Jag försöker ju anamma den nya livsstilen lagom. Men det är svårt. Jag reflekterade under själva åttakilometraren att en så lång runda kanske är lite väl mycket för någon som aldrig sprungit tidigare. Men jag försvarade det med att jag ju faktiskt gick den största delen av rundan. Det var dock något som malde där i bakhuvudet och när jag kom till Djurgårdsbrunn var jag först på väg att svänga av till den kortare rundan. Det gjorde jag dock inte.

Så. Lärdom 1: sätt upp rimlig nivå och rimliga mål för träningen

Och När det gäller hinder för att komma igång med träningen verkar jag inte finna några gränser för allt som kan tänkas stå ivägen.
- Träningsskorna ger mig blåsor på fötterna
- Tejpen till fötterna för att undvika blåsor tog slut
- Tiden för att köpa nya skor tog slut
- Pengarna för att köpa nya träningsskor tog slut
- Orken för att köpa ny tejp tog slut
- Mina träningsbyxor är stora, sladdriga och tunga
- Pengar och tid för att köpa nya träningsbyxor tog slut
- Avsaknad av en rejäl sportbehå gör att det är obekvämt att motionera
- Tid och pengar till att köpa ny sportbehå tog slut

Ungefär så. Och det är inte ens särskilt sant. Jo, det att jag inte har några kläder eller skor som funkar för att motionerandet skall kännas bra saknas men visst tusan skulle jag kunna ta mig råd att köpa både löparbyxor och sportbehå. Skor som är lite mer kostsamt kan ju lätt skjutas fram till lönedag och med Compeed på fötterna kommer jag faktiskt undan blåsorna ur ett kortsiktigt perspektiv.

Så. Lärdom 2:
Sluta jiddra börja jogga!

Allvarligt talat. Snacka om pinsamma undanflykter. Så här ser planen för veckan ut:
Måndag och tisdag är jag i Polen med en tung arbetsbelastning så där kommer jag inte att välja träningen, det vet jag.
På onsdag ger jag mig av lite tidigare från jobbet och införskaffar träningskläder från Stadium på Kungsgatan där jag har ett presentkort. Därefter går jag tvärsöver gatan till Löplabbet och införskaffar ett par nya springskor. Klart och betart!  

Onsdag kväll: Djurgårdsrundan, 8 km (jo, jag kommer att fortsätta min vanliga runda men ändra intervallmetod)
Jag går nio minuter och joggar en minut. Går nio minuter och joggar en minut osv.
Fredag morgon: Som ovanstående
Söndag kväll: Som ovanstående

På måndag kommer Linas matkasse och veckomatsedeln ser ut som följer:

A Medel: Stor pannbiff med kokt potatis och knippmorötter
Kommentar: Skall addera till extra kokt broccoli


B Medel: Fläskfilé med dragonsås och klyftpotatis
Kommentar: Extra kokta grönsaker, ingen olja på klyftpotatisen

C Medel: Färsk gnocchi med ugnsbakade körsbärstomater, mozzarella och små svarta bönor
Kommentar: Fryser in den färska gnocchin och ersätter med fullkornspasta

D Snabb: Bulgursallad med rädisor, senap- och vitlöksdressing och rökt makrill.
Kommentar: Följer receptet

E Tuff: Dragonkryddade kycklingbullar med currysås, ris och kokta majskolvar
Kommentar: Byter ut riset mot matvete eller dylikt.

På tjänsteresan måndag och tisdag kör jag CK-soppa frukost och kvällsmat samt lunch på kontoret.

Maken bloggar!

I fredags morse ställdes jag inför ett spännande faktum. Maken berättade, i ett ganska bakfullt tillstånd, att han och kompisen slagit vad om vem som kan gå ned mest på tre veckor. Så. Nu blommar löken.

Under seudonymerna Bill och Bull (Bill är maken) bloggar de om sin viktresa här. Minst ett blogginlägg var per dag utlovas, då ett missat dagslinlägg blir lika med ett extra straffkilo på examensdagen om tre veckor.

Spännande. Gå gärna in och hurra. Även om hela upplägget känns väldigt.. grabbigt. Men som den stöttande hustru jag är, uppmanar jag alltså alla och envar att hejja på Bill. Förstås. Och lite på Bull. Också.

Lycka till med ren kur darling! Hehe.

Aaarrrggh!!

Jag fick nackspärr förra veckan och den har liksom inte riktigt försvunnit. Nu har den vandrat neråt, satt sig mellan skulderbladen och ökat i intensitet. Så istället för planerad och efterlängtad motionsrunda blir det Ipren och varmt bad.

Skit.

Nytändning och strategi

Efter beslutet att sluta jaga viktsiffror och istället glädjas åt målvikt och börja träna har jag fått en tydlig nytändning! Plötsligt är de där konstruktiva matvalen inte alls svåra och jag längtar efter min nästa komborunda på 8 km imorgon kväll.

Visst, jag är jätteglad att jag kommit ner under 71 som skall vara min fortsatta maxvikt, men jag känner tydligt att jag vill ha lite marginal. Den där glädjen jag känner över att detta faktiskt inte är annat än "finlir" gör att jag inte ens har bråttom. Det paradoxala är dock att insikten och avslappningen i att "det får ta den tid det tar", gör att jag känner mig mer motiverad än på länge att faktiskt ta hand om mig själv och gå ner ytterligare något kilo.

Andrea undrade vilken matstrategi jag har nu. Hon skrev: Halloj Saring, lite nyfiken på hur du ska göra nu med maten framöver? Räknar du kcal, kör GI eller LCHF? Vad har du för strategi för att inte gå upp?

Och mitt svar måste bli.. ja. Och nej. LCHF är för fett för att jag skall må bra och att helt skippa kolhydrater tror jag helt enkelt inte på för egen del. GI, visst och kalorimedvetenhet; ja men inte så att jag kommer att räkna dagsintag.

Alla år av dieter och kurer gör att jag onekligen skaffat mig en stor kunskap om hur och vad man bör äta för att må bra och hålla vikten, eller gå ner i vikt om det är vad man vill göra. Och egentligen är det ju väldigt enkelt. Summan av det du lassar in får inte överstiga det du gör av med för då går du upp i vikt. Och vill du gå ner, skall du göra av med mer än du lassar in. Oavsett vilken metod man väljer är detta vad det handlar om.

Så. Min strategi:
Röra på mig regelbundet och få in vardagsmotionen på ett naturligt sätt genom att ta trappor och promenera så mycket som möjligt.
Vara medveten om vad jag stoppar in.
Vara uppmärksam på fett och hålla nere på antalet snabba kolhydrater.
Unna mig mer på helgerna och hålla igen i veckorna.
Väga mig en gång i veckan och aldrigaldrig tillåta mig själv att gå över 71 kg.
Gör jag det blir det några dagar med CK och så är jag åter på banan.
Se CK som ett naturligt verktyg att ta till även i vardagen, det vill säga att byta ut en lunch eller frukost mot en shake när jag tycker att det behövs.

Enkelt och lätt att hålla. Ett framgångskoncept, helt enkelt.

Och så en sådan sak som jeansstorlek.

Efter envist jeansprovande kan jag konstatera att jag har storlek W31 L34 på såväl Nudie, Acne som Cheap Mondays.

Då måste det vara sant. Oj.

De stora slantarna har ännu ej spenderats så i torsdags blev det istället ett par av det sistnämnda märket. Tajta. Snygga.

Så för att citera mig själv för fyra år sedan: Nu är jag en "fånig W31".

Omvälvning

Helgen som gått har varit enastående fantastisk. Älskade vännen R kom för att bli födelsedagsfirad och det blev han också med råge. I fredags med skaldjursplatå och Champagne, i lördags med picnic i Rosendals trädgård och efterföljande nattrumling på stan. I söndags var vi trötta men tog oss ändå ut på min åttakilometers favoritrunda runt Djurgården för att sedan texmexa och se på film.
En inte helt igenom nyttig helg, men som synes inte heller helt igenom onyttig.

Och under den där åttakilometers snabbrundan i "joggingjeans" och springskor lärde R mig att jogga. Jo. Det är sant.

Min rena övertygelse genom livet har varit att jag inte kan springa. Det går liksom inte, har jag tänkt. Jag får ont i kroppen, tryck över bröstet, håll och panikkänslor. Inte skönt, inte skönt alls. Min självbild har varit att jag är en jäkel på att gå med spänst men värdelös på att springa. Egentligen oavsett vikt, även om det självklart är ofantligt mycket tyngre att springa omkring med nittio kilo än sjuttio.

Så plötsligt fann jag mig alltså joggandes tillsammans med min fina och högt saknade vän. Inte alls länge, säker bara några hundra meter, men för mig var det fullkomligt banbrytande omvälvande. Och det var alltså inte jag som  bad att vi skulle sluta springa - det var R!

Jag kan alltså jogga. Det var till och med lite skönt.. Liksom sviktigt på ett gött sätt.

Så ikväll, efter hemkomst från dagstrip till Warszawa och nattning av dottern blev det omgående tejpning av fötter (nej, jag har inte köpt nya skor ännu) och springskor på-. Gamla sunkkläder fick duga men det gjorde fullkomligt detsamma! Kvällen var sommarljum och alldeles underbar och humöret blev på topp så snart jag kom utanför dörren.

Djurgårdsrundan, åtta kilometer även ikväll alltså. Och denna gång - med joggning i längre och kortare sjok! Jag tror faktiskt att jag joggade sammanlagt 2 kilometer och det är mer än jag sprungit under hela mitt vuxna liv.

Min förra regelrätta Djurgårdsrunda med enbart powerwalk gick på 1 timme och 11 minuter
Idag var jag hemma efter 1 timme och 5 minuter. Alltså har jag tagit in 6 minuter på åtta kilometer.

Jag är nöjd, stolt och.. omvälvd.