söndag 6 juni 2010

Morgonrunda

Vaknade tidigt imorse. Dottern är sjuk, så det är VAB som gäller idag och då maken skall iväg till jobbet behövde jag gå upp i tid för att hinna springa den planerade morgonrundan. Sov oroligt och vaknade 1,5 timme tidigare än vad jag hade behövt göra. Efter en stunds velande och omsomningsförsök tog jag mig och gav mig ut.

Det blev en sväng runt gärdet, totalt 3,13 km på 23 minuter. Av dem sprang jag 2,3 och sedan var jag helt slut och blandade gång och småjogg. Märker att jag redan är snabbare, om än inte så mycket uthålligare än för en vecka sedan.


Tre saker besvärar mig dock under löpningen:

1. Sportbehån trycker över bröstet och gör att jag inte kan andas optimalt vilket påverkar löpningen märkbart. Jag trodde verkligen att den här Nike-historien var helt rätt, men nu efter några rundor märker jag att den är för pansarlik på något vis.

2. Jag har för små inneröron och lyckas därför inte få hörlurarna till telefonen att sitta fast. Tråkigt att inte kunna ha musik! Behöver således införskaffa en riktig Ipod eller liknande samt några slags handikappanpassade hörlurar för dvärgöron

3. Det viktigaste av allt: HJÄRNAN! Ja. Min hjärna besvärar mig. Motarbetar mig så att säga. Jag får kämpa oavbrutet med att hålla neggotankarna borta. Nu orkar jag inte mer. Jag orkar ABSOLUT inte mer än fram till det där trädet eller Vad håller jag på med egentligen? Jag kan väl inte springa heller. Nu tänker de jag möter säkert att jag ser trött ut. Sådär håller jag på. Jo, visst är det jobbigt att springa, men det är ju också skönt och häftigt att jag utmanar mig själv och då skulle jag vilja att min hjärna samarbetar med mig. Och jo jag bemöter neggotankarna och motbevisar dem oftast, men det tar på krafterna. Kan jag inte bara sluta? Börja peppa mig själv istället. Bara springa på självkänsla, glädje och fokus?

Någon som har tips på bra mantran att använda när det känns jobbigt? Eller gäller det bara att stå ut? Går neggotankarna över i takt med att jag på riktigt anammar min nya identitet som motionist? Jag vet inte. Kanske skall jag bara vänja mig vid mitt nya jag.

Jag såg förresten en mycket märklig sak imorse då jag svidade om: Min övermage har fått ett relativt väldefinierat streck i mitten. Det måste ju rimligt vis vara musklerna som gömmer sig där under. Surrealistiskt. Snacka om brutalt navelskåderi, men här kommer ett bildbevis på den remarkabla upptäckten.

13 kommentarer:

Ingeli sa...

Tycker inte du ska ta bort en bild som visar din framgång! Var stolt över dig själv istället.

När det gäller mantran för att komma vidare så har jag inga direkta mantran. Själv brukade (kan inte springa längre) jag alltid tänka i små steg. Istället för "bara till det där trädet, sen går det inte mer" så tänkte jag bara i steg, "först till trädet, sen får vi se vad nästa blir". Samma sak men i mer positiv anda.

Unknown sa...

Tack Ingeli! Okej då. Jag testar att vara stolt istället :-)

Tisalen sa...

Jag tycker att du ska gå in på marathon.se och kika på deras träningsprogram - välj en distans och ett mål som är realistiskt och träna efetr programmet. Du kommer att märka att det är oerhört motiverande och et fantastiskt recept på frsamsteg.
Fråga mig...det var så jag började ;) och jag hade samma attityd som du innan

Saring sa...

Bra sida, Tisalen! Tackar!!

RosaMilton sa...

Stark, snabb och lätt är ett bra mantra! Det är extremt mycket jobbigare att springa tidigt på morgonen tycker jag. Bra kämpat! Du kan också kolla den här bloggen, hon har skrivit jättebra om att bygga pannben. http://marathonmia.blogspot.com/2010/05/pannben-del-1-att-komma-ur-och-igenom.html

Saring sa...

Tack Rosa! Det där inlägget var väl ungefär exaktprecis vad jag behövde läsa!

Maja Gräddnos sa...

Mitt tips är pulsklocka!
Jag fick en sådan förra sommaren, och det är faktiskt en aha-upplevelse att se att man jobbar hårt, i stället för att bara tänka "vad jag har dålig kondis, nu orkar jag inte mer".

Snygg mage förresten!!!

Saring sa...

Aha!!! Jag kommer att få en pulsklocka på posten - premie från Iform-tidningen som jag valde att testa för 49.90 ;-) Rätt spår, alltså!

Pia sa...

För mig var musik lösningen på negotankar för då kunde jag koncentrera mig på den i stället när det kändes jobbigt. Och jag upptäckte att efter ett tag så tonade den där negativa rösten i hjärnan bort också.

Mona sa...

Hej!! Vilken bra blogg du har, jag rakade se den pa viktklubben.se. Befinner mig namligen i den situationen du befann dig i och forsoker komma igang. Ska forsoka lasa igenom ditt arkiv for att se hur du gjorde, du har inspirerat mig. Jag ar 173 cm och 80 kg. 2 barn *puh*. Vad har du for rad?

Isidor sa...

de där lurarana som följer med assar inte till någon. Till många telefoner finns headset som man kan sätta egna lurar i. Väldigt mycket billigare än ipod, ifall du är nöjd med telefon till musik i övrigt.

FAN VA DU E BRA!!!
O SNYGG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Anonym sa...

Vi har exakt samma problem. Tom dvärgöronen :) OCH även jag väntar på en premie från IFORM.

Just nu springer jag utan musik och det gör ju naturligtvis att man hör demonerna. Blä. Skriv gärna om du hittar några bra lurar.

JÄVLAR vilken platt mage! Härligt!

Nu ska jag in på matathon.se tack Tisalen!

Saring sa...

Tack snälla för pepp och stöd i allt från hörlur till "inre högtalare". Och det känns bra att förstå att jag inte är ensam om demoner som gör allt för att få en att sluta springa.

Ni är uuuunderbara!!!