Vårrusig

Ikväll är det alltså vårruset och jag skall rusa.

För ett år sedan trodde jag aldrig att jag skulle skriva ovanstående mening. Men nu är den skriven. Och det mest fantastiska är inte att jag skall delta i vårruset. Det mest fantastiska är att min prestationsångest är som bortblåst.

Nej, jag har inte tränat massor. Väldigt mycket för lite, snarare. Men bara det att jag skall ställa upp känns fantastiskt nytt och spännande. Jag ställer in mig på att powerwalka järnet och jogga så mycket jag orkar. Jag skall göra mitt absolut bästa, men samtidigt inte prestera över min egen förmåga.
Den inställningen, den känslan.. Den är stor för mig.

Jag skall vara med i Vårruset. Lagom. Och vara stolt över det. Tjoho!