söndag 14 februari 2010

Förändring

Fin-Ebba skrev en klokbra kommentar till mitt förra inlägg:

[...]vad gör du sedan, när du nått målvikten? Fortsätter du med att förändra livsstil och tar itu med anledningen till att maten blev din drog? (Som kokainet och resten av alla droger du kan nämna blev mina)
Jag börjar lära mig en del om mig själv och försöker låta mig vara allt jag är, arg ledsen besviken, glad... ja du vet... och alltid försöka se flera alternativ innan jag bestämmer mig för något.... Jag misstänker att det där med att hålla vikten är lite likt det här med att hålla drogerna på avstånd.[...]

Ja, Ebba. Du har rätt. Maten har på många vis varit min drog och otaliga är de gånger jag har bestämt mig för att gå ner i vikt. Vilket jag också har gjort. För att liksom alldeles justprecis innan målvikt ge mig själv en fet smäll och börja äta mig stor igen. Om och om igen. Som jag skrev om här och här så har det funnits så mycket destruktivitet bakom mitt matbeteende. Så mycket självförakt. Jag har inte varit värd att må bra. Inte varit värd att vara nöjd med mig själv och min kropp. Vara vacker.. (Och nu pratar jag alltså om den egna känslan av att vara vacker. Inget annat)

På ytan har jag inte velat kännas vid den här destruktiviteten förstås, mån om att vara stark och kompetent. Lyckad. Inte rädd för att ta plats och synas.

Liksom, se allt jag visar er, så ser ni kanske inte vem jag är längst in.

Det är så mycket som har ändrats. Med mig. Efter massor av livsmotgångar mitt i en massa livsmedgångar (livet är sällan lagom, se) samt 1,5 år av intensiv terapi och det efterarbete som följde efter avslutningen så har jag så saktasakta börjat falla på plats. Jag märker det på många vis; mitt sätt att tänka om mig själv, mitt förhållningssätt gentemot andra, men framförallt.. Jag har blivit lugnare. Inombords. Jag rusar inte på lika mycket. Vill vara snäll mot mig själv. På riktigt. Lyssnar, funderar. Och faktiskt: står ut. Jag står ut med känslorna, alla mina miljontals känslor som jag så väl känner och förstår, men alltid haft svårt att hantera. Jag försöker ta hand om mig. Därför att jag idag faktiskt tycker att jag är värd att tas om hand. Jag är tillräckligt bra som jag är. Tillräckligt.

Så vikten är bara en del i den här högst existensiella resan. En svår del, ja. Men den är bara en del.  Och målvikten är inte mitt slutmål. Det stannar inte där. Ett mål känns som ett stopp och om jag stoppar så känns det som om jag kommer att gå tillbaka igen. Jag är liksom inte en person som står still, hur mycket lugn jag än terapeutar mig till. Nej, i sådana fall vill jag inte nå målet förrän jag dör av ålderdom.

Snarare än ett mål är det en.. övertygelse. En vetskap.

Jag kommer aldrig att bli tjock igen.

Det kommer inte att vara lätt att hålla vikten resten av mitt liv, men det är den väg jag har valt att gå. Kortsiktigt är det oerhört mycket enklare att bara ge efter och äta på. Frossa. Vara omåttlig. Olagom.Alla de där gamla beteendena finns bekvämt inpräntat i min gamla självbild och det är nog lättast att bara köra på i gamla spår.

Men jag vill inte det. Jag kan inte låtsas att jag inte vet det jag vet idag. Jag kan inte låtsas att jag är nöjd med att nedvärdera mig själv.

Så jag har en plan. En oerhört konkret och praktisk plan, eller snarare en ram som jag skall förhålla mig till, som hag har fått hjälp att formulera:
Jag har min målvikt och jag skall väga mig en gång i veckan resten av livet. Utöver min målvikt skall jag tillåta mig själv att pendla 2 kg upp eller ner utan att vidta några som helst åtgärder. Den dagen det står +2,1 kg på vågen skall jag dra i handbromsen och hålla igen en vecka eller två tills jag är åter inom ramen för hur jag vill ha mig själv.

Idag tänker jag glada tankar. Jag tänker inte så mycket på de där kilona som försvinner. Snarare längtar jag tills jag har mig som jag vill ha mig. Längtar efter att få visa mig själv att jag kan.

För jag kan. Resten av mitt liv.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Det låter som om du just har beskrivit mig och mitt liv! Kanske inte helt omöjligt om sanningen som vi så många gömmer oss bakom. Vi har alla så många tyngder i bagaget som borde tas om hand. Jag har mina och jag har precis som du fått stanna upp och sluta rusa. För det hjälper inte mig i längden utan tvärtom så stjälper det i stället.
Har alltid varit en optimist och positiv in i det sista men har faktiskt börjat tillåta mig att se även negativa saker/sidor som jag i stället tar tag i och bearbetar. På så vis håller jag mig lugn och lägger i stället saker bakom mig och gömmer dem inte genom att skjuta problemen på framtiden.... där de sedan väntar på att fälla en igen.
Vikten har jag precis som du tagit ett fast grepp om. Jag kommer aldrig aldrig mer att tillåta mig att bli tjock igen. Har också ett mått på 2 kg + el - som jag kommer bolla och sedan ta tag i. Jag har hittat mitt viktminskningssätt och jag har även kommit på hur jag ska hålla vikten sedan. Detta är ingen temperär diet som jag sedan är klar med... detta är ett livslångt beslut som kräver en livslång beteéndeändring och en ny livstil.
Men herregud så underbart det känns!!! Nu börjar resan mot resten av mitt underbara liv!

Kram för alla fina ord du skrev.

Kapybaran sa...

har sagt det förr och kommer att säga det igen: du är så klok.
och inte nog med att du har kloka tankar, du har ett så fenomenalt bra sätt att få ut dem på papper (ja, typ) också!
supersmartasnyggosaring!

Ebba G sa...

Oj vad positivt! Att verkligen ta tag i hela livet och se sig själv som en värdefull människa som har alla möjliga goda egenskaper att utveckla. En som man kan gilla.
Då finns nog alla möjligheter att verkligen få ett bra liv!
Stor kram!

Saring sa...

Malena: Tack för att du delar med dig. Ja, det ÄR underbart. Kram!

Kapy: Tack, min fina ärkepeppare!

Ebba: Ja.. Jag vill se det så. Stor kram tillbaks!

Hoppet Lever sa...

Fantastiskt bra insikter och tankar. Tusen tack för att du förmedlar dem!

När det gäller målvikt etc har jag precis som du tänkt ungefär samma lösning, jag ska också väga mig en gång i veckan men har tänkt en maxvikt helt enkelt. Kommer jag över den får jag skärpa till mig.

Din blogg inspirerar mig. Tack!

Saring sa...

Hoppet lever: Så glad jag blir! Tack!

Maja Gräddnos sa...

Kloka, fina Saring
Ja, du kan. Och du kommer att göra det. Jag blir väldigt glad när jag läser dina insikter, de ger mig insikter om mig själv också. Och jag vet att du kommer att fixa detta eftersom du har bestämt dig för det.
Saknar dig, darling!
Vafan ska¨ru bo i Fjollträsk för?!