Tack!

Fina stöttepelare, underbara människor! Så mycket er support betyder för mig. På riktigt.

Nu är jag åter på rummet efter nedan nämnda middag. Det gick bra. Jag höll mig till planen och visst pratade vi lite viktnedgång men frågorna var inte påträngande utan mer varmt nyfikna och reflekterande. Det utvecklade sig till ett riktigt fint litet existensiellt samtal i snabbform. Alldeles lagom.

Det är så skönt att inte skämmas. Jag har alltid skämts tidigare när jag har bantat. Det gör jag inte nu, inte alls. Jag vågar tillochmed skriva det förhatliga B(anta)-ordet. Jag har absolut inget behov av att informera kreti och pleti om min diet, nej, jag håller helst det för mig själv. Vad är allmänintresset för vad jag äter, liksom? Men om sammanhanget är sådant att det underlättar, säger jag bara som det är. Utan omsvep, undanflykter eller märkliga ursäkter. I'm on a special diet since I want to loose weight. Säger jag. Och så är det inte mer med det. Jo, jag pratar engelska på jobbet därför att väldigt få förstår svenska.. Hade de förstått svenska hade jag sagt ungefär samma sak. Fast på svenska.
Hur som. Det brukar inte behövas mer prat om saken och vi kan fortsätta att tala om det vi är där för. Skönt. Avspänt. Balanserat. Precis som jag vill ha det.

Maten var för övrigt helt okej. Svärdfisktartaren med tillhörande scampi var ljuvlig. Fläskfilén däremot visade sig vara plommonspäckad fläskkotlett och den fick inte direkt igång mig.  Åt inte ens upp, men så var det också en rejäl bit. Till den, grillade zucchiniskivor samt en grönsallad med lite balsamicoreduktion, ingen olja. Gräddsåsen rörde jag inte. Ej heller crêpsen till efterrätt.

Jag är fortfarande sprängmätt. Nu sova.

Tack igen sötisar!!! Det är fint att vara trodd på.