Det är ändå skillnad..

Lyxhelgen med maken var alldeles helt fantastisk. Helt. Och jag njöt av att för ett dygn inte ha några förbud i mat och dryckesväg, utan bara vara där och då. En härlig frukost samt fantastisk sushilunch på Yasuragi, champagne och jordgubbar på rummet på Grand Hotel samt underbara drinkar i Cadierbaren innan utsökt middag på Brasserie Le Rouge i Gamla stan, bestående av skaldjurscoctail med blodgrapefrukt samt champagne, rosastekta lammkotletter med Ratatouille och ett kraftigt rött vin från Österrike samt en yttepyttebit kolapaj som jag inte kunde motstå att beställa in, lika lite som äta upp. Och så slutligen, en fullkomligt magisk frukost på Grand Hotels veranda på söndagmorgonen, med bland annat pannkakor med hjortronsylt och lönnsirap. Allt detta fantastiska i sällskap med denna underbara människa som jag förärats att få dela mitt liv med.

Och söndagen startade jag förresten med två timmar egentid på ett av Sveriges finaste SPA. Allt emedan den underbara människan låg och sov.

100% lyxlycka med andra ord.

Och så här är fint är det: Att efter månader av medveten konsekvensanalys vad gäller matintag och ny-livsstilsträning kan jag konstatera att det är ändå skillnad. På hur jag beter mig. Stor skillnad. För trots tillåtelse blev det inget av frosseriet. Alls. Njutningen var fullkomlig, men frossan uteblev. Känslan av kontroll övergav mig aldrig och det känns bara.. Så skönt. Avslappnat. Rätt. Ingen oro. Ingen ånger. Bara total men kontrollerad njutning. Så det är ändå skillnad. På mig. På mitt förhållningssätt.

Nu är jag åter i sällskap med Cambridgekuren och jag ser fram emot att fira påsk med familjen. Två CK-mål och ett vanligt påskmål tillsammans med de kära heter planen. En fin plan.

Efter påsk blir det så två veckors ren kur helt i enlighet med ursprungsplanen och därefter får vi se om det finns så mycket mer att ta av. Spännande tider, strålande tider.

Spontangryta på en höft

Det blev spontangryta på en höft ikväll. Så här gör man den. Tydligen. Den liksom bara blev:

Av en händelse hittade jag 750 gr benfri lammstek i kylen vilken delades i småbitar och saltades. Bitarna frästes tillsammans med två grovt hackade gula lökar i en emaljerad stekgryta à la farmor. 2 klyftor vitlök adderades och ungefär en liter vatten hälldes över. Så petade jag i två buljongtärningar och två lagerblad och tre sådana däringa krossade tomater på tetra. Kokakokakoka i ungefär en timme. Så hittade jag en öppnad flaska vitt vin i kylen och då hällde jag i kanske tre deciliter av det och hällde upp ett glas åt mig själv samtidigt. Minsann! Den sista snutten ledsen halvfärsk timjan knycklades ner i grytan, så kokakoka i kanske ytterligare en halvtimme medan jag fixade lite matVETE i en kastrull vid sidan om. När den var färdigkokt slängdes denna ner i själva grytan. Slutligen slängde jag även i innehållet från tre småburkar stora, vita bönor samt en rejäl näve haricots vertes. Koka i tio minuter till och så låta vila en kvart.

I kylen fann jag dessutom en burk laktosfri lättcrème fraiche som jag smaksatte med en klyfta vitlök och lite flingsalt.

Grytan lades upp på tallrikar och garnerades så med lite vitlökscrème fraiche.

GOTT!

Matkorn är säkert också gott..

Men nu var det faktiskt inte det vi åt igår.. Det var matvete. Och jag har ätit matvete tidigare, hos fina Kattfamiljen. Men det var alltså Matkorn jag trodde att vi åt. Men icke. MatVETE.

Äm.. Vi älskar alltså matVETE. Det är det vi älskar.  MatKORN har vi ännu inte smakat, men jag återkommer med rapport så snart jag har hunnit sluta förundras över hur jag kan ha läst så fel..

Vi älskar Matvete.

Och appropå Matkorn!

Det här smaskiga receptet på Kornotto hämtat från Allt om mats hemsida skall provas på fredag då mina föräldrar kommer på besök:

Älgfilé med kantareller och svampkornotto

600 g älgytterfilé, el älgfilé
salt, svartpeppar

Marinad:
1 tsk sambal oelek
2 st vitlöksklyftor, rivna
1 dl jokk svarta vinbär, /lingon konc

Kornotto:
100 g trattkantareller/kantareller torkade eller färska
2 st schalottenlökar, finhackade
2 msk smör
2 dl matkorn
2 dl kycklingbuljong av fond
1 dl torrt, vitt vin
1 dl grädde
salt och svartpeppar
2 dl västerbottensost, riven
1 msk smör

Blåbärskokta päron:
8 st gråpäron, el 4 små vanliga päron
1 dl blåbär
1 dl vatten
1 dl strösocker

Sås:
3 dl kokspad från blåbärskokta päron, ca
1 dl rött vin
1 msk kalvfond, konc.
1 msk smör
salt och svartpeppar

Kantareller:
200 g gula kantareller
2 msk smör
salt, svartpeppar

Tillagning:
1 Skär älgytterfilén i 1 1/2 cm tjocka skivor och lägg i en tjock plastpåse.


2 Blanda ingredienserna till marinaden i en skål. Häll över köttet i påsen och förslut påsen. Marinera köttet cirka 1 timme.

3 Fräs lök och svamp i smör i en gryta. Häll i matkornen och låt dem fräsa med på svag värme i ett par minuter. Rör om under tiden. Slå på kycklingbuljong och vin. Koka på svag värme utan lock.

4 Späd med grädde och låt vätskan koka in under fortsatt omrörning. Efter cirka 12 minuter bör kornotton ha en krämig konsistens. Rör ner ost och smör. Smaka av med salt och svartpeppar.

5 Skala päronen med stjälkar kvar. Skär av en platta i botten på päronen. Ta ur kärnhuset underifrån med ett kuljärn.

6 Koka upp blåbär, vatten och socker i en kastrull. Ställ ner päronen och sjud dem mjuka, cirka 5 minuter. Ös dem med lagen under tiden. Ställ ner kastrullen i kallt vattenbad, så att de kallnar. Ta upp päronen och använd spadet till såsen.

7 Häll spadet från päronen i en kastrull. Tillsätt vin och kalvfond och koka utan lock, så att såsen reduceras till 2/3. Vispa ner smöret och smaksatt med salt och svartpeppar.

8 Ansa och stek kantarellerna i smör tills de får fin färg. Salta och peppra. Ta upp köttet ur marinaden och torka av det på hushållspapper. Salta och peppra köttet.

9 Grilla det cirka 2–3 minuter per sida i het grillpanna. Servera med päron, sås, kantareller och varm kornotto.
-------------------------------

En liten modifiering av ursprungsreceptet har gjorts där jag bl a plockat bort socker och olja från marinaden. Vid själva måltiden kommer jag att skippa päron för egen del samt endast ta yttepytte av såsen då det blir på tok för mycket socker annars, men det lär bli gott ändå! Hittar jag ingen älgfilé får det bli något annat vilt. Även fasan, ripa eller vildandsbröst lär passa fint till blåbärstemat.

Vi ääälskar matkorn!

Vi älskar matkorn!

Igår bestämde jag mig för att prova den nya måltidsprodukten Matkorn. Och det var en stor succé, inte bara för min egen del utan även för den fyraåriga dottern!

Mamma vad är det däär? Frågade hon när jag stod med det nykokta kornet i durkslaget.
Hon fick smaka och utbrast spontant Åh vad gott! Jag ÄLSKAR matcurry!
Sedan fick hon något slags fyraårsrelaterat tokryck och låtsades att jag var matkorn som hon därmed skulle äta upp. Hursom.

Matkornet blandades ihop till en enkel, supersnabb och supergod sallad bestående av Matkorn (döh!), Avocado, röd paprika, Grekisk fetaost (viktigt, ingen dansk kovariant kommer innanför mina dörrar), tomater och gröna oliver. En vinägrette på balsamvinäger, olivolja, vitlök, salt o peppar gjordes vid sidan då dottern föredrar sallad utan dressing. Och hon åt ett jättelass! Mmmm-ade, stojjade och glufsade så att det stod härliga till. Då maken kom hem var det första han fick höra Vi har ätit Matcurry och vi ÄLSKAR matcurry!

Så. Jag kan konstatera: Vi har en ny favorit. Matkorn. Eller matcurry. Same same.

Power!

Jag har just kommit hem efter en frisk femkilometerspromenad med fina Tinsel som sällskap och jag känner mig fylld av energi och kraft! Det kändes som om jag skulle kunna gått en halvmil till utan problem - härligt!

Och jag märker att det börjar krypa sig på; träningssuget och det är en underbar känsla. Kroppen är så mycket lättare och känns, ja.. energisk.

Snart skall jag börja med regelbunden träning och då känns det viktigt att jag känner mig bekväm med själva outfiten. Låter det ytligt? Det bjuder jag på. Eftersom den där gamla olustkänslan i samband med träning i allmänhet och gymbesök i synnerhet sitter ganska hårt vill jag göra vad jag kan för att slå undan den känslan. Känslan av att vara fel. Att inte höra till.

Så jag tänker att om jag känner mig lite snygg så har jag lättare att ta plats och liksom försöka låtsas att jag inte känner mig vilsen. Och tillslut tänker jag att jag lyckas lura mig själv att bli bekväm alldeles på riktigt. Slugt..

Så jag har smugit runt på stan och spanat in lämplig träningsutrustning. Detta är vad jag har span på:

Röhnisch Kajsa V-neck Tee

Röhnisch Logo Pirat

Nike Zoom Fly Quick Sister

Ja, vi får se. Kanske blir det här min nästa investering. Något måste jag ju ha på mig och i dagsläget har jag inte så mycket som tillstymmelse till träningskläder i garderoben. Skall nog ta mig till provrummet på fredag. Wish me luck..

Självsnällism

Jag har alltså startat en ny livsstil, eller så här: Jag har anammat en ny livsfilosofi. Förändringen är stor och omfattar alltså mer än att bara ta hand om fysiken. Jag kallar denna livsfilosofi Självsnällism och liksom varje livsfilosofi med självaktning, har även min ett tillhörande manifest. Förstås.

Jag är snäll mot mig själv
Jag är unnsam mot mig själv och andra
Jag firar mina framgångar - stora som små
Jag är förlåtande mot mig själv och andra
Jag har rätt till mina egna känslor, fina som fula
Jag sätter gränser, mot mig själv och andra
Jag gör aktiva val
Jag tar ansvar för alla mina val och icke-val
Jag tar ansvar för mig själv - inte för andra
Jag tar ansvar för min kommunikation och brist därpå
Jag lever fullt ut
Jag är närvarande i mitt eget liv, även när det är svårt
Jag tar hand om min hälsa
Jag eftersträvar balans i livet
Jag vårdar mina relationer

På lördag lär jag bocka av ett helt gäng punkter! Då skall jag och maken tillbringa dagen här, kvällen här och natten här. Det kallar jag belöning.

Siffror - bra val

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4
Kilo till målvikt: 23

Efter 11 veckors Cambridgekur
Vikt: 74,2 (-16,8 kg)
Midja: 89 (-16,5 cm)
BMI: 24 (-5,4)
Kilo till målvikt: 6,2

Vågen på Viktklubben visade alltså på 74,2 kg, d v s exakt 3 kg mindre än för tre veckor sedan. Så något rätt måste jag göra. Ett kilo i veckan är ett resultat som jag är jättenöjd med och vägen till viktmålet blir verkligen kortare och kortare.

Midjemåttet har mer eller mindre stått stilla och det glädjeresultat jag själv mätte fram à 86,5 cm var nog dessvärre ett resultat av för högt satt måttband.. Å andra sidan följer jag verkligen teorin om en centimeter mindre i midjan per förlorat kilo på vågen. Så detta stämmer nog. En bit kvar med andra ord.

Det var en riktigt användbar rådgivning hos Lena idag. Vi pratade om det här med att jag tycker att det är så svårt att köra kombinerad kur, att jag finner det svårt att motivera för mig själv varför jag skall gå ner ett kilo i veckan eller till och med mindre, när jag skulle kunna gå ner det dubbla. Vi pratade om svårigheterna jag ser i att balansera; att det är så mycket enklare och mer effektivt för mig att förhålla mig till de strikta ramar som Ren kur innebär.

Och Lenas uppfattning var smärtsamt tydlig. Jag skall hålla mig till min ursprungliga plan och fortsätta kombinerad kur fram till och med påsken, därefter två veckors Ren kur för att upprätthålla motivationen och så ta de sista kilona med kombinerad kur innan jag går över till hålla-vikten-programmet i minst tre månader.

Jag skall alltså inte ta genvägen med Ren kur redan nu eftersom det är just den här balansgången som jag måste lära mig hantera. Säger Lena. Och hon har förstås rätt. Det är balansen jag måste öva på. Att inte rusa fram utan gå mer långsamt framåt så att jag ger mig själv utrymme att ta in det fantastiska som faktiskt sker. Ta in att jag förändras, på insidan och utsidan. Balans. Reflektion.

Så. Jag fortsätter med kombinerad kur ytterligare två veckor.

Sex kilo kvar. Wow!

Psst..

Jag hade en fullkomligt vidunderlig upplevelse i den här affären i Warszawa i tisdags. Den lilla butiken finns i den galleria som skulle kunna betecknas Himmelriket på jorden men som formellt går under namnet ZłoteTarasy. Om du av en händelse skulle råka befinna dig i Warszawa: Gå dit!

Li Parie Lingerie är som en himmelsk gräddtårta och den makalösa expediten Jolanta är en blandning av magiker och poet. Hennes sätt att tala om kvinnokroppen och butikens fantastiska utbud av underkläder är direkt rörande och efter 45 minuters mätning, undervisning "You take the fat from your back and puuuull it into the cup! You puuuull it into the cup!" "Your back should be flat as a road. Flat as a road", peppning och utprovning lämnade jag butiken med vad som kändes som en ny kropp. Åtminstone var mitt eget förhållande till densamma radikalt förändrad. Utan tvivel blev detta mitt livs hittills mest fantasiska shoppingupplevelse och jag lär återvända till Jolantas magiska värld många gånger.

Hennes sista ord när jag lämnade butiken: Rememeber - You are beautiful! Och med de här på kroppen kan jag inte annat än hålla med..

Märke: Fauve by Fantasie

Modell: Celine

Färg: Mint och Brun

Siffror

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4
Kilo till målvikt: 23

Efter 10,5 veckor
Vikt: 75,5 (-15,5 kg)
Midja: 86,5 (-19 cm)
BMI: 24,4 (-5)
Kilo till målvikt: 7,5

Jag insåg i morse att jag behövde bekräftelse på att det går framåt med viktnedgången och traskade därför ner till träningslokalen här på jobbet och ställde mig på vågen.

Bekräftelsebehovet kommer av att det är svårt att vandra längs mellanvägen i Lagomland när jag egentligen föredrar att tokspurta i värsta nerförsbacken. Därtill är jag ganska självkritisk. Det kan alltså vara svårt för mig att veta hur det egentligen går för mig. När jag tycker att jag har misskött mig har det förmodligen inte varit så illa. Och när jag gör en riktigt bra dag är jag lite för dålig på att klappa mig själv på axeln för det. Att då inte få bekräftelsen från vågen gör att det lätt blir fantasier om att jag står helt still.

Beslutet att låta bli vågen har dock varit helt rätt, jag har känt in min kropp på ett helt annat sätt nu när sifferfokuset försvann. Och jag börjar verkligen gilla den! Dessutom längtar jag efter att börja träna, en härlig känsla.

Men nu behövde jag alltså bekräftelse.

Och det ser ju fint ut det här! Visst, snabbt går det inte men det går tveklöst neråt. -1,6 kg på två veckor och tre dagar med flera kalasmiddagar inräknade är ett strålande resultat. Klappklapp på axeln.

På måndag är det dags för formell vägning och uppföljning hos Lena. Det ser jag fram emot.


Fram tills dess är jag alltså snäll mot mig själv och nöjd med min insats.

Jag tror bestämt att ett Jippie är på sin plats igen. Jippie!

Bra

Jag sitter här och tänker att det är ju fantastiskt ändå. För mindre än tio veckor sedan var jag rejält överviktig och vägen till matchvikt kändes lång.

Nu sitter jag vid frukostbordet och liksom riktigt känner efter. Kroppen inte bara ser ny ut, den känns ny. Jag har på mig mina 32" jeans och de sitter som en smäck. Snart kommer de att vara för stora.

Och vi har ju nyligen blivit färdiga med lägenhetsrenovering och håller som bäst på att inreda vår nya fina walk in closet. Mina hyllor gapar tomma för idag har jag sorterat ut allt som är för stort. Sällan har en tom hylla varit så vacker. Det kommer att bli en dyr vår. En dyr och fin vår.

Det är välan alldeles för underbart.

På banan, men ny terräng

Det är som att orientera. Terrängen ändrar sig och ibland är det svårt att navigera, kartan stämmer liksom inte riktigt med hur det ser ut i verkliga verkligheten. Det kan bli till att improvisera och ibland gör det att rutten blir lite längre, men spelar det någon roll egentligen? Siktet är ju inställt på målgång och i mål skall jag. Det är orimligt att tänka att jag skall gå ner 23 kg helt utan motgång eller utmaning, att allt bara skulle flyta. Jo, om jag valt ren kur helt och hållet kanske det hade varit så, men det går inte att kombinera ren kur med mitt liv i flera månader. Jobbet kräver att jag äter annat än soppa emellanåt..

Maja, Ulrika, Emma, Tisalen och Hoppet lever. Ni kloka människor. Det är klart att det inte är kört, ni har så rätt. Jag fortsätter på CK-stigen och gläds åt mina fina resultat så här långt. Varmt tack för er support, den stärker mig skall ni veta.

Men jag tror också att jag har nått ett kritiskt läge i min viktminskning. Ett läge som jag känner igen. Nu kommer komplimangerna, det kan knappast undgå någon att jag har tappat i vikt. Varje dag får jag höra hur fin jag är, hur slank jag blivit. Det är härligt.

Men varje dag får jag också höra Men nu räcker det väl va? och Nu får du inte bli smalare, då försvinner du!

Och då händer det något inom mig. De där människorna säger faktiskt till mig att jag inte får fortsätta. De börjar på något vis misstycka att jag fortsätter dricka soppor. Misstycker att jag inte är nöjd. Vem tror jag att jag är?  Och det tar energi. Det sårar mig. Och någonstans långt inne sitter det en liten människa som tror att de kanske har rätt. Den där inre självbilden som jag har kämpat mot så länge, den väcks lite grand till liv.

Den tar inte över, så bli inte oroliga. Men den suger energi.

Det är kombinationen över att ha nått långt vilket gör att motivationen att slita hårt avtar och kommentarer som de ovan som gör att jag får kämpa med att hålla huvudet högt och blicken framåt.

Men jag är övertygad. Jag kommer att nå min målvikt på 68 kg. Och detta innan sommaren. Jag är förmodligen inte så värst långt borta. Mätte magen imorse och måttet låg på 87 cm mot 90 cm för två veckor sedan. Visst, denna gången var det jag själv som mätte och det kan slå lite grand beroende på var på magen man mäter förstår. Men det går tveklöst åt rätt håll.

Jag har ändrat strategi litelite grand. Finjusterat lite. Jag äter inte tre CK-mål om dagen + 400 kcal längre. Jag äter istället två CK-mål om dagen och så en regelrätt måltid enligt tallriksmodellen på kvällen. Maten är vällagad och medvetet låg på kalorier, men jag mäter och väger inte. Jag vill ha det så enkelt som möjligt och att räkna kalorier tar för mycket av mitt fokus.

Igår såg min dag ut så här till exempel:

Frukost: CK Cappucino
Lunch: CK Banan
Mellanmål: En liten burk makrill i tomatsås (de fikade på jobbet och jag blev apsugen och detta fanns att tillgå)
Middag: Två kåldolmar med extra mycket vitkål, en kokt potatis, kokta morötter och litelite sås på matlagningsgrädde. Vatten att dricka.
Kvällssnacks (gäster): Några gröna oliver.

Idag kör jag CK frukost och lunch, inget extra mellanmål och så torsk på spenatbädd med parmesantäcke och vitvinsfond till middag. Till detta kokta haricots vertes och broccoli. Maken får pressad potatis, men jag hoppar den delen. Däremot hoppar jag inte ett glas gott Chablis till.

Så. Huvudet högt och blicken rakt framåt. Mot oändligheten - och vidare!

Solens fläckar. Eller nå`t.

Ja, alltså så här: jag har stundtals lidit av en känsla av präktighet här i bloggen. Allt har gått så bra.  Idel positivism. Klok och förnuftig. Kanske förnumstig till och med. Inga sprickor i fasaden, resultaten flyter..

Men det kan ju inte vara så enkelt, eller hur? Tjugotre kilo kan ju inte bara försvinna som på räls från den ena dagen till den andra - utan svacka eller minsta lilla motgång. Eller hur?

Nä. Just det.

Så nu måste jag erkänna: kombinerad kur är apsvårt för mig. Landet bortom ketos är för mig just nu att likställa med Limbo. Gränserna är otydligare, frestelsena så mycket starkare och det här med att vara konsekvent är plötsligt inte alls enkelt.

Jag har lust att svära. FAN! Fanfanfanfaaaan!

Låt mig berätta om min dag. Eller framförallt min kvällnatt. Jag behöver få berätta om den.

Jag befinner mig i Rumänien tillsammans med min ledningsgrupp. Viktiga möten och viktig representation har varit temat. Frukost på flyget firade jag med hjälp av te och vatten; jag kom sent till flygplatsen och hann inte göra iordning någon CK-shake.

Mellanlandade i Köpenhamn där jag tillredde och drack min frukost samt mer te och vatten.

På planet till Bukarest drack jag mer te och vatten. Väl på plats hos värdarna på deras kontor serverades pizza. Jag nekade och drack istället flaskvatten (kranvatten är ej att rekommendera här) samt egentillredd CK-shake.

Möte i fem timmar utan paus, så snabb check-in på hotellet samt mingel i hotellbaren med värdarna. Jag drack vatten.

Så taxi till restaurangen och där spårade allt ur. Allt var på temat Rumänien vilket innebar öl som liksom bara serverade sig själv från egen tapp på bordet, gemensam förrätt med majonnäsblandningar, personliga val vad gäller huvudrätt, d v s en halv tornedeau med grillade grönsaker (ändå ett tappert försök från min sida att hållla ställningarna..) och så.. efterrättstallriken med världens godaste Tiramisù mitt framför näsan samt ett gott glas champagne på det.. Efter tre glas öl.

Och där någonstans fick jag frågan om jag ville gå vidare till en bar och det är klart att jag ville. Trevligt var det och roligt hade jag och två glas vin till drack jag innan jag och kollegorna tackade och åkte hem och inte vet jag om jag egentligen ångrar mina val. Eller, nä. Jag ångrar inte kvällen för jag har svårt att se att jag skulle välja annorlunda om det var en liknande situation igen. Men jag är litelite bekymrad över att den här mellanvägen är så jävla svårnavigerad. För det tycker jag att den är. Jag är litelite bekymrad över det faktum att jag faktiskt är rädd att jag skall slira av min fina framgångsväg och trilla ner i eländesgropen igen. Åtminstone nu, såhär mitt i natten efter en helkväll med majonnäs och öl. Typ.

Det är mycket lättare för mig när det är ja eller nej, svart eller vitt, rätt eller fel. Det här med måttlighet och konsekvensanalys och fanvetvad är så innerligt mycket mer krävande. Svårare. Och det är så oerhört lätt att få in det där gamla katastroftänkandet: "Jaha. Nu är det kört. Nu kan jag lika gärna äta femtioåtta pizzor och tjugo chipspåsar och frossa i godis och läsk för jag har ju ändå förstört min diet."

Men då är det också fantastisk skönt att luta sig mot Lenas ord:
"Säg att du skall ut och resa och tar dig ut till Arlanda men råkar strula till det så att du missar flyget. Att resonera så som du gör nu, är ungefär som om du då skulle säga "Men ÅH, nu kan jag ALDRIG mer flyga! Nu missade jag ju flyget! TYPISKT!!"

Det ligger mycket i den där liknelsen. Närheten till katastroftänkandet finns där och jag måste jobba för att tänka mig fri från det. Men jag tror att jag är på väg.

Imorgon kommer jag att ta en hel CK-dag. Jag kompenserar min katastrofdag med en ren dag imorgon, jag skiter i vad värdarna säger, jag tänker skaka CK-shakes och le oberört. Inte för att den här kompensationsdagen hjälper helt, men det hjälper lite. Och därefter är jag åter på banan. 3 x CK + 1 måltid à 400 kcal fram till och med påsk då jag efteråt kör ren kur i två veckor.

Men alltså. Fan att det skall vara så svårt att bara vara sig själv, utan finskjuts från de älskade ketonerna.

Tusan också! Ååååååh!

Lördagsmiddag

Det blev inte råbiff. Det blev en egenkomponerad middag bestående av rosastekt ankbröst med blåbärssås och chèvrecreme samt rotsakspytt, ackompanjerat av en fin Argentinare - Finca Quara Reserva, Malbec, Cabernet Sauvignon, Syrah 2006.

Jag har självklart kört mina CK-shakes idag, men jag har bestämt mig för en sak: Lördagarkvällar skall jag inte hålla stenhårt på 400 kcal-gränsen utan vara bekvämt avslappnad och njuta. Med måtta, visst. Men njuta.

Jag njuter just nu. Tro mig.

Ha en fin helg sötisar!

Planer

Jag håller på att färdigställa smala veckomenyer för sisådär sju veckor framåt! Allt i excel med tillhörande receptdokument i word för utskrift, vecka för vecka.

Tycker ni att jag överdriver?! Neeej, då. Jag är bara oerhört engagerad och.. vad skall jag säga.. Idog.
Eller manisk. Det är beror på vem du frågar.

Kul har jag hur som helst.

Och snart, kära Maja, kan du se fram emot smarriga lågkalorirecept för hela familjen här i bloggen.

Sa jag att jag skall äta Sushi ikväll? Jag skall äta sushi ikväll.

Tjing!

Mer fokus

Inför starten av Cambridgekuren var jag bekymrad över en sak som gällde den sociala biten. Hur skulle det kunna vara möjligt att avstå såväl från god mat som dryck i samband med umgänge och samtidigt känns sig som en del av det sociala sammanhanget? Den känsla jag var mest beredd på skulle infinna sig hos mig på exempelvis en middag där alla andra åt god mat i timmar och drack gott vin var rastlöshet och en känsla av utanförskap. Kanske att rastlösheten är en effekt av känslan av utanförskap, det är ju inte otänkbart.

Men det blev inte så. Det blev liksom tvärtom. Jag är själv ganska förbryllad, men nu när jag inte behöver fokusera på mat kan jag istället fokusera på det som verkligen är viktigt - relationerna. Det är så det känns. Vad som sägs, människorna vid bordet, de är mitt fokus nu. Inte maten. Eller vinet. Och dessutom, att jag avstår vinet gör att jag har bättre tillgång till min hjärna och mitt medvetande.

Jag och dottern var uppe hos släkten i Umeå förra helgen. En underbart själsstärkande resa med massor av fina stunder och braprat. Utan matfokus, utan alkohol, bara umgänge. Och massor av te.

Detta att umgås utan mat är för mig helt nytt och ganska omvälvande. Jag älskar ju mat och det kommer jag att fortsätta med, men tidigare har maten varit väldigt mycket i fokus för mig. Nu är den inte det och det känns förvånansvärt bra.

Jag har kommit fram till att jag vill att det skall fortsätta så. Maten skall inte att vara det viktigaste i mitt liv. Inte i närheten. Jag kommer att njuta av den mat jag väljer men jag kommer också att välja bort. Välja bort mat som bara skall stilla ett tillfälligt begär och som riskerar att ge en bitter eftersmak av att ha valt fel. Missförstå mig rätt, jag kommer inte att hålla någon fascistoid mathållning utan utrymme för utsvävning eller onyttigheter. Nej, jag vill forfarande kunna unna mig något extra gott och därmed säkert onyttigt, men inte på impuls. Jag skall planera. Inte bara vardagsätandet, utan också guldkantsätandet.

Den resa jag gjort hittills med hjälp av Cambridge har varit väldigt bra. Fokus, lugn och ett gott humör har till största delen präglat de här två månaderna. Människor i min omgivning tenderar att titta på mina soppor och sedan på mig. Så lägger de huvudet på sned lite grand och säger Men åååh, vad du är duktig! Att du klarar det! Blir det inte tjatigt? Jag hade aaaldrig klarat att inte få äta.*

Men det är ju inte så jag känner. Duktig? Vad är det egentligen? Jag har valt att göra något åt min övervikt och funnit en metod som passar mig perfekt. Ingenting har känts som en uppoffring. På intet sätt har jag haft en känsla av att jag späker mig eller plågar mig för att nå den där hägrande målvikten. Nej. Jag känner att jag har kontroll, att jag är målmedveten, men samtidigt.. lugn.

Jag vet, det är av uppmuntrande välmening så det är inte det att jag blir upprörd, det blir bara en felriktad bekräftelse på något som jag inte känner. CK är för mig enkelt, smidigt, mättande och effektivt. Dessutom välsmakande! Min favorit just nu är att blanda banan och choklad, helt underbart! Cambridge borde göra den blandningen själva, det är liiite mäckigt att blanda pulver och dela upp i två eftersom man inte kan spara soppan mer än en litenliten stund.

Men nu är det ju ett nytt kapitel där jag skall börja planera vanlig mat också, inte bara vilken soppsmak jag skall välja. Jag ser fram emot det. Att få pröva mina vingar på riktigt. Att hålla mig till planen, att inte förlora kontrollen. Men det känns bra, jag är positiv. Det är konstigt, när jag tänker på maten som jag skall äta ser jag bara riktiga nyttigrätter framför mig! Är galet sugen på matvete och råris.. Väldigt konstigt eftersom jag aldrig varit det tidigare. Det måste ha blivit en total utrensning och omställning av systemet i samband med CK. Hur som, det skall bli gott att börja äta regelbundet och råris och matvete till trots, iimorgon skall jag fira med sushi och på lördag blir det råbiff!

Tjing!




*Okej Finkusinen, inte du. Du är den enda jag mött utanför den direkta CK-sfären som blivit överväldigat glad och avundsjuk, haha! Men så har du ju också egen positiv erfarenhet av metoden.

Fokus

Det kommer att bli en paus vad gäller viktuppdatering här i bloggen. Eller, ja, det kommer att bli paus vad gäller viktuppdatering över huvud taget. Jag har bestämt mig för att pausa från vågen ett tag och inte väga mig förrän nästa besök hos Lena om tre veckor.

Varför? Jo, jag har börjat fokusera lite väl mycket på gram, hekton och kilon. Viktminskningen har gått i konstant hög takt sedan starten den fjärde januari och jag märker att mina perspektiv har blivit lite knasiga. Står det mindre än 1,5 kg minus per vecka blir jag besviken och det är inte riktigt så det skall vara.

Så. Jag lugnar ner mig genom att vågpausa. Jag har också insett att min deadline för att nå matchvikt till den nittonde april är orealistiskt, så jag skjuter fram den en månad. Ny deadline alltså den 17:e maj. Tills dess skall jag alltså ha gått ner mina sista nio kilo, så då får jag fira på norskt manér iklädd lusekofta och allt!

Dock skall jag på intet vis pausa från Cambridgekuren även om jag från denna vecka kommer att köra kombinerad kur istället för ren sådan. Det är bara mitt fokus som behöver flyttas från siffror till välmående och midjemått. Skall ändå bli spännande att se hur resultatet ser ut om tre veckor, även vågledes alltså!

Ikväll började jag upptrappningen till kombinerad kur med 100 gr parmaskinka med synligt fett borttaget. Det var gott förstås. Imorgon blir det ytterligare 100 gr kött/fisk/skaldjur/fågel, på torsdag adderar jag lite kokta grönsaker till köttet för att på fredag äta mina 400 kcal genom en vanlig måltid. Härligt att återigen få äta med familjen!

Fyraåriga dottern klagade förresten häromdagen Skall du inte sluta äta de där sopporna snart mamma? Skall du aldrig sluta vila magen? Jag har alltså valt att säga till henne att jag vilar magen. Hon köper det rakt av och har inte den blekaste att jag bantar. Det finns inte i hennes begreppsvärld och tur är väl det. För mig är det viktigt att hon så länge som möjligt är lyckligt ovetande om bantning och kroppsfixering. Vila magen funkar fint!

Siffror

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4

Efter åtta veckor
Vikt: 77,1 kg (- 13,9 kg)
Midja: 90 cm (-15,5 cm)
BMI: 24,9 (-4,5)

1 kg ner sedan förra veckan. Midjemåttet var dock detsamma, men det är den tiden på månaden som jag tenderar samla på mig lite vätska så ingen fara på taket inte.

Skall börja trappa upp till kombinerad kur redan på onsdag för att från och med fredag äta 3 CK-mål + ett mål mat à 400 kcal/dag. Behöver mat nu känner jag och det faktum att jag inte känner mig direkt tjock längre, gör att motivationen att köra Ren kur har minskat. Så, nya tider, ny strategi!

En fantastisk sak är detta: Jag är nu att betrakta som statistiskt normalviktig enligt BMI-standard! När jag först registrerade mig på Tickerfactory.com hade jag ett BMI strax under 30 och idag ligger jag alltså under 25. Och från samma tid har jag gått ner 15,5 kg. Det känns bara helt underbart!

Återkommer med lite reflektioner efter arbetstid. Nu: jobbajobba.