tisdag 9 mars 2010

Solens fläckar. Eller nå`t.

Ja, alltså så här: jag har stundtals lidit av en känsla av präktighet här i bloggen. Allt har gått så bra.  Idel positivism. Klok och förnuftig. Kanske förnumstig till och med. Inga sprickor i fasaden, resultaten flyter..

Men det kan ju inte vara så enkelt, eller hur? Tjugotre kilo kan ju inte bara försvinna som på räls från den ena dagen till den andra - utan svacka eller minsta lilla motgång. Eller hur?

Nä. Just det.

Så nu måste jag erkänna: kombinerad kur är apsvårt för mig. Landet bortom ketos är för mig just nu att likställa med Limbo. Gränserna är otydligare, frestelsena mycket starkare och det här med att vara konsekvent är plötsligt inte alls enkelt.

Jag har lust att svära. FAN! Fanfanfanfaaaan!

Låt mig berätta om min dag. Eller framförallt min kvällnatt. Jag behöver få berätta om den.

Jag befinner mig i Rumänien tillsammans med min ledningsgrupp. Viktiga möten och viktig representation har varit temat. Frukost på flyget firade jag med hjälp av te och vatten; jag kom sent till flygplatsen och hann inte göra iordning någon CK-shake.

Mellanlandade i Köpenhamn där jag tillredde och drack min frukost samt mer te och vatten.

På planet till Bukarest drack jag mer te och vatten. Väl på plats hos värdarna på deras kontor serverades pizza. Jag nekade och drack istället flaskvatten (kranvatten är ej att rekommendera här) samt egentillredd CK-shake.

Möte i fem timmar utan paus, så snabb check-in på hotellet samt mingel i hotellbaren med värdarna. Jag drack vatten.

Så taxi till restaurangen och där spårade allt ur. Allt var på temat Rumänien vilket innebar öl som liksom bara serverade sig själv från egen tapp på bordet, gemensam förrätt med majonnäsblandningar, personliga val vad gäller huvudrätt, d v s en halv tornedeau med grillade grönsaker (ändå ett tappert försök från min sida att hållla ställningarna..) och så.. efterrättstallriken med världens godaste Tiramisù mitt framför näsan samt ett gott glas champagne på det.. Efter tre glas öl.

Och där någonstans fick jag frågan om jag ville gå vidare till en bar och det är klart att jag ville. Trevligt var det och roligt hade jag och två glas vin till drack jag innan jag och kollegorna tackade och åkte hem och inte vet jag om jag egentligen ångrar mina val. Eller, nä. Jag ångrar inte kvällen för jag har svårt att se att jag skulle välja annorlunda om det var en liknande situation igen. Men jag är litelite bekymrad över att den här mellanvägen är så jävla svårnavigerad. För det tycker jag att den är. Jag är litelite bekymrad över det faktum att jag faktiskt är rädd att jag skall slira av min fina framgångsväg och trilla ner i eländesgropen igen. Åtminstone nu, såhär mitt i natten efter en helkväll med majonnäs och öl. Typ.

Det är mycket lättare för mig när det är ja eller nej, svart eller vitt, rätt eller fel. Det här med måttlighet och konsekvensanalys och fanvetvad är så innerligt mycket mer krävande. Svårare. Och det är så oerhört lätt att få in det där gamla katastroftänkandet: "Jaha. Nu är det kört. Nu kan jag lika gärna äta femtioåtta pizzor och tjugo chipspåsar och frossa i godis och läsk för jag har ju ändå förstört min diet."

Men då är det också fantastisk skönt att luta sig mot Lenas ord:
"Säg att du skall ut och resa och tar dig ut till Arlanda men råkar strula till det så att du missar flyget. Att resonera så som du gör nu, är ungefär som om du då skulle säga "Men ÅH, nu kan jag ALDRIG mer flyga! Nu missade jag ju flyget! TYPISKT!!"

Det ligger mycket i den där liknelsen. Närheten till katastroftänkandet finns där och jag måste jobba för att tänka mig fri från det. Men jag tror att jag är på väg.

Imorgon kommer jag att ta en hel CK-dag. Jag kompenserar min katastrofdag med en ren dag imorgon, jag skiter i vad värdarna säger, jag tänker skaka CK-shakes och le oberört. Inte för att den här kompensationsdagen hjälper helt, men det hjälper lite. Och därefter är jag åter på banan. 3 x CK + 1 måltid à 400 kcal fram till och med påsk då jag efteråt kör ren kur i två veckor.

Men alltså. Fan att det skall vara så svårt att bara vara sig själv, utan finskjuts från de älskade ketonerna.

Tusan också! Ååååååh!

5 kommentarer:

Maja Gräddnos sa...

Tack gode gud att du är mänsklig!

Går det att lägga upp en "katastrofplan" kanske. Som innebär att om du nu halklar av banan lite så blir det till att kompensera med motsvarande promenad dagen/dagarna efter. Eller något liknande. I stället för att känna att nu är det kört?

Du löser det, det är jag helt säker på.

Ulrika sa...

Det är så lätt att leva i "landet antingen-eller", jag gör det också. Eller rättare sagt, jag har gjort det och börjar så smått närma mig "landet lagom". När jag var med i ViktVäktarna blev jag rädd för fett och besatt av vågen, när jag förra året övergick till en kombination av Cambridgekuren och GI eller low carb blev jag kolhydraträdd och ville aldrig ramla ur ketos, för då skulle allt vara kört.

Efter några svullarperioder, senast i början av februari, inser jag att jag faktiskt kan äta "lagom". Jag har utsatt mig för tillfällen då frestelserna funnits och lyckats begränsa mig, utan att tycka att livet varken är trist eller jobbigt. Det finns ju en anledning till att vi byggde upp övervikten, och det är ju att vi inte har lärt oss att äta lagom. Eller hur!?

Njut av att ha ätit god mat och druckit goda drycker, försök hitta kraften igen, men straffa dig inte med ren kur bara för att du ballade ur en gång. Du har ju kämpat i så många veckor. Rom byggdes inte bara på en dag, som man säger. Du är jätteduktig och jag är jätteimponerad av vad du åstadkommit - oavsett om du är präktig och förnumstig eller inte. Kram kram
(Fast nu låter jag jäkligt präktig och det är jag inte... Vill bara försöka peppa!)

Anonym sa...

Jag hade tänkte skriva ungefär samma sak som kloka Lena :-)

Det sket sig. So what? Varje dag är en ny dag och du är bara människa. du kommer ICKE att gå upp 15 kilo av dina utsvävningar i matsvängen den senaste tiden. Jag är dessutom säker på att du pillat i dig mindre käk än vad du hade gjort INNAN du började försöka gå ner i vikt.


Gräv inte ner dig i det här. Kompensera med lite extra motion eller nåt och se till så att du börjar känna dig duktig igen. att gå omkring och känna sig som en loser mår ingen bra av.

Tisalen sa...

Visst är det så...Att bara ha ett val är lätt när valen blir fler är det så mycket svårare....

Det där tänket med att.... nu har jag ändå ätit det här och nu är det kört så jag kan lika gärna äta allt onyttigt jag ser....
Jag är proffs på det...och därför kämpar jag mest med att hitta den där berömda balansen och går ner i vikt långammare än långsammast, men neråt går det och det är viktigaste....

Hoppet Lever sa...

Tycker precis som de andra, inget att hänga läpp för. Du är bara mänsklig! Kom igen, upp på banan och kör igen. Det är min modell i alla fall, halkar ju av lite då och då, men inget allvarligt och fokus är ju fortfarande målvikt! *kram*