Det är som att orientera. Terrängen ändrar sig och ibland är det svårt att navigera, kartan stämmer liksom inte riktigt med hur det ser ut i verkliga verkligheten. Det kan bli till att improvisera och ibland gör det att rutten blir lite längre, men spelar det någon roll egentligen? Siktet är ju inställt på målgång och i mål skall jag. Det är orimligt att tänka att jag skall gå ner 23 kg helt utan motgång eller utmaning, att allt bara skulle flyta. Jo, om jag valt ren kur helt och hållet kanske det hade varit så, men det går inte att kombinera ren kur med mitt liv i flera månader. Jobbet kräver att jag äter annat än soppa emellanåt..
Maja, Ulrika, Emma, Tisalen och Hoppet lever. Ni kloka människor. Det är klart att det inte är kört, ni har så rätt. Jag fortsätter på CK-stigen och gläds åt mina fina resultat så här långt. Varmt tack för er support, den stärker mig skall ni veta.
Men jag tror också att jag har nått ett kritiskt läge i min viktminskning. Ett läge som jag känner igen. Nu kommer komplimangerna, det kan knappast undgå någon att jag har tappat i vikt. Varje dag får jag höra hur fin jag är, hur slank jag blivit. Det är härligt.
Men varje dag får jag också höra Men nu räcker det väl va? och Nu får du inte bli smalare, då försvinner du!
Och då händer det något inom mig. De där människorna säger faktiskt till mig att jag inte får fortsätta. De börjar på något vis misstycka att jag fortsätter dricka soppor. Misstycker att jag inte är nöjd. Vem tror jag att jag är? Och det tar energi. Det sårar mig. Och någonstans långt inne sitter det en liten människa som tror att de kanske har rätt. Den där inre självbilden som jag har kämpat mot så länge, den väcks lite grand till liv.
Den tar inte över, så bli inte oroliga. Men den suger energi.
Det är kombinationen över att ha nått långt vilket gör att motivationen att slita hårt avtar och kommentarer som de ovan som gör att jag får kämpa med att hålla huvudet högt och blicken framåt.
Men jag är övertygad. Jag kommer att nå min målvikt på 68 kg. Och detta innan sommaren. Jag är förmodligen inte så värst långt borta. Mätte magen imorse och måttet låg på 87 cm mot 90 cm för två veckor sedan. Visst, denna gången var det jag själv som mätte och det kan slå lite grand beroende på var på magen man mäter förstår. Men det går tveklöst åt rätt håll.
Jag har ändrat strategi litelite grand. Finjusterat lite. Jag äter inte tre CK-mål om dagen + 400 kcal längre. Jag äter istället två CK-mål om dagen och så en regelrätt måltid enligt tallriksmodellen på kvällen. Maten är vällagad och medvetet låg på kalorier, men jag mäter och väger inte. Jag vill ha det så enkelt som möjligt och att räkna kalorier tar för mycket av mitt fokus.
Igår såg min dag ut så här till exempel:
Frukost: CK Cappucino
Lunch: CK Banan
Mellanmål: En liten burk makrill i tomatsås (de fikade på jobbet och jag blev apsugen och detta fanns att tillgå)
Middag: Två kåldolmar med extra mycket vitkål, en kokt potatis, kokta morötter och litelite sås på matlagningsgrädde. Vatten att dricka.
Kvällssnacks (gäster): Några gröna oliver.
Idag kör jag CK frukost och lunch, inget extra mellanmål och så torsk på spenatbädd med parmesantäcke och vitvinsfond till middag. Till detta kokta haricots vertes och broccoli. Maken får pressad potatis, men jag hoppar den delen. Däremot hoppar jag inte ett glas gott Chablis till.
Så. Huvudet högt och blicken rakt framåt. Mot oändligheten - och vidare!
fredag 12 mars 2010
På banan, men ny terräng
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
En sak som hjälpte mig när jag började känna som dig var att jag inte bara skulle ner i vikt utan att mitt egentliga stora mål var att blir stark, få muskler och en bra kondition. Jag minns inte om du kombinerar din ändrade kost men motion men om du gör det är det ett sätt att tänka.
Jag började titta på mina muskler istället för mängden fett på kroppen och jag tittade på hur mycket mer definierade de blev för varje vecka. Det blev till ett nytt mål att orka lite mer hela tiden.
De gånger jag inte orkade hålla uppe det ganska strikta sättet att äta eller valde att ta avstamp från det så hade jag alltid alternativet att träna bort det ev. dåliga samvetet och jag kunde se resultat på träningen även om jag inte såg det på vågen.
Det hela slutade med att jag var smalare än någonsin men inte bara det, jag var starkare och snabbare än någonsin också.
det är jag mer stolt över än förlusten av själva fettmängden :-)
Bra förhållningssätt. Jag har inte startat träning en mtp att ren kur endast innebär 450 kcal/dag så man orkar helt enkelt inte. Jag kommer att starta ett träningsprogram längre fram och då skall jag bära med mig dina ord! Tack
Jag tycker du är skitduktig som orkar med de där sopporna så länge! Och du kommer absolut inte att försvinna när du når målvikten 68 kg. Det finns massor av Saring kvar då!
På bra dagar tänker jag att motgång är det som får oss att hitta hållbara förhållningssätt: dåliga dagar pekar på sånt som inte funkar och då måste vi ta tag i det, göra en plan och se till att vi kan hålla oss till planen när nästa dåliga dag infinner sig. För det kommer alltid att finnas dåliga dagar.
Har just nu en dålig vecka som bara tar all min energi och motivation - men kanske att jag börjar komma till nån användbar insikt ändå. Jag hoppas det.
Hej vad kul att hitta till din blogg! Vad duktig du är. Stort peppande hurra från mig!!
Dåligt med tid att skriva, så jag formulerar mig inte så klokt kanske. Ville bara ge dig ett ordentligt argument att slänga i ansiktet på de som tycker att Nu räcker det väl va?! och även ett för dig själv.
Ditt midjemått har minskat fantastiskt bra och du är så jävla duktig och du är så jävla på rätt väg. Men du är inte framme. Som kvinna ska man, ur hälsoaspekt, inte ha större midjemått än 80 cm. Det är bukfettma som är farligast och den ska man försöka göra sig av med.
Så: skriv 80 cm på näsan på negativisterna. För jag VET att du är där snart, och det vet du med.
Puss, vackraste!
Skicka en kommentar