God Jul!

Sunda Saring firar jul och gör så gott hon kan. Mer än så går knappas att göra. Eller jo, visst gör det det. Men det vill jag ju inte. Jag vill ju ha en finjul. En god finjul.

Och den GODASTE julen önskar jag ER, käraste supportrar och medkämpar! Och ett SUNT och LYCKLIGT 2009, där allt faller på plats och bara.. flyter. Med massor av lycka. Visst?

http://bloggkartan.se/registrera/23145/stockholm

Bakslag

Fan också. Jag fuskade i helgen och har väl i sanningens namn unnat mig lite mycket saker utanför ramarna den senaste tiden. Och här går det inte att synda i smyg inte. Upp som den fulaste raket pekade siffrorna på vågen.

Av pur stolthet vägrar jag uppdatera min viktmätare i negativ riktning, men nu jävlars blir det skärpning. Basta!

Jag vet ju vad som skall till och det är ingen uppoffring egentligen. Gör om, gör rätt helt enkelt. Inte mer än så.

Yiiiiihaaaaa!!!

10 kilo 10 kilo 10 kilo 10 kilo 10 kilo 10 kilo!!!

Vad sa jag? Sa jag 10? 10 vaddå? Kiiiilo förstås!!!

Hipphipp hurra hurra hurra HURRA!!!

Målrevidering

Och idag har jag vågat ändra siffran i slutmålet. Trots att det adderar två kilo ytterligare kilon att gå ner. Men helahela tiden har jag haft den där siffran i huvudet, vetat att jag inte kommer att känna mig klar förrän de där ytterligare två är borta. Så nu är de på plats i min weight-ticker också.

Jag känner mig faktiskt lite modig.

Men så här är det: Jag är värd att känna mig nöjd med min kropp. Jag är värd att på riktigt känna mig nöjd med mig själv. Hela mig.

Ett kilo..

..kvar till tvåsiffrigt!!!

Och jag mår så förbaskat bra i matsjälen.

De blodsockerrelaterade humörsvängningar jag levt med hela livet är borta. Borta!
PMS-besvären är ordentligt lindrigare
Jag är aldrig hungrig. Inte som tidigare.
Att inte vara fokuserad på lightmat är en välsignelse för en matälskare som mig.
Jag äter nyttigt och samtidigt har min kosthållning ingenting av bantandets inramning. Jag känner mig ätnormal. Vanlig. Frisk och sund.

GI är rätt för mig. Jag vet det nu. Jag är inte frälst, bara övertygad.

Jag har ätit enligt GI-metoden sedan den 4 augusti i år och jag tänker inte ens längre på att jag faktiskt började i syfte att gå ner i vikt. Jag tänker inte på att jag faktist, sakta men säkert, är på väg mot min målvikt. Om än att jag har långt kvar.

Alla andra gånger som jag har gått ner i vikt, har allt mitt fokus legat på kaloriintag, vägning och en närmast manisk kosthållning. Så är det inte nu.

Jag mår bara bra. Äter gott. Njuter. Dricker vin. Motionerar - då inte livsomständigheter gör att dessa vanor får stå tillbaka. Jag mår bra! Bra!

Och sakta men säkert är jag faktiskt på väg mot min målvikt. Och det känns inte ens frustrerande att målgången skymtar där framme i vårljuset. Det känns bara.. normalt. Och rätt.

Nio kilo. Det är en hel massa fett det!

Ett litet jippie är på sin plats. Jippie!

Hurra!

Mitt i makens tillfälliga invaliditet och min egen influensamarinerade tillvaro fick jag för mig att prova mina gamla jeans. Det som är så fantastiskt med den här kosthållningen, är att det går i ett så lugnt men stadigt tempo att psyket faktiskt hänger med. Jag känner att jag blir mindre. Och idag kände jag att det kunda vara ett bra tillfälle att prova de där galma brallorna.

Och det var det!

De sitter som en smäck! Ingenting störande som pyser över och jag behöver inte ens hålla in magen när jag knäpper knapparna.

De är förvisso väldans omoderna och ingenting som jag stoltsvassande skulle visa upp mig i. Men de passar! Nu längtar jag till jobbet så att jag kan väga mig också. Kanske är det dags att uppdatera min viktmätare..

*hosthost*

Nä. Det blev ingen träning igår. Jag är faktiskt inte frisk.. Däremot blev det en fantastiskt mysig rekreationskväll med bubbelbad, morgonrock, heavenly bed, roomservice samt Hollywoodrullen What happens in Vegas..



Badet var mysigt. Badrocken fluffig. Sängen himmelsk. Maten god och nyttig. Filmen.. Hollywoodsk. Jag hade det väldigt bra. Helt enkelt.

Warszawa

Nu är jag i Warszawa till och med onsdag. Bor på favvohotellet Westin vilket innebär att möjligheten till hardcoreträning är strålande. Trots att jag inte blev så förtjust i deras cyklar senast så har jag åtminstone såväl tid som motivation att träna. Problemet är att jag inte riktigt känner mig i form.

Dels var jag på trevlig galej i helgen med en nära vän och drinkarna blev många och sömntimmarna få. Och i takt med stigande ålder blir dageneftertoleransen allt lägre. Nu sträcker den sig över dagar och därmed känner jag mig riktigt seg idag. Men bakfylla är knappas ett argument att inte masa sig till gymet, snarare tvärtom.

Vad som däremot skulle kunna vara ett argument är den begynnande förkylning som drabbat mig. Halsen känns som sandpapper, rösten krånglar och jag känner mig lite ruggig. Småfrusen.

Men jag tänker som så att jag kan köra en provomgång. Jag måste ju inte ta ut mig fullkomligt. Kanske. Så ser jag hur jag mår efteråt. För jag vet inte om jag kan leva med att inte försöka träna lite. Jag har försoffat mig själv den senaste tiden och att hålla på med undvikande beteende, om än rättfärdigat av en antågande förkylning, ger fel signal till hjärnan tror jag.

Nej, jag måste vända på steken och komma in i rätt banor igen, ty de är ingalunda långt borta.

På eller av

Bloggstiltjet här beror på ökad bloggaktivitet i mitt andra cyberrum.. Jag är fortfarande sund. Bara så ni vet. Men träningen har blivit väldigt sporadisk vilket jag inte trivs med. Bot och bättring utlovas!

Framgång i det dolda!

Här flänger jag på konferenser och tjänsteresor i CEE* så till den milda grad att jag liksom inte ens haft vägarna förbi jobbgym och våg. Så idag tog jag mig ner för att kolla läget på vågen, ty någon träning finns inte tid för i dagens tokhysteri och döm om min förvåning då vågen visade två kg mindre än strax innan Florida!

Två kilo är ju bra för tusan! Tjohoo!

Nu längtar jag bara efter att få svettas lite också. Imorgon bitti får det bli.

Tjohoo!


*Cetral Eastern Europe, förstås. Det låter så mycket finare än Östeuropa. Ju.

Florida

Nya utmaningar väntar. På söndag flyger jag till Orlando, Florida. På jobbets bekostnad. Wow. Jag reser hem igen nästa fredag eftermiddag, lokal tid och kommer hem lördag morgon, svensk tid.

Måndagen vigs åt shopping; träningskläder bland annat. Förstås. Jag tror att det finns en och annan outlet-butik som kan bli en succé. S vill att jag skall köpa dator samtidigt, men dessvärre har vi inte riktigt råd med det den här månaden. Surt känns det, då vår dator kostar ca 5000:- mindre over there. Nåja. En och annan träningbralla skall vi nog kunna få till åtminstone. Som plåster på såret.

Knappast jämförbart men ändå. Shopping som shopping.

Jag kommer att köra stenhårt med matkontroll. Det känns bäst så. Jag börjar bli rejält frustrerad över att vikten står stilla, även om ni säkert har rätt att det lilla fett som försvinner omvandlas till muskler. Men lite måste det få lov att synas på vågen.

Jag ångrar lite att jag inte tog fram måttbandet från början och nu känns det för sent. Eller, det där stämmer ju inte. Men jag vill helt enkelt inte. Jag känner en olust inför måttband. Jag har en måttbandsaversion helt enkelt.

Nåja. Jag tragglar på. Och tränar på. Tids nog blir jag väl en sylfid, kan tänka. Jag har ju trots allt målsnöret någonstans kring 1/3 eller så. Vi får se. Det tar den tid det tar. Jiiiiiiisus, vad jag låter klok. Och tantig.

Men fatta. Florida! Jag skall till Florida! Och bo här.

Helt sjukt. Helt sjuuuuuukt.

Vikten

Vågen står stilla. H e l t stilla. GAAAAAAAAAAAAAH!
Ge mig resultat på min möda. NUUUUUUU!

På resande fot!

Idag var jag här och tränade! Fy fabian vilka framsteg jag gör mentalt! Saken är att mitt hotell inte har något fitness center, istället får man en voucher till WorldClass som ligger en bit bort.

Jag var nervös när jag steg in i lokalen. Kände mig sådär fel igen. Men så rätade jag på ryggen och bestämde mig för att ändra tankebanor. Så. Med stolta steg (nåja) tog jag mig förbi inte mindre än tre tjeckiska glamourmodeller med perfekta små kroppar innan jag nådde målet - brännstationen och mitt nyvunna favoritmotionsinstrument - cykeln.

Till skillnad från Westins fitness center i Warszawa var detta den skönaste cykel jag någonsin suttit på! Sadeln var liksom alldeles mjuk och av ett slags gummimaterial som gjorde att när man väl satt sig så.. satt man kvar. Så att säga. Inget halkande hit och dit, utan stabilt och bra.

Jag cyklade milen med hjälp av Christina Aguilera i hörlurarna och svetten rann. Snabbt gick det! Därefter tog jag mig upp på något slags gåband som jag inte riktigt kan beskriva mer än att det var som en blandning av löpband och trappmaskin där löpbandet var delat i två olika skenor som gick upp och ner samtidigt som själva löpbandet rörde sig i önskad hastighet.

Där orkade jag inte så länge. Typ 7 minuter kanske. Och så 3 km cykling igen och sedan var det nog. Jag satte mig att stretcha bland alla muskelbyggare och noterade att jag blev uppflirtad av en skitsöt amerikan i tjugoårsåldern. Märkligt och mycket uppiggande!

Tänk att det faktiskt finns de som uppskattar kvinnor i mogen ålder med moschimoschmage och cellustuss! Gött.

Väl på rummet beställde jag pocherad laxfilé med fantastiska ångkokta grönsaker samt lite hollandaisesås.

Nu skall jag gå och lägga mig. Fy faaabian vad jag är nöjd! Endorfiner är fina grejor.

Att våga gå uppför stegen

I juni 2007 befann jag mig av olika anledningar plötsligt mitt ute i den norska vildmarken tillsammans med en grupp människor från olika delar av världen. Mitt ute i vildmarken fanns, förutom denna diversifierade grupp människor även några vildmarksmän samt skyddsutrustning och rep. Väldigt mycket rep. Högthögt upp i högahöga träd.

Jag förstod egentligen inte att jag var rädd förrän efter en lång stund. Försvar är bra på det viset. Nej, jag förstod inte att min plötsliga regression till fjortonårsåldern med ihärdigt tuggummituggande, himlande med ögon och idiotförklarande av hela evenemanget egentligen bara var förtäckt skräck.

Tur då att jag har en liten aning självmedvetenhet. Ty när jag för tredje gången hörde mig själv säga Asså, mig får de inte upp i de där jävla träääden, det kan de fan glömma! var det som om jag vaknade till. Och då skämdes jag. Så jag tänkte om. Jag tänkte vafan, fegis. Är du rädd för träden? Tror du att de skulle ha en sådan här bana om det var farligt? Tjockare och äldre tanter än du har gått den här banan. Hur farligt är det att prova? Man kan säga att jag försökte få mig själv på lite bättre tankar. Men det var inte min förtjänst att jag tillslut faktiskt befann mig där högthögt uppe i luften och med adrenalinet pumpande passerade hinder efter hinder.

Det var en av vildmarksmännens förtjänst.

Efter att han muntligt presenterat banan för oss sa han mycket lugnt och fint: Syftet är inte att ni skall klara banan. Syftet är att ni skall våga utmana er själva. Inte tävla mot varandra. Det kan vara en större bedrift för en person att ta sig upp för den där första stegen, än vad det är för en annan att klara hela banan.

En större bedrift för en person att ta sig upp för den där första stegen..

Den gången tog jag mig upp för stegen. Jag tog mig igenom banan. Och jag skrek som en lycklig gris när jag slutligen svischade nerför linbanan.

----------------

Jag är inte en person som springer.

Jag har aldrig varit en springande person. Det har varken legat i mitt intresse eller för min personlighet så att säga. Jag brukar nämna mina klena knän och stora bröst som tungt vägande(!) skäl, om det någon gång kommer på tal. Men sanningen att säga så handlar det snarare om att jag känner mig så fruktansvärt fel när jag springer.

Jag känner mig klumpig och ful och osmidig och hela mitt självförtroende liksom krymper ihop till ett litet russin. Och med springning menar jag all springning. Om det så är på väg till bussen. Jag blir mer eller mindre knäckt av att behöva springa.

Allt i springväg som jag tagit mig för i livet har också blivit totala fiaskon. Sextiometersloppen i skolan gav jag upp så snart någon endaste sprungit om mig och då detta brukade ske inom fyra meter sprang jag nog aldrig egentligen ett helt sextiometerslopp.

Joggning försökte jag mig på tillsammans med min familj någon gång i mellanstadiet, men som jag minns handlade det om några plågsamma rundor och sedan rann det ut i sanden. Men jag minns att jag tyckte om mina rödvita joggingkläder i stretchfrotté. Och mina Lejon-skor.

Orientering försökte jag mig också på. Det slutade i total katastrof. Jag sprang vilse. Det började åska. Och ösregna. Jag kissade ner mig och fick sitta på en plastpåse. I familjen Larssons fina bil. Förnedringen var total. Jag orienterade aldrig mer efter det.

Så. Jag är inte en person som springer.

Ikväll har jag trotsat min egen föreställning om mig själv. Jag har varit ute på en powerrunda på knappa halvmilen. I mörker och höstkyla. Och ta mig tusan. Jag har sprungit. Små micropassager, men sprungit har jag. Upprepade gånger. Upprepade microgånger. I konstiga kläder och för liten jacka. Och med dyrskor som visade sig ge småsmå vattenblåsor längs hälarna. Men jag har sprungit!

Så. Idag, om någon gång, har jag tagit mig upp för stegen.

Linbanan i Norge är ingenting mot denna jag just klättrat upp till. Nu står jag och tittar på den ouppnåeliga väg som ligger framför mig och tänker hur skall detta gå. En omöjlighet.

Men det makalösa första hindret är avklarat. Jag har klättrat uppför stegen.

En milstege.

Jag har sprungit!

Men allra helst..

Jag säger bara GEEEE MIIIIIIG!!! JAG VILL HA KROKODILSKOOORNA!!!

Det är Alife tillsammans med Asics som har gjort denna limited edition från förra året. Förstås. *Grrr* Skorna heter Asics Gel lyte III och för den som har pengar och stora skor, finns de här.

Vill ha..

Appropå dyrdojjor.. Jag suktar.

Ingen ordning

Det känns som om jag står väldigt stilla. Och då menar jag i dubbel bemärkelse. Träningen hindras av massivt jobbpåslag och sjuk Alma (en dålig kombination även ur stresshänseende..) och vågen har jag iofs inte tillgång till förrän imorgon, men det känns inte som om det har hänt ett endaste litet skvatt.

Trist! Jag är fortfarande precis lika duktig som innan, med undantag av träningen då. Och även om jag förstår att den hjälper till, borde det ändå visa lite resultat bara av min strikta kosthållning. S hade 35-årskalas för brodern med familj i lördags där det bjöds på fantastisk choklad- och passionsmoussetårta. Jag tog inte ens en yttepyttig bit. Jag smakade en halv tesked av S och kunde konstatera att, jo, den var underbar. Men jag åt ingenting.

Jag är duktig. Jag sköter mig. Men det känns ändå som om jag står och stampar. Frustrerande!!!

Ikväll när S kommer hem skall jag snöra på mig mina nya dyrdojjor och gå en powerrunda. Vågar jag, skall jag nog prova att jogga lite också. Men jag lovar inget. Jag lovar däremot att jag skall göra mitt bästa för att bli ordentligt trött och svettig oavsett teknik.

Gymping

Idag gick det riktigt bra på gympan. Inte tillräckligt bra, men i jämförelse med hur det kändes förra gången. Dessutom vägde jag mig innan gympan (den tiden jag brukar väga mig) och då hade jag faktiskt gått ner 2 hg. Jag vet att det bara är psykologiskt och att jag pendlar i hekton hit och dit under hela dygnet, men jag grabbade tag i den där noteringen och bestämde mig för att bli jätteglad. Nu har jag gått ner exakt fem kilo sedan starten den 4/8.

Dessvärre hände det något i sacroiliaca-leden under gympan och jag fick rejäla smärtor. Jag har ju en riktig skruttrygg och sacroiliacaområdet är min främsta achilleshäl. Hälen sitter således i aschlet och tacka sjutton för att det gör ont. Jag gick undan en kort stund och stretchade ut ordentligt och sedan tog jag det lugnt. Lugnt tempo är bättre än inget tempo.

Imorgon skall jag cykla ty cykling gör inte ont i ryggen.

Vi hörs!

Prövning

Okej. Nu sätts min motivation på prov. Ordentligt.

Jag vägde mig igår. Bläää! Inte så mycket som ett hekto ner. Snarare upp, men då jag vägde mig lite senare på dagen efter mat räknar jag inte det och jag v ä g r a r att notera + på min weightloss-ticker. Helt enkelt.

Så. Motivationen är utmanad och jag tar nya tag. Nyfriska gladtag!
Tänk i ett längre perspektiv, Saring! Tänk i ett längre perspektiv!

Men fan också.

Idag skall jag dock gympa. Ååh, så jobbigt det kommer att vara men så duktig jag kommer att känna mig efteråt!

Men fan också.

Förvånansvärt!

Jag är förvånad över min egen ihärdighet och bergfasta motivation, trots mycket resande och maxad belastning på jobbet. Jag är fullkomligt rigid vad gäller ätandet och avviker inte från min linje en tum och det känns inte ens jobbigt!

Kom just tillbaka från en kortkonferens i skärgården. Anrikt Wärdshus med bouef bourgoigne till lunch och trerättersmiddag igår kväll. Jag åt allt som var ok och lämnade utan att blinka allt som inte var det. Okej alltså. Smakade inte så mycket som en glassgnutta och inte ens en nagg på den lilla äppletartelette som såg så förtjusande smarrig ut. Nixpix. Inte en nagg.

Däremot unnade jag mig en fantastiskt god Laphroaig efter maten. Den var jag värd.

Jag har däremot inte haft möjlighet att motionera i stort sett någonting, vilket känns trist. Å andra sidan längtar jag till imorgon när jag skall sätta mig på cykeln igen så det är en ny upplevelse det här med att faktiskt vara lite juste mot mig själv. Jag tappar inte motivationen trots att jag faller ur rutinerna och det vet jag inte om det någonsin hänt tidigare. Faktiskt.

Troligtvis beror min orubbliga motivation på att jag faktiskt äter så himla gott och mår så oerhört mycket bättre. Det känns nästan som om jag äter lyxigare idag än tidigare. Ikväll åt jag till exempel gorgonzolafylld laxfilé med kantarellsås, att jämföra med den tidigare klassikern köttbullar med makaroner och ketchup..

Allt rullar på!

Vikt-ig påminnelse.

Jag vägde mig på fel våg i Warzsawa och lurades att tro att jag gått ner mer än vad jag gjort. Nu, fem dagar senare har jag fått revidera och redigera - och när jag nu tittar på min vikt-ticker, känns det således som om jag gått upp 3 hg. När jag förmodligen har fortsatt att gå ner, om än långsammare än i starten.

Jag har så lätt att misströsta. Det är synd eftersom detta misströstande knappast har en boostande effekt på psyket.

Så nu skall jag påminna mig om fakta:

Jag har på fyra veckor gått ner 4,8 kg. Det är nästannästan fem kilo. Det är inte dåligt. Det är bra. Om jag hade gått ner 10 kg på fyra veckor hade det varit dåligt. Inte för att det har varit ett mål, men jag faller så lätt in i bizarra överkrav på mig själv. En gång för länge sedan gick jag ner 25 kg på fyra månader och det var på inga vis sunt eller bra. Även om alla berömde mig och tyckte att jag var duktig. Duktig som kräktes kanske. Jag blev nästan sjuk av det. Idag är jag inte alls på väg att bli sjuk, jag är på väg att bli starkare och friskare än på väldigt länge. Och det måste få lov att ta tid.

Fem kilo på fyra veckor är faktiskt en ganska snabb viktnedgång. Snabbare än så skall det helst inte gå. 0,5 - 1 kg i veckan är vad jag skall sikta på. Inte mer. Inte mindre.

Jag är bra. Jag sköter mig. Minns det nu!!! Var stolt! Var nöjd! Jag är på väg!

Trötthet och neggpepp

Jag kämpar på. Idag känns det faktiskt som om jag kämpar.. Jag är så in i bängen trött och jag har ingen aning om hur mycket (om något) jag har gått ner då jag inte har varit på jobbet på över en vecka.. Skall åtminstone cykla lite imorgon men jag har fått problem med självförtroendet de senaste dagarna tycks det mig.

Det var den där jävla cykeln i Polen. Det gick så helvetes tungt och trots att jag blev svettig och trött på 20 min cykling visade mätaren bara på åtta futtiga kilometer. Och det var då min fantasi om den okalibrerade motioncykeln i jobbets träningslokal på riktigt tog fart. Helt destruktivt har jag nu fått för mig att jag inte alls har cyklat så snabbt och långt som jag varit i villfarelsen att jag gjort. Och därför känner jag mig bortgjord inför mig själv.

Som en tjock looser som liksom inte ens klarar av att motionera på en sketen cykel.

Jag vet. Apdåligt med neggpepp. Och det enda jag kan göra imorgon är att sätta mig på en annan cykel än den vanliga och se om den är lika sketet okalibrerad.

Eller också kan jag bara ta och skärpa till mig och sluta bete mig som ett offer utan istället se att jag faktiskt är jäkligt bra som har börjat röra på mig och ta tag i min vikt efter två långa år av förfall. Ja. Det är nog en bättre strategi.

ÅÅÅÅÅÅÅÅH, detta neggpepp!! VARFÖR HÅLLER JAG PÅ?!!! Det är mycket bättre att vara snäll mot sig. Fattar jag inte det?!

Hallååå alla!!!

Nej jag har inte gått under jorden. Jag har inte lagt av med mitt friskvårdande och viktreducerande. Jag har bara varit i Polen. Just nu var jag tvungen att ta en liten paus för att på allvar markera för maken att NEJ DET ÄR INTE OKEJ ATT TITTA PÅ EN TIMMES FIRANDE AV ARMÉNS MUSIKKÅR!!!

Som sagt. Jag har bara varit i Polen, inget annat.

Det går bra. Det går fint. Inte så mycket mer triattlånnande och egentligen kanske inte så mycket motionerande öht.. 25 min cykling på Westin WorkOut var allt som blev då jag kände en stark aversion tillika omotivation av dessa helautomatiska superdigitala cyklar. Dessutom var den enda som var ledig en sådan där maskin som man nästan ligger ner i när man cyklar. Blä. Inte min grej.

Men maten har funkat fint och det känns verkligen som om jag blir mindre. Härligt!

Och en annan sak. Vad som nu är hönan och ägget. Jag mår bra! Jag är inte deprimerad. Jag känner att jag har kraft! Okej, jag är fortfarande lite av en tröttis, men inte på samma vis som innan. Inte mentalt. Och det är klart att det inte går på några veckor att repa sig efter en golvning som varat sedan mars. Men jag mår bra!

Jag mår bra!

Personbästa!

Sju kilometer motionscykling på tio minuter. Det är snabbt. En kort paus där jag kände lite på trappmaskinen men det kändes som om jag var för lång.. Eller nå't. Sedan upp på cykeln igen för sexochenhalv kilometer på tio minuter.

Sammanlagt. 1,3 mil på 20 minuter. Jag var trött och svettig efteråt. Men inte alls död! Och faktiskt mycket mer stolt än trött.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över när de där motionscyklarna kalibrerades egentligen.. Men det är kanske lika bra att inte veta?

Hur som helst. Jag är laddad inför helgen och jag mår som en prinsessa!

Trevlig helg alla älsklingar, om vi inte hörs innan måndag!

Lever jag?

Jag gjorde det. Jag klarade det.

Men jag tror att min kropp har åldrats fyrtiofem år på en timme.

Jag känner mig halvdöd. Kroppen hänger inte med.

Eller för att använda ett idrottsbegrepp:

Jag tror min själ jag har gått in i väggen.


Men jag klarade det! Jippie!

Saring Lanefeldt

Idag gäller det. Jag skall göra mitt första gympingpass på kanske.. sisådär.. fem år. Om det räcker.

Jag har inte så bra koordinationsförmåga, se. Eller jo, när jag får hitta på själv kan jag koordinera som värsta Lanefeldtar'n men när någon står framför mig så blir det ju ändå så att jag först måste spegelvända alla rörelser och sedan få ut dem i mina länder. Och då kan resultatet lätt bli lite knasigt. Jag är övertygad om att detta har att göra med min fantastiskt illa utvecklade spatiala förmåga för det gååår bara inte!

Det värsta. Det a b s o l u t v ä r s t a är när någon fit aerobicsjänta lägger huvudet på sned och tittar på mig med vitt uppspärrade ögon och med mild röst säger: Men jag hade också det svårt i början. Det är bara att träääna så kommer du snaaart att klara det fint. Jag looovar. Du kan träääna!

Nej. Det kan jag inte. Därför att jag trasslar in mig. I mig själv. OKEJ?!! JAG BLIR HELT TILLKNYCKLAD OCH IHOPTRASSLAD ELLER OCKSÅ SNUBBLAR JAG PÅ MINA EGNA FÖTTER ELLER HALKAR PÅ MIN AV STRESS FRAMKOMNA SVETTPÖL! OKEJ?!!

Och det slutar alltid med att jag regredierar till en ålder av femochetthalvt och lämnar passet med tårar rinnandes längst med kinderna.

Efter en kvart.

Så jag kommer liksom aldrig till den där fasen som kallas träääna.

Men nu tänker jag annat. Jag tänker bättre tankar! Gymping är ju inte aerobics. Gymping är gymping och jag kan ju åtminstone ge det en chans.

Och numera är jag ju idrottskvinna. Motionär. Det var jag ju inte förr. Så det går nog.

Wish me luck..

Ingen ordning mä't

Alltså, dagens träningsomgång får gå till historien som en av de mest förvirrade.

Först började jag cykla. Eller, så här: när jag kom in i motionsrummet var det ockuperat. Ockuperat av två runda damer på trappmaskiner som tittade på morgonteve. MORGONTEVE?! Hur skall jag få cykelgajst av morgontv?!

Jag vill ha rytm. Puls. Dunkadunka.

Istället fick jag jaaa vad har vi för trevligt program idag då? Jaså säger du det? Men det var väl trevligt. Hur är trafiken i Stockholm så här på morgonen då? Jaså, den är lugn säger du? Men det var väl trevligt..

Jag plågade mig på cykeln i fem km och därefter bytte jag rum och satte mig vid roddmaskinen. Som jag hade längtat! Men. Det blev liksom inget mä't. Alls. Fem minuters förvirrad rodd som inte riktigt kändes rätt. Jag fick inget flyt och dessutom lyckades jag inte få in rätt kanal på radion. Så jag bytte rum igen.

Tillbaka till ruta ett. Motionsrummet. De runda damerna hade lämnat och teven stängdes därmed av. Rix morgonsol rattades in och jag ställde mig på.. dada.. Springbandet! Som jag inte alls sprang på utan gick snabbt. I sisådär sju minuter. Sedan blev jag less. Det var tråkigt. Dessutom dåliga skor.

Så. Cykeln igen. Fem kilometer i ett icke imponerande tempo och sedan gav jag upp.

Först tänkte jag dunka huvudet i väggen och förbanna min egen omoral och bristande självdiciplin. Men så kom jag på det! Det finns ju en idrottsterm för min bristfälliga morgonprestation!

Formsvacka.

Det känns redan bättre. Imorgon skall jag nog ha steppat up ur formsvackan och jag entrar cykeln med nya friska bentag.

Formsvacka, formschmacka! JAG SKRATTAR PÅ MIN FORMSVACKA! Back in the saddle, imorgon gäller det!

Roddmaskinen får stå för nu.

Och på måndag skall jag införskaffa ett par sanna braskor för äkta idrottskvinnor. Det kan vara mig väl unt.

Över-driven

Jag är som person, ofta över-driven. Överdrivet driven helt enkelt. På många vis är det en gåva. Om jag vill något, om jag verkligenverkligen vill något. Sådär så att hjärtat tar hoppsasteg. Då blir det ofta så. Om det så gäller att få ett förstahandskontrakt i Lund genom att helt sonika åka ner på stan och ragga ett, eller få ett jobb som väldigt många andra vill ha. Eller få en lägenhet i Stockholms innerstad, för den delen. Det är många gånger ett rikt framgångskoncept, mitt överdriv.

Men baksidan är den där fixeringen som liksom följer med. Jag vet att fixeringen och överdrivet på många vis är samma sak, men fixeringen kan ibland kännas lite påfrestande. Eller nervoserande snarare. Man kanske skulle kunna säga att jag blir lite grand tokig. Galen. Kockonotto.

Nu tror jag att jag håller på att bli överdriven vad gäller cykling. Jag längtar ner till det där motionsrummet. Och jag skulle väldigt gärna vilja prova roddmaskinen. Jag skulle vilja träna två ggr om dagen tror jag.

Men jag håller mig i skinnet. Jag plockar fram överjaget, som i myndig stämma talar om för mig att en rimligare nivå på träningen ökar mina möjligheter att göra mitt nya livsmönster till mitt vanliga livsmönster.

Eller som min älskade mamma skulle ha uttryckt det: Det är inte bra att lägga i alla växlarna på en gång för då kraschar växellådan..

Men jag längtar tills nästa träningspass. Då skall jag prova roddmaskinen!

Fasbyte

Jag hade riktigt mycket ork i morse under cyklingen. Lite konstigt med tanke på att jag varit så trött tidigare. Jag var lite trög i starten så det blev inget personbästa vad gäller farten, men 1,7 mil blev det iallafall på en halvtimmes cykling.

Har nu(!) läst in mig på kolhydratfattiga dieter, vilket rivstarten hör till och jag är väl inte alltigenom såld på tanken att börja lukta aceton. Dessutom besväras jag av huvudvärk och lite lätt illamående utöver den där sega tröttheten.

Jag kommer därför att gå vidare till steg 2 - Nystart, i programmet och bl.a. addera lite baljväxter till kosten från och med idag. Jag känner helt enkelt att jag behöver orken. Särskilt nu då jag faktiskt är en sann tränerska!

Vågen visade 3,1 kg ner på två veckor. Det är en trevlig start på en lång vandring.

Jag vet att jag kommer att nå mitt mål. Ingenting och ingen kan hindra mig. Inte jag, inte någon, inte något. Jag vet.

Små minus men mestadels pluss.

Det enda jobbiga som jag upplever med det här programmet är frukostarna. Eller så här, det finns många äggfrukostar att välja på och idag ville jag slå till på helgfrukost med stekt ägg, bacon, champinjoner, coctailtomater och ruccola.

Det var gott då.

Nu är jag rejält illamående.

Det blir som för mycket fett så här på morgonen. Jag har aldrig varit en frukostmänniska om inte frukosten serveras sådär vid 10 - 11-tiden.

Dessutom är jag så in i märgen trött men det beror nog mer på min övriga livssituation än rivstart.

Skall bli spännande på måndag. Då är det dags för morgonmotion med veckovägning. Jag känner att jag krymper och det känns hursomhelst väldigt tillfredsställande.

Konstigt.

Om någon hade sagt till mig för en månad sedan att jag inom en mycket snart framtid skulle längta efter att köra ett svettigt cykelpass på jobbet, är jag ganska säker på att jag hade skrattat rått.

Idag har jag alltså vilat från motionerandet för att liksom inte ta ut mig helt, få någon trist överansträngningsåkomma eller för att helt enkelt inte överdriva så förbenat.

Och tänk, jag längtar tills imorgon bitti! Längtar.

Konstigt.

Yiiiihaaaaa!!!

Strax före cyklingen idag, ställde jag mig på vågen. Jag känner ju att det går bra och hade förväntat mig att jag skulle se framsteg, men detta! Detta är nästan gaaalet.

Tvåochetthalvtkilo på en vecka. Och jag äter massor. Och är mätt hela tiden. Och mår bra. Hur är det möjligt?!

Jag önskade mig en rivstart och rivstart var just vad jag fick!

Wow. Jag tror att det funkar.

Och snällasnälla, skriv nu inte en massa orosord om att det minsann inte får gå fööör fort och detta skall ju håååålla länge och bli vaaaraktigt. Jag tänker nämligen så själv. Hela tiden. Jag tror att det här programmet kommer att göra susen. Rivstartsprogrammet håller inte i mer än 1-2 v. till och därefter går jag in i en lugnare fas.

Men nu. Nu vill jag bara vara glad och nöjd!

Jippie!

Cyklingen före lunch idag, innebar för övrigt 1,2 mil på 20 minuter och jag gav allt i slutet. Såå skönt! Tänk att det kan vara så härligt att svettas.. Och stretchar gör jag. Ojojoj så duktig jag är! Säg för allt i världen till mig om detta går mig åt huvudet!

Idel motivation!

Sitter vid datorn hos Solsyster. Jag och Almis mellanlandar här i Småland efter att ha varit hos mina föräldrar för att fira min mammas första vernissage och separatutställning. Festligheter har varit temat. God mat, god dryck och goda sötsaker har dukats upp. Jag har benfast och med en osviklig motivation valt ut och tackat nej och kompletterat allt efter Rivstartsveckans tydliga ramar. Inte en droppe alkohol har jag druckit, trots godbubbel och finvin under näsan. Och det bästa: Det har inte varit det minsta besvärligt eller tungt. Jag har ätit gott och rätt och alkohol är jag ändå inte sugen på. Det går fint att vara delaktig och ha det trevlig ändå. Förstås.

Jag är stolt och nöjd. Dessutom har det redan - efter en vecka, börjat hända bra saker med min kropp. Den har liksom börjat.. dra ihop sig. Jo. Dra ihop sig. Övermagen börjar uppenbart ställa in sig på att marknaden inte medger expandering i nuläget utan tvärtom, neddragning och besparingar.

Allt går fint. Jag är nöjd.

Och stolt över mig själv.

WOW!

Vilken kick! Jag var sen till träningen och tänkte först att jag inte skulle hinna pga dagishämtning. Men så tänkte jag om. Jag tänkte nytänk.

Nytänket låter:
Det är bättre med 10 minuter snabb cykling än ingen cykling alls.

Jag tog mig ner till omklädningsrummet och väl där ställde jag mig på vågen. Ett helt kilo sedan i måndags! Och jag är ju mätt och nöjd hela tiden! Hur är det möjligt?!

Glädjekicken gjorde att jag satt mig på motionscykeln och cyklade en mil på 16 min. Det känns som en bra bedrift av någon som inte rört sig på två år.

JIPPIE!!!

Framåt

Tredje dagen nu och jag känner att det går framåt. Samtidigt har jag lite svårigheter i att hitta rätt balans i maten. Antingen blir det för många GB, för mycket fett eller för lite.. Jag kan helt enkelt inte tillräckligt mycket om metoden än vilket känns lite frustrerande.

Skulle vilja ha "GI-skolan", vilken finns på hemsidan, som nedladdningsbar PDF. Har inte ro att läsa på datorn. Texten blir så småttig och det är för mycket som stör mig runt omkring. Lite frustrerad som sagt.

Nåväl. Igår blev det ju som sagt endast 15 min cykling pga rumpont så idag har jag vilat. Imorgon blir det ett halvtimmespass igen. Jag ser faktiskt fram emot det! Tänk va?!

Jag vet att jag kommer att klara detta. Jag vet det. Det känns liksom så enkelt. Ett litet jippie från min trötta själv vill jag ändå ge ifrån mig. Ett jippie för mig själv.

jippie!

Dag 2

Ont i ändan i morse. Som tusan! Därav endast 15 min cykling och i ett slöare tempo. 6,5 km blev det. Å andra sidan är 6,5 kilometer bättre än inga kilometer alls!

Det är komplicerat med maten, har aldrig kört GI tidigare och har svårt att förstå. Lite så. Samtidigt tror jag att själva grundtanken passar min kropp bra. Jag har ju till och med, pga min PCOS blivit förskriven diabetesmedicin för att få bukt med hormoner och insulininstabilitet. Och då tänker jag att det är betydligt bättre att få ordning på detta genom omlagd kosthållning. Men svårt är det.

Å andra sidan har väl mer trögfattade personer än jag lärt sig det, så det är väl en fråga om tid också.

Igen.

Nygammal strategi. Våg är viktig som bekräftelsebas i kampen mot kilona.

Första jobbadagen: Motionscykel 30 min resultarade i 1,6 mil.
Känner mig nöjd. Däremot vet jag inte om jag skall klassificera passet som lågintensivt, medel eller hög. Jag tror medel.

Jag har även blivit medlem i giviktkoll.se. Jag provar GI nu tänkte jag. Utan att för den skull vara frälst eller övertygad om lämpligheten. Men det är liksom så att jag behöver ett storgrovt halmstrå och övertydliga ramar, det tror jag att jag kan får där. Dessutom tror jag att en diabetikervänlig diet kan vara gynnsam för en PCO och hormonhäxa som jag. Tror. Och hoppas.

Vi får se.

Jag är hur som helst igång igen.