Mer fokus

Inför starten av Cambridgekuren var jag bekymrad över en sak som gällde den sociala biten. Hur skulle det kunna vara möjligt att avstå såväl från god mat som dryck i samband med umgänge och samtidigt känns sig som en del av det sociala sammanhanget? Den känsla jag var mest beredd på skulle infinna sig hos mig på exempelvis en middag där alla andra åt god mat i timmar och drack gott vin var rastlöshet och en känsla av utanförskap. Kanske att rastlösheten är en effekt av känslan av utanförskap, det är ju inte otänkbart.

Men det blev inte så. Det blev liksom tvärtom. Jag är själv ganska förbryllad, men nu när jag inte behöver fokusera på mat kan jag istället fokusera på det som verkligen är viktigt - relationerna. Det är så det känns. Vad som sägs, människorna vid bordet, de är mitt fokus nu. Inte maten. Eller vinet. Och dessutom, att jag avstår vinet gör att jag har bättre tillgång till min hjärna och mitt medvetande.

Jag och dottern var uppe hos släkten i Umeå förra helgen. En underbart själsstärkande resa med massor av fina stunder och braprat. Utan matfokus, utan alkohol, bara umgänge. Och massor av te.

Detta att umgås utan mat är för mig helt nytt och ganska omvälvande. Jag älskar ju mat och det kommer jag att fortsätta med, men tidigare har maten varit väldigt mycket i fokus för mig. Nu är den inte det och det känns förvånansvärt bra.

Jag har kommit fram till att jag vill att det skall fortsätta så. Maten skall inte att vara det viktigaste i mitt liv. Inte i närheten. Jag kommer att njuta av den mat jag väljer men jag kommer också att välja bort. Välja bort mat som bara skall stilla ett tillfälligt begär och som riskerar att ge en bitter eftersmak av att ha valt fel. Missförstå mig rätt, jag kommer inte att hålla någon fascistoid mathållning utan utrymme för utsvävning eller onyttigheter. Nej, jag vill forfarande kunna unna mig något extra gott och därmed säkert onyttigt, men inte på impuls. Jag skall planera. Inte bara vardagsätandet, utan också guldkantsätandet.

Den resa jag gjort hittills med hjälp av Cambridge har varit väldigt bra. Fokus, lugn och ett gott humör har till största delen präglat de här två månaderna. Människor i min omgivning tenderar att titta på mina soppor och sedan på mig. Så lägger de huvudet på sned lite grand och säger Men åååh, vad du är duktig! Att du klarar det! Blir det inte tjatigt? Jag hade aaaldrig klarat att inte få äta.*

Men det är ju inte så jag känner. Duktig? Vad är det egentligen? Jag har valt att göra något åt min övervikt och funnit en metod som passar mig perfekt. Ingenting har känts som en uppoffring. På intet sätt har jag haft en känsla av att jag späker mig eller plågar mig för att nå den där hägrande målvikten. Nej. Jag känner att jag har kontroll, att jag är målmedveten, men samtidigt.. lugn.

Jag vet, det är av uppmuntrande välmening så det är inte det att jag blir upprörd, det blir bara en felriktad bekräftelse på något som jag inte känner. CK är för mig enkelt, smidigt, mättande och effektivt. Dessutom välsmakande! Min favorit just nu är att blanda banan och choklad, helt underbart! Cambridge borde göra den blandningen själva, det är liiite mäckigt att blanda pulver och dela upp i två eftersom man inte kan spara soppan mer än en litenliten stund.

Men nu är det ju ett nytt kapitel där jag skall börja planera vanlig mat också, inte bara vilken soppsmak jag skall välja. Jag ser fram emot det. Att få pröva mina vingar på riktigt. Att hålla mig till planen, att inte förlora kontrollen. Men det känns bra, jag är positiv. Det är konstigt, när jag tänker på maten som jag skall äta ser jag bara riktiga nyttigrätter framför mig! Är galet sugen på matvete och råris.. Väldigt konstigt eftersom jag aldrig varit det tidigare. Det måste ha blivit en total utrensning och omställning av systemet i samband med CK. Hur som, det skall bli gott att börja äta regelbundet och råris och matvete till trots, iimorgon skall jag fira med sushi och på lördag blir det råbiff!

Tjing!




*Okej Finkusinen, inte du. Du är den enda jag mött utanför den direkta CK-sfären som blivit överväldigat glad och avundsjuk, haha! Men så har du ju också egen positiv erfarenhet av metoden.

Fokus

Det kommer att bli en paus vad gäller viktuppdatering här i bloggen. Eller, ja, det kommer att bli paus vad gäller viktuppdatering över huvud taget. Jag har bestämt mig för att pausa från vågen ett tag och inte väga mig förrän nästa besök hos Lena om tre veckor.

Varför? Jo, jag har börjat fokusera lite väl mycket på gram, hekton och kilon. Viktminskningen har gått i konstant hög takt sedan starten den fjärde januari och jag märker att mina perspektiv har blivit lite knasiga. Står det mindre än 1,5 kg minus per vecka blir jag besviken och det är inte riktigt så det skall vara.

Så. Jag lugnar ner mig genom att vågpausa. Jag har också insett att min deadline för att nå matchvikt till den nittonde april är orealistiskt, så jag skjuter fram den en månad. Ny deadline alltså den 17:e maj. Tills dess skall jag alltså ha gått ner mina sista nio kilo, så då får jag fira på norskt manér iklädd lusekofta och allt!

Dock skall jag på intet vis pausa från Cambridgekuren även om jag från denna vecka kommer att köra kombinerad kur istället för ren sådan. Det är bara mitt fokus som behöver flyttas från siffror till välmående och midjemått. Skall ändå bli spännande att se hur resultatet ser ut om tre veckor, även vågledes alltså!

Ikväll började jag upptrappningen till kombinerad kur med 100 gr parmaskinka med synligt fett borttaget. Det var gott förstås. Imorgon blir det ytterligare 100 gr kött/fisk/skaldjur/fågel, på torsdag adderar jag lite kokta grönsaker till köttet för att på fredag äta mina 400 kcal genom en vanlig måltid. Härligt att återigen få äta med familjen!

Fyraåriga dottern klagade förresten häromdagen Skall du inte sluta äta de där sopporna snart mamma? Skall du aldrig sluta vila magen? Jag har alltså valt att säga till henne att jag vilar magen. Hon köper det rakt av och har inte den blekaste att jag bantar. Det finns inte i hennes begreppsvärld och tur är väl det. För mig är det viktigt att hon så länge som möjligt är lyckligt ovetande om bantning och kroppsfixering. Vila magen funkar fint!

Siffror

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4

Efter åtta veckor
Vikt: 77,1 kg (- 13,9 kg)
Midja: 90 cm (-15,5 cm)
BMI: 24,9 (-4,5)

1 kg ner sedan förra veckan. Midjemåttet var dock detsamma, men det är den tiden på månaden som jag tenderar samla på mig lite vätska så ingen fara på taket inte.

Skall börja trappa upp till kombinerad kur redan på onsdag för att från och med fredag äta 3 CK-mål + ett mål mat à 400 kcal/dag. Behöver mat nu känner jag och det faktum att jag inte känner mig direkt tjock längre, gör att motivationen att köra Ren kur har minskat. Så, nya tider, ny strategi!

En fantastisk sak är detta: Jag är nu att betrakta som statistiskt normalviktig enligt BMI-standard! När jag först registrerade mig på Tickerfactory.com hade jag ett BMI strax under 30 och idag ligger jag alltså under 25. Och från samma tid har jag gått ner 15,5 kg. Det känns bara helt underbart!

Återkommer med lite reflektioner efter arbetstid. Nu: jobbajobba.

Utmaningen

Jag har blivit utmanad av Malena och trots att jag inte brukar ta mig an bloggutmaningar gör jag ett undantag idag. Varför då? Jag har helt enkelt lust!

Så hur gör man då?
- varje "spelare" börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själva.

- bloggare som blir "tagna" ska skriva sex saker om sig själva samt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista med deras namn på sin blogg.

- efter det är gjort skriver han/hon en kommentar i deras gästbok för att låta dem veta att de blivit tagna och att de ska läsa ens blogg för mer information.

1. Jag har ett utpräglat textminne. Om bara texten lämnar något slags emotionellt avtryck, sitter den sedan där som vore den ditnitad med järnplugg. Eller nå’t. På vilket vis Den makalösa manicken av Michael B Tretow har berört mig känslomässigt är något för experten att analysera.. Textminnet ackompanjeras av ett lika väl utbrett melodiminne vilket gör att jag lär mig många låtar på ett ögonblick. Sedan spelar jag dem på det instrument som råkar finnas i närheten. Förmodligen därför att jag, likt myten om humlan, tror att jag kan.


2. Jag är nog till hälften gjord av musik. Den finns i mig hela tiden och nya melodier kommer spontant i perioder då jag inte är stressad och jobbar för mycket, vill säga. Jag skulle hellre dö än förlora musiken. Med tanke på hur viktig musiken är för mig, är det underligt att jag inte musicerar aktivt eller lyssnar mer på musik än vad jag gör. Håller dock på att bygga upp en musikstrategi framåt. Hur musiken skall få mer plats i mitt liv. Den fattas mig idag.
 
3. Under mer händelserika och uppvarvade perioder brukar jag vakna av en hysterisk hjärnradio som spelar sånger på hög volym. Favoritbitar att vakna till är Dagny av och med Ove Thörnkvist, klimaxpassagen i En helt ny värld från Disney's Alladin med Peter Jöback och Sofia Källgren (när de liksom sjunger huller om buller) samt Kärlek och pepparrot med Monica Zetterlund. Detta brukar pågå i ungefär en veckas tid och musiken brukar köra runt lite titt som tätt under dygnet och den gör mig väldigtväldigt snabb.


4.  Jag kan vara väldigt modig. Eller obetänksam, beroende på vem du frågar. Jag vill nog ändå säga att jag hittills sällan fattat ett beslut eller gett mig in i något som inte visade sig bli riktigt bra. Men att till exempel tacka ja till en lägenhet i Stockholm utan att någon av mig eller maken hade anställning var väl på håret. Men det visade sig ju gå bra det också!
 
5. Jag är duktig på visualisering, att skapa inre bilder. Det blev ännu lättare i samband med terapin som var i formen symboldrama och i riktigt känslomässiga situationer kan det te sig som en hallucination. Som exempel kan jag nämna att jag vid stark smärta visualiserar en smärtskala mellan 0 och 10 i form av en linjal som börjar i grönt och slutar i rött. Detta sker omedvetet utan att jag tänker på det.

6. Jag älskar Tom Waits. Känner mig besläktad med honom på något märkligt vis och intalar mig själv att om vi någon gång skulle träffas, skulle detta resultera i inte bara en livslång vänskap utan också med största sannolikhet ett album.

Så'nt är'e mä't.

Trots att många av nedanstående säkert gjort den här utmaningen tidigare, utmanar jag er att göra om den. Saker och ting förändras, så kanske att era svar också har gjort det? Och har ni ingen lust, så står er valet fritt att fullkomligt ignorera utmaningen förstås.

Jag skickar utmaningen vidare till:
Maja
Tinsel
Hoppet Lever
Rosa Milton
Ebba G
Kapy

Tack

Alltså. Här vaknar jag på andra sidan PMS-träsk och kopplar upp mig för att kolla bloggen. Och jag läser era kommentarer på gårdagens BLÄ-inlägg och blir alldeles.. alldeles varm. Vilket stöd!

Jag är medveten om att jag lätt kan ge intryck av klara mig själv. Jag är måldriven som tusan och har dessutom många gånger tänkt ut svaret på mina egna problem innan jag delar med mig av dem till andra. Vad jag försöker säga är att det inte alltid är så lätt för omgivningen att hjälpa mig. Min livslinje är liksom att jag är kompetent nog.

Men så är det förstås inte. Det är klart att jag också behöver er hjälp och klokskap, eller ert ifrågasättande eller utmanande för den delen.

Ert stöd och er uppmuntran betyder väldigt mycket för mig. Hade jag inte haft behov av det, hade jag förstås inte bloggat. Och saktasakta lär jag mig att visa mina sprickor innan jag hunnit köpa klistret..

Svackan igår var kanske inte så avancerad, men detta är ändå något jag har tänkt på ett tag.

Så tack. Fina.

BLÄ

Idag är jag trött på att kura, trött på att jobba och trött på mig själv. Dessutom är jag förkyld. Den här eländeskänslan stavas väl PMS kan jag tro, men just nu hjälper den vetskapen mig föga.

BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!

Ge mig mat, chips, godis och gärna en stor kebabpizza.

BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!

Eller också kan jag ju ta och dricka lite jä**a vatten.

Sa jag BLÄ?


Och för övrigt så känns det som om de där återstående tio kilona likaväl skulle kunna vara tio ton. Målet känns långt borta. Skruttdag.

Blä. Blä. BläääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!

Bytt är bytt..

Jag har förresten bytt den planerade vindejten med väninnan på torsdag till en tedejt! Det känns fantastiskt bra. Jag börjar mer och mer känna att vin inte är vad jag vill just nu och istället för att, som tidigare, börja noja över om jag eventuellt skulle kunna uppfattas som tråkig, ringde jag helt enkelt väninnan och framförde mitt reviderade förslag till umgängesform.

Och förstås. Detta mottogs ju helt utan tillstymmelse till negativ ton. Så. Torsdag - te it is!

Siffror - Nya tider

Jag körde till Viktklubben på lunchen för en veckovägning och här kommer så veckans siffror:

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4

Efter sju veckor
Vikt: 78,3 kg (- 12,7 kg)
Midja: 90 cm (-15,5 cm)
BMI: 25,2 (-4,2)

Jag har alltså gått ner 1,3 kg den senaste veckan och då har jag ändå gått ur Ren Kur i samband med konferensen i torsdags. Så jag är nöjd. Ytterligare 2 cm har dessutom försvunnit från midjan.

Men jag kommer nog att få vänja mig vid nya tider nu. I och med att jag väger mindre (sisådär tretton kilo mindre! Tjoho!) kommer viktnedgången med största sannolikhet att sakta ner lite. Hittills har jag gått ner nästan 2 kg i veckan men det är nog inte rimligt att tro att jag kommer att hålla det tempot fortsättningsvis. Jag tänker att jag skall ställa in mig på att vågen visar -1 kg/vecka i fortsättningen, så blir jag bara glad om det blir mer än så.

Hittade förresten en gammal lapp i vår garderob med badrumsgrejor i helgen. Där hade jag skrivit upp mätresultat från augusti 2009. Från augusti till januari lyckades jag gå upp 5 kg, men självklart var jag ändå tvungen att jämföra augustisiffrorna med dagens verklighet, varför jag raskt plockade fram måttbandet:

Mätresultat                         17/8 2009
Överarm                                33,5
Byst                                      105,5
Midja (smalaste stället)       95
Mage (tjockaste stället)      115
Stuss                                     113,5
Lår                                        112

Mätresultat                         20/2 2010
Överarm                                30 (-3,5)
Byst                                       97 (-11,5)
Midja (smalaste stället)        87,5 (-7,5)
Mage (tjockaste stället)      103,5 (-11,5)
Stuss                                    108 (-5,5)
Lår                                       103 (-9)

Helt klart upplyftande siffror!

Och min fokuserade vandring fortsätter. Nu endast tio pannor kvar till viktmål - tjohoo!

Tack!

Fina stöttepelare, underbara människor! Så mycket er support betyder för mig. På riktigt.

Nu är jag åter på rummet efter nedan nämnda middag. Det gick bra. Jag höll mig till planen och visst pratade vi lite viktnedgång men frågorna var inte påträngande utan mer varmt nyfikna och reflekterande. Det utvecklade sig till ett riktigt fint litet existensiellt samtal i snabbform. Alldeles lagom.

Det är så skönt att inte skämmas. Jag har alltid skämts tidigare när jag har bantat. Det gör jag inte nu, inte alls. Jag vågar tillochmed skriva det förhatliga B(anta)-ordet. Jag har absolut inget behov av att informera kreti och pleti om min diet, nej, jag håller helst det för mig själv. Vad är allmänintresset för vad jag äter, liksom? Men om sammanhanget är sådant att det underlättar, säger jag bara som det är. Utan omsvep, undanflykter eller märkliga ursäkter. I'm on a special diet since I want to loose weight. Säger jag. Och så är det inte mer med det. Jo, jag pratar engelska på jobbet därför att väldigt få förstår svenska.. Hade de förstått svenska hade jag sagt ungefär samma sak. Fast på svenska.
Hur som. Det brukar inte behövas mer prat om saken och vi kan fortsätta att tala om det vi är där för. Skönt. Avspänt. Balanserat. Precis som jag vill ha det.

Maten var för övrigt helt okej. Svärdfisktartaren med tillhörande scampi var ljuvlig. Fläskfilén däremot visade sig vara plommonspäckad fläskkotlett och den fick inte direkt igång mig.  Åt inte ens upp, men så var det också en rejäl bit. Till den, grillade zucchiniskivor samt en grönsallad med lite balsamicoreduktion, ingen olja. Gräddsåsen rörde jag inte. Ej heller crêpsen till efterrätt.

Jag är fortfarande sprängmätt. Nu sova.

Tack igen sötisar!!! Det är fint att vara trodd på.

Avbrott

Imorgon reser jag till Prag för att hålla i en workshop med ett av våra bolag. Det skall bli spännande och roligt på många vis, men jag kan inte låta bli att störa mig lite på att bankettmiddagen på kvällen liksom kommer och fördärvar mitt kurande.

Jag kommer att avstå från allmän frukost och lunch förstås till förmån för mina CK-shakes, men imorgon kväll är det omöjligt då jag är facilitator för hela tillställningen och självklart förväntas sitta med på middagen och äta som alla andra.

Menyn ser ut som följer:

- Glass of Royal Oporto -

- Swordfish tartar served with a bouquet of greens in an tarragon sauce, accented with a marinated king prawn with avocado -

Wine: Pinot Grigio del Veneto DOC Italy -

- Filet of pork stuffed with port wine marinated plums and a sauce of seven different types of pepper, grilled young zucchini, au gratin garlic potatoes with cream -

Wine: Los Vascos Barons de Rotschild Lafite,Cab.Sauv. Chile DO -

- Cheese pastry with raspberries and lavender ice-cream -

- Coffee -

Min plan ser ut som följer:
- Jag avstår alkohol helt, dricker bubbelvatten istället.
- Förrätten råbiff på svärdfisk funkar fint och förhoppningsvis går såsen att låta bli
- Huvudrätten ber jag att få utan potatisgratäng med extra grönsaker - hur ljuvligt det än låter med gratinerad vitlökspotatis i grädde..
- Efterrätten väljer jag bort, alternativt att jag äter hallon och lite glass.

Det är så långt jag klarar av att mixtra utan att bli en total misfit i sammanhanget.

Jag känner faktiskt att just denna tillställning är min största utmaning hittills. Jag gillar inte det faktum att min viktnedgång kommer att hamna i centrum. Inte för att jag skäms på något vis, jag tycker bara att det är trist att det riskerar att ta fokus från annat viktigt som händer i det sammanhang där jag kommer att befinna mig under två dagar.

Säg att jag klarar det.. Visst klarar jag det? Jag klarar det. Visst?

Trogen följeslagare sökes

Jag är på jakt efter en trogen följeslagare som osvikligt kan följa mig genom livet.
Pålitilighet är viktigast
Därefter utseende

Objektet jag söker är förstås en personvåg och inget annat.

Förslag någon?

Paff!

De gammelgamla jeansen som härrör från succésommaren 2006 går på! För tre veckor sedan fanns där ett mellanrum på 5-6 cm mellan knapp och knapphål. Idag är de knäppta!

Visst, här finns lite övrigt att önska i form av överhäng, men det är faktiskt inte så mycket. Tumstorlek 33 minsann. Jag tror att jag dånar.

Dååååååååååååååån.

Siffror

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4

Efter sex veckor
Vikt: 79,4 kg (- 11,6 kg)
Midja: 92 cm (-13,5 cm)
BMI: 25,6 (-3,8)

Och jag har äntligen stegat in i sjuttiotalet!!! Minsann om inte ett litet JIPPIE är på sin plats.
JIPPIIIIIIIE!

Förändring

Fin-Ebba skrev en klokbra kommentar till mitt förra inlägg:

[...]vad gör du sedan, när du nått målvikten? Fortsätter du med att förändra livsstil och tar itu med anledningen till att maten blev din drog? (Som kokainet och resten av alla droger du kan nämna blev mina)
Jag börjar lära mig en del om mig själv och försöker låta mig vara allt jag är, arg ledsen besviken, glad... ja du vet... och alltid försöka se flera alternativ innan jag bestämmer mig för något.... Jag misstänker att det där med att hålla vikten är lite likt det här med att hålla drogerna på avstånd.[...]

Ja, Ebba. Du har rätt. Maten har på många vis varit min drog och otaliga är de gånger jag har bestämt mig för att gå ner i vikt. Vilket jag också har gjort. För att liksom alldeles justprecis innan målvikt ge mig själv en fet smäll och börja äta mig stor igen. Om och om igen. Som jag skrev om här och här så har det funnits så mycket destruktivitet bakom mitt matbeteende. Så mycket självförakt. Jag har inte varit värd att må bra. Inte varit värd att vara nöjd med mig själv och min kropp. Vara vacker.. (Och nu pratar jag alltså om den egna känslan av att vara vacker. Inget annat)

På ytan har jag inte velat kännas vid den här destruktiviteten förstås, mån om att vara stark och kompetent. Lyckad. Inte rädd för att ta plats och synas.

Liksom, se allt jag visar er, så ser ni kanske inte vem jag är längst in.

Det är så mycket som har ändrats. Med mig. Efter massor av livsmotgångar mitt i en massa livsmedgångar (livet är sällan lagom, se) samt 1,5 år av intensiv terapi och det efterarbete som följde efter avslutningen så har jag så saktasakta börjat falla på plats. Jag märker det på många vis; mitt sätt att tänka om mig själv, mitt förhållningssätt gentemot andra, men framförallt.. Jag har blivit lugnare. Inombords. Jag rusar inte på lika mycket. Vill vara snäll mot mig själv. På riktigt. Lyssnar, funderar. Och faktiskt: står ut. Jag står ut med känslorna, alla mina miljontals känslor som jag så väl känner och förstår, men alltid haft svårt att hantera. Jag försöker ta hand om mig. Därför att jag idag faktiskt tycker att jag är värd att tas om hand. Jag är tillräckligt bra som jag är. Tillräckligt.

Så vikten är bara en del i den här högst existensiella resan. En svår del, ja. Men den är bara en del.  Och målvikten är inte mitt slutmål. Det stannar inte där. Ett mål känns som ett stopp och om jag stoppar så känns det som om jag kommer att gå tillbaka igen. Jag är liksom inte en person som står still, hur mycket lugn jag än terapeutar mig till. Nej, i sådana fall vill jag inte nå målet förrän jag dör av ålderdom.

Snarare än ett mål är det en.. övertygelse. En vetskap.

Jag kommer aldrig att bli tjock igen.

Det kommer inte att vara lätt att hålla vikten resten av mitt liv, men det är den väg jag har valt att gå. Kortsiktigt är det oerhört mycket enklare att bara ge efter och äta på. Frossa. Vara omåttlig. Olagom.Alla de där gamla beteendena finns bekvämt inpräntat i min gamla självbild och det är nog lättast att bara köra på i gamla spår.

Men jag vill inte det. Jag kan inte låtsas att jag inte vet det jag vet idag. Jag kan inte låtsas att jag är nöjd med att nedvärdera mig själv.

Så jag har en plan. En oerhört konkret och praktisk plan, eller snarare en ram som jag skall förhålla mig till, som hag har fått hjälp att formulera:
Jag har min målvikt och jag skall väga mig en gång i veckan resten av livet. Utöver min målvikt skall jag tillåta mig själv att pendla 2 kg upp eller ner utan att vidta några som helst åtgärder. Den dagen det står +2,1 kg på vågen skall jag dra i handbromsen och hålla igen en vecka eller två tills jag är åter inom ramen för hur jag vill ha mig själv.

Idag tänker jag glada tankar. Jag tänker inte så mycket på de där kilona som försvinner. Snarare längtar jag tills jag har mig som jag vill ha mig. Längtar efter att få visa mig själv att jag kan.

För jag kan. Resten av mitt liv.

Jeans

De gamla jeansen sitter som en smäck! Tjohoo!

Party

Klockan är 00:20 och jag är åter på hotellet i Warszawa efter företagspartaj. Det var mycket riktigt asiatisk buffé med en massa läckerheter; varmt som kallt. Planen var att endast äta sushi och inte dricka alkohol.

Facit blev att jag åt 8 sushibitar samt en assiett med asiatisk anksallad samt asiatisk kycklingsallad med glasnudlar. Fantastiskt gott och ett på alla vis kontrollerat matintag. Inte enligt ursprungsplanen men det gick bra ändå.

Efter maten blev det dans och jisses som jag har dansat ikväll. Blöt av svett unnade jag mig därför både färsk ananas och vattenmelon. Samt vatten förstås. Hela kvällen vatten. Jag hade inte tillstymmelse till lust att dricka något annat så det var verkligen ingen uppoffring. Bara skönt.

Imorgon börjar jag med Ren Kur igen. Det skall bli lite skönt faktiskt, samtidigt känns det underbart att veta att jag klarar av mellanvägen utan svårigheter.

Ja, sannerligen. Förändringens vindar blåser fint omkring mig. Liksom smeker mina kinder. Balans. Känns bra.

Nu sova.

Siffror

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4

Efter fem veckor
Vikt: 81,3 kg (- 9,7 kg)
Midja: 94 cm (-11,5 cm)
BMI: 26,2 (-3,2)

Planen framåt

Jag har alltså cirkus fjorton tretton kilo kvar att gå ner innan jag når målvikt. Jag har dessutom en del jobbtillställningar framöver som omöjliggör Ren Kur samt kräver ett smart och medvetet upplägg. Således har jag knåpat ihop en liten plan:

Idag, hemma: Kombinerad kur (3 CK + 1 måltid 400 kcal)
Tisdag 9/2, Prag + Warszawa: Kombinerad kur (3 CK + 1 måltid 400 kcal)
Onsdag 10/2, konferens Warszawa: Kombinerad kur (3 CK + 1 festmåltid - Sushibuffé! Ingen alkohol) 
Torsdag 11/2, konferens Warszawa: Kombinerad kur (3 CK + 1 måltid 400 kcal)
 
Fredag 12/2: Nystart Ren Kur
Fredag 5/3: Upptrappning till Kombinerad Kur
Måndag 8/3: Kombinerad kur (3 CK + 1 måltid 400 kcal)
Tisdag 9/3, ledningsgruppsmöte Bukarest: Kombinerad kur (3 CK + 1 festmåltid, lite vin)
Onsdag 10/3, ledningsgruppsmöte Bukarest: Kombinerad kur (3 CK + 1 måltid 400 kcal)
Torsdag 11/3 - målvikt: Kombinerad kur (3 CK + 1 måltid 400 kcal)

Lördag 27/3 - Söndag 28/3: Planerat avbrott. Yasuragi SPA + Restaurangbesök + Hotell med maken!

Måndag den 19/4: Deadline för nådd målvikt!
Från målvikt och tre månader framåt: Viktklubbens hålla-vikten-program.


Nu skall jag köra till Viktklubben för en spontanvägning. Återkommer!

Fler därute?

Det skulle vara roligt att få kontakt med fler Cambridgekurare därute. Är du igång, har varit eller skall starta? Med eller utan egen blogg, skriv gärna en kommentar så kan vi peppa varandra!

Festkväll

Igår var det alltså det stora kalaset. Jag är med i ett musiksällskap som träffas på Den Gyldene Freden en gång om året i samband med Bellmans födelsedag. Temat är Supa, supera, spela och sjunga. Kanske inte helt förenligt med en cambridgekur kan tyckas och så är det ju.

Samtidigt. En gång om året är en gång om året och jag vill inte avstå från saker som gör mig lycklig på grund av att jag måste hålla en strikt diet. Så jag tänkte i termer av balans och långsiktighet och bestämde mig för en mellanvägsstrategi.

Tvångsmässigt förbands deltagarna att inmundiga följande meny:

Sill, strömming, potatis & lagrad ost i akvavit

Kryddstekt ankbröst, Shiitake svamp, brysselkål, päron & baconpotatispuré

Småländsk ostkaka, hemkokt sylt, vispad grädde


Så jag ringde dem och meddelade att jag behövde specialkost av hälsomässiga skäl (jojo!) och bad att få en huvudrätt istället för trerätters vilket de självklart inte kunde invända mot. Jag valde:

Ångad piggvar i bit, pepparrot, rödbetor, kapriskräm & brynt smör


Jag bestämde mig för att denna kväll räkna torrt, vitt vin som noll kalorier. Jag vet, det är ju inte alls sant, men en gång om året är en gång om året.

Jag följde planen till punkt och pricka. Smuttade på vitt vin och spelade fiol när de andra åt förrätt med öl och snaps, åt piggvar när de andra åt anka och höll mig till vitt vin när de andra åt ostkaka.

Idag är jag lite trött men väldigt nöjd. Jag höll mig till planen och nu är jag åter på banan utan tillstymmelse till ånger eller misslyckandekänslor.

Hurra!

Roligt!

En jätterolig sak är förresten att jag numera kan ståta med en tjusfull presentation på Viktklubbens hemsida med tillhörande blogglänk!

Tack snälla Lena för det fina hedersuppdraget! Detta hjälper mig dessutom att hålla fanan högt och fortsätta på min snitslade bana mot ett lättare och sundare jag.

Sushi

Jag lade mina 400 extra kalorier på sushi ikväll. Åh, så fantastiskt underbart ljuvligt gott det var! Imorgon blir det färska räkor och ett glas vin tillsammans med älsklingen. Utöver mina C-shakes förstås.

Mm.. Räkor. Kvalitet framför kvantitet är min nya melodi!

Imorgon har hantverkarna äntligen gett sig av och vi har lyckats få ordning på vårt nyrenoverade hem, förhoppningsvis. Men helt färdigt är det förstås inte. Ikväll upptäckte de att de har lyckats tappa bort 20 golvplattor, så hallgolvet blir inte lagt. Än. Därtill är det lite annat smått och gott som elarbeten och handdukstork som skall på plats. Men någon gång skall det nog bli klart. Och då blir det fint!

Finfint!

Det gick ju fint det här! Förutom att det var en väldigt mysig träff med vännen är jag även nöjd med min lagomhet. Inte tillstymmelse till impuls att frossa. Nej, snarare kände jag mig balanserad och liksom.. måttfull. En klart uppmuntrande känsla!

Jag åt en råbiff med rödlök, kapris, rödbetor, äggula, dijonsenap. Till detta en liten tomatsallad med ytterst lite olivolja på. Jag bad specifikt om en kalorisnål variant minsann och det var ju varken svårt eller pinsamt. Jag njöt av två fantastiskt goda viner, 15 cl vardera och drack därtill vatten.

När jag kom till restaurangen kände jag mig faktiskt förvånansvärt hungrig och insåg snart att jag i all renoveringsstress a.k.a. byggkaos hade glömt att göra min middagsshake.. Inte helt optimalt rent näringsmässigt, men ur kalorisynpunkt kan det nog faktiskt innebära att jag höll mig inom gränsen för vad som är okej under en dag.

Imorgon och på fredag fortsätter jag med att äta den kombinerade varianten av Cambridgekuren som innebär 3 cambridgemåltier + en måltid à 400 kcal enligt tallriksmodellen. På lördag likaså, men då lär det bli några fler kalorier på grund av festligheter. Men tro mig, måttligheten har mig i ett järngrepp, så det lär inte bli någon frossa då heller!

Nästa vecka kommer jag att resa en del och har bland annat en stor konferens med middag på kvällen så förmodligen kör jag kombinerad kur ytterligare en vecka för att därefter återgå till Ren Kur. Jag känner mig inte klar med den, se.

Men det är intressant att göra ett nedslag på mellanvägen. Än så länge ser den riktigt trevlig ut!

Festlighet

Ikväll skall jag träffa fina T för en têt-a-têt på en vinbar i mina hoods. Jag ser fram emot denna utsvävning och har bestämt mig för att njuta i fulla drag av delikat vin och charkuterier.

Och nu när jag tappat närmare 10 kg, skall jag fira genom att snofsa till mig i min favvoblåsa från Karen Millen.

Perspektiv

En kollega som varit hemma på föräldraledighet ett år kom precis förbi mitt skrivbord.

Men vad har hänt med dig? Vart har du tagit vägen? Så H I M L A snygg och fräsch du ser ut!!!

Hahaaaa! Ett paket perspektiv - världens bästa start på dagen!

Dags att träna mittemellan

Jo, jag är ju en ettochnollmänniska. Har alltid haft svårt för mittemellan och lagom. Det har varit av eller på, rätt eller fel, antningen eller, allt eller inget.

Men saker har ju hänt, jag har väl.. mognat kanske man kan säga. Märker att jag ser många fler nyanser, väntar längre innan beslut, tänker igenom. Rusar inte bara på som en ångvält.

Men jag har ju alltjämt en tendens att köra så det ryker. Lagom är en utmaning för mig, om än att jag har blivit mer eftertänksam.

Så idag hos Lena pratade vi om det faktum att jag har två kommande inslag i den här veckan som ställer till det rent dietmässigt. Det första är onsdag då jag har en vindate med T som jag på många sätt ser fram emot och det är dessutom på mitt initiativ. Inte desto mindre ställer en vindate till det för mig ur ett dietperspektiv. Det andra är lördag då jag skall delta i en årlig musikfestlighet där det skall ätas, drickas och musiceras till lång fram på småtimmarna. En tillställning som jag verkligen inte vill missa, ej heller avstå från mat eller dryck. Så lördagen ställer definitivt till det rent dietmässigt.

Så vad skall en bantande ettochnollmänniska göra? Jo, utmana sin tendens till fanatism såklart och gå mellanvägen förstås. Enligt Lena var det tydligen en bra plan att faktiskt avvika från min trygga linje med Ren kur, där det inte finns möjlighet till några felbedömningar. Hon menar att det förmodligen är nyttigt för mig att träna på mittemellan och att det dessutom är viktigt att jag lär mig det, om jag skall klara av att behålla min nya livsstil i förlängningen. Hon är klok, Lena.

Så. Istället för Ren kur skall jag från och med onsdag addera till en måltid innehållande 400 kalorier till de tre cambridgemåltider jag äter på en dag. Detta innebär att jag faktiskt kan unna mig lite charkuterier till vinet på onsdag och att jag äter lite mat på både torsdag och fredag samt unnar mig att faktiskt ha en trevlig kväll - om än en förnuftig sådan, på lördag.

Det är onekligen fascinerande hur utmanande en sådan här liten utsvävning från den inslagna vägen faktiskt är för mig. Jag vet ju att jag kommer att klara det fint när jag väl är där, men så här innan är det inte utan att jag förundras över hur jag är funtad. Men jag nöjer mig liksom inte. Jag nöjer mig inte med att vara ettochnoll, för jag tror att jag i förlängningen mår bra av att peta in lite andra siffror däremellan. Se och uppleva nyanserna. Att tillåta mig att vara i lugnet. Och detta är ju förstås både större och djupare än att inskränka sig till en fråga om bantning. Snarare är det väl existensiellt. Även om mitt förhållningssätt till min viktnedgång blir ett konkret övningsexempelt.

Så nu blir det till att ta en tur på mellanvägen. Spankulera omkring och med lugn i sinnet betrakta den resa som kallas livet.

Samtidigt. Det jag verkligen uppskattar med Ren Kur är effektiviteten, att det så snabbt blir resultat. Och jag har trots allt fjorton kilo kvar att gå ner. Så jag känner mig inte färdig med Ren Kur, men för nu, tills det att omständigheterna är lite mer gynnsamma, tar jag en tur på mellanvägen.

Och en sak är säker. Min viktnedgång fortsätter.

Siffror

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4

Efter fyra veckors Ren Kur
Vikt: 82,5 kg (-8,5 kg)
Midja: 97 cm (-8,5 cm)
BMI: 26,6

Status och vägardag

Alltså ibland har jag fel och då är det bara att erkänna det. Jag hade fel om svärmor. Hon var allt annat än de där sakerna som jag skrev i föregående inlägg, istället var hon glad, positiv och inte ett dugg ifrågasättande eller överdrivet kontrollerande.

De, d v s maken, dottern och svärföräldrarna åt mat, jag åt soppa. De, d v s maken och svärföräldrarna drack vin och jag drack vatten. Vi pratade, spelade kort och skrattade en hel del. Kort sagt, en mycket trevlig helg! Säkert gör den ketonska euforin sitt, men det tycktes mig faktiskt som om mitt tålamod var likt en ängels och mitt humör var på topp. Det bidrog säkert till de goda cirklarna i umgänget.

Nu är vi åter i byggkaoset och såväl tålamod som humör har flytt sin kos. Men imorgon är det dags för besök på Viktklubben igen och vägning! Jag är full av förväntan och nog en del tillförsikt. Jag gissar på att jag åtminstone gått ner 3 kg de senaste två veckorna, om inte blir jag förvånad. Är även spänd på att få se resultatet på midjemåttet.

Dessvärre är det inte riktigt rätt tid i månaden för vägning, men vad skall en stackars bantande kvinna göra? Jag stödjer mig mot Kapybarans erfarenhet och tar det med ro om nu vågen skulle trilskas lite imorgon. Och ner har jag tveklöst gått hur som helst.

Återkommer med rykande färsk rapport under morgondagen!

Hemmadag och bortahelg

Just nu lever jag på en byggarbetsplats, med ett antal estniska hantverkare hantverkandes mer eller mindre överallt. Dottern är en sjukis vilket innebär att vi är förpassade till ett överbelamrat sovrum, lagar mat på en kokplatta och diskar i badkaret. Inte helt angenämt.

Hur som måste jag säga att det är ganska bekvämt att äta pulversoppa under rådande omständigheter. Skönt att slippa ställa till storkok liksom. Och skönt att inte behöva planera vad jag skall äta. En annan aspekt är att pizza och annan snabbmat ligger nära till hands för den som lever utan kök och bara det att slippa den utmaningen är.. skönt.

Ikväll skall vi fly till svärföräldrarna. Svärmor kan vara minst sagt.. intensiv och hennes behov av kontroll tycks mig outsinligt. För att värna om min egen sinnesro har jag därför just ringt och förberett dem på att jag äter medhavd soppa hela helgen. Nej, inte ens sallad. Nej, inte jordnötter heller. Nej, just det. Inget snacks. Nej, inte vin. Ja bordsvatten med och utan bubblor går bra. Och te.

Jag vet att det kommer att bli en miljon frågor om dieten. Får du verkligen inte ens äta lite sallad? Men sallad är ju nyttigt! Lite vin då? Och en miljon mer eller mindre oönskade kommentarer. Av typen Ja, att gå ner i vikt är ju ingen konst men det gäller ju att hålla det sedan också.

Men jag skall stålsätta mig. Och dra nytta av den trivsamma känsla av eufori som följer med ketonerna. Jag skall banne mig vara en exemplarisk svärdotter hela vägen och möta varenda fråga med ett svar i trevligt tonläge och varenda kommentar med ett överseende leende.

Planen är satt. Wish me luck..

Facit, utmaning

Idag har jag så varit på ledningsgruppsmöte i Prag hela dagen. En fantastisk lunchbuffe dukades upp men jag stod pall. En fantastisk kakbuffé dukades upp men jag stod pall. En fantastisk macka-i-väntan-på-middagen-buffé dukades upp men jag stod pall.

Väl på hotellrummet försökte jag på bästa sätt skaka ihop min kycklingsoppa i den medtjuvade glasburken som får kompensera den i Svealand kvarglömda shakern. Det blev klumpigt och allt annat än smakligt, men jag tryckte ner den för att försäkra mig om att jag får i mig dagens välbehövliga näringsintag.

Mötte kollegorna nere i hotellbaren för en gemensam fördrink. De drack öl och vin, jag drack vatten.

Vi åkte taxi i säkert 40 min. för att komma till den välrennomérade belgiska restaurang som jag bokat in oss på för kollegans avtackningsmiddag och den var helt fantastiskt mysig. Fastigheten ser ut som en gammal klosterbyggnad som just nu ligger inbäddad i gnisterglittrande snö. Inne i restaurangen var det varm och mysigt och menyn såg mer än lovande ut.

Där och då bestämde jag mig för att revidera min plan något. Jag såg framför mig hur länge vi skulle sitta där och med ens blev det tydligt att jag behövde kompromissa lite med min egen fanatism och istället tillåta mig själv att ha en balanserat trevlig kväll. Så detta blev därmed resultatet:

Tidsåtgång för middagen: 19.30 - 23.30, dvs tre timmar

Förrätt: Escargots de Bourgogne with herb butter and parmesan. 6 st ljuvligt välsmakande sniglar utan bröd. Till detta ca 10 cl av ett fantastiskt fint Chianti.

Huvudrätt: Les moules Belges – Belgiska musslor utan ytterligare tillbehör. Recept finner ni här
men lägg till hackade kokta morötter också. Till detta ca 10 cl Chablis. Det visade sig vara en dålig kombo till musslorna, men då jag smuttade på vinet långt efter det att musslorna var avslutade, var det inget större problem.

Så hur mår jag nu efteråt då? Jorå, det bubblar runt ganska rejält i magen, men i övrigt mår jag fint. Kvällen var trevlig, jag är trött, sängen kallar och imorgon är jag åter på banan med Ren kur.

Jag känner det som att jag klarade kvällen med hedern i behåll och det är skönt.

Viktkurvekuriosa

My Weight Chart:


Det känns oerhört skönt att säga till mig själv och andra att detta mönster aldrig mer kommer att upprepas. Aldrig mer. Ja, så tillvida inte viktuppgången skulle ha en positiv, biologisk orsak vill säga.

Peppvägning inför utmanande dagar

Jag åker på ledningsgruppsmöte i Prag imorgon och skall vara borta till onsdag kväll.
Självklart tar jag med mig mina påsar och skall dricka soppa i vanlig ordning. Utmaningen ligger dock i avtackningsmiddag för kollega på tisdag kväll där jag är arrangör.

Vi kommer att åka till en fantastisk liten fransk restaurang utanför Prag och jag kan omöjligt sitta på en sådan tillställning och endast inmundiga soppa. Det känns helt otänkbart faktiskt. Så min plan ser ut som följer:

Jag äter samtliga tre cambridgemål som planerat. Jag väljer bort förrätt samt efterrätt och väljer en så enkel maträtt som möjligt, med ex v kött och grönsaker med så få kolhydrater som möjligt. Skall även be köket tillreda maten fettsnålt. Alkohol väljer jag bort.

Genom att fokusera på proteinintag kan jag förhoppningsvis komma in i Ketos ganska snart efter denna lilla utsvävning och jag hoppas att det kommer att kännas okej när jag väl är där.

För att peppa mig själv inför denna stundande utmaning, gick jag ner till gymmet i källaren och vägde mig. Inte samma våg som på Viktklubben, men resultatet såg fint ut! Här kommer mina högst inofficiella siffror för veckan:

Invägning på Viktklubben den 4/1:
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4

Efter tre veckors Ren Kur:
Vikt: 84,0 kg (-7 kg)
Midja: 95,5 cm (-10 cm!)
BMI: 27,1

Och succéhistorien fortsätter..

Tjohoooooo!!!
Jag är så GLAD.
Jag mår så BRA.
Hurra!

Och en lite svårare insikt..

..är den, att om jag sätter min verkliga önskevikt på pränt, blir det också smärtsamt tydligt hur långt ifrån jag är. Hur många kilos övervikt jag faktiskt har skaffat mig. Om vi pratar skam, inte minst.

Att säga att jag vill gå ner 10-15 kg är inte alls lika skamfyllt som att säga att jag vill gå ner 25 kg. Att säga till mig själv och omgivningen att jag vill gå ner 25 kg är det samma som att säga Jag är en tjockis. Jag har tappat greppet. Jag är inte nöjd just nu.

Och det kan vara väldigt svårt och utelämnande. Naket. Oskyddat. Direkt plågsamt.

Eller ännu värre: Om jag har tröstat mig själv med mat och detta resulterat i att jag har gått upp 25 kg i vikt, då måste ju alla människor se att jag är en person som behöver tröst. Kan det bli mer utlämnande? Inte för mig. Tröst ger jag mig själv nämligen, i all hemlighet. Av lång och väl inarbetad tradition.

För jag vill ju uppfattas som en person som har kontroll. En självsäker person som sådär lite nonchalant vill tappa några trivselkilon..

Ni hör skammen väsa.

Men nu när jag hittat den, skammen alltså. Nu när jag hittat den kan jag ta tag i den och slänga iväg den. Nu är den fångad så nu kan jag kasta bort den. Men den är ganska tung, så det kan ta ett tag..

Det kan ta ett tag att byta ut skammen mot tröst. Och att hämta trösten från andra istället för från mat.

Men jag har en plan. Åtminstone. Och en förbannat stark vilja.

Skamfylld målsättning

Jag tänker mycket. Mest positiva tankar om dit jag är på väg. Jag kommer på mig att längta till sommaren, men också längta till imorgon. Eller nästa vecka. Det händer bra saker med min kropp varje dag.

Cambridgekuren går så smidigt, det är inte tungt. Ibland blir jag vrålsugen om jag ser något gott på TV, eller som ikväll då maken kom hem med lövtunn pizza, perfekt gräddad, med salami, fetaost och oliver. Men det går över på någon minut. Det går över därför att jag vet vart jag skall och vad som krävs för att jag skall komma dit. Och då går det över. Suget.

Det är liksom en omöjlig kombination att äta lövtunn salamipizza och gå ner 18,2 kg till sommaren. Och jag vill gå ner mina kilon. Alltså vill jag inte äta pizza.

Och under all den här tanketiden, där jag försöker hjälpa mig själv att vara snäll och bra mot mig själv. Från nu och framåt. Under all den tiden har det blivit klart för mig att jag tills för bara för någon vecka sedan har hållit mig från att sätta en målvikt som jag verkligenverkligen vill ha.

Det har varit som om jag inte är värd att vara smal. Som att själva önskan i sig är skamlig. En ful hemlighet som jag aldrig vågat yppa. Som att jag på något vis skall nöja mig med att vara lite mullig. Med en lite degig mage, eller lite dallriga höfter. Som om det är mitt öde.

Varför då? Varför skulle det vara det? När det inte är det jag vill?

Jag vet att en viktnedgång väcker mycket känslor från omgivningen. Inte bara positiva sådana. Jag har varit med förr och har hanterat många kommentarer i stil med Men nu får du inte gå ner mer! Då försvinner du! (yeah, right med tio kg kvar att tappa eller så) Eller Men jag tycker att du är så fiiin, du passar liksom i att vara lite rund! (Okej, då struntar jag i det. För din skull) Eller Men jag kan inte tääänka mig dig på ett annat sätt. Du kommer kanske att se jääättekonstig ut, liksom håååårdare. (???) Sedan har vi denna också, den som anspelar på någon form av ätstörning: Oj, vad du har blivit smaaaal, mår du braaaa? (Eh, ja.. eller, tills just precis nu..)

Och det gör ont. De där kommentarerna bekräftar nämligen min känsla av att liksom inte vara värd.. Bara andra, aldrig jag.

Eller de där kommentarerna som kommer med en gång det står klart att jag har en ambition att gå ner i vikt Jaaa, jooo, men så gäller det ju att hålla det sedan och det är ju alltid svårare. DET BEHÖVER DU VÄL INTE TALA OM FÖR MIG?! ÄR DET DIN SYN PÅ UPPMUNTRAN?!

Och jo, jag vet. Mitt professionella och kloka jag vet att någon som tar tag i sig själv och jobbar aktivt och synligt med en livsstilsförändring provocerar. Därför att det påminner andra om allt de själva borde ta tag i, men inte riktigt klarar. Då är det bättre att vi bara fortsätter så som vi är. Och låter bli att prata om förändring av livsmönster. För om jag kan förändra, kanske du kan förändra och det kan vara riktigtriktigt läskigt.

Men också när jag går tillbaka och läser i mina gamla dagböcker ser jag att jag ända sedan tonåren haft en skev kroppsuppfattning. Med starka texter om att jag måste banta eftersom jag väger 64 kg och är 174 cm lång.

Så visst kan jag se och förstå varifrån den där rädslan eller skammen som det faktiskt handlar om, kommer ifrån.

Men mycket har hänt med mig de senaste åren. Jag har börjat hitta mig. Börjat träna på att bli snällare mot mig själv. Mer förlåtande. Mer gränssättande mot min omgivning. Och faktiskt också mot mig själv. Starkare integritet.

Så varför skulle jag inte sätta upp en målvikt som jag verkligen tror att jag kommer att bli nöjd med? Jag måste inte vara mullig. Jag vill nämligen inte vara det. Jag vill vara slank. Inte vara en stor, kraftig och ståtlig kvinna. Vill inte. Jag vill vara en lång, slank och kraftfull kvinna.

Så. Mitt mål är att gå ner till 68 kg. Jag är 176 cm lång, så jag lär inte bli mager utan bara slank. Det känns bra att skriva det. Det känns bra att säga det till mig själv. Jag skall väga 68 kg och jag skall behålla den vikten.
Jag är värd det.

Varför skulle jag inte vara det?

Amatör..

Jag har just insett att jag har stavat fel på Cambridge! Det heter alltså inte CamEbridge, utan Cambridge. Så var det med det. Inläggen korrigerade off course. Man vill ju inte framstå som amatör. Höhö.

osund

Jo, jag är riktigtriktigt osund just nu.

Närmare bestämt sjuk. Jag har nämligen halsfluss. Aj min hals! Det är jobbigt att dricka så mycket när svalget är så svullet att gomseglet vilar mot tungroten. Låter det obehagligt? Det är obehagligt.

Jag är en stackare.

Gamla bloggar..

För er som av en händelse har noterat att mina gamla bloggar inte går att komma in på längre, vill jag bara berätta att jag valt att stänga igen dem. Samtidigt vill jag inte radera innehållet och tills jag får tid att klura ut hur jag sparar ner dem på bästa sätt, är de endast öppna för inbjudan. Och de inbjudna är jag.

Så är'e mä't.

Hemligheten bakom en smaklig soppa

Vi har börjat renovera hemma och bor således annorstädes under sisådär 1,5 vecka. Detta stora rutinbrott innebar att jag inte fick med mig min handmixer till jobbet, så det blev till att skaka Cappuccinodrycken i min shaker istället.

Det är en mycket tydlig skillnad mellan att mixa och skaka Cambridgesoppa.
Tro mig.

Man riskerar att få småsmå klumpar i drycken, som liksom inte skakas sönder. Särskilt om man slarvar genom att hälla i allt vatten på en gång och inte följer anvisningarna om att börja med en deciliter. Och klumpar är inte jättegott. Även om det kanske kan verka lockande att få något att tugga på efter femton dagars kur. Men framförallt är det tydligt att det frigörs en massa aromer i samband med mixning som inte kommer fram annars. Det är uppenbart.

Så nu sitter jag här med en lite mjölig smak i munnen, efter det som skulle vara min smakliga frukost..

YES!

Okej, gott folk. Det är dags för lite siffror.

Invägning på Viktklubben den 4/1:
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4

Efter två veckors Ren Kur:
Vikt: 86,2 kg (-4,8 kg)
Midja: 99 cm (-6,5 cm!)
BMI: 27,8

Jag tror bestämt ett Jippie är på sin plats. JIPPIIIIIIE!

Har nu bestämt mig att fortsätta med Ren Kur ytterligare två veckor. Det går så fint allting och jag lider inte det minsta. Dessutom har jag fått en ny favoritdrink: Cappuccino.. Smasken!

Upplyftande notering

Två dagar före mitt första besök hos Cambridgekonsulenten Lena provade jag en svart bomullsklänning. Den var på tok för tight så jag hängde tillbaks den.

I torsdags provade jag den och då satt den som en smäck och var till och med lite lös under bysten!!

Och mina nyinköpta gördeltrosor är nu alldeles pösiga på samma ställe, d v s under bysten.

Jag ser fram emot vägningen på tisdag. Hurra!!!


Om det blir succé, kör jag nog två veckor till på Ren kur, med undantag för avtackningsmiddagen för kollegan den 26:e.

Jag har sällan varit mer motiverad än nu och jag längtar till att få bevisa för mig själv att detta nya decennium är det där jag håller vikten.

Långsiktighet.
Balans.

Haha, så härligt det är att jag har bestämt mig!

Frestelser

Tionde dagen idag på min initiala fjortondagars Ren Kur à la Cambridge. Och idag har det varit jobbigt må jag säga. Jag har haft ett ruskigt matsug hela dagen - märk väl, inte hunger. Sug. Jag har suktat efter fett, sött och salt.

Jag har druckit vatten och te hela dagen för att liksom glömma bort det värsta, men det är ju inget vidare substitut. Så nu i kväll lagade jag till middag till Alma. På måndag skall vi köra igång med omfattande lägenhetsrenovering, så kyl o frys skall tömmas. Detta innebär att lunch och middag baseras på vad helst kyl, frys och skafferi kan erbjuda. Ikväll blev det således stekt fläskkotlett med pommes frites, kokta grönsaker samt.. Bearnaise. Lallerstedts Bearnaise, off course.

Nu är det så att jag älskar bearnaisesås. Ä L S K A R. Jag är medveten om att det finns många som tycker att det är en vidrigt smörigt äcklig företeelse, men jag tycker då istället att det är smörigt fantastiskt alldeles underbart gott. Och speciellt idag.

Plötsligt var det som om en handfull fetmademoner gjorde allt för att ta sig in i min kropp och beordra mig att svälja den där bejjaburken hel. Jag lovar, jag fick nästan hjärtklappning.

Så vad gjorde jag? Jag doppade ner fingret i burken och smakade först, säg en tredjedels kryddmått. Det smakade förstås himmelskt. Och då var det en sådan där jävelsdemon som liksom blixtsnabbt tryckte ner fingret igen, fångade upp en lite rejälare klick och körde in i min mun.

Jag smakade. Kände konsistensen. Njöt av känslan. Och spottade. Jag spottade ut den igen! HAHA! Där fick ni, demonjävlar!

Så tänkte jag lite mer förnuftigt att kanske är det så att jag faktiskt behöver få tugga lite. Och att om det nu är så, är det nog bättre att jag tuggar på något som inte gör direkt skada på dieten. Så jag tog ett pyttelitet stycke uppskuren fläskkotlett och började tugga. Jag svalde och tog upp en något större bit. Vi pratar fortfarande liten. Jag insåg att köttet både var torrt och faktiskt ganska illasmakande, vilket gjorde att jag spottade ut även den. Och så sade jag högt och klart till mig själv där jag stod i köket: Nää. Jag unnar mig att låta bli att äta det där, för jag vill egentligen inte göra det.

Så satte jag mig tillbords med min varma, redda grönsakssoppa och tänkte att det smakar riktigt bra. Och att det ju är jag själv som väljer att leva så här just nu, därför att jag vill förändra både min figur och mitt ätbeteende. Jag gör det för min skull. Ingen tvingar mig. Jag kan när som helst välja att inte göra det. Och till exempel istället välja att omåttligt frossa i bearnaisesås, eller köttfärssås eller ost eller vad tusan som helst som står där och verkar gott när jag har gått ner mig i omåttlighetsträsket.

Valet är enkelt.

Och för er som eventuellt tänker att det finns ju mellanvägen också. Mellanvägen som verkligen och allra mest egentligen är den som är att föredra. Därför att den är lång och långsam och förståndig och beständig eller vad tusan det nu är den är. Till er vill jag säga att jag lär behöva gå den vägen också under min resa ner på dryga 20 kg. Men på den destination jag befinner mig just nu, finns inte mellanvägens linje. Här finns bara turbovägen mot himmelriket eller highway to hell.

Sådan är min verklighet.

Och igår gick jag igenom bilder från bilsemestern 2006 och triggas av hur jäkla snygg jag var. 20 kg mindre fett gör en hel del på 176 cm. Jag skall se ut sådär igen. Detta året kommer jag att nå min matchvikt. Och jag kommer att stanna där.
+-2 kg. Resten av mitt liv.

Ja jävlar!

Och om ni undrar..

..över avsaknad av viktuppdatering, så har jag valt att väga mig hos konsulenten för att inte hålla på och greja med olika vågar. Och henne skall jag till nästa tisdag den 19/1.

Det känns riktigtriktigt spännande. Det känns att det händer grejer med min kropp redan efter en vecka..

Men jag ser inte bara fram emot att nå ett snabbt resultat. Jag ser fram emot att verkligen hitta balansen i intag och utsläpp. Långvarigt. Jag har bestämt mig för ett viktmål, men inte bara det. Det viktigaste är att jag har satt upp en gräns för en maxvikt som ligger två kilo över målvikt. Jag kommer alltså att kunna acceptera att pendla +-2 kg men inte mer i framtiden. Samma stund som det står +2,1 på vågen blir det till att minska intag eller öka utsläpp.

Som sagt. B A L A N S. Så stavas mitt nya liv. B A L A N S.

Hur du inte skall hantera din enda Cambridgesoppa

Dottern har fått influensa så natten har varit bökig. Mamma, jag har ont i huvet, benen, ajmana.. Tillomed i fingjana Och så hög feber på det.

Eftersom natten varit bökig var morgonen mycket seg och mycket sen och tankemaskineriet var inte helt smörjt om man så säger. Jag lyckades få med mig en påse Cambridgesoppa med svampsmak, en shaker samt själva motordelen på mixerstaven. Men alltså inte mixerbladet. Så vad gör jag då sådär vid lunchtid?

Jag tar shakern. Fyller på med varmt vatten från kaffeautomaten. Häller i pulvret. Sätter på locket. Shakar loss som en van bartender.

POFF!!!

Soppexplosionen är ett faktum.

Locket liksom bara pangar upp och soppa sprutar över stora delar av mig samt över hela pentryt. Pölen som blir på golvet är misstänkt likt en första klassens spya. Men med behagligare lukt förstås.

Och där står jag med en tredejdel av mitt dagsintag utspridd över mig och kontorslandskapet och inga reservsoppor i lager. Vi snackar grav brist på rutin. Alltså, ingen lunch.

Så jag ringer såklart Lena. Hej, nu har jag gjort en lite dum grej här med hett vatten i plastshaker med popplock och min soppa är liksom helt utspridd och jättejättesvår att skrapa ihop igen och hur gör jag nu då för att göra så lite dietskada som möjligt så här mitt i mitt framgångsrika "renkurande"? Hm?

Lena förklar att jo, ja, det är ju tyvärr inte helt ovanligt att det sker sådana här soppexplosioner och det kanske är bättre att ta med kalla shakes om du inte har tillgång till mixerstav.

Jo men alltså jag hade mixerstav, men bara halva så det var ju inte meningen men hur gör jag nu då? Vad skall jag äta tycker du?

Hon förklarar att ren protein gör minst skada, exempelvis omelett på ägg och vatten, eller rent kött av kyckling, fisk eller räkor. Äter jag det är det lätt att komma tillbaka till det Ketosstadie som blir under Ren kur. Jag tackar för rådet och vi lägger på.

Rent protein, säger hon. Okej, jag tittar på matsedeln från kantinen och inser att det kommer att bli.. svårt. Mycket svårt. Eller omöjligt. Allt är gratänger eller redda soppor eller korv. Pilla ut rent fiskkött ur en fiskgratäng från kantinen? Nä. Jag tänker inte ens prova.

Det slutar med att jag åker hem och hämtar ny soppa, denna gång med kycklingsmak. Denna mixas noggrannt och inmundigas under bilkörningen tillbaka till kontoret för att hinna till mötet som börjar klockan ett.

Mycket effektivt och inte minst hängivet. Jag går verkligen in för det här.

Det är bara en sak jag lyckats glömma att göra i samband med lunchens hembesök. Byta kläder.

Att sitta på möte och försöka se professionell ut, utsmyckad med svampsoppsfläckar en masse är inte enkelt.

Igång!

Ja, alltså. Jag skulle ju ha skrivit redan i måndags men det har varit så f ö r u k e t a n s v ä r t (ja, stavas det inte så?!) mycket att stå i med jobb och renovering och familjebestyr att jag helt enkelt inte har haft någon tid över.

Nu ligger jag på hotellet i Budapest och har all tid i världen för lite härligt navelskåderi. Om jag nu bara kunde hitta naveln bland all deg. Hehe.

Märker ni mitt glada humör? Jag menar på fullaste allvar att det är Cambridges fel. Jag är sådär maniskt på G som bara den som käkar bantarsoppa kan bli. Känner mig pigg, stark och yster. Nej, jag är inte ironisk, det är alldeles sant. Vad stoppar de i det där pulvret egentligen? Amfetamin kanske? Fick förresten veta av maken igår att svärmor gick på "bantarpiller" på det glada sextiotalet. Kanske skulle vara något? Eller inte.

Jo, jag hade mycket riktigt gått upp i stort sett samtliga av de där härliga tretton kilona jag tappade under min GI-intensiva era. Så när som på 1,6 kg. Och 1,6 kg smör väger faktiskt en hel del, så jag väljer att klamra mig fast vid dem stenhårt! Jag gick inte upp allt minsann!

Jag kommer nu alltså att köra två veckors "ren kur" som det heter på Cambridgiska. Detta innebär att jag dricker 3xsoppa på en dag och dricker en väldans massa vatten. Sopporna är makalöst långvarigt mättande och jag går faktiskt inte omkring hungrig alls. Vilket förvånar mig. Efter de två veckorna kommer jag att addera till ett mål mat enligt tallriksmodellen på max 400 kcl så länge som jag tycker att det fungerar socialt. Efter det trappar jag upp successivt och byter ut något mer cambridgemål mot riktig lågkalorimat. Jag skall nämligen hitta ett sätt att hålla vikten till vardags tänkte jag mig. Det är min stora utmaning. Att inte falla dit i de däringa förbannade svackorna där jag förstör allt fint jag har gett mig själv genom att vara sådär omåttlig.

Alkohol säger jag nej till ett tag fram över. Det känns skönt det också. Kaffe likaså. Jag gillar inte kaffe utan mjölk och mjök får man nämligen inte dricka. Däremot säger jag ja till grönt te. Och vatten dårå.

Jag tar en dag i taget, tänker jag. Eller, gu vad jag ljuger! Det gör jag ju inte alls! Jag tar en hel radda dagar i taget. Men det är väl sån jag är antar jag och det får välan vara fint det också.

Fridens liljor.

Bladet från munnen

Kapybaran har en fin liten bloggerfunktion på sin blogg där man ser när favoritbloggarna senast uppdaterades. Den här bloggen finns med på listan och där står det alltså smärtsamt klart och tydligt: 3 månader sedan.

Tre månader sedan Sunda Saring gjorde anspråk på förändringsvilja.

Det känns som tre år.

Jag saknar bloggandet. Mitt gamla bloggande. Jag saknar att blogga men vill samtidigt inte. Låter det konstigt?

Saken är väl den att jag går igenom mycket just nu och skulle innerligt behöva själva kanalen. Men jag har också ett stort behov av att få stänga igen. Mig. Inte dela.

Och parallellt med behovet av att hålla ihop mig själv och hålla mig lite för mig själv, kämpar jag med att inte hjälpa mig själv så förbannat mycket utan faktiskt våga lite på att andra kan hjälpa mig också. Och som ni kanske tänker kan det vara svårt att få den ekvationen att gå ihop. Stänga igen + öppna upp = förvirring.

Förvirring, ja. Eller kris. Förvirringen är symtomet på krisen kanske.

Hur som helst. Jag kan ju inte förändra mitt trettiosex år gamla invanda beteende i en handvändning, så min urkraft till självhjälpsturbo har liksom redan dragit igång. Jag märker att jag speedar fortfort; bort från det onda mot det goda. Bort från det onda mot det goda. Fixa renoveringskoordinering, fixa låneansökan, fixa relationshjälp, fixa bättre beredskap och verktyg för tonårskrisande fyraåring, fixa viktnedgång, fixa alla jobbgrejjer. Nä, just nä. Det där sista fanns det just ingen ork till så där blir det inget gjort.

Och fort skall det gå. Förstås.

Så. Den 4 januari skall jag träffa någon som skall stötta mig i min viktnedgång. Hon heter Lena. Jag har gått emot alla mina tidigare finprinciper och fallit dit på turbostart à la Cambridgekuren.

Jag har insett att jag inte kommer att klara eller vilja leva enligt GI-principen resten av livet. Det som blir tydligt vid en sådan insikt är att konsekvensen är viktuppgång. Lägger du till kolhydrater till GI-kosten så blir det väl mycket grädde på moset. Så nu är jag nog fan tillbaka där jag började. Eller åtminstone nästan. Har inte ställt mig på vågen på tre månader och jag kommer inte att ställa mig på vågen förrän det är dags för date med Cambridge.

Jag kommer att ge det här en chans och jag kommer att suga åt mig av all den stöttning och hjälp jag kan få av Lena. 5 träffar har vi bokat in under tio veckor. Jag kommer att köra två veckors intensivkur med bara soppor och mjölkdrinkar och därefter kombinera soppor med vanliga måltider enligt tallriksmodellen för att hålla en sund och balanserad takt på viktnedgången.

Jag kommer att dokumentera allt på bloggen och räknar med att ha nått min målvikt till sommaren. Efter uppnådd målvikt vill jag fortsätta hålla liv i bloggen ett tag till för att pränta in mitt nya sunda liv enligt tallriksmodellen. Mitt motto skall bli den klassiska harangen Jag kan äta allt men inte alltid. Livsstilsförändring heter det visst.

Wish me luck.

Vi ses den 4 januari.

Insikt

Jag hade ett givande coachingsamtal för någon vecka sedan och ämnet för coachingen var min strävan efter att nå målvikten. Jag ville komma till rätta med den ojämna motivation som jag känner och liksom få en ordentlig skjuts i mitt viktreducerande.

Samtalet blev långt djupare och mer nära än jag kunnat föreställa mig. Genom samtalet hag jag kommit till insikten att jag under hela mitt vuxna liv på något vis haft två målbilder om hur jag vill se ut, hur min kropp skall vara. En medveten målbild och en undermedveten. Och de har varit diametralt olika.

Och drivkraften bakom den undermedvetna målbilden har varit så oerhört mycket starkare än den medvetna, vilket hela tiden dragit mig mot det jag som jag någonstans alltid trott har varit mitt sanna.

Målbilden, den dolda, bakomliggande. Sanningarna om mig själv som jag kämpat mot så tröstlöst länge. Stora Saring. Kraftiga. Rejäla. Bastanta. Kroppen som inga kläder i affären passar på. Min sorgliga sanning.

Många gånger har jag efter enträgen diet lyckats gå ner i vikt men väl där har det alltid känts som om jag är på besök. Som om jag liksom inte är värdig eller berättigad att vara smärt. Att vara nöjd. Att känna mig riktigt fin. Och så har jag kapitulerat och som av en okänd kraft dragits tillbaka mot den "sanna" bilden.

För det finns vinster för mig att välja den vägen. Förstås. Vinster som är rent ut sagt jävligt tunga att inse. Men de finns där, eller åtminstone har funnits där. Nu när jag är medveten om dem har jag också möjlighet att göra aktiva val där jag ger mig själv makten att bli den jag vill vara. Den jag verkligenverkligen vill vara.

Jag visualiserar mig själv i ett par apsnygga designerjeans i stl 31. Jag hade den storleken 2006, så jag vet att det är möjligt. Och jag vet att jag såg väldigt sund ut då. Jag vet också att det är möjligt för mig att både nå och behålla den vikt som jag verkligenverkligen vill ha. Och den vikten är inte 95 kg.

Och jag vet att jag kan välja att se ut så som jag verkligenverkligen vill se ut. Jag vet att jag kan välja att vara den jag verkligenverkligen vill vara. Och det är inte Stora Saring. Kraftiga, rejäla, bastanta Saring. Saring med kroppen som inga kläder i affären passar på. Nej.

Jag vill vara långa, snygga, smärta men inte magra Saring. Saring som har en kropp där det syns att jag burit och fött barn. Samtidigt, en sundfin kropp. En ganska mjuk mage eftersom jag aldrig kommer att välja att träna den hård eftersom jag är alldeles för bekväm för det. En mjuk, slank, kvinnokropp med markerade höfter, en rumpa som liksom hänger lite grand och bröst som förmodligen hänger ännu mer. En vuxen kvinnas kropp. En vacker kropp.

Och en kropp som man lätt som en plätt kan förtrolla femton år yngre med de underkläder och klänningar som jag inte hade råd med då men som jag faktiskt kan unna mig nu.

Jag ser mig stå där, i de där jeansen. En fin bild. En målbild. En sundrealistisk målbild. Nästa vår sommar är den inte längre min målbild. Då är den min självbild.

Lite mycket nu..

Jag har ett rejält inlägg i skallen. Mycket att fundera över och samtidigt mycket jobb som är ivägen när jag vill få ner funderingarna i skrift.

Jag återkommer inom kort.

Tjing!

Mäh!

Sunda Saring? Hur sunt är det att vara röksugen?! Det är ju helt knäppt. Jag har tjuvrökt en del de senaste gångerna jag kalajsat och som den gammalgamla (som i längelänge sedan jag var aktiv) nikotinist jag är, trodde jag att det liksom inte skulle få några konsekvenser..

Pah! Nikotinjävulen skrattar mig rakt i nyllet.

Inte för att jag kommer att börja röka nu. Nä, det vore ju oändligt korkat. Onödigt på något vis, efter ett tiotal år.

Men det är sinnessjukt hur lättriggat mitt system är på nikotin!

Nu skall jag nog lägga ner det där med feströkande tror jag.

Siffror

Resultat av mätning:

Jämförelse med resultat från den 17/8
Överarm: -1,5 cm
Byst: -1,5 cm
Midja: -1cm
Mage: +-0
Stuss: +-0
Lår: +0,5

Inte blir jag klokare.

Hur som. Jag kämpar vidare!

SKIT!

Okej. Rosé var visst inte GI trots allt. Eller också var det chipsen. Eller de där oststängerna som var så sagolikt goda att jag liksom krängde en hel hög utan att kunna hejda mig.

För idag när jag vägde mig efter första veckans - som jag ser det, ståndaktiga och hängivna GIande hade jag GÅTT UPP SEX HEKTO!!! Jag blev innerligt chockad.

Det har ju känts så bra! Och jag har verkligen känt på kroppen att det går åt rätt håll! Men tydligen kände jag heeelt fel.

SKIT!

Men jag ger fan inte upp. Och jag skall kontrollmäta mig för att se om det verkligen är så jävligt som det verkar.

SKIT!

Helgen så här långt

Jag har skött mig matmässigt i helgen med undantag från några nävar sourcream & onion-chips sent i natt. Mitt dåliga omdöme skyller jag helt på den ofantligt stora mängd rosévin som föregick chipsmofflandet. Rosévin är såååå GI och jag räknar kallt med att vinets syrlighet lätt tog ner lite av chipsens skyhöga GI-värde. Eller nåt sånt.

Idag har jag hur som helst ätit goda skramlade ägg och kryddig korv till frukost samt en portion kycklingwok till lunch.

Imorgon blir det tjänsteresa till Prag. Lite av en utmaning matmässigt, men det skall nog ordna sig.

Tjing!

Uppdatering

Ledningsgruppsmöte hela dagen onsdag - torsdag med en tillhörande finmiddag på kvällen. Fördelen med finmiddagar är dock att de där småportionerna sällan är sprängfyllda med kolhydrater. Jag menar två små mandelpotatischips i storlek med en enkrona är kanske inte så mycket att flippa ut över? Eller två matskedar mandelpotatispuré? Nä, jag flippade inte ut alls. Jag åt och njöt. Kolla här'a:


Lågtempererad lax med äpple & pepparrot¨
Lowtempered salmon with apple & horseradish
Riesling Trimbach, Alsace, Frankrike

Toast på sommarkantareller
Toast with summer chantarelles
Mad Fish Riesling, Howard Park, Margaret River. Australia

Röding med dill & ansjovis
Char with dill & anchovy
Mount Nelson Sauvignon Blanc, Capo di Sasso, Marlborough, Nya Zealand

Hjortkalv med säsongens svamp & havtorn
Calf of deer with mushrooms of the season & sea buckthorn
Côtes du Ventox, Delas, Rhône, Frankrike

En bit ost
Cheese

Jorgubb & Champagnesoppa med färska bär & sorbet
Strawberry & Champagne soup with berries & sorbet
Moscato d'Asti, Prunotto, Piemonte, Italien

Det ser ju mycket ut så här i skrift, men portionerna var som sagt yttebyttepyttiga och känslan var god då jag lämnade restaurangen.

Idag har jag ätit min obligatoriska makrill i tomatsås med en avocado till frukost. Till lunch blev det tacobuffé. Utan bröd. Förstås.

I helgen grillfest - även det skall gå att ordna fint i sann GI-anda. På onsdag vägning. Ja just ja, jag har ju börjat mäta mig också. Men det tänkte jag göra varannan vecka. Eller var tredje kanske. Får se.

Tjing!

Jahapp

Det är inte mycket att säga egentligen. Sex komma två kilo upp. Trist, men väldigt väntat och jag har ätit upp dem alldeles själv. Retligt.

Tänk om jag hade kunna skylla på någon? Att jag liksom hade varit tillfångatagen och blivit tvångsmatad med våfflor och scones.. Att min älskade make plötsligt blivit förvandlad till en bestialisk variant av en Feeder som med våld tvingat mig att uppfylla hans innersta önskningar om en riktigtriktigt stor kvinna. För då hade det ju liksom varit en annan sak.

Men, nä. Jag har felätit mig bort från mina tidigare framgångar och för att jag skall må bra med mig själv igen, måste jag rättäta mig tillbaka igen.

Men för att använda mig av ett av min fina chefs favorituttryck: Nu lägger vi det här bakom oss.

Jag kommer att vara fokuserad på de kilo som just ligger ligger bakom dagens matchvikt. Det vill säga det faktum att jag väger 6,8 kilo mindre idag än vad jag gjorde förra året vid den här tiden.

Jag kommer att vara ett riktigt läckerkex till jul. Ske min vilja.

Makrill och kycklingwok

Jag jobbade hemifrån idag. Kvinnan som skulle hålla i den planerade utbildningen ringde igår kväll och var tvungen att skjuta på det, så jag bestämde mig för att ta en liten sovmorgon och vara flitig hemifrån. Det har gått ganska bra. Matdagen har funkat okej och har sett ut som följer:

Frukost:
Dinkelmüsli med laktosfri mellanmjölk
Kaffe

Lunch:
1 Avocado
1 burk makrill i tomatsås (jag älskar makrill i tomatsås. Jag vet inte vad det är som är så speciellt, men jag älskar det. Och ja, jag vet att det luktar lite apa, men det får det vara värt- Kanske är det min förmodade järnbrist, vad vet jag, men det är liksom så plåtigt och gött)
2 ägg
1 tomat
1 klick majonnäs

Mellansnax:
Lite cashewnötter
två torkade aprikoser

Middag:
Kycklingwok med cashewnötter, broccoli, morot, groddar, vattenkastanjer, bambuskott, vitlök och lite grand woksås som jag hittade i skafferiet. Någon sojabaserad historia och inte speciellt söt.
Maken och dottern fick nudlar till.

Imorgon.. Uppdatera viktmätaren. Eller, dessvärre blir det snarare till att neddatera den, då det som sagt adderats ett antal kilon sedan jag senast var aktiv på den här sidan. Men hellre stirrar jag sanningen i vitögat än i brunögat. Nej men vad säger jag?! Det där blev ju helt fel. Hrm.. Nåja. Lite intressant skall det bli, hur som helst.

Ses imöra.

Stabilt

Det känns bra. Finfint. Stabilt. Fortfarande har jag inte masat mig ner till vågen, men det beror faktiskt bara på att jag har haft så snormycket att göra att jag helt glömt bort det på morgonen. Tunnelseendet på, så att säga. Och efter lunch väger jag mig ju inte - någon måtta får det vara på dumheterna.

Idag fanns det ganska få GI-vänliga alternativ i matsalens utbud, så det fick bli ett isterband. Eller en isterbandskorv? Ett isterbandstingest? Nåja, detta avlånga stycke ackompanjerades på min tallrik av vitkålssallad, rödkålsallad, coleslaw samt kidneybönor. Och så lite senap. Det låter kanske inte så, men det var gudoooomligt gott. Säkert fett så det förslår, men smakerna.. smakerna var underbara. Tack vare fettet förstås.

När jag kom hem upptäckte jag till min förfäran att maken inte tinat kycklingen till den planerade woken. Och Zetas ljusa fullkornsspagetti var dessvärre slut, så det fick bli tagliatelle med köttfärssås till mannen och dottern medan jag slängde ihop en katjoffig tonfisksallad av rester till mig själv. Och nu skall ni få veta hur förskräckligt experimentell jag kan vara. Säkert med betoning på förskräckligt:


Katjoffig tonfisksallad à la Saring
2 burkar tonfisk i vatten
2 msk kidneybönor
1 liten schalottenlök
2 msk Lallerstedts Bearnaise på burk
1 påse Mc Donalds äpplebitar, hackade


Detta katjoffades alltså upppå en balsamvinägerstänkt tillika saltochpepparfixad bädd av ICAs bistrosallad (fantastisk!) med tomatbitar. Nej, inte allt förstås! Det blev ju hur jättemycket katjoff som helst. Maken får således mumsiga frukostmackor imorgon. För gott blev det!

Imorgon kan jag inte heller väga mig, ty då befinner jag mig på utbildning i Lund hela dagen. Men på onsdag morgon skall jag göra mitt yttersta för att komma ihåg att uppdatera viktmätaren. Visst blir det lite av en cliff hanger nu va?

Sanningen

Scen: Stranden. Jag har tagit med dottern och hennes dagiskompis. Dagiskompisen har fyllt sex år och åldersskillnaden dem emellan på två och ett halvt börjar bli påtaglig. Kompisen ser det som sin stora uppgift att förklara för den lilla flickan hur saker och ting förhåller sig..

Dottern: Mamma, du har ju en bebis i magen.
Jag: Nej, det har jag inte.
Dottern: Joo! Det har du visst! Du har en bebis i magen!
Jag: Nej, jag det har jag inte. Det finns ingen bebis i min mage.

Kompisen tittar på mig och skakar lite förnumstigt på huvudet åt dotterns envishet.

Kompisen: Hon vet nog inte att vuxna blir större när de blir äldre.
Jag: Nej, så är det nog.
Kompisen till mig: För du är ju till exempel bredare nu än du var förut. Det är ju inte så konstigt. När vuxna blir äldre så blir de bredare och lite tjockare. Hon tror nog att du har en bebis i magen för att du har blivit bredare.
Jag: Ja, så är det nog..
Kompisen till dottern: Det är så här att när vuxna blir äldre så äter de mer och rör sig mindre och då blir de bredare. Din mamma äter helt enkelt lite för mycket!

Ridå.

Återgång

Jag har kommit fram till att jag inte vill fortsätta allmänblogga. Det känns tomt men rätt att ha stängt ner. Jag har också kommit fram till att jag vill fortsätta viktblogga. Därför att jag upplever att det faktiskt hjälper mig att håll mig på banan. På mattan. På rätt kurs.

Sunda Saring återvände för fem dagar sedan. I måndags var det återgång till verkligheten efter en slapp vår som långsamt (eh?) banade vägen för en total tokfrossa under semestern. En semester som bland annat bestod i tre veckors underbart, ljuvliga njutätande på Sicilien. Japp. Sicilien. Italien. Så långt bort från GI-land som man kan komma.

Men vet ni? Jag ångrar inte en millimeter! Eller så här: Jag ångrar inte ett hekto! För upp har jag gått. Rejält. Nej, jag ångrar dem inte därför att det tjänar ingenting till att ångra. Motivationen försvann all världens väg under våren och det kan jag liksom inte ändra på. Och semestern var den finbästaste jag upplevt i hela mitt liv och det vill jag faktiskt inte ändra på. Så mycket gott jag ätit och druckit! Och tro mig, på Sicilien går det inte att avstå pastan, brödet och riset. Det funkar liksom inte.

Men nu är motivationen tillbaka och jag njuter av detta faktum! Jag hade glömt hur mycket jag älskar makrill i tomatsås med avokado ackompanjerat av ett stort glas grönt te till frukosten på jobbet. Låter det äckligt? Det är det inte. Det är underbart. Och personalmatsalens buffémat gör det oftast väldigt enkelt att avstå från de snabba kolhydraterna. Jag ersätter dem med bönor, linser och annat gott. Och så massor av grönsaker tillsammans med obligatoriska köttet eller fisken.

Nästa vecka skall jag ta mig ner till vågen och uppdatera viktmätaren här på sidan. Inte roligt men samtidigt inte ångestladdat heller. Jag väger ju liksom det jag väger och endast jag själv kan ta mig neråt på skalan.

Jag är tebax! Hurra!

Inga böter

Jag har inte gått upp någonting av mitt slarv och ja, nu är jag åter på banan. Jag känner faktiskt ett behov av att viktnedgången börjar röra på sig igen efter ett långt uppehåll. Och den enda som kan ordna det är ju jag.

Så. Nya rätta takter!

Hur GI?

Semla. Potatisgratäng. Macka. Godis. Apelsinjuice. Läsk. Hur GI är det?
Nåja. Jag litar på att jag skärper till mig i veckan.

HAHA!

Minsann! Jag är duktigare än jag tror! Jag har inte gått ner någonting sedan vagnavtrillet! Och ni.. min finafina hejjaklack.. Åååh, vad ni är ljuvliga!

Barbamammas visdomsord gillar jag: Styrka definieras inte av antalet gånger vi faller utan av antalet gånger vi reser oss upp igen.

Tack!

Och jippie att fallet inte blev tillnärmelsevis så hårt som jag trodde. Jag behöver inte klättra om, bara klättra vidare.

Back on track

Det känns som om jag har skrivit de orden innan..
Det ville sig inte bättre än att jag fick någon slags extrem backlash och transformerades in till en riktig gottegris. Jag föll av GI-vagnen med ett brak kan man säga.

Men nu har jag skuttat upp igen, full av energi och tillförsikt. Jag skall nu bege mig till jobbets källare där den förskräckliga vågen finns och se konsekvensen av mitt förfall i vitögat.

Återkommer.

Rivstart..

Hm.. Jag har alltså kört rivstartsprogrammet under nästan två veckor och jag kan konstatera att det där riviga har lyst med sin frånvaro. Jag har gått ner ett kilo totalt under den tiden och det är ju inte så imponerande, om än det är alldeles lagom.



Jag tror att min kropp har ställt in sig på en förbränning på 0,5 kg/vecka, rivstart eller ej och då behöver jag ju knappast piska mig själv om det inte blir mer resultat än så här.



Så. På grammet tretton kilo totalt i viktnedgång och jag jublar! Nu återgår jag till en mer regelrätt GI-kost.



Allt går min väg.

2009 is da shit!

Felprogrammering

Det var en ansenlig tid sedan jag registrerade mitt matintag på GI-viktkolls hemsida men nu så här efter julen; trots viktnedgång, kände jag att det kunde vara bra att på riktigt skärpa till mig.

Så jag gick väl in där på hemsidan och upptäckte att man valt att renovera den lite. Inget fel i det, jag är på inga vis en förändringsmotståndare, men jag tyckte att det var väldigt märkligt att de även tyckts ändrat gränserna för hur mycket protein, fett o kolhydrater man får äta under rivstarten.

Jag har märkt under veckan att jag har haft svårt att hålla mig inom gränsvärdena, varje dag har jag överskridit, framförallt fettintaget och jag kunde direkt konstatera att det blivit lite mindre generöst. Och jag blev som lite störd över det där. Man kan ju inte ändra sådär bara, när ursprungsmodellen uppenbarligen fungerar!

Och det gick en dag och det gick två dagar och det gick tre dagar och så vips! likt professor Baltazar kom jag på det. Det är ju inte de generella ramarna som blivit snävare.

Det är ju mina. Eftersom jag har blivit mindre!

Tolv kilo mindre.

Snacka om felprogrammering. Så nu fattar jag! Förlåt GI-viktkoll, jag är inte arg längre.

Alles gut.

Rivstarten känns bara bra så här långt och inte det minsta rivig. Jag har lite problem med frukostarna då jag börjar jobbar redan vid 06.30. Har aldrig varit hungrig tidigt på morgonen. Jag har bestämt mig för att inte vara så hård mot mig själv, så jag äter lite mindre än vad jag egentligen borde.

Imorse blev det en burk makrill i tomatsås (en favorit!) och en halv liten burk keso samt grönt te.

Till lunch blev det Wallenbergare och bulgurfylld paprika med pizzasallad + rödkålssallad. Och efter det grönt te som jag skall hämta.. nu!

Sådärja!

Jag känner mig glad, pigg och effektiv. Bäst att surfa på vågen - jobbajobba!

Holy Quinoa!

Ja, alltså, som GI-trogen kan jag ju omöjligt använda uttrycket "Holy Macaroni" så Holy quinoa!!! Jag har gått ner i vikt under julen!!! Hur detta är möjligt överskrider min fattningsförmåga.

Hur? Hur? Jag har ju för fasen ätit chips! Och godis! Och druckit läsk! MED socker! Hur? Hur?

Hursom. JIPPIIIIIIIE!!!

Nu har jag fler tappade kilon bakom mig än framför! Sa jag Jippie?
JIPPIIIIIIIIE!!!

Snabb GI-skola

Det var så sant! Jag blev ju ombedd att komma med lite igångsättningstips i GI-djungeln. Jag har inte glömt, jag har bara försummat såväl blogg som supportrar och jag ber om ursäkt för detta.

Men så här: För mig har det hjälpt oerhört att formalisera min viktnedgång i ett medlemsskap i en klubb - och i mitt fall föll valet på GI-viktkoll. GI kan te sig som en djungel den första tiden, men för mig innebar medlemsskapet väldigt mycket kunskap på kort tid. Framförallt under inkörningsperioden var det viktigt för mig att hålla mig till ett koncept och jag var därför ganska nitisk inledningsvis. Nu tycker jag mig ha lärt mig vad som fungerar bäst för mig, i vilka lägen jag kan gå utanför ramarna och i vilka lägen jag faktiskt kan göra dem snävare.

GI-viktkolls metod baseras på tre steg. Nedanstående är delvis fria omformuleringar av hemsidans texter:

1. Rivstart
Rivstarten innebär att man under en begränsad tid kraftigt reducerar mängden kolhydrater i kosten och därigenom rivstartar fettförbränningen. Rivstarten kan kännas väldigt tuff då kroppen kan reagera ganska kraftigt på omläggningen men för mig funkade det bra och jag blev framförallt taggad av de resultat som kom redan första veckan.

Målet med Rivstarten är att minska insulinproduktionen, samtidigt som fettförbränning ökar och en snabb viktnedgång uppnås. Det balanserade blodsockret, som blir följden, minskar sötsuget och om man bortser från att jag lyckat ge mig själv sötsuget tillbaka den här julen, så har jag varit helt fri från detta ända sedan starten.

Rivstarten är att en form av LCHF-diet (Low Carb High Fat) som jag vet är kraftigt debatterad. Jag kan bara tala för mig själv och konstatera att den något modifierade version av LCHF som jag använt mig av största delen hittills på min viktresa, har inneburit en ovärderlig vändpunkt i mitt tidigare så destruktiva ätbeteende.

2. Nystart
Nystarten är den andra fasen i programmet, då man ökar intaget av kolhydrater; bland annat genom att lägga till Quinoa, bönor och bröd med lågt GI till veckomatsedeln. Nystarten kan ses som mer klassisk GI-kosthållning men med syftet att nå en viktnedgång.
Målet är alltså fortfarande att minska insulinproduktionen och samtidigt öka fettförbränningen så att man går ned i vikt.

3. Balans
Balans är att det tredje steget som syftar till en långsiktig och bestående kosthållning enligt GI-metoden. Det är också den fas som passar de som inte vill köra de tuffare faserna som Rivstarten och Nystarten, men ändå gå ned i vikt men i ett mer långsamt tempo. I Balansfasen lär man sig hur och när man kan äta livsmedel med medel/högt glykemiskt index, utan att få kraftiga blodsockersvängningar.
Denna fas skall passa alla.

Personliga erfarenheter
Den absolut bästa effekten av att jag har gått över till GI/LCHF-kost, är att jag blivit av med mina klassiska PCO-symtom. På senaste gynbesöket såg mina äggstockar helt normala ut och detta har jag aldrig upplevt tidigare! Läkaren var övertygad om att mina förändrade vanor ligger bakom och hon uppmuntrade mig att fortsätta med GI-kosten då hon sett många positiva exempel. Hon poängerade även vikten av att träna (något jag dessvärre helt lagt av med men som jag kommer att återuppta nu när jag börjar jobba på onsdag). Eller för att citera läkaren: Se det positiva med att du har en ökad testosteronproduktion; träning ger snabbt resultat hos dig och du mår väldigt bra av det! Dra nytta av det!

En annan väldigt skön effekt är att mina PMS-besvär (läs månatligt depp och argbiggeri) blivit mycket lindrigare samt att jag aldrig drabbas av blodsockerfall inför måltider. Jag har helt enkelt blivit mer stabil, vilket även maken kan intyga..

Många frågar mig om det inte är krångligt att äta specialkost. För mig är det inte det minsta krångligt. Dyrare, ja. Krångligare, nej. Tänk er att ni ökar intaget av kött, ägg och grönsaker, lägger till någon god sås och plockar bort riset, pastan eller potatisen. Voilá!

Hur kan då en typisk matdag à la Saring se ut? Nå, låt oss börja med en Rivstartsdag:

Frukost
Grönt te (jag har valt att helt sluta med koffein, detta är dock inget krav)
2 stekta ägg
½ paket bacon
1 tomat
balsamvinäger
Stekta champinjoner
Ruccolasallad

Alternativt för stressiga jobbdagar:
1 liten burk keso (250 g)
1 äpple
1/2 tsk kanel
150 g rökt skinka

Mellanmål
Makrill i tomatsås
Ev. halv avocado

Lunch
(Skall sägas att jag har förmånen att ha en bra personalmatsal på arbetsplatsen, med möjlighet att själv plocka ihop och mixa maträtter som man vill. Detta underlättar oerhört)
Råkostsallad (pizzasallad, coleslaw, rödkålssallad etc)
Marinerade champinjoner
Surkål
200 g Kyckling
Ratatouille
Parmesan

Mellanmål
Rostade solrosfrön
Halv avocado

Middag
150 g biff (vid kesofrukost adderas rejält med vitlökssmör, alternativt ökar jag olivoljan i salladen)
Grekisk sallad m 50 g fetaost

Obs. Inget tillsatt socker i maten, helst ej heller artificiellt sötningsmedel. Ser till att dricka mycket vatten och grönt te under dagen.


Under Nystartsfasen minskar jag på matfettet och ökar upp med ex v kidneybönor och haricots vertes. Även quinoa funkar fint.

Alma äter fortfarande köttbullar och makaroner eller korv. Själv försöker jag äta samma men byta ut det som inte funkar, ex v pastan mot en god, matig sallad och en avocado. Ibland funkar det helt enkelt inte och då äter jag annat, oftast en köttbit med matig sallad. Korv går bra, men då skall det vara minst 70 % köttinnehåll. Jag hittade fin Wienerkorv med en kötthalt på 90% på Willy's. Till det serverar jag blomkålsmos med smör och salt, en riktig hit hemma hos oss och ett bra substitut till det vanliga potatismoset.

När det gäller mjölkprodukter innehåller de mycket mjölksocker, vilket inte är så bra. Hos oss är det inget problem då såväl S som Alma är laktosintoleranta. Vi kör alltså redan Valios laktosfria produkter och kan därför med gott samvete fortsätta använda mjölkprodukter. Under rivstartsveckorna skall man dock begränsa intaget.

Ja, det var en liten början.







Jag har förresten placerat min blogg i Stockholm på bloggkartan.se!

Nytt år, nya möjligheter!

Med den klämkäcka rubriken spränger jag inläggsvallen för 2009! Men det är faktiskt så det känns. Jag har trillat av vagnen ganska rejält så här i slutänden av julledigheten. Men vet ni vad? Jag slår mig inte blodig för det. Är inte ens arg på mig själv, jag har ju för bövelen valt det själv!

Däremot längtar jag till onsdag, då nya rejäla tag tas. Rivstart igen i två veckor och därefter lite lugnare tempo. Jag börjar redan längta till sommarens strandsäsong för jag vet att jag vid det laget kommer att ha gått ner närmare 23 kg i vikt sedan starten i augusti 2008.

2009, här kommer jag!!! YIIIIIIIIHAAAAAAAA!!!

God Jul!

Sunda Saring firar jul och gör så gott hon kan. Mer än så går knappas att göra. Eller jo, visst gör det det. Men det vill jag ju inte. Jag vill ju ha en finjul. En god finjul.

Och den GODASTE julen önskar jag ER, käraste supportrar och medkämpar! Och ett SUNT och LYCKLIGT 2009, där allt faller på plats och bara.. flyter. Med massor av lycka. Visst?

http://bloggkartan.se/registrera/23145/stockholm

Bakslag

Fan också. Jag fuskade i helgen och har väl i sanningens namn unnat mig lite mycket saker utanför ramarna den senaste tiden. Och här går det inte att synda i smyg inte. Upp som den fulaste raket pekade siffrorna på vågen.

Av pur stolthet vägrar jag uppdatera min viktmätare i negativ riktning, men nu jävlars blir det skärpning. Basta!

Jag vet ju vad som skall till och det är ingen uppoffring egentligen. Gör om, gör rätt helt enkelt. Inte mer än så.

Yiiiiihaaaaa!!!

10 kilo 10 kilo 10 kilo 10 kilo 10 kilo 10 kilo!!!

Vad sa jag? Sa jag 10? 10 vaddå? Kiiiilo förstås!!!

Hipphipp hurra hurra hurra HURRA!!!

Målrevidering

Och idag har jag vågat ändra siffran i slutmålet. Trots att det adderar två kilo ytterligare kilon att gå ner. Men helahela tiden har jag haft den där siffran i huvudet, vetat att jag inte kommer att känna mig klar förrän de där ytterligare två är borta. Så nu är de på plats i min weight-ticker också.

Jag känner mig faktiskt lite modig.

Men så här är det: Jag är värd att känna mig nöjd med min kropp. Jag är värd att på riktigt känna mig nöjd med mig själv. Hela mig.

Ett kilo..

..kvar till tvåsiffrigt!!!

Och jag mår så förbaskat bra i matsjälen.

De blodsockerrelaterade humörsvängningar jag levt med hela livet är borta. Borta!
PMS-besvären är ordentligt lindrigare
Jag är aldrig hungrig. Inte som tidigare.
Att inte vara fokuserad på lightmat är en välsignelse för en matälskare som mig.
Jag äter nyttigt och samtidigt har min kosthållning ingenting av bantandets inramning. Jag känner mig ätnormal. Vanlig. Frisk och sund.

GI är rätt för mig. Jag vet det nu. Jag är inte frälst, bara övertygad.

Jag har ätit enligt GI-metoden sedan den 4 augusti i år och jag tänker inte ens längre på att jag faktiskt började i syfte att gå ner i vikt. Jag tänker inte på att jag faktist, sakta men säkert, är på väg mot min målvikt. Om än att jag har långt kvar.

Alla andra gånger som jag har gått ner i vikt, har allt mitt fokus legat på kaloriintag, vägning och en närmast manisk kosthållning. Så är det inte nu.

Jag mår bara bra. Äter gott. Njuter. Dricker vin. Motionerar - då inte livsomständigheter gör att dessa vanor får stå tillbaka. Jag mår bra! Bra!

Och sakta men säkert är jag faktiskt på väg mot min målvikt. Och det känns inte ens frustrerande att målgången skymtar där framme i vårljuset. Det känns bara.. normalt. Och rätt.

Nio kilo. Det är en hel massa fett det!

Ett litet jippie är på sin plats. Jippie!

Hurra!

Mitt i makens tillfälliga invaliditet och min egen influensamarinerade tillvaro fick jag för mig att prova mina gamla jeans. Det som är så fantastiskt med den här kosthållningen, är att det går i ett så lugnt men stadigt tempo att psyket faktiskt hänger med. Jag känner att jag blir mindre. Och idag kände jag att det kunda vara ett bra tillfälle att prova de där galma brallorna.

Och det var det!

De sitter som en smäck! Ingenting störande som pyser över och jag behöver inte ens hålla in magen när jag knäpper knapparna.

De är förvisso väldans omoderna och ingenting som jag stoltsvassande skulle visa upp mig i. Men de passar! Nu längtar jag till jobbet så att jag kan väga mig också. Kanske är det dags att uppdatera min viktmätare..