Och appropå Matkorn!

Det här smaskiga receptet på Kornotto hämtat från Allt om mats hemsida skall provas på fredag då mina föräldrar kommer på besök:

Älgfilé med kantareller och svampkornotto

600 g älgytterfilé, el älgfilé
salt, svartpeppar

Marinad:
1 tsk sambal oelek
2 st vitlöksklyftor, rivna
1 dl jokk svarta vinbär, /lingon konc

Kornotto:
100 g trattkantareller/kantareller torkade eller färska
2 st schalottenlökar, finhackade
2 msk smör
2 dl matkorn
2 dl kycklingbuljong av fond
1 dl torrt, vitt vin
1 dl grädde
salt och svartpeppar
2 dl västerbottensost, riven
1 msk smör

Blåbärskokta päron:
8 st gråpäron, el 4 små vanliga päron
1 dl blåbär
1 dl vatten
1 dl strösocker

Sås:
3 dl kokspad från blåbärskokta päron, ca
1 dl rött vin
1 msk kalvfond, konc.
1 msk smör
salt och svartpeppar

Kantareller:
200 g gula kantareller
2 msk smör
salt, svartpeppar

Tillagning:
1 Skär älgytterfilén i 1 1/2 cm tjocka skivor och lägg i en tjock plastpåse.


2 Blanda ingredienserna till marinaden i en skål. Häll över köttet i påsen och förslut påsen. Marinera köttet cirka 1 timme.

3 Fräs lök och svamp i smör i en gryta. Häll i matkornen och låt dem fräsa med på svag värme i ett par minuter. Rör om under tiden. Slå på kycklingbuljong och vin. Koka på svag värme utan lock.

4 Späd med grädde och låt vätskan koka in under fortsatt omrörning. Efter cirka 12 minuter bör kornotton ha en krämig konsistens. Rör ner ost och smör. Smaka av med salt och svartpeppar.

5 Skala päronen med stjälkar kvar. Skär av en platta i botten på päronen. Ta ur kärnhuset underifrån med ett kuljärn.

6 Koka upp blåbär, vatten och socker i en kastrull. Ställ ner päronen och sjud dem mjuka, cirka 5 minuter. Ös dem med lagen under tiden. Ställ ner kastrullen i kallt vattenbad, så att de kallnar. Ta upp päronen och använd spadet till såsen.

7 Häll spadet från päronen i en kastrull. Tillsätt vin och kalvfond och koka utan lock, så att såsen reduceras till 2/3. Vispa ner smöret och smaksatt med salt och svartpeppar.

8 Ansa och stek kantarellerna i smör tills de får fin färg. Salta och peppra. Ta upp köttet ur marinaden och torka av det på hushållspapper. Salta och peppra köttet.

9 Grilla det cirka 2–3 minuter per sida i het grillpanna. Servera med päron, sås, kantareller och varm kornotto.
-------------------------------

En liten modifiering av ursprungsreceptet har gjorts där jag bl a plockat bort socker och olja från marinaden. Vid själva måltiden kommer jag att skippa päron för egen del samt endast ta yttepytte av såsen då det blir på tok för mycket socker annars, men det lär bli gott ändå! Hittar jag ingen älgfilé får det bli något annat vilt. Även fasan, ripa eller vildandsbröst lär passa fint till blåbärstemat.

Vi ääälskar matkorn!

Vi älskar matkorn!

Igår bestämde jag mig för att prova den nya måltidsprodukten Matkorn. Och det var en stor succé, inte bara för min egen del utan även för den fyraåriga dottern!

Mamma vad är det däär? Frågade hon när jag stod med det nykokta kornet i durkslaget.
Hon fick smaka och utbrast spontant Åh vad gott! Jag ÄLSKAR matcurry!
Sedan fick hon något slags fyraårsrelaterat tokryck och låtsades att jag var matkorn som hon därmed skulle äta upp. Hursom.

Matkornet blandades ihop till en enkel, supersnabb och supergod sallad bestående av Matkorn (döh!), Avocado, röd paprika, Grekisk fetaost (viktigt, ingen dansk kovariant kommer innanför mina dörrar), tomater och gröna oliver. En vinägrette på balsamvinäger, olivolja, vitlök, salt o peppar gjordes vid sidan då dottern föredrar sallad utan dressing. Och hon åt ett jättelass! Mmmm-ade, stojjade och glufsade så att det stod härliga till. Då maken kom hem var det första han fick höra Vi har ätit Matcurry och vi ÄLSKAR matcurry!

Så. Jag kan konstatera: Vi har en ny favorit. Matkorn. Eller matcurry. Same same.

Power!

Jag har just kommit hem efter en frisk femkilometerspromenad med fina Tinsel som sällskap och jag känner mig fylld av energi och kraft! Det kändes som om jag skulle kunna gått en halvmil till utan problem - härligt!

Och jag märker att det börjar krypa sig på; träningssuget och det är en underbar känsla. Kroppen är så mycket lättare och känns, ja.. energisk.

Snart skall jag börja med regelbunden träning och då känns det viktigt att jag känner mig bekväm med själva outfiten. Låter det ytligt? Det bjuder jag på. Eftersom den där gamla olustkänslan i samband med träning i allmänhet och gymbesök i synnerhet sitter ganska hårt vill jag göra vad jag kan för att slå undan den känslan. Känslan av att vara fel. Att inte höra till.

Så jag tänker att om jag känner mig lite snygg så har jag lättare att ta plats och liksom försöka låtsas att jag inte känner mig vilsen. Och tillslut tänker jag att jag lyckas lura mig själv att bli bekväm alldeles på riktigt. Slugt..

Så jag har smugit runt på stan och spanat in lämplig träningsutrustning. Detta är vad jag har span på:

Röhnisch Kajsa V-neck Tee

Röhnisch Logo Pirat

Nike Zoom Fly Quick Sister

Ja, vi får se. Kanske blir det här min nästa investering. Något måste jag ju ha på mig och i dagsläget har jag inte så mycket som tillstymmelse till träningskläder i garderoben. Skall nog ta mig till provrummet på fredag. Wish me luck..

Självsnällism

Jag har alltså startat en ny livsstil, eller så här: Jag har anammat en ny livsfilosofi. Förändringen är stor och omfattar alltså mer än att bara ta hand om fysiken. Jag kallar denna livsfilosofi Självsnällism och liksom varje livsfilosofi med självaktning, har även min ett tillhörande manifest. Förstås.

Jag är snäll mot mig själv
Jag är unnsam mot mig själv och andra
Jag firar mina framgångar - stora som små
Jag är förlåtande mot mig själv och andra
Jag har rätt till mina egna känslor, fina som fula
Jag sätter gränser, mot mig själv och andra
Jag gör aktiva val
Jag tar ansvar för alla mina val och icke-val
Jag tar ansvar för mig själv - inte för andra
Jag tar ansvar för min kommunikation och brist därpå
Jag lever fullt ut
Jag är närvarande i mitt eget liv, även när det är svårt
Jag tar hand om min hälsa
Jag eftersträvar balans i livet
Jag vårdar mina relationer

På lördag lär jag bocka av ett helt gäng punkter! Då skall jag och maken tillbringa dagen här, kvällen här och natten här. Det kallar jag belöning.

Siffror - bra val

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4
Kilo till målvikt: 23

Efter 11 veckors Cambridgekur
Vikt: 74,2 (-16,8 kg)
Midja: 89 (-16,5 cm)
BMI: 24 (-5,4)
Kilo till målvikt: 6,2

Vågen på Viktklubben visade alltså på 74,2 kg, d v s exakt 3 kg mindre än för tre veckor sedan. Så något rätt måste jag göra. Ett kilo i veckan är ett resultat som jag är jättenöjd med och vägen till viktmålet blir verkligen kortare och kortare.

Midjemåttet har mer eller mindre stått stilla och det glädjeresultat jag själv mätte fram à 86,5 cm var nog dessvärre ett resultat av för högt satt måttband.. Å andra sidan följer jag verkligen teorin om en centimeter mindre i midjan per förlorat kilo på vågen. Så detta stämmer nog. En bit kvar med andra ord.

Det var en riktigt användbar rådgivning hos Lena idag. Vi pratade om det här med att jag tycker att det är så svårt att köra kombinerad kur, att jag finner det svårt att motivera för mig själv varför jag skall gå ner ett kilo i veckan eller till och med mindre, när jag skulle kunna gå ner det dubbla. Vi pratade om svårigheterna jag ser i att balansera; att det är så mycket enklare och mer effektivt för mig att förhålla mig till de strikta ramar som Ren kur innebär.

Och Lenas uppfattning var smärtsamt tydlig. Jag skall hålla mig till min ursprungliga plan och fortsätta kombinerad kur fram till och med påsken, därefter två veckors Ren kur för att upprätthålla motivationen och så ta de sista kilona med kombinerad kur innan jag går över till hålla-vikten-programmet i minst tre månader.

Jag skall alltså inte ta genvägen med Ren kur redan nu eftersom det är just den här balansgången som jag måste lära mig hantera. Säger Lena. Och hon har förstås rätt. Det är balansen jag måste öva på. Att inte rusa fram utan gå mer långsamt framåt så att jag ger mig själv utrymme att ta in det fantastiska som faktiskt sker. Ta in att jag förändras, på insidan och utsidan. Balans. Reflektion.

Så. Jag fortsätter med kombinerad kur ytterligare två veckor.

Sex kilo kvar. Wow!

Psst..

Jag hade en fullkomligt vidunderlig upplevelse i den här affären i Warszawa i tisdags. Den lilla butiken finns i den galleria som skulle kunna betecknas Himmelriket på jorden men som formellt går under namnet ZłoteTarasy. Om du av en händelse skulle råka befinna dig i Warszawa: Gå dit!

Li Parie Lingerie är som en himmelsk gräddtårta och den makalösa expediten Jolanta är en blandning av magiker och poet. Hennes sätt att tala om kvinnokroppen och butikens fantastiska utbud av underkläder är direkt rörande och efter 45 minuters mätning, undervisning "You take the fat from your back and puuuull it into the cup! You puuuull it into the cup!" "Your back should be flat as a road. Flat as a road", peppning och utprovning lämnade jag butiken med vad som kändes som en ny kropp. Åtminstone var mitt eget förhållande till densamma radikalt förändrad. Utan tvivel blev detta mitt livs hittills mest fantasiska shoppingupplevelse och jag lär återvända till Jolantas magiska värld många gånger.

Hennes sista ord när jag lämnade butiken: Rememeber - You are beautiful! Och med de här på kroppen kan jag inte annat än hålla med..

Märke: Fauve by Fantasie

Modell: Celine

Färg: Mint och Brun

Siffror

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4
Kilo till målvikt: 23

Efter 10,5 veckor
Vikt: 75,5 (-15,5 kg)
Midja: 86,5 (-19 cm)
BMI: 24,4 (-5)
Kilo till målvikt: 7,5

Jag insåg i morse att jag behövde bekräftelse på att det går framåt med viktnedgången och traskade därför ner till träningslokalen här på jobbet och ställde mig på vågen.

Bekräftelsebehovet kommer av att det är svårt att vandra längs mellanvägen i Lagomland när jag egentligen föredrar att tokspurta i värsta nerförsbacken. Därtill är jag ganska självkritisk. Det kan alltså vara svårt för mig att veta hur det egentligen går för mig. När jag tycker att jag har misskött mig har det förmodligen inte varit så illa. Och när jag gör en riktigt bra dag är jag lite för dålig på att klappa mig själv på axeln för det. Att då inte få bekräftelsen från vågen gör att det lätt blir fantasier om att jag står helt still.

Beslutet att låta bli vågen har dock varit helt rätt, jag har känt in min kropp på ett helt annat sätt nu när sifferfokuset försvann. Och jag börjar verkligen gilla den! Dessutom längtar jag efter att börja träna, en härlig känsla.

Men nu behövde jag alltså bekräftelse.

Och det ser ju fint ut det här! Visst, snabbt går det inte men det går tveklöst neråt. -1,6 kg på två veckor och tre dagar med flera kalasmiddagar inräknade är ett strålande resultat. Klappklapp på axeln.

På måndag är det dags för formell vägning och uppföljning hos Lena. Det ser jag fram emot.


Fram tills dess är jag alltså snäll mot mig själv och nöjd med min insats.

Jag tror bestämt att ett Jippie är på sin plats igen. Jippie!

Bra

Jag sitter här och tänker att det är ju fantastiskt ändå. För mindre än tio veckor sedan var jag rejält överviktig och vägen till matchvikt kändes lång.

Nu sitter jag vid frukostbordet och liksom riktigt känner efter. Kroppen inte bara ser ny ut, den känns ny. Jag har på mig mina 32" jeans och de sitter som en smäck. Snart kommer de att vara för stora.

Och vi har ju nyligen blivit färdiga med lägenhetsrenovering och håller som bäst på att inreda vår nya fina walk in closet. Mina hyllor gapar tomma för idag har jag sorterat ut allt som är för stort. Sällan har en tom hylla varit så vacker. Det kommer att bli en dyr vår. En dyr och fin vår.

Det är välan alldeles för underbart.

På banan, men ny terräng

Det är som att orientera. Terrängen ändrar sig och ibland är det svårt att navigera, kartan stämmer liksom inte riktigt med hur det ser ut i verkliga verkligheten. Det kan bli till att improvisera och ibland gör det att rutten blir lite längre, men spelar det någon roll egentligen? Siktet är ju inställt på målgång och i mål skall jag. Det är orimligt att tänka att jag skall gå ner 23 kg helt utan motgång eller utmaning, att allt bara skulle flyta. Jo, om jag valt ren kur helt och hållet kanske det hade varit så, men det går inte att kombinera ren kur med mitt liv i flera månader. Jobbet kräver att jag äter annat än soppa emellanåt..

Maja, Ulrika, Emma, Tisalen och Hoppet lever. Ni kloka människor. Det är klart att det inte är kört, ni har så rätt. Jag fortsätter på CK-stigen och gläds åt mina fina resultat så här långt. Varmt tack för er support, den stärker mig skall ni veta.

Men jag tror också att jag har nått ett kritiskt läge i min viktminskning. Ett läge som jag känner igen. Nu kommer komplimangerna, det kan knappast undgå någon att jag har tappat i vikt. Varje dag får jag höra hur fin jag är, hur slank jag blivit. Det är härligt.

Men varje dag får jag också höra Men nu räcker det väl va? och Nu får du inte bli smalare, då försvinner du!

Och då händer det något inom mig. De där människorna säger faktiskt till mig att jag inte får fortsätta. De börjar på något vis misstycka att jag fortsätter dricka soppor. Misstycker att jag inte är nöjd. Vem tror jag att jag är?  Och det tar energi. Det sårar mig. Och någonstans långt inne sitter det en liten människa som tror att de kanske har rätt. Den där inre självbilden som jag har kämpat mot så länge, den väcks lite grand till liv.

Den tar inte över, så bli inte oroliga. Men den suger energi.

Det är kombinationen över att ha nått långt vilket gör att motivationen att slita hårt avtar och kommentarer som de ovan som gör att jag får kämpa med att hålla huvudet högt och blicken framåt.

Men jag är övertygad. Jag kommer att nå min målvikt på 68 kg. Och detta innan sommaren. Jag är förmodligen inte så värst långt borta. Mätte magen imorse och måttet låg på 87 cm mot 90 cm för två veckor sedan. Visst, denna gången var det jag själv som mätte och det kan slå lite grand beroende på var på magen man mäter förstår. Men det går tveklöst åt rätt håll.

Jag har ändrat strategi litelite grand. Finjusterat lite. Jag äter inte tre CK-mål om dagen + 400 kcal längre. Jag äter istället två CK-mål om dagen och så en regelrätt måltid enligt tallriksmodellen på kvällen. Maten är vällagad och medvetet låg på kalorier, men jag mäter och väger inte. Jag vill ha det så enkelt som möjligt och att räkna kalorier tar för mycket av mitt fokus.

Igår såg min dag ut så här till exempel:

Frukost: CK Cappucino
Lunch: CK Banan
Mellanmål: En liten burk makrill i tomatsås (de fikade på jobbet och jag blev apsugen och detta fanns att tillgå)
Middag: Två kåldolmar med extra mycket vitkål, en kokt potatis, kokta morötter och litelite sås på matlagningsgrädde. Vatten att dricka.
Kvällssnacks (gäster): Några gröna oliver.

Idag kör jag CK frukost och lunch, inget extra mellanmål och så torsk på spenatbädd med parmesantäcke och vitvinsfond till middag. Till detta kokta haricots vertes och broccoli. Maken får pressad potatis, men jag hoppar den delen. Däremot hoppar jag inte ett glas gott Chablis till.

Så. Huvudet högt och blicken rakt framåt. Mot oändligheten - och vidare!

Solens fläckar. Eller nå`t.

Ja, alltså så här: jag har stundtals lidit av en känsla av präktighet här i bloggen. Allt har gått så bra.  Idel positivism. Klok och förnuftig. Kanske förnumstig till och med. Inga sprickor i fasaden, resultaten flyter..

Men det kan ju inte vara så enkelt, eller hur? Tjugotre kilo kan ju inte bara försvinna som på räls från den ena dagen till den andra - utan svacka eller minsta lilla motgång. Eller hur?

Nä. Just det.

Så nu måste jag erkänna: kombinerad kur är apsvårt för mig. Landet bortom ketos är för mig just nu att likställa med Limbo. Gränserna är otydligare, frestelsena så mycket starkare och det här med att vara konsekvent är plötsligt inte alls enkelt.

Jag har lust att svära. FAN! Fanfanfanfaaaan!

Låt mig berätta om min dag. Eller framförallt min kvällnatt. Jag behöver få berätta om den.

Jag befinner mig i Rumänien tillsammans med min ledningsgrupp. Viktiga möten och viktig representation har varit temat. Frukost på flyget firade jag med hjälp av te och vatten; jag kom sent till flygplatsen och hann inte göra iordning någon CK-shake.

Mellanlandade i Köpenhamn där jag tillredde och drack min frukost samt mer te och vatten.

På planet till Bukarest drack jag mer te och vatten. Väl på plats hos värdarna på deras kontor serverades pizza. Jag nekade och drack istället flaskvatten (kranvatten är ej att rekommendera här) samt egentillredd CK-shake.

Möte i fem timmar utan paus, så snabb check-in på hotellet samt mingel i hotellbaren med värdarna. Jag drack vatten.

Så taxi till restaurangen och där spårade allt ur. Allt var på temat Rumänien vilket innebar öl som liksom bara serverade sig själv från egen tapp på bordet, gemensam förrätt med majonnäsblandningar, personliga val vad gäller huvudrätt, d v s en halv tornedeau med grillade grönsaker (ändå ett tappert försök från min sida att hållla ställningarna..) och så.. efterrättstallriken med världens godaste Tiramisù mitt framför näsan samt ett gott glas champagne på det.. Efter tre glas öl.

Och där någonstans fick jag frågan om jag ville gå vidare till en bar och det är klart att jag ville. Trevligt var det och roligt hade jag och två glas vin till drack jag innan jag och kollegorna tackade och åkte hem och inte vet jag om jag egentligen ångrar mina val. Eller, nä. Jag ångrar inte kvällen för jag har svårt att se att jag skulle välja annorlunda om det var en liknande situation igen. Men jag är litelite bekymrad över att den här mellanvägen är så jävla svårnavigerad. För det tycker jag att den är. Jag är litelite bekymrad över det faktum att jag faktiskt är rädd att jag skall slira av min fina framgångsväg och trilla ner i eländesgropen igen. Åtminstone nu, såhär mitt i natten efter en helkväll med majonnäs och öl. Typ.

Det är mycket lättare för mig när det är ja eller nej, svart eller vitt, rätt eller fel. Det här med måttlighet och konsekvensanalys och fanvetvad är så innerligt mycket mer krävande. Svårare. Och det är så oerhört lätt att få in det där gamla katastroftänkandet: "Jaha. Nu är det kört. Nu kan jag lika gärna äta femtioåtta pizzor och tjugo chipspåsar och frossa i godis och läsk för jag har ju ändå förstört min diet."

Men då är det också fantastisk skönt att luta sig mot Lenas ord:
"Säg att du skall ut och resa och tar dig ut till Arlanda men råkar strula till det så att du missar flyget. Att resonera så som du gör nu, är ungefär som om du då skulle säga "Men ÅH, nu kan jag ALDRIG mer flyga! Nu missade jag ju flyget! TYPISKT!!"

Det ligger mycket i den där liknelsen. Närheten till katastroftänkandet finns där och jag måste jobba för att tänka mig fri från det. Men jag tror att jag är på väg.

Imorgon kommer jag att ta en hel CK-dag. Jag kompenserar min katastrofdag med en ren dag imorgon, jag skiter i vad värdarna säger, jag tänker skaka CK-shakes och le oberört. Inte för att den här kompensationsdagen hjälper helt, men det hjälper lite. Och därefter är jag åter på banan. 3 x CK + 1 måltid à 400 kcal fram till och med påsk då jag efteråt kör ren kur i två veckor.

Men alltså. Fan att det skall vara så svårt att bara vara sig själv, utan finskjuts från de älskade ketonerna.

Tusan också! Ååååååh!

Lördagsmiddag

Det blev inte råbiff. Det blev en egenkomponerad middag bestående av rosastekt ankbröst med blåbärssås och chèvrecreme samt rotsakspytt, ackompanjerat av en fin Argentinare - Finca Quara Reserva, Malbec, Cabernet Sauvignon, Syrah 2006.

Jag har självklart kört mina CK-shakes idag, men jag har bestämt mig för en sak: Lördagarkvällar skall jag inte hålla stenhårt på 400 kcal-gränsen utan vara bekvämt avslappnad och njuta. Med måtta, visst. Men njuta.

Jag njuter just nu. Tro mig.

Ha en fin helg sötisar!

Planer

Jag håller på att färdigställa smala veckomenyer för sisådär sju veckor framåt! Allt i excel med tillhörande receptdokument i word för utskrift, vecka för vecka.

Tycker ni att jag överdriver?! Neeej, då. Jag är bara oerhört engagerad och.. vad skall jag säga.. Idog.
Eller manisk. Det är beror på vem du frågar.

Kul har jag hur som helst.

Och snart, kära Maja, kan du se fram emot smarriga lågkalorirecept för hela familjen här i bloggen.

Sa jag att jag skall äta Sushi ikväll? Jag skall äta sushi ikväll.

Tjing!

Mer fokus

Inför starten av Cambridgekuren var jag bekymrad över en sak som gällde den sociala biten. Hur skulle det kunna vara möjligt att avstå såväl från god mat som dryck i samband med umgänge och samtidigt känns sig som en del av det sociala sammanhanget? Den känsla jag var mest beredd på skulle infinna sig hos mig på exempelvis en middag där alla andra åt god mat i timmar och drack gott vin var rastlöshet och en känsla av utanförskap. Kanske att rastlösheten är en effekt av känslan av utanförskap, det är ju inte otänkbart.

Men det blev inte så. Det blev liksom tvärtom. Jag är själv ganska förbryllad, men nu när jag inte behöver fokusera på mat kan jag istället fokusera på det som verkligen är viktigt - relationerna. Det är så det känns. Vad som sägs, människorna vid bordet, de är mitt fokus nu. Inte maten. Eller vinet. Och dessutom, att jag avstår vinet gör att jag har bättre tillgång till min hjärna och mitt medvetande.

Jag och dottern var uppe hos släkten i Umeå förra helgen. En underbart själsstärkande resa med massor av fina stunder och braprat. Utan matfokus, utan alkohol, bara umgänge. Och massor av te.

Detta att umgås utan mat är för mig helt nytt och ganska omvälvande. Jag älskar ju mat och det kommer jag att fortsätta med, men tidigare har maten varit väldigt mycket i fokus för mig. Nu är den inte det och det känns förvånansvärt bra.

Jag har kommit fram till att jag vill att det skall fortsätta så. Maten skall inte att vara det viktigaste i mitt liv. Inte i närheten. Jag kommer att njuta av den mat jag väljer men jag kommer också att välja bort. Välja bort mat som bara skall stilla ett tillfälligt begär och som riskerar att ge en bitter eftersmak av att ha valt fel. Missförstå mig rätt, jag kommer inte att hålla någon fascistoid mathållning utan utrymme för utsvävning eller onyttigheter. Nej, jag vill forfarande kunna unna mig något extra gott och därmed säkert onyttigt, men inte på impuls. Jag skall planera. Inte bara vardagsätandet, utan också guldkantsätandet.

Den resa jag gjort hittills med hjälp av Cambridge har varit väldigt bra. Fokus, lugn och ett gott humör har till största delen präglat de här två månaderna. Människor i min omgivning tenderar att titta på mina soppor och sedan på mig. Så lägger de huvudet på sned lite grand och säger Men åååh, vad du är duktig! Att du klarar det! Blir det inte tjatigt? Jag hade aaaldrig klarat att inte få äta.*

Men det är ju inte så jag känner. Duktig? Vad är det egentligen? Jag har valt att göra något åt min övervikt och funnit en metod som passar mig perfekt. Ingenting har känts som en uppoffring. På intet sätt har jag haft en känsla av att jag späker mig eller plågar mig för att nå den där hägrande målvikten. Nej. Jag känner att jag har kontroll, att jag är målmedveten, men samtidigt.. lugn.

Jag vet, det är av uppmuntrande välmening så det är inte det att jag blir upprörd, det blir bara en felriktad bekräftelse på något som jag inte känner. CK är för mig enkelt, smidigt, mättande och effektivt. Dessutom välsmakande! Min favorit just nu är att blanda banan och choklad, helt underbart! Cambridge borde göra den blandningen själva, det är liiite mäckigt att blanda pulver och dela upp i två eftersom man inte kan spara soppan mer än en litenliten stund.

Men nu är det ju ett nytt kapitel där jag skall börja planera vanlig mat också, inte bara vilken soppsmak jag skall välja. Jag ser fram emot det. Att få pröva mina vingar på riktigt. Att hålla mig till planen, att inte förlora kontrollen. Men det känns bra, jag är positiv. Det är konstigt, när jag tänker på maten som jag skall äta ser jag bara riktiga nyttigrätter framför mig! Är galet sugen på matvete och råris.. Väldigt konstigt eftersom jag aldrig varit det tidigare. Det måste ha blivit en total utrensning och omställning av systemet i samband med CK. Hur som, det skall bli gott att börja äta regelbundet och råris och matvete till trots, iimorgon skall jag fira med sushi och på lördag blir det råbiff!

Tjing!




*Okej Finkusinen, inte du. Du är den enda jag mött utanför den direkta CK-sfären som blivit överväldigat glad och avundsjuk, haha! Men så har du ju också egen positiv erfarenhet av metoden.

Fokus

Det kommer att bli en paus vad gäller viktuppdatering här i bloggen. Eller, ja, det kommer att bli paus vad gäller viktuppdatering över huvud taget. Jag har bestämt mig för att pausa från vågen ett tag och inte väga mig förrän nästa besök hos Lena om tre veckor.

Varför? Jo, jag har börjat fokusera lite väl mycket på gram, hekton och kilon. Viktminskningen har gått i konstant hög takt sedan starten den fjärde januari och jag märker att mina perspektiv har blivit lite knasiga. Står det mindre än 1,5 kg minus per vecka blir jag besviken och det är inte riktigt så det skall vara.

Så. Jag lugnar ner mig genom att vågpausa. Jag har också insett att min deadline för att nå matchvikt till den nittonde april är orealistiskt, så jag skjuter fram den en månad. Ny deadline alltså den 17:e maj. Tills dess skall jag alltså ha gått ner mina sista nio kilo, så då får jag fira på norskt manér iklädd lusekofta och allt!

Dock skall jag på intet vis pausa från Cambridgekuren även om jag från denna vecka kommer att köra kombinerad kur istället för ren sådan. Det är bara mitt fokus som behöver flyttas från siffror till välmående och midjemått. Skall ändå bli spännande att se hur resultatet ser ut om tre veckor, även vågledes alltså!

Ikväll började jag upptrappningen till kombinerad kur med 100 gr parmaskinka med synligt fett borttaget. Det var gott förstås. Imorgon blir det ytterligare 100 gr kött/fisk/skaldjur/fågel, på torsdag adderar jag lite kokta grönsaker till köttet för att på fredag äta mina 400 kcal genom en vanlig måltid. Härligt att återigen få äta med familjen!

Fyraåriga dottern klagade förresten häromdagen Skall du inte sluta äta de där sopporna snart mamma? Skall du aldrig sluta vila magen? Jag har alltså valt att säga till henne att jag vilar magen. Hon köper det rakt av och har inte den blekaste att jag bantar. Det finns inte i hennes begreppsvärld och tur är väl det. För mig är det viktigt att hon så länge som möjligt är lyckligt ovetande om bantning och kroppsfixering. Vila magen funkar fint!

Siffror

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4

Efter åtta veckor
Vikt: 77,1 kg (- 13,9 kg)
Midja: 90 cm (-15,5 cm)
BMI: 24,9 (-4,5)

1 kg ner sedan förra veckan. Midjemåttet var dock detsamma, men det är den tiden på månaden som jag tenderar samla på mig lite vätska så ingen fara på taket inte.

Skall börja trappa upp till kombinerad kur redan på onsdag för att från och med fredag äta 3 CK-mål + ett mål mat à 400 kcal/dag. Behöver mat nu känner jag och det faktum att jag inte känner mig direkt tjock längre, gör att motivationen att köra Ren kur har minskat. Så, nya tider, ny strategi!

En fantastisk sak är detta: Jag är nu att betrakta som statistiskt normalviktig enligt BMI-standard! När jag först registrerade mig på Tickerfactory.com hade jag ett BMI strax under 30 och idag ligger jag alltså under 25. Och från samma tid har jag gått ner 15,5 kg. Det känns bara helt underbart!

Återkommer med lite reflektioner efter arbetstid. Nu: jobbajobba.

Utmaningen

Jag har blivit utmanad av Malena och trots att jag inte brukar ta mig an bloggutmaningar gör jag ett undantag idag. Varför då? Jag har helt enkelt lust!

Så hur gör man då?
- varje "spelare" börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själva.

- bloggare som blir "tagna" ska skriva sex saker om sig själva samt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista med deras namn på sin blogg.

- efter det är gjort skriver han/hon en kommentar i deras gästbok för att låta dem veta att de blivit tagna och att de ska läsa ens blogg för mer information.

1. Jag har ett utpräglat textminne. Om bara texten lämnar något slags emotionellt avtryck, sitter den sedan där som vore den ditnitad med järnplugg. Eller nå’t. På vilket vis Den makalösa manicken av Michael B Tretow har berört mig känslomässigt är något för experten att analysera.. Textminnet ackompanjeras av ett lika väl utbrett melodiminne vilket gör att jag lär mig många låtar på ett ögonblick. Sedan spelar jag dem på det instrument som råkar finnas i närheten. Förmodligen därför att jag, likt myten om humlan, tror att jag kan.


2. Jag är nog till hälften gjord av musik. Den finns i mig hela tiden och nya melodier kommer spontant i perioder då jag inte är stressad och jobbar för mycket, vill säga. Jag skulle hellre dö än förlora musiken. Med tanke på hur viktig musiken är för mig, är det underligt att jag inte musicerar aktivt eller lyssnar mer på musik än vad jag gör. Håller dock på att bygga upp en musikstrategi framåt. Hur musiken skall få mer plats i mitt liv. Den fattas mig idag.
 
3. Under mer händelserika och uppvarvade perioder brukar jag vakna av en hysterisk hjärnradio som spelar sånger på hög volym. Favoritbitar att vakna till är Dagny av och med Ove Thörnkvist, klimaxpassagen i En helt ny värld från Disney's Alladin med Peter Jöback och Sofia Källgren (när de liksom sjunger huller om buller) samt Kärlek och pepparrot med Monica Zetterlund. Detta brukar pågå i ungefär en veckas tid och musiken brukar köra runt lite titt som tätt under dygnet och den gör mig väldigtväldigt snabb.


4.  Jag kan vara väldigt modig. Eller obetänksam, beroende på vem du frågar. Jag vill nog ändå säga att jag hittills sällan fattat ett beslut eller gett mig in i något som inte visade sig bli riktigt bra. Men att till exempel tacka ja till en lägenhet i Stockholm utan att någon av mig eller maken hade anställning var väl på håret. Men det visade sig ju gå bra det också!
 
5. Jag är duktig på visualisering, att skapa inre bilder. Det blev ännu lättare i samband med terapin som var i formen symboldrama och i riktigt känslomässiga situationer kan det te sig som en hallucination. Som exempel kan jag nämna att jag vid stark smärta visualiserar en smärtskala mellan 0 och 10 i form av en linjal som börjar i grönt och slutar i rött. Detta sker omedvetet utan att jag tänker på det.

6. Jag älskar Tom Waits. Känner mig besläktad med honom på något märkligt vis och intalar mig själv att om vi någon gång skulle träffas, skulle detta resultera i inte bara en livslång vänskap utan också med största sannolikhet ett album.

Så'nt är'e mä't.

Trots att många av nedanstående säkert gjort den här utmaningen tidigare, utmanar jag er att göra om den. Saker och ting förändras, så kanske att era svar också har gjort det? Och har ni ingen lust, så står er valet fritt att fullkomligt ignorera utmaningen förstås.

Jag skickar utmaningen vidare till:
Maja
Tinsel
Hoppet Lever
Rosa Milton
Ebba G
Kapy

Tack

Alltså. Här vaknar jag på andra sidan PMS-träsk och kopplar upp mig för att kolla bloggen. Och jag läser era kommentarer på gårdagens BLÄ-inlägg och blir alldeles.. alldeles varm. Vilket stöd!

Jag är medveten om att jag lätt kan ge intryck av klara mig själv. Jag är måldriven som tusan och har dessutom många gånger tänkt ut svaret på mina egna problem innan jag delar med mig av dem till andra. Vad jag försöker säga är att det inte alltid är så lätt för omgivningen att hjälpa mig. Min livslinje är liksom att jag är kompetent nog.

Men så är det förstås inte. Det är klart att jag också behöver er hjälp och klokskap, eller ert ifrågasättande eller utmanande för den delen.

Ert stöd och er uppmuntran betyder väldigt mycket för mig. Hade jag inte haft behov av det, hade jag förstås inte bloggat. Och saktasakta lär jag mig att visa mina sprickor innan jag hunnit köpa klistret..

Svackan igår var kanske inte så avancerad, men detta är ändå något jag har tänkt på ett tag.

Så tack. Fina.

BLÄ

Idag är jag trött på att kura, trött på att jobba och trött på mig själv. Dessutom är jag förkyld. Den här eländeskänslan stavas väl PMS kan jag tro, men just nu hjälper den vetskapen mig föga.

BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!

Ge mig mat, chips, godis och gärna en stor kebabpizza.

BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!

Eller också kan jag ju ta och dricka lite jä**a vatten.

Sa jag BLÄ?


Och för övrigt så känns det som om de där återstående tio kilona likaväl skulle kunna vara tio ton. Målet känns långt borta. Skruttdag.

Blä. Blä. BläääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!

Bytt är bytt..

Jag har förresten bytt den planerade vindejten med väninnan på torsdag till en tedejt! Det känns fantastiskt bra. Jag börjar mer och mer känna att vin inte är vad jag vill just nu och istället för att, som tidigare, börja noja över om jag eventuellt skulle kunna uppfattas som tråkig, ringde jag helt enkelt väninnan och framförde mitt reviderade förslag till umgängesform.

Och förstås. Detta mottogs ju helt utan tillstymmelse till negativ ton. Så. Torsdag - te it is!

Siffror - Nya tider

Jag körde till Viktklubben på lunchen för en veckovägning och här kommer så veckans siffror:

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4

Efter sju veckor
Vikt: 78,3 kg (- 12,7 kg)
Midja: 90 cm (-15,5 cm)
BMI: 25,2 (-4,2)

Jag har alltså gått ner 1,3 kg den senaste veckan och då har jag ändå gått ur Ren Kur i samband med konferensen i torsdags. Så jag är nöjd. Ytterligare 2 cm har dessutom försvunnit från midjan.

Men jag kommer nog att få vänja mig vid nya tider nu. I och med att jag väger mindre (sisådär tretton kilo mindre! Tjoho!) kommer viktnedgången med största sannolikhet att sakta ner lite. Hittills har jag gått ner nästan 2 kg i veckan men det är nog inte rimligt att tro att jag kommer att hålla det tempot fortsättningsvis. Jag tänker att jag skall ställa in mig på att vågen visar -1 kg/vecka i fortsättningen, så blir jag bara glad om det blir mer än så.

Hittade förresten en gammal lapp i vår garderob med badrumsgrejor i helgen. Där hade jag skrivit upp mätresultat från augusti 2009. Från augusti till januari lyckades jag gå upp 5 kg, men självklart var jag ändå tvungen att jämföra augustisiffrorna med dagens verklighet, varför jag raskt plockade fram måttbandet:

Mätresultat                         17/8 2009
Överarm                                33,5
Byst                                      105,5
Midja (smalaste stället)       95
Mage (tjockaste stället)      115
Stuss                                     113,5
Lår                                        112

Mätresultat                         20/2 2010
Överarm                                30 (-3,5)
Byst                                       97 (-11,5)
Midja (smalaste stället)        87,5 (-7,5)
Mage (tjockaste stället)      103,5 (-11,5)
Stuss                                    108 (-5,5)
Lår                                       103 (-9)

Helt klart upplyftande siffror!

Och min fokuserade vandring fortsätter. Nu endast tio pannor kvar till viktmål - tjohoo!

Tack!

Fina stöttepelare, underbara människor! Så mycket er support betyder för mig. På riktigt.

Nu är jag åter på rummet efter nedan nämnda middag. Det gick bra. Jag höll mig till planen och visst pratade vi lite viktnedgång men frågorna var inte påträngande utan mer varmt nyfikna och reflekterande. Det utvecklade sig till ett riktigt fint litet existensiellt samtal i snabbform. Alldeles lagom.

Det är så skönt att inte skämmas. Jag har alltid skämts tidigare när jag har bantat. Det gör jag inte nu, inte alls. Jag vågar tillochmed skriva det förhatliga B(anta)-ordet. Jag har absolut inget behov av att informera kreti och pleti om min diet, nej, jag håller helst det för mig själv. Vad är allmänintresset för vad jag äter, liksom? Men om sammanhanget är sådant att det underlättar, säger jag bara som det är. Utan omsvep, undanflykter eller märkliga ursäkter. I'm on a special diet since I want to loose weight. Säger jag. Och så är det inte mer med det. Jo, jag pratar engelska på jobbet därför att väldigt få förstår svenska.. Hade de förstått svenska hade jag sagt ungefär samma sak. Fast på svenska.
Hur som. Det brukar inte behövas mer prat om saken och vi kan fortsätta att tala om det vi är där för. Skönt. Avspänt. Balanserat. Precis som jag vill ha det.

Maten var för övrigt helt okej. Svärdfisktartaren med tillhörande scampi var ljuvlig. Fläskfilén däremot visade sig vara plommonspäckad fläskkotlett och den fick inte direkt igång mig.  Åt inte ens upp, men så var det också en rejäl bit. Till den, grillade zucchiniskivor samt en grönsallad med lite balsamicoreduktion, ingen olja. Gräddsåsen rörde jag inte. Ej heller crêpsen till efterrätt.

Jag är fortfarande sprängmätt. Nu sova.

Tack igen sötisar!!! Det är fint att vara trodd på.

Avbrott

Imorgon reser jag till Prag för att hålla i en workshop med ett av våra bolag. Det skall bli spännande och roligt på många vis, men jag kan inte låta bli att störa mig lite på att bankettmiddagen på kvällen liksom kommer och fördärvar mitt kurande.

Jag kommer att avstå från allmän frukost och lunch förstås till förmån för mina CK-shakes, men imorgon kväll är det omöjligt då jag är facilitator för hela tillställningen och självklart förväntas sitta med på middagen och äta som alla andra.

Menyn ser ut som följer:

- Glass of Royal Oporto -

- Swordfish tartar served with a bouquet of greens in an tarragon sauce, accented with a marinated king prawn with avocado -

Wine: Pinot Grigio del Veneto DOC Italy -

- Filet of pork stuffed with port wine marinated plums and a sauce of seven different types of pepper, grilled young zucchini, au gratin garlic potatoes with cream -

Wine: Los Vascos Barons de Rotschild Lafite,Cab.Sauv. Chile DO -

- Cheese pastry with raspberries and lavender ice-cream -

- Coffee -

Min plan ser ut som följer:
- Jag avstår alkohol helt, dricker bubbelvatten istället.
- Förrätten råbiff på svärdfisk funkar fint och förhoppningsvis går såsen att låta bli
- Huvudrätten ber jag att få utan potatisgratäng med extra grönsaker - hur ljuvligt det än låter med gratinerad vitlökspotatis i grädde..
- Efterrätten väljer jag bort, alternativt att jag äter hallon och lite glass.

Det är så långt jag klarar av att mixtra utan att bli en total misfit i sammanhanget.

Jag känner faktiskt att just denna tillställning är min största utmaning hittills. Jag gillar inte det faktum att min viktnedgång kommer att hamna i centrum. Inte för att jag skäms på något vis, jag tycker bara att det är trist att det riskerar att ta fokus från annat viktigt som händer i det sammanhang där jag kommer att befinna mig under två dagar.

Säg att jag klarar det.. Visst klarar jag det? Jag klarar det. Visst?

Trogen följeslagare sökes

Jag är på jakt efter en trogen följeslagare som osvikligt kan följa mig genom livet.
Pålitilighet är viktigast
Därefter utseende

Objektet jag söker är förstås en personvåg och inget annat.

Förslag någon?

Paff!

De gammelgamla jeansen som härrör från succésommaren 2006 går på! För tre veckor sedan fanns där ett mellanrum på 5-6 cm mellan knapp och knapphål. Idag är de knäppta!

Visst, här finns lite övrigt att önska i form av överhäng, men det är faktiskt inte så mycket. Tumstorlek 33 minsann. Jag tror att jag dånar.

Dååååååååååååååån.

Siffror

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4

Efter sex veckor
Vikt: 79,4 kg (- 11,6 kg)
Midja: 92 cm (-13,5 cm)
BMI: 25,6 (-3,8)

Och jag har äntligen stegat in i sjuttiotalet!!! Minsann om inte ett litet JIPPIE är på sin plats.
JIPPIIIIIIIE!

Förändring

Fin-Ebba skrev en klokbra kommentar till mitt förra inlägg:

[...]vad gör du sedan, när du nått målvikten? Fortsätter du med att förändra livsstil och tar itu med anledningen till att maten blev din drog? (Som kokainet och resten av alla droger du kan nämna blev mina)
Jag börjar lära mig en del om mig själv och försöker låta mig vara allt jag är, arg ledsen besviken, glad... ja du vet... och alltid försöka se flera alternativ innan jag bestämmer mig för något.... Jag misstänker att det där med att hålla vikten är lite likt det här med att hålla drogerna på avstånd.[...]

Ja, Ebba. Du har rätt. Maten har på många vis varit min drog och otaliga är de gånger jag har bestämt mig för att gå ner i vikt. Vilket jag också har gjort. För att liksom alldeles justprecis innan målvikt ge mig själv en fet smäll och börja äta mig stor igen. Om och om igen. Som jag skrev om här och här så har det funnits så mycket destruktivitet bakom mitt matbeteende. Så mycket självförakt. Jag har inte varit värd att må bra. Inte varit värd att vara nöjd med mig själv och min kropp. Vara vacker.. (Och nu pratar jag alltså om den egna känslan av att vara vacker. Inget annat)

På ytan har jag inte velat kännas vid den här destruktiviteten förstås, mån om att vara stark och kompetent. Lyckad. Inte rädd för att ta plats och synas.

Liksom, se allt jag visar er, så ser ni kanske inte vem jag är längst in.

Det är så mycket som har ändrats. Med mig. Efter massor av livsmotgångar mitt i en massa livsmedgångar (livet är sällan lagom, se) samt 1,5 år av intensiv terapi och det efterarbete som följde efter avslutningen så har jag så saktasakta börjat falla på plats. Jag märker det på många vis; mitt sätt att tänka om mig själv, mitt förhållningssätt gentemot andra, men framförallt.. Jag har blivit lugnare. Inombords. Jag rusar inte på lika mycket. Vill vara snäll mot mig själv. På riktigt. Lyssnar, funderar. Och faktiskt: står ut. Jag står ut med känslorna, alla mina miljontals känslor som jag så väl känner och förstår, men alltid haft svårt att hantera. Jag försöker ta hand om mig. Därför att jag idag faktiskt tycker att jag är värd att tas om hand. Jag är tillräckligt bra som jag är. Tillräckligt.

Så vikten är bara en del i den här högst existensiella resan. En svår del, ja. Men den är bara en del.  Och målvikten är inte mitt slutmål. Det stannar inte där. Ett mål känns som ett stopp och om jag stoppar så känns det som om jag kommer att gå tillbaka igen. Jag är liksom inte en person som står still, hur mycket lugn jag än terapeutar mig till. Nej, i sådana fall vill jag inte nå målet förrän jag dör av ålderdom.

Snarare än ett mål är det en.. övertygelse. En vetskap.

Jag kommer aldrig att bli tjock igen.

Det kommer inte att vara lätt att hålla vikten resten av mitt liv, men det är den väg jag har valt att gå. Kortsiktigt är det oerhört mycket enklare att bara ge efter och äta på. Frossa. Vara omåttlig. Olagom.Alla de där gamla beteendena finns bekvämt inpräntat i min gamla självbild och det är nog lättast att bara köra på i gamla spår.

Men jag vill inte det. Jag kan inte låtsas att jag inte vet det jag vet idag. Jag kan inte låtsas att jag är nöjd med att nedvärdera mig själv.

Så jag har en plan. En oerhört konkret och praktisk plan, eller snarare en ram som jag skall förhålla mig till, som hag har fått hjälp att formulera:
Jag har min målvikt och jag skall väga mig en gång i veckan resten av livet. Utöver min målvikt skall jag tillåta mig själv att pendla 2 kg upp eller ner utan att vidta några som helst åtgärder. Den dagen det står +2,1 kg på vågen skall jag dra i handbromsen och hålla igen en vecka eller två tills jag är åter inom ramen för hur jag vill ha mig själv.

Idag tänker jag glada tankar. Jag tänker inte så mycket på de där kilona som försvinner. Snarare längtar jag tills jag har mig som jag vill ha mig. Längtar efter att få visa mig själv att jag kan.

För jag kan. Resten av mitt liv.

Jeans

De gamla jeansen sitter som en smäck! Tjohoo!

Party

Klockan är 00:20 och jag är åter på hotellet i Warszawa efter företagspartaj. Det var mycket riktigt asiatisk buffé med en massa läckerheter; varmt som kallt. Planen var att endast äta sushi och inte dricka alkohol.

Facit blev att jag åt 8 sushibitar samt en assiett med asiatisk anksallad samt asiatisk kycklingsallad med glasnudlar. Fantastiskt gott och ett på alla vis kontrollerat matintag. Inte enligt ursprungsplanen men det gick bra ändå.

Efter maten blev det dans och jisses som jag har dansat ikväll. Blöt av svett unnade jag mig därför både färsk ananas och vattenmelon. Samt vatten förstås. Hela kvällen vatten. Jag hade inte tillstymmelse till lust att dricka något annat så det var verkligen ingen uppoffring. Bara skönt.

Imorgon börjar jag med Ren Kur igen. Det skall bli lite skönt faktiskt, samtidigt känns det underbart att veta att jag klarar av mellanvägen utan svårigheter.

Ja, sannerligen. Förändringens vindar blåser fint omkring mig. Liksom smeker mina kinder. Balans. Känns bra.

Nu sova.

Siffror

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4

Efter fem veckor
Vikt: 81,3 kg (- 9,7 kg)
Midja: 94 cm (-11,5 cm)
BMI: 26,2 (-3,2)

Planen framåt

Jag har alltså cirkus fjorton tretton kilo kvar att gå ner innan jag når målvikt. Jag har dessutom en del jobbtillställningar framöver som omöjliggör Ren Kur samt kräver ett smart och medvetet upplägg. Således har jag knåpat ihop en liten plan:

Idag, hemma: Kombinerad kur (3 CK + 1 måltid 400 kcal)
Tisdag 9/2, Prag + Warszawa: Kombinerad kur (3 CK + 1 måltid 400 kcal)
Onsdag 10/2, konferens Warszawa: Kombinerad kur (3 CK + 1 festmåltid - Sushibuffé! Ingen alkohol) 
Torsdag 11/2, konferens Warszawa: Kombinerad kur (3 CK + 1 måltid 400 kcal)
 
Fredag 12/2: Nystart Ren Kur
Fredag 5/3: Upptrappning till Kombinerad Kur
Måndag 8/3: Kombinerad kur (3 CK + 1 måltid 400 kcal)
Tisdag 9/3, ledningsgruppsmöte Bukarest: Kombinerad kur (3 CK + 1 festmåltid, lite vin)
Onsdag 10/3, ledningsgruppsmöte Bukarest: Kombinerad kur (3 CK + 1 måltid 400 kcal)
Torsdag 11/3 - målvikt: Kombinerad kur (3 CK + 1 måltid 400 kcal)

Lördag 27/3 - Söndag 28/3: Planerat avbrott. Yasuragi SPA + Restaurangbesök + Hotell med maken!

Måndag den 19/4: Deadline för nådd målvikt!
Från målvikt och tre månader framåt: Viktklubbens hålla-vikten-program.


Nu skall jag köra till Viktklubben för en spontanvägning. Återkommer!

Fler därute?

Det skulle vara roligt att få kontakt med fler Cambridgekurare därute. Är du igång, har varit eller skall starta? Med eller utan egen blogg, skriv gärna en kommentar så kan vi peppa varandra!

Festkväll

Igår var det alltså det stora kalaset. Jag är med i ett musiksällskap som träffas på Den Gyldene Freden en gång om året i samband med Bellmans födelsedag. Temat är Supa, supera, spela och sjunga. Kanske inte helt förenligt med en cambridgekur kan tyckas och så är det ju.

Samtidigt. En gång om året är en gång om året och jag vill inte avstå från saker som gör mig lycklig på grund av att jag måste hålla en strikt diet. Så jag tänkte i termer av balans och långsiktighet och bestämde mig för en mellanvägsstrategi.

Tvångsmässigt förbands deltagarna att inmundiga följande meny:

Sill, strömming, potatis & lagrad ost i akvavit

Kryddstekt ankbröst, Shiitake svamp, brysselkål, päron & baconpotatispuré

Småländsk ostkaka, hemkokt sylt, vispad grädde


Så jag ringde dem och meddelade att jag behövde specialkost av hälsomässiga skäl (jojo!) och bad att få en huvudrätt istället för trerätters vilket de självklart inte kunde invända mot. Jag valde:

Ångad piggvar i bit, pepparrot, rödbetor, kapriskräm & brynt smör


Jag bestämde mig för att denna kväll räkna torrt, vitt vin som noll kalorier. Jag vet, det är ju inte alls sant, men en gång om året är en gång om året.

Jag följde planen till punkt och pricka. Smuttade på vitt vin och spelade fiol när de andra åt förrätt med öl och snaps, åt piggvar när de andra åt anka och höll mig till vitt vin när de andra åt ostkaka.

Idag är jag lite trött men väldigt nöjd. Jag höll mig till planen och nu är jag åter på banan utan tillstymmelse till ånger eller misslyckandekänslor.

Hurra!

Roligt!

En jätterolig sak är förresten att jag numera kan ståta med en tjusfull presentation på Viktklubbens hemsida med tillhörande blogglänk!

Tack snälla Lena för det fina hedersuppdraget! Detta hjälper mig dessutom att hålla fanan högt och fortsätta på min snitslade bana mot ett lättare och sundare jag.

Sushi

Jag lade mina 400 extra kalorier på sushi ikväll. Åh, så fantastiskt underbart ljuvligt gott det var! Imorgon blir det färska räkor och ett glas vin tillsammans med älsklingen. Utöver mina C-shakes förstås.

Mm.. Räkor. Kvalitet framför kvantitet är min nya melodi!

Imorgon har hantverkarna äntligen gett sig av och vi har lyckats få ordning på vårt nyrenoverade hem, förhoppningsvis. Men helt färdigt är det förstås inte. Ikväll upptäckte de att de har lyckats tappa bort 20 golvplattor, så hallgolvet blir inte lagt. Än. Därtill är det lite annat smått och gott som elarbeten och handdukstork som skall på plats. Men någon gång skall det nog bli klart. Och då blir det fint!

Finfint!

Det gick ju fint det här! Förutom att det var en väldigt mysig träff med vännen är jag även nöjd med min lagomhet. Inte tillstymmelse till impuls att frossa. Nej, snarare kände jag mig balanserad och liksom.. måttfull. En klart uppmuntrande känsla!

Jag åt en råbiff med rödlök, kapris, rödbetor, äggula, dijonsenap. Till detta en liten tomatsallad med ytterst lite olivolja på. Jag bad specifikt om en kalorisnål variant minsann och det var ju varken svårt eller pinsamt. Jag njöt av två fantastiskt goda viner, 15 cl vardera och drack därtill vatten.

När jag kom till restaurangen kände jag mig faktiskt förvånansvärt hungrig och insåg snart att jag i all renoveringsstress a.k.a. byggkaos hade glömt att göra min middagsshake.. Inte helt optimalt rent näringsmässigt, men ur kalorisynpunkt kan det nog faktiskt innebära att jag höll mig inom gränsen för vad som är okej under en dag.

Imorgon och på fredag fortsätter jag med att äta den kombinerade varianten av Cambridgekuren som innebär 3 cambridgemåltier + en måltid à 400 kcal enligt tallriksmodellen. På lördag likaså, men då lär det bli några fler kalorier på grund av festligheter. Men tro mig, måttligheten har mig i ett järngrepp, så det lär inte bli någon frossa då heller!

Nästa vecka kommer jag att resa en del och har bland annat en stor konferens med middag på kvällen så förmodligen kör jag kombinerad kur ytterligare en vecka för att därefter återgå till Ren Kur. Jag känner mig inte klar med den, se.

Men det är intressant att göra ett nedslag på mellanvägen. Än så länge ser den riktigt trevlig ut!

Festlighet

Ikväll skall jag träffa fina T för en têt-a-têt på en vinbar i mina hoods. Jag ser fram emot denna utsvävning och har bestämt mig för att njuta i fulla drag av delikat vin och charkuterier.

Och nu när jag tappat närmare 10 kg, skall jag fira genom att snofsa till mig i min favvoblåsa från Karen Millen.

Perspektiv

En kollega som varit hemma på föräldraledighet ett år kom precis förbi mitt skrivbord.

Men vad har hänt med dig? Vart har du tagit vägen? Så H I M L A snygg och fräsch du ser ut!!!

Hahaaaa! Ett paket perspektiv - världens bästa start på dagen!

Dags att träna mittemellan

Jo, jag är ju en ettochnollmänniska. Har alltid haft svårt för mittemellan och lagom. Det har varit av eller på, rätt eller fel, antningen eller, allt eller inget.

Men saker har ju hänt, jag har väl.. mognat kanske man kan säga. Märker att jag ser många fler nyanser, väntar längre innan beslut, tänker igenom. Rusar inte bara på som en ångvält.

Men jag har ju alltjämt en tendens att köra så det ryker. Lagom är en utmaning för mig, om än att jag har blivit mer eftertänksam.

Så idag hos Lena pratade vi om det faktum att jag har två kommande inslag i den här veckan som ställer till det rent dietmässigt. Det första är onsdag då jag har en vindate med T som jag på många sätt ser fram emot och det är dessutom på mitt initiativ. Inte desto mindre ställer en vindate till det för mig ur ett dietperspektiv. Det andra är lördag då jag skall delta i en årlig musikfestlighet där det skall ätas, drickas och musiceras till lång fram på småtimmarna. En tillställning som jag verkligen inte vill missa, ej heller avstå från mat eller dryck. Så lördagen ställer definitivt till det rent dietmässigt.

Så vad skall en bantande ettochnollmänniska göra? Jo, utmana sin tendens till fanatism såklart och gå mellanvägen förstås. Enligt Lena var det tydligen en bra plan att faktiskt avvika från min trygga linje med Ren kur, där det inte finns möjlighet till några felbedömningar. Hon menar att det förmodligen är nyttigt för mig att träna på mittemellan och att det dessutom är viktigt att jag lär mig det, om jag skall klara av att behålla min nya livsstil i förlängningen. Hon är klok, Lena.

Så. Istället för Ren kur skall jag från och med onsdag addera till en måltid innehållande 400 kalorier till de tre cambridgemåltider jag äter på en dag. Detta innebär att jag faktiskt kan unna mig lite charkuterier till vinet på onsdag och att jag äter lite mat på både torsdag och fredag samt unnar mig att faktiskt ha en trevlig kväll - om än en förnuftig sådan, på lördag.

Det är onekligen fascinerande hur utmanande en sådan här liten utsvävning från den inslagna vägen faktiskt är för mig. Jag vet ju att jag kommer att klara det fint när jag väl är där, men så här innan är det inte utan att jag förundras över hur jag är funtad. Men jag nöjer mig liksom inte. Jag nöjer mig inte med att vara ettochnoll, för jag tror att jag i förlängningen mår bra av att peta in lite andra siffror däremellan. Se och uppleva nyanserna. Att tillåta mig att vara i lugnet. Och detta är ju förstås både större och djupare än att inskränka sig till en fråga om bantning. Snarare är det väl existensiellt. Även om mitt förhållningssätt till min viktnedgång blir ett konkret övningsexempelt.

Så nu blir det till att ta en tur på mellanvägen. Spankulera omkring och med lugn i sinnet betrakta den resa som kallas livet.

Samtidigt. Det jag verkligen uppskattar med Ren Kur är effektiviteten, att det så snabbt blir resultat. Och jag har trots allt fjorton kilo kvar att gå ner. Så jag känner mig inte färdig med Ren Kur, men för nu, tills det att omständigheterna är lite mer gynnsamma, tar jag en tur på mellanvägen.

Och en sak är säker. Min viktnedgång fortsätter.

Siffror

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4

Efter fyra veckors Ren Kur
Vikt: 82,5 kg (-8,5 kg)
Midja: 97 cm (-8,5 cm)
BMI: 26,6

Status och vägardag

Alltså ibland har jag fel och då är det bara att erkänna det. Jag hade fel om svärmor. Hon var allt annat än de där sakerna som jag skrev i föregående inlägg, istället var hon glad, positiv och inte ett dugg ifrågasättande eller överdrivet kontrollerande.

De, d v s maken, dottern och svärföräldrarna åt mat, jag åt soppa. De, d v s maken och svärföräldrarna drack vin och jag drack vatten. Vi pratade, spelade kort och skrattade en hel del. Kort sagt, en mycket trevlig helg! Säkert gör den ketonska euforin sitt, men det tycktes mig faktiskt som om mitt tålamod var likt en ängels och mitt humör var på topp. Det bidrog säkert till de goda cirklarna i umgänget.

Nu är vi åter i byggkaoset och såväl tålamod som humör har flytt sin kos. Men imorgon är det dags för besök på Viktklubben igen och vägning! Jag är full av förväntan och nog en del tillförsikt. Jag gissar på att jag åtminstone gått ner 3 kg de senaste två veckorna, om inte blir jag förvånad. Är även spänd på att få se resultatet på midjemåttet.

Dessvärre är det inte riktigt rätt tid i månaden för vägning, men vad skall en stackars bantande kvinna göra? Jag stödjer mig mot Kapybarans erfarenhet och tar det med ro om nu vågen skulle trilskas lite imorgon. Och ner har jag tveklöst gått hur som helst.

Återkommer med rykande färsk rapport under morgondagen!

Hemmadag och bortahelg

Just nu lever jag på en byggarbetsplats, med ett antal estniska hantverkare hantverkandes mer eller mindre överallt. Dottern är en sjukis vilket innebär att vi är förpassade till ett överbelamrat sovrum, lagar mat på en kokplatta och diskar i badkaret. Inte helt angenämt.

Hur som måste jag säga att det är ganska bekvämt att äta pulversoppa under rådande omständigheter. Skönt att slippa ställa till storkok liksom. Och skönt att inte behöva planera vad jag skall äta. En annan aspekt är att pizza och annan snabbmat ligger nära till hands för den som lever utan kök och bara det att slippa den utmaningen är.. skönt.

Ikväll skall vi fly till svärföräldrarna. Svärmor kan vara minst sagt.. intensiv och hennes behov av kontroll tycks mig outsinligt. För att värna om min egen sinnesro har jag därför just ringt och förberett dem på att jag äter medhavd soppa hela helgen. Nej, inte ens sallad. Nej, inte jordnötter heller. Nej, just det. Inget snacks. Nej, inte vin. Ja bordsvatten med och utan bubblor går bra. Och te.

Jag vet att det kommer att bli en miljon frågor om dieten. Får du verkligen inte ens äta lite sallad? Men sallad är ju nyttigt! Lite vin då? Och en miljon mer eller mindre oönskade kommentarer. Av typen Ja, att gå ner i vikt är ju ingen konst men det gäller ju att hålla det sedan också.

Men jag skall stålsätta mig. Och dra nytta av den trivsamma känsla av eufori som följer med ketonerna. Jag skall banne mig vara en exemplarisk svärdotter hela vägen och möta varenda fråga med ett svar i trevligt tonläge och varenda kommentar med ett överseende leende.

Planen är satt. Wish me luck..

Facit, utmaning

Idag har jag så varit på ledningsgruppsmöte i Prag hela dagen. En fantastisk lunchbuffe dukades upp men jag stod pall. En fantastisk kakbuffé dukades upp men jag stod pall. En fantastisk macka-i-väntan-på-middagen-buffé dukades upp men jag stod pall.

Väl på hotellrummet försökte jag på bästa sätt skaka ihop min kycklingsoppa i den medtjuvade glasburken som får kompensera den i Svealand kvarglömda shakern. Det blev klumpigt och allt annat än smakligt, men jag tryckte ner den för att försäkra mig om att jag får i mig dagens välbehövliga näringsintag.

Mötte kollegorna nere i hotellbaren för en gemensam fördrink. De drack öl och vin, jag drack vatten.

Vi åkte taxi i säkert 40 min. för att komma till den välrennomérade belgiska restaurang som jag bokat in oss på för kollegans avtackningsmiddag och den var helt fantastiskt mysig. Fastigheten ser ut som en gammal klosterbyggnad som just nu ligger inbäddad i gnisterglittrande snö. Inne i restaurangen var det varm och mysigt och menyn såg mer än lovande ut.

Där och då bestämde jag mig för att revidera min plan något. Jag såg framför mig hur länge vi skulle sitta där och med ens blev det tydligt att jag behövde kompromissa lite med min egen fanatism och istället tillåta mig själv att ha en balanserat trevlig kväll. Så detta blev därmed resultatet:

Tidsåtgång för middagen: 19.30 - 23.30, dvs tre timmar

Förrätt: Escargots de Bourgogne with herb butter and parmesan. 6 st ljuvligt välsmakande sniglar utan bröd. Till detta ca 10 cl av ett fantastiskt fint Chianti.

Huvudrätt: Les moules Belges – Belgiska musslor utan ytterligare tillbehör. Recept finner ni här
men lägg till hackade kokta morötter också. Till detta ca 10 cl Chablis. Det visade sig vara en dålig kombo till musslorna, men då jag smuttade på vinet långt efter det att musslorna var avslutade, var det inget större problem.

Så hur mår jag nu efteråt då? Jorå, det bubblar runt ganska rejält i magen, men i övrigt mår jag fint. Kvällen var trevlig, jag är trött, sängen kallar och imorgon är jag åter på banan med Ren kur.

Jag känner det som att jag klarade kvällen med hedern i behåll och det är skönt.

Viktkurvekuriosa

My Weight Chart:


Det känns oerhört skönt att säga till mig själv och andra att detta mönster aldrig mer kommer att upprepas. Aldrig mer. Ja, så tillvida inte viktuppgången skulle ha en positiv, biologisk orsak vill säga.

Peppvägning inför utmanande dagar

Jag åker på ledningsgruppsmöte i Prag imorgon och skall vara borta till onsdag kväll.
Självklart tar jag med mig mina påsar och skall dricka soppa i vanlig ordning. Utmaningen ligger dock i avtackningsmiddag för kollega på tisdag kväll där jag är arrangör.

Vi kommer att åka till en fantastisk liten fransk restaurang utanför Prag och jag kan omöjligt sitta på en sådan tillställning och endast inmundiga soppa. Det känns helt otänkbart faktiskt. Så min plan ser ut som följer:

Jag äter samtliga tre cambridgemål som planerat. Jag väljer bort förrätt samt efterrätt och väljer en så enkel maträtt som möjligt, med ex v kött och grönsaker med så få kolhydrater som möjligt. Skall även be köket tillreda maten fettsnålt. Alkohol väljer jag bort.

Genom att fokusera på proteinintag kan jag förhoppningsvis komma in i Ketos ganska snart efter denna lilla utsvävning och jag hoppas att det kommer att kännas okej när jag väl är där.

För att peppa mig själv inför denna stundande utmaning, gick jag ner till gymmet i källaren och vägde mig. Inte samma våg som på Viktklubben, men resultatet såg fint ut! Här kommer mina högst inofficiella siffror för veckan:

Invägning på Viktklubben den 4/1:
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4

Efter tre veckors Ren Kur:
Vikt: 84,0 kg (-7 kg)
Midja: 95,5 cm (-10 cm!)
BMI: 27,1

Och succéhistorien fortsätter..

Tjohoooooo!!!
Jag är så GLAD.
Jag mår så BRA.
Hurra!

Och en lite svårare insikt..

..är den, att om jag sätter min verkliga önskevikt på pränt, blir det också smärtsamt tydligt hur långt ifrån jag är. Hur många kilos övervikt jag faktiskt har skaffat mig. Om vi pratar skam, inte minst.

Att säga att jag vill gå ner 10-15 kg är inte alls lika skamfyllt som att säga att jag vill gå ner 25 kg. Att säga till mig själv och omgivningen att jag vill gå ner 25 kg är det samma som att säga Jag är en tjockis. Jag har tappat greppet. Jag är inte nöjd just nu.

Och det kan vara väldigt svårt och utelämnande. Naket. Oskyddat. Direkt plågsamt.

Eller ännu värre: Om jag har tröstat mig själv med mat och detta resulterat i att jag har gått upp 25 kg i vikt, då måste ju alla människor se att jag är en person som behöver tröst. Kan det bli mer utlämnande? Inte för mig. Tröst ger jag mig själv nämligen, i all hemlighet. Av lång och väl inarbetad tradition.

För jag vill ju uppfattas som en person som har kontroll. En självsäker person som sådär lite nonchalant vill tappa några trivselkilon..

Ni hör skammen väsa.

Men nu när jag hittat den, skammen alltså. Nu när jag hittat den kan jag ta tag i den och slänga iväg den. Nu är den fångad så nu kan jag kasta bort den. Men den är ganska tung, så det kan ta ett tag..

Det kan ta ett tag att byta ut skammen mot tröst. Och att hämta trösten från andra istället för från mat.

Men jag har en plan. Åtminstone. Och en förbannat stark vilja.

Skamfylld målsättning

Jag tänker mycket. Mest positiva tankar om dit jag är på väg. Jag kommer på mig att längta till sommaren, men också längta till imorgon. Eller nästa vecka. Det händer bra saker med min kropp varje dag.

Cambridgekuren går så smidigt, det är inte tungt. Ibland blir jag vrålsugen om jag ser något gott på TV, eller som ikväll då maken kom hem med lövtunn pizza, perfekt gräddad, med salami, fetaost och oliver. Men det går över på någon minut. Det går över därför att jag vet vart jag skall och vad som krävs för att jag skall komma dit. Och då går det över. Suget.

Det är liksom en omöjlig kombination att äta lövtunn salamipizza och gå ner 18,2 kg till sommaren. Och jag vill gå ner mina kilon. Alltså vill jag inte äta pizza.

Och under all den här tanketiden, där jag försöker hjälpa mig själv att vara snäll och bra mot mig själv. Från nu och framåt. Under all den tiden har det blivit klart för mig att jag tills för bara för någon vecka sedan har hållit mig från att sätta en målvikt som jag verkligenverkligen vill ha.

Det har varit som om jag inte är värd att vara smal. Som att själva önskan i sig är skamlig. En ful hemlighet som jag aldrig vågat yppa. Som att jag på något vis skall nöja mig med att vara lite mullig. Med en lite degig mage, eller lite dallriga höfter. Som om det är mitt öde.

Varför då? Varför skulle det vara det? När det inte är det jag vill?

Jag vet att en viktnedgång väcker mycket känslor från omgivningen. Inte bara positiva sådana. Jag har varit med förr och har hanterat många kommentarer i stil med Men nu får du inte gå ner mer! Då försvinner du! (yeah, right med tio kg kvar att tappa eller så) Eller Men jag tycker att du är så fiiin, du passar liksom i att vara lite rund! (Okej, då struntar jag i det. För din skull) Eller Men jag kan inte tääänka mig dig på ett annat sätt. Du kommer kanske att se jääättekonstig ut, liksom håååårdare. (???) Sedan har vi denna också, den som anspelar på någon form av ätstörning: Oj, vad du har blivit smaaaal, mår du braaaa? (Eh, ja.. eller, tills just precis nu..)

Och det gör ont. De där kommentarerna bekräftar nämligen min känsla av att liksom inte vara värd.. Bara andra, aldrig jag.

Eller de där kommentarerna som kommer med en gång det står klart att jag har en ambition att gå ner i vikt Jaaa, jooo, men så gäller det ju att hålla det sedan och det är ju alltid svårare. DET BEHÖVER DU VÄL INTE TALA OM FÖR MIG?! ÄR DET DIN SYN PÅ UPPMUNTRAN?!

Och jo, jag vet. Mitt professionella och kloka jag vet att någon som tar tag i sig själv och jobbar aktivt och synligt med en livsstilsförändring provocerar. Därför att det påminner andra om allt de själva borde ta tag i, men inte riktigt klarar. Då är det bättre att vi bara fortsätter så som vi är. Och låter bli att prata om förändring av livsmönster. För om jag kan förändra, kanske du kan förändra och det kan vara riktigtriktigt läskigt.

Men också när jag går tillbaka och läser i mina gamla dagböcker ser jag att jag ända sedan tonåren haft en skev kroppsuppfattning. Med starka texter om att jag måste banta eftersom jag väger 64 kg och är 174 cm lång.

Så visst kan jag se och förstå varifrån den där rädslan eller skammen som det faktiskt handlar om, kommer ifrån.

Men mycket har hänt med mig de senaste åren. Jag har börjat hitta mig. Börjat träna på att bli snällare mot mig själv. Mer förlåtande. Mer gränssättande mot min omgivning. Och faktiskt också mot mig själv. Starkare integritet.

Så varför skulle jag inte sätta upp en målvikt som jag verkligen tror att jag kommer att bli nöjd med? Jag måste inte vara mullig. Jag vill nämligen inte vara det. Jag vill vara slank. Inte vara en stor, kraftig och ståtlig kvinna. Vill inte. Jag vill vara en lång, slank och kraftfull kvinna.

Så. Mitt mål är att gå ner till 68 kg. Jag är 176 cm lång, så jag lär inte bli mager utan bara slank. Det känns bra att skriva det. Det känns bra att säga det till mig själv. Jag skall väga 68 kg och jag skall behålla den vikten.
Jag är värd det.

Varför skulle jag inte vara det?

Amatör..

Jag har just insett att jag har stavat fel på Cambridge! Det heter alltså inte CamEbridge, utan Cambridge. Så var det med det. Inläggen korrigerade off course. Man vill ju inte framstå som amatör. Höhö.

osund

Jo, jag är riktigtriktigt osund just nu.

Närmare bestämt sjuk. Jag har nämligen halsfluss. Aj min hals! Det är jobbigt att dricka så mycket när svalget är så svullet att gomseglet vilar mot tungroten. Låter det obehagligt? Det är obehagligt.

Jag är en stackare.

Gamla bloggar..

För er som av en händelse har noterat att mina gamla bloggar inte går att komma in på längre, vill jag bara berätta att jag valt att stänga igen dem. Samtidigt vill jag inte radera innehållet och tills jag får tid att klura ut hur jag sparar ner dem på bästa sätt, är de endast öppna för inbjudan. Och de inbjudna är jag.

Så är'e mä't.

Hemligheten bakom en smaklig soppa

Vi har börjat renovera hemma och bor således annorstädes under sisådär 1,5 vecka. Detta stora rutinbrott innebar att jag inte fick med mig min handmixer till jobbet, så det blev till att skaka Cappuccinodrycken i min shaker istället.

Det är en mycket tydlig skillnad mellan att mixa och skaka Cambridgesoppa.
Tro mig.

Man riskerar att få småsmå klumpar i drycken, som liksom inte skakas sönder. Särskilt om man slarvar genom att hälla i allt vatten på en gång och inte följer anvisningarna om att börja med en deciliter. Och klumpar är inte jättegott. Även om det kanske kan verka lockande att få något att tugga på efter femton dagars kur. Men framförallt är det tydligt att det frigörs en massa aromer i samband med mixning som inte kommer fram annars. Det är uppenbart.

Så nu sitter jag här med en lite mjölig smak i munnen, efter det som skulle vara min smakliga frukost..

YES!

Okej, gott folk. Det är dags för lite siffror.

Invägning på Viktklubben den 4/1:
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4

Efter två veckors Ren Kur:
Vikt: 86,2 kg (-4,8 kg)
Midja: 99 cm (-6,5 cm!)
BMI: 27,8

Jag tror bestämt ett Jippie är på sin plats. JIPPIIIIIIE!

Har nu bestämt mig att fortsätta med Ren Kur ytterligare två veckor. Det går så fint allting och jag lider inte det minsta. Dessutom har jag fått en ny favoritdrink: Cappuccino.. Smasken!

Upplyftande notering

Två dagar före mitt första besök hos Cambridgekonsulenten Lena provade jag en svart bomullsklänning. Den var på tok för tight så jag hängde tillbaks den.

I torsdags provade jag den och då satt den som en smäck och var till och med lite lös under bysten!!

Och mina nyinköpta gördeltrosor är nu alldeles pösiga på samma ställe, d v s under bysten.

Jag ser fram emot vägningen på tisdag. Hurra!!!


Om det blir succé, kör jag nog två veckor till på Ren kur, med undantag för avtackningsmiddagen för kollegan den 26:e.

Jag har sällan varit mer motiverad än nu och jag längtar till att få bevisa för mig själv att detta nya decennium är det där jag håller vikten.

Långsiktighet.
Balans.

Haha, så härligt det är att jag har bestämt mig!

Frestelser

Tionde dagen idag på min initiala fjortondagars Ren Kur à la Cambridge. Och idag har det varit jobbigt må jag säga. Jag har haft ett ruskigt matsug hela dagen - märk väl, inte hunger. Sug. Jag har suktat efter fett, sött och salt.

Jag har druckit vatten och te hela dagen för att liksom glömma bort det värsta, men det är ju inget vidare substitut. Så nu i kväll lagade jag till middag till Alma. På måndag skall vi köra igång med omfattande lägenhetsrenovering, så kyl o frys skall tömmas. Detta innebär att lunch och middag baseras på vad helst kyl, frys och skafferi kan erbjuda. Ikväll blev det således stekt fläskkotlett med pommes frites, kokta grönsaker samt.. Bearnaise. Lallerstedts Bearnaise, off course.

Nu är det så att jag älskar bearnaisesås. Ä L S K A R. Jag är medveten om att det finns många som tycker att det är en vidrigt smörigt äcklig företeelse, men jag tycker då istället att det är smörigt fantastiskt alldeles underbart gott. Och speciellt idag.

Plötsligt var det som om en handfull fetmademoner gjorde allt för att ta sig in i min kropp och beordra mig att svälja den där bejjaburken hel. Jag lovar, jag fick nästan hjärtklappning.

Så vad gjorde jag? Jag doppade ner fingret i burken och smakade först, säg en tredjedels kryddmått. Det smakade förstås himmelskt. Och då var det en sådan där jävelsdemon som liksom blixtsnabbt tryckte ner fingret igen, fångade upp en lite rejälare klick och körde in i min mun.

Jag smakade. Kände konsistensen. Njöt av känslan. Och spottade. Jag spottade ut den igen! HAHA! Där fick ni, demonjävlar!

Så tänkte jag lite mer förnuftigt att kanske är det så att jag faktiskt behöver få tugga lite. Och att om det nu är så, är det nog bättre att jag tuggar på något som inte gör direkt skada på dieten. Så jag tog ett pyttelitet stycke uppskuren fläskkotlett och började tugga. Jag svalde och tog upp en något större bit. Vi pratar fortfarande liten. Jag insåg att köttet både var torrt och faktiskt ganska illasmakande, vilket gjorde att jag spottade ut även den. Och så sade jag högt och klart till mig själv där jag stod i köket: Nää. Jag unnar mig att låta bli att äta det där, för jag vill egentligen inte göra det.

Så satte jag mig tillbords med min varma, redda grönsakssoppa och tänkte att det smakar riktigt bra. Och att det ju är jag själv som väljer att leva så här just nu, därför att jag vill förändra både min figur och mitt ätbeteende. Jag gör det för min skull. Ingen tvingar mig. Jag kan när som helst välja att inte göra det. Och till exempel istället välja att omåttligt frossa i bearnaisesås, eller köttfärssås eller ost eller vad tusan som helst som står där och verkar gott när jag har gått ner mig i omåttlighetsträsket.

Valet är enkelt.

Och för er som eventuellt tänker att det finns ju mellanvägen också. Mellanvägen som verkligen och allra mest egentligen är den som är att föredra. Därför att den är lång och långsam och förståndig och beständig eller vad tusan det nu är den är. Till er vill jag säga att jag lär behöva gå den vägen också under min resa ner på dryga 20 kg. Men på den destination jag befinner mig just nu, finns inte mellanvägens linje. Här finns bara turbovägen mot himmelriket eller highway to hell.

Sådan är min verklighet.

Och igår gick jag igenom bilder från bilsemestern 2006 och triggas av hur jäkla snygg jag var. 20 kg mindre fett gör en hel del på 176 cm. Jag skall se ut sådär igen. Detta året kommer jag att nå min matchvikt. Och jag kommer att stanna där.
+-2 kg. Resten av mitt liv.

Ja jävlar!

Och om ni undrar..

..över avsaknad av viktuppdatering, så har jag valt att väga mig hos konsulenten för att inte hålla på och greja med olika vågar. Och henne skall jag till nästa tisdag den 19/1.

Det känns riktigtriktigt spännande. Det känns att det händer grejer med min kropp redan efter en vecka..

Men jag ser inte bara fram emot att nå ett snabbt resultat. Jag ser fram emot att verkligen hitta balansen i intag och utsläpp. Långvarigt. Jag har bestämt mig för ett viktmål, men inte bara det. Det viktigaste är att jag har satt upp en gräns för en maxvikt som ligger två kilo över målvikt. Jag kommer alltså att kunna acceptera att pendla +-2 kg men inte mer i framtiden. Samma stund som det står +2,1 på vågen blir det till att minska intag eller öka utsläpp.

Som sagt. B A L A N S. Så stavas mitt nya liv. B A L A N S.

Hur du inte skall hantera din enda Cambridgesoppa

Dottern har fått influensa så natten har varit bökig. Mamma, jag har ont i huvet, benen, ajmana.. Tillomed i fingjana Och så hög feber på det.

Eftersom natten varit bökig var morgonen mycket seg och mycket sen och tankemaskineriet var inte helt smörjt om man så säger. Jag lyckades få med mig en påse Cambridgesoppa med svampsmak, en shaker samt själva motordelen på mixerstaven. Men alltså inte mixerbladet. Så vad gör jag då sådär vid lunchtid?

Jag tar shakern. Fyller på med varmt vatten från kaffeautomaten. Häller i pulvret. Sätter på locket. Shakar loss som en van bartender.

POFF!!!

Soppexplosionen är ett faktum.

Locket liksom bara pangar upp och soppa sprutar över stora delar av mig samt över hela pentryt. Pölen som blir på golvet är misstänkt likt en första klassens spya. Men med behagligare lukt förstås.

Och där står jag med en tredejdel av mitt dagsintag utspridd över mig och kontorslandskapet och inga reservsoppor i lager. Vi snackar grav brist på rutin. Alltså, ingen lunch.

Så jag ringer såklart Lena. Hej, nu har jag gjort en lite dum grej här med hett vatten i plastshaker med popplock och min soppa är liksom helt utspridd och jättejättesvår att skrapa ihop igen och hur gör jag nu då för att göra så lite dietskada som möjligt så här mitt i mitt framgångsrika "renkurande"? Hm?

Lena förklar att jo, ja, det är ju tyvärr inte helt ovanligt att det sker sådana här soppexplosioner och det kanske är bättre att ta med kalla shakes om du inte har tillgång till mixerstav.

Jo men alltså jag hade mixerstav, men bara halva så det var ju inte meningen men hur gör jag nu då? Vad skall jag äta tycker du?

Hon förklarar att ren protein gör minst skada, exempelvis omelett på ägg och vatten, eller rent kött av kyckling, fisk eller räkor. Äter jag det är det lätt att komma tillbaka till det Ketosstadie som blir under Ren kur. Jag tackar för rådet och vi lägger på.

Rent protein, säger hon. Okej, jag tittar på matsedeln från kantinen och inser att det kommer att bli.. svårt. Mycket svårt. Eller omöjligt. Allt är gratänger eller redda soppor eller korv. Pilla ut rent fiskkött ur en fiskgratäng från kantinen? Nä. Jag tänker inte ens prova.

Det slutar med att jag åker hem och hämtar ny soppa, denna gång med kycklingsmak. Denna mixas noggrannt och inmundigas under bilkörningen tillbaka till kontoret för att hinna till mötet som börjar klockan ett.

Mycket effektivt och inte minst hängivet. Jag går verkligen in för det här.

Det är bara en sak jag lyckats glömma att göra i samband med lunchens hembesök. Byta kläder.

Att sitta på möte och försöka se professionell ut, utsmyckad med svampsoppsfläckar en masse är inte enkelt.

Igång!

Ja, alltså. Jag skulle ju ha skrivit redan i måndags men det har varit så f ö r u k e t a n s v ä r t (ja, stavas det inte så?!) mycket att stå i med jobb och renovering och familjebestyr att jag helt enkelt inte har haft någon tid över.

Nu ligger jag på hotellet i Budapest och har all tid i världen för lite härligt navelskåderi. Om jag nu bara kunde hitta naveln bland all deg. Hehe.

Märker ni mitt glada humör? Jag menar på fullaste allvar att det är Cambridges fel. Jag är sådär maniskt på G som bara den som käkar bantarsoppa kan bli. Känner mig pigg, stark och yster. Nej, jag är inte ironisk, det är alldeles sant. Vad stoppar de i det där pulvret egentligen? Amfetamin kanske? Fick förresten veta av maken igår att svärmor gick på "bantarpiller" på det glada sextiotalet. Kanske skulle vara något? Eller inte.

Jo, jag hade mycket riktigt gått upp i stort sett samtliga av de där härliga tretton kilona jag tappade under min GI-intensiva era. Så när som på 1,6 kg. Och 1,6 kg smör väger faktiskt en hel del, så jag väljer att klamra mig fast vid dem stenhårt! Jag gick inte upp allt minsann!

Jag kommer nu alltså att köra två veckors "ren kur" som det heter på Cambridgiska. Detta innebär att jag dricker 3xsoppa på en dag och dricker en väldans massa vatten. Sopporna är makalöst långvarigt mättande och jag går faktiskt inte omkring hungrig alls. Vilket förvånar mig. Efter de två veckorna kommer jag att addera till ett mål mat enligt tallriksmodellen på max 400 kcl så länge som jag tycker att det fungerar socialt. Efter det trappar jag upp successivt och byter ut något mer cambridgemål mot riktig lågkalorimat. Jag skall nämligen hitta ett sätt att hålla vikten till vardags tänkte jag mig. Det är min stora utmaning. Att inte falla dit i de däringa förbannade svackorna där jag förstör allt fint jag har gett mig själv genom att vara sådär omåttlig.

Alkohol säger jag nej till ett tag fram över. Det känns skönt det också. Kaffe likaså. Jag gillar inte kaffe utan mjölk och mjök får man nämligen inte dricka. Däremot säger jag ja till grönt te. Och vatten dårå.

Jag tar en dag i taget, tänker jag. Eller, gu vad jag ljuger! Det gör jag ju inte alls! Jag tar en hel radda dagar i taget. Men det är väl sån jag är antar jag och det får välan vara fint det också.

Fridens liljor.

Bladet från munnen

Kapybaran har en fin liten bloggerfunktion på sin blogg där man ser när favoritbloggarna senast uppdaterades. Den här bloggen finns med på listan och där står det alltså smärtsamt klart och tydligt: 3 månader sedan.

Tre månader sedan Sunda Saring gjorde anspråk på förändringsvilja.

Det känns som tre år.

Jag saknar bloggandet. Mitt gamla bloggande. Jag saknar att blogga men vill samtidigt inte. Låter det konstigt?

Saken är väl den att jag går igenom mycket just nu och skulle innerligt behöva själva kanalen. Men jag har också ett stort behov av att få stänga igen. Mig. Inte dela.

Och parallellt med behovet av att hålla ihop mig själv och hålla mig lite för mig själv, kämpar jag med att inte hjälpa mig själv så förbannat mycket utan faktiskt våga lite på att andra kan hjälpa mig också. Och som ni kanske tänker kan det vara svårt att få den ekvationen att gå ihop. Stänga igen + öppna upp = förvirring.

Förvirring, ja. Eller kris. Förvirringen är symtomet på krisen kanske.

Hur som helst. Jag kan ju inte förändra mitt trettiosex år gamla invanda beteende i en handvändning, så min urkraft till självhjälpsturbo har liksom redan dragit igång. Jag märker att jag speedar fortfort; bort från det onda mot det goda. Bort från det onda mot det goda. Fixa renoveringskoordinering, fixa låneansökan, fixa relationshjälp, fixa bättre beredskap och verktyg för tonårskrisande fyraåring, fixa viktnedgång, fixa alla jobbgrejjer. Nä, just nä. Det där sista fanns det just ingen ork till så där blir det inget gjort.

Och fort skall det gå. Förstås.

Så. Den 4 januari skall jag träffa någon som skall stötta mig i min viktnedgång. Hon heter Lena. Jag har gått emot alla mina tidigare finprinciper och fallit dit på turbostart à la Cambridgekuren.

Jag har insett att jag inte kommer att klara eller vilja leva enligt GI-principen resten av livet. Det som blir tydligt vid en sådan insikt är att konsekvensen är viktuppgång. Lägger du till kolhydrater till GI-kosten så blir det väl mycket grädde på moset. Så nu är jag nog fan tillbaka där jag började. Eller åtminstone nästan. Har inte ställt mig på vågen på tre månader och jag kommer inte att ställa mig på vågen förrän det är dags för date med Cambridge.

Jag kommer att ge det här en chans och jag kommer att suga åt mig av all den stöttning och hjälp jag kan få av Lena. 5 träffar har vi bokat in under tio veckor. Jag kommer att köra två veckors intensivkur med bara soppor och mjölkdrinkar och därefter kombinera soppor med vanliga måltider enligt tallriksmodellen för att hålla en sund och balanserad takt på viktnedgången.

Jag kommer att dokumentera allt på bloggen och räknar med att ha nått min målvikt till sommaren. Efter uppnådd målvikt vill jag fortsätta hålla liv i bloggen ett tag till för att pränta in mitt nya sunda liv enligt tallriksmodellen. Mitt motto skall bli den klassiska harangen Jag kan äta allt men inte alltid. Livsstilsförändring heter det visst.

Wish me luck.

Vi ses den 4 januari.

Insikt

Jag hade ett givande coachingsamtal för någon vecka sedan och ämnet för coachingen var min strävan efter att nå målvikten. Jag ville komma till rätta med den ojämna motivation som jag känner och liksom få en ordentlig skjuts i mitt viktreducerande.

Samtalet blev långt djupare och mer nära än jag kunnat föreställa mig. Genom samtalet hag jag kommit till insikten att jag under hela mitt vuxna liv på något vis haft två målbilder om hur jag vill se ut, hur min kropp skall vara. En medveten målbild och en undermedveten. Och de har varit diametralt olika.

Och drivkraften bakom den undermedvetna målbilden har varit så oerhört mycket starkare än den medvetna, vilket hela tiden dragit mig mot det jag som jag någonstans alltid trott har varit mitt sanna.

Målbilden, den dolda, bakomliggande. Sanningarna om mig själv som jag kämpat mot så tröstlöst länge. Stora Saring. Kraftiga. Rejäla. Bastanta. Kroppen som inga kläder i affären passar på. Min sorgliga sanning.

Många gånger har jag efter enträgen diet lyckats gå ner i vikt men väl där har det alltid känts som om jag är på besök. Som om jag liksom inte är värdig eller berättigad att vara smärt. Att vara nöjd. Att känna mig riktigt fin. Och så har jag kapitulerat och som av en okänd kraft dragits tillbaka mot den "sanna" bilden.

För det finns vinster för mig att välja den vägen. Förstås. Vinster som är rent ut sagt jävligt tunga att inse. Men de finns där, eller åtminstone har funnits där. Nu när jag är medveten om dem har jag också möjlighet att göra aktiva val där jag ger mig själv makten att bli den jag vill vara. Den jag verkligenverkligen vill vara.

Jag visualiserar mig själv i ett par apsnygga designerjeans i stl 31. Jag hade den storleken 2006, så jag vet att det är möjligt. Och jag vet att jag såg väldigt sund ut då. Jag vet också att det är möjligt för mig att både nå och behålla den vikt som jag verkligenverkligen vill ha. Och den vikten är inte 95 kg.

Och jag vet att jag kan välja att se ut så som jag verkligenverkligen vill se ut. Jag vet att jag kan välja att vara den jag verkligenverkligen vill vara. Och det är inte Stora Saring. Kraftiga, rejäla, bastanta Saring. Saring med kroppen som inga kläder i affären passar på. Nej.

Jag vill vara långa, snygga, smärta men inte magra Saring. Saring som har en kropp där det syns att jag burit och fött barn. Samtidigt, en sundfin kropp. En ganska mjuk mage eftersom jag aldrig kommer att välja att träna den hård eftersom jag är alldeles för bekväm för det. En mjuk, slank, kvinnokropp med markerade höfter, en rumpa som liksom hänger lite grand och bröst som förmodligen hänger ännu mer. En vuxen kvinnas kropp. En vacker kropp.

Och en kropp som man lätt som en plätt kan förtrolla femton år yngre med de underkläder och klänningar som jag inte hade råd med då men som jag faktiskt kan unna mig nu.

Jag ser mig stå där, i de där jeansen. En fin bild. En målbild. En sundrealistisk målbild. Nästa vår sommar är den inte längre min målbild. Då är den min självbild.

Lite mycket nu..

Jag har ett rejält inlägg i skallen. Mycket att fundera över och samtidigt mycket jobb som är ivägen när jag vill få ner funderingarna i skrift.

Jag återkommer inom kort.

Tjing!