Historisk tillbakablick och nya perspektiv

Jag skall nu tillåta mig en liten historisk tillbakablick.

Under min föräldraledighet 2006 mådde jag fantastiskt bra. Tillsammans med världsabästa barnet som var en pur fröjd att umgås med, promenerade jag 8 km fyra till fem dagar i veckan och med hjälp av viktväktarnas amningsprogram. I maj 2006 hade jag gått ner en hel del, men hade fortfarande en del kilon kvar innan målvikten. Som jag dessvärre aldrig nådde. Även om jag alldeles nästan tangerade den för ett kort och fint ögonblick.

Där i maj skrev jag ett inlägg i min dåvarande blogg som jag tycker fångar var den där surrealistiska känslan av att jag passar i, eller snartsnart passar i smålekar (läs storlek 38) istället för storlekar kommer ifrån. Hur långt från min självbild det har varit att till exempel ha tumstorlek 31. Vilken är en storlek som jag - med rätt jeansmodell, nog skulle kunna ha på mig idag. Så här skrev jag alltså i maj 2006:

2006-05-19
"Idag hände något revolutionerande. En milstolpe är nådd. Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för mig.

Jag provade jeans. Jo, i och för sig är detta i sig revolutionerande, men den verkliga orsaken till min eufori är denna;

Jag har nu lägre siffra i midjan än i benen. Ni fattar. Vilken grej, va.

Annars får jag lätt känslan av att vara den hopplösa kusinen från landet när jag entrar dessa moderna butikslokaler. Lokaler som för övrigt helt totalt saknar barnvagnsanpassning, eftersom det över huvud taget inte är tänkt att mammalevande 30+are skall handla där. Eftersom vi varken har pengar eller figur som passar i sammanhanget. Dessa småsmå übertrendiga butiker är befolkade av småsmå übertrendiga expediter som just slutat gymnasiet och växlar mellan att jobba i butik och att vara vj:s på MTV. Tror jag iallafall.

Och nej, JAG ÄR IIIIIINTE BITTER!!!!!!!!!!! Men det har hänt att jag på allvar fått för mig att de i den här typen av butiker installerat en våg under entrémattan tillsammans med ett tillhörande larmsystem som går igång så fort någon över femtio kilo entrar lokalen; OUIIIIIOUIIIIIOUIIII!!! VARNING VARNING, TJOCKIS I BUTIKEN, TJOCKIS I BUTIKEN!!!! Denna fantasi har alltså många gånger hållit mig ifrån att besöka ställena. Vem vill riskera att bli utsatt för ett sådant mottagande? Men idag var jag modig. Jag kände mig ganska fräääsch, så jag tänkte – vinna eller försvinna! Nu gäller det!

Så jag gick helt sonika in i en sån däringa modern jeanshandel. Det första jag gjorde var att gå fram till en liten pojke med typ storlek W22L32 och fråga ”Eh, jag skulle vilja prova jeans. ???”. No shit, Sherlock! Detta ÄR en jeansaffär. ”Ett par såna där” säger jag och pekar på ett par i skylten. Pojken tittar lite undrande och frågar ”Aha. Menar du Nudie?” ”Eh, nä. De dääär. Jag vet inte vad de heter för jag kan inte se vad det står på etiketten. ???” Pojken tittar något lite mer undrande och säger ”Aha. Du menar Denimbird.” Tystnad. ”Jaha.” svarar jag.

När detta mysterium väl är uppklarat kommer vi till nästa problem. Storleken. Eller jag skall väl säga småleken istället. Det visar sig nämligen att dessa jeans endast görs i smålekar. Smålekar upp till W31. VAD FAN?!! Ursäkta språket, men detta gör mig förbannad! W31 hade jag i sexan senast!!! Typ. Jag är 176 cm över havet och min kropp är i sina vackraste stunder ganska lik en dalkullas. I sina vackraste stunder inte alls någon tjock dalkulla, utan en fin och välsvarvad och möjligen också en något halvsladdrig men glad dalkulla.

Alltså ingen fånig W31 här minsann!!! Jag var väldigt nära att plötsligt låtsas att jag var en temperamentsfull italienska, häftigt slå ut med händerna och på bruten svenska skriiiika ”W31?!! W31?!! JAG SKRATTAR PÅ DIN W31!!!” Och därefter med dunder och brak lämna lokalen. Men det gjorde jag inte. Istället sa jag ”Aha.”

Så det blev för pojken till att börja leta. Leta efter ett par jeans till mammakullan med lite bredare rumpmått än medelkunden i butiken, samt med inte sådär vidarevärst jättemodern smak. ”Eh, jag gillar inte såna där smala” sa jag. Jag noterade hur pojken sneglade på mina fem år gamla Lee-jeans med lite boot-cut och han ansträngde sig på ett gentilt sätt att inte samtidigt höja på ögonbrynen. ”Då kanske ett par Levi´s skulle passa” sa han och tog fram ett par fula töntjeans med dragkedja. Men det gjorde de ju inte. Varken fysiskt eller mentalt.

Efter vad som i pojkens värld förmodligen kändes som en halv evighet stod så jag slutligen med ett par väldigt vanliga Lee på kroppen. Helt ocoola och fantastiskt vanliga Lee. Och de var visserligen aningensaningens för trånga, men storleken över var för stor och pojken tyckte att de satt heeelt rätt. Och jag kände mig sååå lycklig! Dels var jag lycklig därför att milstolpen var nådd utan att jag faktiskt var beredd på det; W33L34 stod det fantastiskt nog på den tydliga etiketten! Och dels var jag lycklig därför att det faktum att jag ändå tyckte att de var litelite för trånga gjorde att jag hade ett gott skäl att inte köpa dem och därmed slapp jag hamna i onåd hos min älskade make. För det är faktiskt så. Att även om det nu visat sig att jag har figuren så har jag INTE ekonomin. Så är det. Och jeansen var i sanningens namn inte heller speciellt snygga. Men jag kände mig snygg. Inte i jeansen, men i storleken.

Storleken som för mig var en smålek!

Men en sak kan jag tänka. Det kan inte vara roligt att jobba som lågavlönat butiksbiträde och ägna en halv evighet åt att med bibehållet mod försöka hitta ett par jeans åt en omodern och kräsen 30+are som slutligen lämnar butikslokalen med ett självbelåtet leende på läpparna utan att ha handlat så mycket som en benvärmare.

Hehe. Jag skrattar på dig, lilla biträde! Hehe."


Och jag inser att jag har vandrat en lång väg sedan jag skrev det där. Och jag inser att jag har en bit kvar innan perspektiven och den mer verklighetsanpassade självbilden är på plats - om det nu finns någon sådan.

Nej, jag är på intet sätt framme. Men jag har vandrat en lång väg och det är jag glad och stolt över. Och någonstans vet jag att den där glädjen och stoltheten; mitt eget erkännande, är avgörande för hur jag skall förvalta min nya kropp under resten av min livsresa. Att se och bekräfta min egen framgång. Det är svårt, stort och avgörande. Jag tänker att det är lite som för de där människorna som kommer med en gammal bronsbjörn till Antikrundan och får veta att det där föremålet som de haft hemma i hallen betingar ett värde av fyrahundratusen kronor. Det är inte bara fantastiskt underbart. Det är svindlande läskigt också. Betydligt mer står på spel. Hur dyrt blir det med försäkring. Hur skall den förvaras? Vågar vi ha den framme? Jo, den där bronsbjörnen blir ännu vackrare och glädjen och stoltheten vet liksom inga gränser, men samtidigt.. Allvaret blir också så oerhört mycket större.

Så tänker jag. Om mig själv och mitt nya stora som jag har framför mig. En lördagsförmiddag i soffan.

Storlekssurrealism

Igår tog jag en tur till Solna centrum på lunchen och fann mig plötsligt i ett provrum på MQ där jag kunde konstatera att en snygg kostym från STOCKHLM i stl 40 satt som en smäck.

Det är så konstigt. När jag står framför spegeln ser jag ju hur uppenbart mycket mindre jag är. Samtidigt. Där i affären är det nästan så att jag ber om ursäkt för att jag bläddrar bland kläder av snitt och storlekar jag aldrig förr har satt på mig. Jag har hängt med mentalt vad gäller avvecklingen av min rondör när det gäller den rent visuella biten och även i relation till de kläder jag redan har hemma, men att stå i en butik och prova kläder i stl M som faktiskt passar - även om det är långt ifrån alla så händer det faktiskt, eller när jag drar på mig en kostym i stl 40 av smalt snitt,  som ser hur snygg ut som helst på och som dessutom är lite lös i linningen.. Ja det är ren och skär surrealism.

Expediten som uttryckte positiva omdömen samtidigt som jag betedde mig ganska ambivalent av ren och skär ovana, frågade Ja, men vilken storlek brukar du ha då?
Tystnad.
Eh? Storlek 48? Eller här, i den här affären? Ingen.
Sa jag inte. Men jag sa som det var att jag nyligen tappat närmare tjugo kilo och verkligen inte har någon aning om vilken storlek jag skall ha. Ja men större än det här skall du i vart fall inte ha. Svarade hon som den självklaraste sa i världen.

Och om typ fem kilo (med tanke på ett kilo pånyttfyllda vätskedepåer som urträdet ur Ren kur innebär) så lär jag vara hemma i stl 38. Eller snarare stl 36 - 42 om man betänker de olika storlekar som de olika storlekarna har i olika butiker.. Men det är en helt annan diskussion.

En sak som jag funderat över på senare tid är dock det här med mindre storlekar och längd. Jag är ju 176 cm och har någon slags föreställning om att kläder som är smalare också är kortare. Eller? Hur gör man med byxor - blir de inte för korta i längden? Eller tröj-/blusärmar? Kanske är det inget problem? Jaja. Erfarenhet någon? Om så är fallet blir det ett nytt och kärt problem initialt åtminstone.

Ikväll blir det mitt första besök i Stockholms nattliv sedan urminnes tider. Då skall jag ha på mig en mycket kort, sextiotalsinspirerad coctailblåsa à la Den lilla svarta ackompanjerad av ett par sprillans nya skinnstövlar. Raaoooorrrr..

Ja, kanske blir det ett litet smakprov Maja senare ikväll. Vi får väl se..

Fortsatt raskt framåt

Nu är beslutet fattat. Jag fortsätter med en mer strikt kombinerad kur tills jag nått mina 68 kg. Alltså, 2 CK-mål och en sund måltid enligt tallriksmodellen. Och så träning på det.

Risken är annars att jag tappar fokus och därmed inte ger mig själv möjlighet att få uppleva känslan av att verkligen ha nått i mål. Eller nått i viktreduceringsmål, snarare. Mitt långsiktiga mål är ju som känt att behålla vikten för resten av livet, så det verkliga målet är inte nått förrän det att min tid på jorden är över. Visst lät det ödesmättat? Jag är ganska nöjd själv med min lilla morgondramatik.

Nästa vecka kommer jag att vara på konferens i Kraków, Polen från måndag till fredag. Jag bor på hotell och det är ett späckat program med gemensamma middagar varje kväll, förväntat nätverkande och mingel. Det skulle kunna vara en rejäl utmaning, men.. faktiskt inte. Jag känner mig trygg med att jag kan det här nu. Jag kommer inte att göra mig själv en otjänst genom att äta fel och dricka alkohol varje kväll, nix pix. Jag kommer att dricka mina CK-shaker morgon och lunch varje dag. På kvällarna deltar jag i middagarna och nätverkar för glatta livet, men spar på alkholen. Jag ansvarar för torsdagens och fredagens program och förväntas hålla i föredrag och gruppövningar mer eller mindre hela tiden, så då behöver jag ändå ha ett fräscht sinne.

Sedan har jag ju dessutom använt en livlina och ringt en vän. Min kollega som är ett fantastiskt energiknippe tillika träningsguru finns också på plats i Kraków och är uppbokad för en timmes power-walk varje arla morgonstund, så där får vi motionen på plats också.

Nu till helgen kommer min älskade vän på besök och detta innefattar även att göra stan på lördag kväll. Det ser jag sannerligen fram emot! Men det kräver också att jag är återhållsam under veckan som kommer för att inte mitt resultat skall bli lidande.

Så. Full fart framåt! TACK för hjälpen att fortsätta fokusera, Kapy.

Siffror - uppdaterad

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4
Kilo till målvikt: 23

Efter 14 veckors Cambridgekur
Vikt: 71,8 (-19,2 kg)
Midja: 86 cm (-19,5 cm)
BMI: 23,2 (-6,2)
Kilo till målvikt: 3,8

Tjoho säger jag! Det var en fantastiskt härlig vägning idag! Lena har två hantlar som tillsammans väger 10 kg. Att hålla dem i händerna och samtidigt tänka att jag har gått ned dubbelt så mycket - lika mycket som min fyraåriga dotter väger, det är  s v i n d l a n d e.
 
Idag trappar jag ut ur Ren kur-programmet och först hade jag tänkt mig att fortsätta på strikt kombinerad kur, men se nu har jag tänkt om.

Jag känner att jag vill börja leva mer på riktigt nu. Inte helt utan CK ännu, men mer prova att leva balanserat i vardagen. Och också tillåta mig lite guldkant. Utan att det går över styr och blir katastrof. Jag vill börja testa min balansförmåga helt enkelt. Mer hålla-vikten-fokus än bantningsfokus, trots att jag faktiskt inte är i mål ännu.

Jag tänker att om jag väljer rätt i vardagen, kommer jag också att gå ner till mitt viktmål eftersom jag skall äta sunt och träna. Min plan är att jag skall ersätta 1, ibland 2 mål om dagen med CK tills dess att jag nått mitt mål på 68 kg. Ingen tidspress, ingen hets, bara balans, bra mat och träning. Så får jag se vart den strategin leder.


Hur låter det?

Uppdaterat
 Kära Kapybaran skriver i sin kloka kommentar till detta inlägg:
[...]och ja, balansandet är ju utmaningen på lång sikt så jag tror du tänker helt rätt där.
Om nu inte just målet på 68 är det primära för dig, för då skulle jag satsa på att komma dit först. Men så låter det inte riktigt, så balansera på du, som finaste lindansarprinsessan![...]

Och detta får mig förstås att tänka. Hur ser jag egentligen på 68 kilosmålet? Är det viktigt för mig att nå dit? Och jo. Det är det tveklöst. På fler än ett plan är det vitkigt för mig att faktiskt nå dit jag har sagt mig att jag vill nå. Och då är det kanske bättre för mig själv att fortsätta köra fokuserat, om än kombinerat för att nå till den där målvikten innan jag börjar dra ner på tempot.. Hm.. Jo. Jag tror det.
 
Här får allt tänkas lite till.

Hemma

Jag har svårt att finna ord som beskriver hur jag känner mig. Det är inte så vanligt.

Tacksam är ett ord som dyker upp, men det är inte riktigt rätt. Stolt, ja. Men det räcker inte. Förbluffad, förbryllad. Jo. Men det räcker inte heller. Glad. Nöjd. Attraktiv. Nu börjar jag närma mig. Stark. Ja.

Jag skall erkänna något. Jag har inte bara varit skeptisk till Cambridgekuren tidigare, utan faktiskt direkt negativ. Utan att så mycket som läsa in mig på området, har jag många gånger fnyst föraktfullt åt tidningsannonser som visat framgångssagor där mah bjuder in överviktiga till informationsträffar. En viktsekt, har jag tänkt. Visst, de kommer att gå ner i vikt och så går de upp allt och lite till direkt. Vad vinner de på det? Hmpf.

Och mot vännen som valde att prova CK och genaste började rasa i vikt var jag verkligen inte stöttande. Inte alls. Jag var mer en trist olyckskorp som kraxade om hur denna genväg minsann skulle visa sig vara en senväg och inget annat. Tyvärr.

Så hände något konstigt. Efter jul hade jag fått nog av min övervikt och framförallt den ständiga viktpendling som jag sysslat med under hela mitt vuxna liv. GI funkade fint ända tills jag föll ner i kolhydratsträsket igen och den här gången kände jag att jag ville prova lågkalorivarianten. Köra tallriksmodellen och gå med i någon slags viktklubb. Vännen hade gjort fina resultat genom Aftontonbladets Viktklubb, så den skulle jag prova.

Men så skrev jag fel. Jag skrev till två små bokstäver i adressfältet och ramlade in på Viktklubben istället. Lenas Cambridge-sida. Oj, tänkte jag. Cambridge? Hmpf. Okej, jag läser väl lite innan jag går vidare. Det finns säkert någon framgångssaga att kolla på. Men jag blev fast. Intresserad. Motiverad. Och jag beslutade mig för att boka in mig för ett "förutsättningslöst möte" som man säger. Och få saker är jag så glad för som att jag fattade det beslutet. Mitt liv har verkligen vänt.

Det som jag trodde var en obalanserad och ensidig väg mot kortsiktig viktnedgång har för mig blivit det rakt motsatta. Jag har aldrig känt mig så balanserad, fokuserad och långsiktig i mitt tänkande. Aldrig tidigare så trygg och övertygad, så i kontroll. Och tallriksmodellen är ju faktiskt ständigt närvarande även här. Det handlar inte om kortsiktighet, det handlar om långsiktighet. Den metod som jag själv ställt mig så kritisk till har alltså visat sig vara den som passar mig allra bäst. Omvälvande.

Jag vet inte hur många, eller få kilon jag har kvar till målvikten nu. Men de är inte många. Och jag skall tillstå att jag är ganska självupptagen för tillfället. Speglar mig ofta. Ler åt det jag ser. Och varje gång jag går på toaletten, lyfter jag upp tröjan, ser mig i spegeln och förundras över hur min midja ser ut. Hur väl jeansen sitter. Det är min kropp jag ser, samtidigt är det som om den var någon annans. Men jag håller på att vänja mig. Det känns fantastiskt och jag är väldigt lycklig.

Fjorton veckor. Det har gått så snabbt, samtidigt känns det som en lång tid. Jag har hängt med i varje steg. Sett varje förändring. Hela tiden, (nåja, så gott som) med en känsla av kontroll, motiverad att fortsätta. 

Imorgon bitti är det dags för vägning. Och även om det bara skulle skilja ett kilo sedan senaste vägningen vet jag att det kommer att vara mindre än förra gången. Det känns.

Livet leker, jeansen sitter som en smäck och jag har hittat hem till min kropp.

Där hittade jag ju ordet. Hemma. Jag känner mig hemma. Ja, där var det.

Ketos och bilder

På direkt fråga från Rosa Milton kommer här en kort text om Ketos stulen från Viktklubbens hemsida:

"Studier har visat att kroppen tar hjälp av ketonerna i förbränningen. Detta sparar muskelcellerna vid en viktminskning. Ketonerna ger dig dessutom ökad känsla av pigghet och dämpar hungerkänslorna. Detta upplever du efter ca 3 dygn. Ketosfas uppnås vid intag av max 450-500 kcal och max 50 g kolhydrater (vilket du får i dig när du äter 3 Cambridge-måltider. Ej Slimbridge, den innehåller för många kolhydrater) på en vikt om 73 kg. Tänk på att sockerfria tabletter/tuggummi innehåller både kalorier och kolhydrater.
Den milda ketosen vid en viktminskning med Cambridgekuren är inte att jämföras med det sjukliga tillstånd som kan uppträda vid diabetes."

Jag passade på att ta nya bilder i morse - i brist på information från vågen. Bilderna är tagna med mobilen av dålig kvalitet, men jag måste säga att jag ser en markant skillnad från bilden i februari och då var jag ändå väldigt glad över resultatet ditills.

Nä.. Inte många kilon kvar nu.

14 Februari

9 April

9 April

Ketosrus

Det är händå för härligt. Det här med Ketos. Energinivån rusar upp och den där lilla rusiga känslan av lätt eufori.. Och det liksom riktigt känns hur fettförbränningen tar fart.

En bra sak med att inte ha så många kilon kvar att ta av, är att framgången märks mycket mer. Och TACK Emma för ditt glada tillrop under föregående inlägg! Ja, du har ju rätt, jag är nära viktmålet nu. Det kändes så bra att få en påminnelse om det. Hur nära jag är vet jag inte, men jag gissar på snarare 4 än 6 kilo. Har ännu inte införskaffat en våg så jag vet inte säkert, men det har snart gått två veckor sedan senaste vägningen och trots påsk och lyxhelg tror jag att det hänt saker. Det känns. Jag lääängtar efter att få väga mig och jag lääängtar till den dagen det står 68 kg på displayen!

Promenaden igår var förresten jätteskön - tack fina Tinsel för härligt sällskap! Imorgon blir det en rask lunchrunda i Hagaparken för min del. Träningskläder har ännu ej införskaffats, men mina Asicsdojjor funkar hur bra som helst till snabbpromenader.

Som sagt: full fart framåt!

Träningsblogg

Okej, första trevande försöket till att träningsblogga kommer här! Jag kommer alltså inte att förta mig vad gäller träningsinitiativ under min rena kur, men för att liksom ta ett steg i rätt riktning visar jag den planerade promenadrundan som skall gå av stapeln imorgon kväll. Exakt 8 km mäter den och enligt säkra källor skall solen gå ned kl 19:45 imorgon, så vi lär ha kommit till gatubelysningen i stadens trygga famn tills dess.

Så Tinsel, nu vet du vad som väntar!

Ren Kur, andra dagen

Det känns fint. Gårdagen förflöt utan några större konstigheter. Maken gjorde mig visserligen uppmärksam på att jag varit ovanligt skällig och lättretlig mot både honom och dottern men det beror nog mer på jobbstress än något annat. Visst, 450 kcal totalt och utanför Ketos gör väl inte humöret bättre..

Men ändå. Helt okej. Idag, en ny dag och solen skiner! Snön som föll igår är borta och vårfåglarna kvittrar ikapp för att ta igen all flirttid de förlorat under den tunglånga vintern som aldrig tycktes ta slut.

Men den tar slut. Så. Det känns fint.

Påsk och vidare

Påsken har förflutit väl ur ett påskperspektiv men kanske lite mindre väl ur ett dietperspektiv skall väl erkännas. Inget katastrofalt alls, jag har ersatt flera mål med CK-dryck men godis blev det en hel del. Påsken inföll exaktprecis samtidigt som värsta PMS-chocken och då gav jag helt enkelt efter utan att godiset behövde truga och be sådär överdrivet mycket. Men jämför jag med hur påsken har sett ut tidigare år är det milsvid skillnad. Bland annat bad jag påskharen specifikt om ett kalorifritt påskägg varför denne humorhare tog mig på orden och levererade ett påskägg fyllt med sockerärter..

Men som sagt, helt godisfritt blev det nu knappast. Och Janssons frestelse var god och gräddig även till frukost på påskdagen.

Men. Trots att jag förmodligen gått upp ett par hekto snarare än ner (vet ej, våg skall inhandlas idag), så känns det faktiskt helt okej. Ingen ånger och ingen ångest och det i sig får ses som ett stort framsteg.

Idag är första dagen på två veckors Ren kurande. Det var länge sedan nu och känns nästan lite.. exotiskt.

Full fart framåt!

Det är ändå skillnad..

Lyxhelgen med maken var alldeles helt fantastisk. Helt. Och jag njöt av att för ett dygn inte ha några förbud i mat och dryckesväg, utan bara vara där och då. En härlig frukost samt fantastisk sushilunch på Yasuragi, champagne och jordgubbar på rummet på Grand Hotel samt underbara drinkar i Cadierbaren innan utsökt middag på Brasserie Le Rouge i Gamla stan, bestående av skaldjurscoctail med blodgrapefrukt samt champagne, rosastekta lammkotletter med Ratatouille och ett kraftigt rött vin från Österrike samt en yttepyttebit kolapaj som jag inte kunde motstå att beställa in, lika lite som äta upp. Och så slutligen, en fullkomligt magisk frukost på Grand Hotels veranda på söndagmorgonen, med bland annat pannkakor med hjortronsylt och lönnsirap. Allt detta fantastiska i sällskap med denna underbara människa som jag förärats att få dela mitt liv med.

Och söndagen startade jag förresten med två timmar egentid på ett av Sveriges finaste SPA. Allt emedan den underbara människan låg och sov.

100% lyxlycka med andra ord.

Och så här är fint är det: Att efter månader av medveten konsekvensanalys vad gäller matintag och ny-livsstilsträning kan jag konstatera att det är ändå skillnad. På hur jag beter mig. Stor skillnad. För trots tillåtelse blev det inget av frosseriet. Alls. Njutningen var fullkomlig, men frossan uteblev. Känslan av kontroll övergav mig aldrig och det känns bara.. Så skönt. Avslappnat. Rätt. Ingen oro. Ingen ånger. Bara total men kontrollerad njutning. Så det är ändå skillnad. På mig. På mitt förhållningssätt.

Nu är jag åter i sällskap med Cambridgekuren och jag ser fram emot att fira påsk med familjen. Två CK-mål och ett vanligt påskmål tillsammans med de kära heter planen. En fin plan.

Efter påsk blir det så två veckors ren kur helt i enlighet med ursprungsplanen och därefter får vi se om det finns så mycket mer att ta av. Spännande tider, strålande tider.

Spontangryta på en höft

Det blev spontangryta på en höft ikväll. Så här gör man den. Tydligen. Den liksom bara blev:

Av en händelse hittade jag 750 gr benfri lammstek i kylen vilken delades i småbitar och saltades. Bitarna frästes tillsammans med två grovt hackade gula lökar i en emaljerad stekgryta à la farmor. 2 klyftor vitlök adderades och ungefär en liter vatten hälldes över. Så petade jag i två buljongtärningar och två lagerblad och tre sådana däringa krossade tomater på tetra. Kokakokakoka i ungefär en timme. Så hittade jag en öppnad flaska vitt vin i kylen och då hällde jag i kanske tre deciliter av det och hällde upp ett glas åt mig själv samtidigt. Minsann! Den sista snutten ledsen halvfärsk timjan knycklades ner i grytan, så kokakoka i kanske ytterligare en halvtimme medan jag fixade lite matVETE i en kastrull vid sidan om. När den var färdigkokt slängdes denna ner i själva grytan. Slutligen slängde jag även i innehållet från tre småburkar stora, vita bönor samt en rejäl näve haricots vertes. Koka i tio minuter till och så låta vila en kvart.

I kylen fann jag dessutom en burk laktosfri lättcrème fraiche som jag smaksatte med en klyfta vitlök och lite flingsalt.

Grytan lades upp på tallrikar och garnerades så med lite vitlökscrème fraiche.

GOTT!

Matkorn är säkert också gott..

Men nu var det faktiskt inte det vi åt igår.. Det var matvete. Och jag har ätit matvete tidigare, hos fina Kattfamiljen. Men det var alltså Matkorn jag trodde att vi åt. Men icke. MatVETE.

Äm.. Vi älskar alltså matVETE. Det är det vi älskar.  MatKORN har vi ännu inte smakat, men jag återkommer med rapport så snart jag har hunnit sluta förundras över hur jag kan ha läst så fel..

Vi älskar Matvete.

Och appropå Matkorn!

Det här smaskiga receptet på Kornotto hämtat från Allt om mats hemsida skall provas på fredag då mina föräldrar kommer på besök:

Älgfilé med kantareller och svampkornotto

600 g älgytterfilé, el älgfilé
salt, svartpeppar

Marinad:
1 tsk sambal oelek
2 st vitlöksklyftor, rivna
1 dl jokk svarta vinbär, /lingon konc

Kornotto:
100 g trattkantareller/kantareller torkade eller färska
2 st schalottenlökar, finhackade
2 msk smör
2 dl matkorn
2 dl kycklingbuljong av fond
1 dl torrt, vitt vin
1 dl grädde
salt och svartpeppar
2 dl västerbottensost, riven
1 msk smör

Blåbärskokta päron:
8 st gråpäron, el 4 små vanliga päron
1 dl blåbär
1 dl vatten
1 dl strösocker

Sås:
3 dl kokspad från blåbärskokta päron, ca
1 dl rött vin
1 msk kalvfond, konc.
1 msk smör
salt och svartpeppar

Kantareller:
200 g gula kantareller
2 msk smör
salt, svartpeppar

Tillagning:
1 Skär älgytterfilén i 1 1/2 cm tjocka skivor och lägg i en tjock plastpåse.


2 Blanda ingredienserna till marinaden i en skål. Häll över köttet i påsen och förslut påsen. Marinera köttet cirka 1 timme.

3 Fräs lök och svamp i smör i en gryta. Häll i matkornen och låt dem fräsa med på svag värme i ett par minuter. Rör om under tiden. Slå på kycklingbuljong och vin. Koka på svag värme utan lock.

4 Späd med grädde och låt vätskan koka in under fortsatt omrörning. Efter cirka 12 minuter bör kornotton ha en krämig konsistens. Rör ner ost och smör. Smaka av med salt och svartpeppar.

5 Skala päronen med stjälkar kvar. Skär av en platta i botten på päronen. Ta ur kärnhuset underifrån med ett kuljärn.

6 Koka upp blåbär, vatten och socker i en kastrull. Ställ ner päronen och sjud dem mjuka, cirka 5 minuter. Ös dem med lagen under tiden. Ställ ner kastrullen i kallt vattenbad, så att de kallnar. Ta upp päronen och använd spadet till såsen.

7 Häll spadet från päronen i en kastrull. Tillsätt vin och kalvfond och koka utan lock, så att såsen reduceras till 2/3. Vispa ner smöret och smaksatt med salt och svartpeppar.

8 Ansa och stek kantarellerna i smör tills de får fin färg. Salta och peppra. Ta upp köttet ur marinaden och torka av det på hushållspapper. Salta och peppra köttet.

9 Grilla det cirka 2–3 minuter per sida i het grillpanna. Servera med päron, sås, kantareller och varm kornotto.
-------------------------------

En liten modifiering av ursprungsreceptet har gjorts där jag bl a plockat bort socker och olja från marinaden. Vid själva måltiden kommer jag att skippa päron för egen del samt endast ta yttepytte av såsen då det blir på tok för mycket socker annars, men det lär bli gott ändå! Hittar jag ingen älgfilé får det bli något annat vilt. Även fasan, ripa eller vildandsbröst lär passa fint till blåbärstemat.

Vi ääälskar matkorn!

Vi älskar matkorn!

Igår bestämde jag mig för att prova den nya måltidsprodukten Matkorn. Och det var en stor succé, inte bara för min egen del utan även för den fyraåriga dottern!

Mamma vad är det däär? Frågade hon när jag stod med det nykokta kornet i durkslaget.
Hon fick smaka och utbrast spontant Åh vad gott! Jag ÄLSKAR matcurry!
Sedan fick hon något slags fyraårsrelaterat tokryck och låtsades att jag var matkorn som hon därmed skulle äta upp. Hursom.

Matkornet blandades ihop till en enkel, supersnabb och supergod sallad bestående av Matkorn (döh!), Avocado, röd paprika, Grekisk fetaost (viktigt, ingen dansk kovariant kommer innanför mina dörrar), tomater och gröna oliver. En vinägrette på balsamvinäger, olivolja, vitlök, salt o peppar gjordes vid sidan då dottern föredrar sallad utan dressing. Och hon åt ett jättelass! Mmmm-ade, stojjade och glufsade så att det stod härliga till. Då maken kom hem var det första han fick höra Vi har ätit Matcurry och vi ÄLSKAR matcurry!

Så. Jag kan konstatera: Vi har en ny favorit. Matkorn. Eller matcurry. Same same.

Power!

Jag har just kommit hem efter en frisk femkilometerspromenad med fina Tinsel som sällskap och jag känner mig fylld av energi och kraft! Det kändes som om jag skulle kunna gått en halvmil till utan problem - härligt!

Och jag märker att det börjar krypa sig på; träningssuget och det är en underbar känsla. Kroppen är så mycket lättare och känns, ja.. energisk.

Snart skall jag börja med regelbunden träning och då känns det viktigt att jag känner mig bekväm med själva outfiten. Låter det ytligt? Det bjuder jag på. Eftersom den där gamla olustkänslan i samband med träning i allmänhet och gymbesök i synnerhet sitter ganska hårt vill jag göra vad jag kan för att slå undan den känslan. Känslan av att vara fel. Att inte höra till.

Så jag tänker att om jag känner mig lite snygg så har jag lättare att ta plats och liksom försöka låtsas att jag inte känner mig vilsen. Och tillslut tänker jag att jag lyckas lura mig själv att bli bekväm alldeles på riktigt. Slugt..

Så jag har smugit runt på stan och spanat in lämplig träningsutrustning. Detta är vad jag har span på:

Röhnisch Kajsa V-neck Tee

Röhnisch Logo Pirat

Nike Zoom Fly Quick Sister

Ja, vi får se. Kanske blir det här min nästa investering. Något måste jag ju ha på mig och i dagsläget har jag inte så mycket som tillstymmelse till träningskläder i garderoben. Skall nog ta mig till provrummet på fredag. Wish me luck..

Självsnällism

Jag har alltså startat en ny livsstil, eller så här: Jag har anammat en ny livsfilosofi. Förändringen är stor och omfattar alltså mer än att bara ta hand om fysiken. Jag kallar denna livsfilosofi Självsnällism och liksom varje livsfilosofi med självaktning, har även min ett tillhörande manifest. Förstås.

Jag är snäll mot mig själv
Jag är unnsam mot mig själv och andra
Jag firar mina framgångar - stora som små
Jag är förlåtande mot mig själv och andra
Jag har rätt till mina egna känslor, fina som fula
Jag sätter gränser, mot mig själv och andra
Jag gör aktiva val
Jag tar ansvar för alla mina val och icke-val
Jag tar ansvar för mig själv - inte för andra
Jag tar ansvar för min kommunikation och brist därpå
Jag lever fullt ut
Jag är närvarande i mitt eget liv, även när det är svårt
Jag tar hand om min hälsa
Jag eftersträvar balans i livet
Jag vårdar mina relationer

På lördag lär jag bocka av ett helt gäng punkter! Då skall jag och maken tillbringa dagen här, kvällen här och natten här. Det kallar jag belöning.

Siffror - bra val

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4
Kilo till målvikt: 23

Efter 11 veckors Cambridgekur
Vikt: 74,2 (-16,8 kg)
Midja: 89 (-16,5 cm)
BMI: 24 (-5,4)
Kilo till målvikt: 6,2

Vågen på Viktklubben visade alltså på 74,2 kg, d v s exakt 3 kg mindre än för tre veckor sedan. Så något rätt måste jag göra. Ett kilo i veckan är ett resultat som jag är jättenöjd med och vägen till viktmålet blir verkligen kortare och kortare.

Midjemåttet har mer eller mindre stått stilla och det glädjeresultat jag själv mätte fram à 86,5 cm var nog dessvärre ett resultat av för högt satt måttband.. Å andra sidan följer jag verkligen teorin om en centimeter mindre i midjan per förlorat kilo på vågen. Så detta stämmer nog. En bit kvar med andra ord.

Det var en riktigt användbar rådgivning hos Lena idag. Vi pratade om det här med att jag tycker att det är så svårt att köra kombinerad kur, att jag finner det svårt att motivera för mig själv varför jag skall gå ner ett kilo i veckan eller till och med mindre, när jag skulle kunna gå ner det dubbla. Vi pratade om svårigheterna jag ser i att balansera; att det är så mycket enklare och mer effektivt för mig att förhålla mig till de strikta ramar som Ren kur innebär.

Och Lenas uppfattning var smärtsamt tydlig. Jag skall hålla mig till min ursprungliga plan och fortsätta kombinerad kur fram till och med påsken, därefter två veckors Ren kur för att upprätthålla motivationen och så ta de sista kilona med kombinerad kur innan jag går över till hålla-vikten-programmet i minst tre månader.

Jag skall alltså inte ta genvägen med Ren kur redan nu eftersom det är just den här balansgången som jag måste lära mig hantera. Säger Lena. Och hon har förstås rätt. Det är balansen jag måste öva på. Att inte rusa fram utan gå mer långsamt framåt så att jag ger mig själv utrymme att ta in det fantastiska som faktiskt sker. Ta in att jag förändras, på insidan och utsidan. Balans. Reflektion.

Så. Jag fortsätter med kombinerad kur ytterligare två veckor.

Sex kilo kvar. Wow!

Psst..

Jag hade en fullkomligt vidunderlig upplevelse i den här affären i Warszawa i tisdags. Den lilla butiken finns i den galleria som skulle kunna betecknas Himmelriket på jorden men som formellt går under namnet ZłoteTarasy. Om du av en händelse skulle råka befinna dig i Warszawa: Gå dit!

Li Parie Lingerie är som en himmelsk gräddtårta och den makalösa expediten Jolanta är en blandning av magiker och poet. Hennes sätt att tala om kvinnokroppen och butikens fantastiska utbud av underkläder är direkt rörande och efter 45 minuters mätning, undervisning "You take the fat from your back and puuuull it into the cup! You puuuull it into the cup!" "Your back should be flat as a road. Flat as a road", peppning och utprovning lämnade jag butiken med vad som kändes som en ny kropp. Åtminstone var mitt eget förhållande till densamma radikalt förändrad. Utan tvivel blev detta mitt livs hittills mest fantasiska shoppingupplevelse och jag lär återvända till Jolantas magiska värld många gånger.

Hennes sista ord när jag lämnade butiken: Rememeber - You are beautiful! Och med de här på kroppen kan jag inte annat än hålla med..

Märke: Fauve by Fantasie

Modell: Celine

Färg: Mint och Brun

Siffror

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4
Kilo till målvikt: 23

Efter 10,5 veckor
Vikt: 75,5 (-15,5 kg)
Midja: 86,5 (-19 cm)
BMI: 24,4 (-5)
Kilo till målvikt: 7,5

Jag insåg i morse att jag behövde bekräftelse på att det går framåt med viktnedgången och traskade därför ner till träningslokalen här på jobbet och ställde mig på vågen.

Bekräftelsebehovet kommer av att det är svårt att vandra längs mellanvägen i Lagomland när jag egentligen föredrar att tokspurta i värsta nerförsbacken. Därtill är jag ganska självkritisk. Det kan alltså vara svårt för mig att veta hur det egentligen går för mig. När jag tycker att jag har misskött mig har det förmodligen inte varit så illa. Och när jag gör en riktigt bra dag är jag lite för dålig på att klappa mig själv på axeln för det. Att då inte få bekräftelsen från vågen gör att det lätt blir fantasier om att jag står helt still.

Beslutet att låta bli vågen har dock varit helt rätt, jag har känt in min kropp på ett helt annat sätt nu när sifferfokuset försvann. Och jag börjar verkligen gilla den! Dessutom längtar jag efter att börja träna, en härlig känsla.

Men nu behövde jag alltså bekräftelse.

Och det ser ju fint ut det här! Visst, snabbt går det inte men det går tveklöst neråt. -1,6 kg på två veckor och tre dagar med flera kalasmiddagar inräknade är ett strålande resultat. Klappklapp på axeln.

På måndag är det dags för formell vägning och uppföljning hos Lena. Det ser jag fram emot.


Fram tills dess är jag alltså snäll mot mig själv och nöjd med min insats.

Jag tror bestämt att ett Jippie är på sin plats igen. Jippie!

Bra

Jag sitter här och tänker att det är ju fantastiskt ändå. För mindre än tio veckor sedan var jag rejält överviktig och vägen till matchvikt kändes lång.

Nu sitter jag vid frukostbordet och liksom riktigt känner efter. Kroppen inte bara ser ny ut, den känns ny. Jag har på mig mina 32" jeans och de sitter som en smäck. Snart kommer de att vara för stora.

Och vi har ju nyligen blivit färdiga med lägenhetsrenovering och håller som bäst på att inreda vår nya fina walk in closet. Mina hyllor gapar tomma för idag har jag sorterat ut allt som är för stort. Sällan har en tom hylla varit så vacker. Det kommer att bli en dyr vår. En dyr och fin vår.

Det är välan alldeles för underbart.

På banan, men ny terräng

Det är som att orientera. Terrängen ändrar sig och ibland är det svårt att navigera, kartan stämmer liksom inte riktigt med hur det ser ut i verkliga verkligheten. Det kan bli till att improvisera och ibland gör det att rutten blir lite längre, men spelar det någon roll egentligen? Siktet är ju inställt på målgång och i mål skall jag. Det är orimligt att tänka att jag skall gå ner 23 kg helt utan motgång eller utmaning, att allt bara skulle flyta. Jo, om jag valt ren kur helt och hållet kanske det hade varit så, men det går inte att kombinera ren kur med mitt liv i flera månader. Jobbet kräver att jag äter annat än soppa emellanåt..

Maja, Ulrika, Emma, Tisalen och Hoppet lever. Ni kloka människor. Det är klart att det inte är kört, ni har så rätt. Jag fortsätter på CK-stigen och gläds åt mina fina resultat så här långt. Varmt tack för er support, den stärker mig skall ni veta.

Men jag tror också att jag har nått ett kritiskt läge i min viktminskning. Ett läge som jag känner igen. Nu kommer komplimangerna, det kan knappast undgå någon att jag har tappat i vikt. Varje dag får jag höra hur fin jag är, hur slank jag blivit. Det är härligt.

Men varje dag får jag också höra Men nu räcker det väl va? och Nu får du inte bli smalare, då försvinner du!

Och då händer det något inom mig. De där människorna säger faktiskt till mig att jag inte får fortsätta. De börjar på något vis misstycka att jag fortsätter dricka soppor. Misstycker att jag inte är nöjd. Vem tror jag att jag är?  Och det tar energi. Det sårar mig. Och någonstans långt inne sitter det en liten människa som tror att de kanske har rätt. Den där inre självbilden som jag har kämpat mot så länge, den väcks lite grand till liv.

Den tar inte över, så bli inte oroliga. Men den suger energi.

Det är kombinationen över att ha nått långt vilket gör att motivationen att slita hårt avtar och kommentarer som de ovan som gör att jag får kämpa med att hålla huvudet högt och blicken framåt.

Men jag är övertygad. Jag kommer att nå min målvikt på 68 kg. Och detta innan sommaren. Jag är förmodligen inte så värst långt borta. Mätte magen imorse och måttet låg på 87 cm mot 90 cm för två veckor sedan. Visst, denna gången var det jag själv som mätte och det kan slå lite grand beroende på var på magen man mäter förstår. Men det går tveklöst åt rätt håll.

Jag har ändrat strategi litelite grand. Finjusterat lite. Jag äter inte tre CK-mål om dagen + 400 kcal längre. Jag äter istället två CK-mål om dagen och så en regelrätt måltid enligt tallriksmodellen på kvällen. Maten är vällagad och medvetet låg på kalorier, men jag mäter och väger inte. Jag vill ha det så enkelt som möjligt och att räkna kalorier tar för mycket av mitt fokus.

Igår såg min dag ut så här till exempel:

Frukost: CK Cappucino
Lunch: CK Banan
Mellanmål: En liten burk makrill i tomatsås (de fikade på jobbet och jag blev apsugen och detta fanns att tillgå)
Middag: Två kåldolmar med extra mycket vitkål, en kokt potatis, kokta morötter och litelite sås på matlagningsgrädde. Vatten att dricka.
Kvällssnacks (gäster): Några gröna oliver.

Idag kör jag CK frukost och lunch, inget extra mellanmål och så torsk på spenatbädd med parmesantäcke och vitvinsfond till middag. Till detta kokta haricots vertes och broccoli. Maken får pressad potatis, men jag hoppar den delen. Däremot hoppar jag inte ett glas gott Chablis till.

Så. Huvudet högt och blicken rakt framåt. Mot oändligheten - och vidare!

Solens fläckar. Eller nå`t.

Ja, alltså så här: jag har stundtals lidit av en känsla av präktighet här i bloggen. Allt har gått så bra.  Idel positivism. Klok och förnuftig. Kanske förnumstig till och med. Inga sprickor i fasaden, resultaten flyter..

Men det kan ju inte vara så enkelt, eller hur? Tjugotre kilo kan ju inte bara försvinna som på räls från den ena dagen till den andra - utan svacka eller minsta lilla motgång. Eller hur?

Nä. Just det.

Så nu måste jag erkänna: kombinerad kur är apsvårt för mig. Landet bortom ketos är för mig just nu att likställa med Limbo. Gränserna är otydligare, frestelsena så mycket starkare och det här med att vara konsekvent är plötsligt inte alls enkelt.

Jag har lust att svära. FAN! Fanfanfanfaaaan!

Låt mig berätta om min dag. Eller framförallt min kvällnatt. Jag behöver få berätta om den.

Jag befinner mig i Rumänien tillsammans med min ledningsgrupp. Viktiga möten och viktig representation har varit temat. Frukost på flyget firade jag med hjälp av te och vatten; jag kom sent till flygplatsen och hann inte göra iordning någon CK-shake.

Mellanlandade i Köpenhamn där jag tillredde och drack min frukost samt mer te och vatten.

På planet till Bukarest drack jag mer te och vatten. Väl på plats hos värdarna på deras kontor serverades pizza. Jag nekade och drack istället flaskvatten (kranvatten är ej att rekommendera här) samt egentillredd CK-shake.

Möte i fem timmar utan paus, så snabb check-in på hotellet samt mingel i hotellbaren med värdarna. Jag drack vatten.

Så taxi till restaurangen och där spårade allt ur. Allt var på temat Rumänien vilket innebar öl som liksom bara serverade sig själv från egen tapp på bordet, gemensam förrätt med majonnäsblandningar, personliga val vad gäller huvudrätt, d v s en halv tornedeau med grillade grönsaker (ändå ett tappert försök från min sida att hållla ställningarna..) och så.. efterrättstallriken med världens godaste Tiramisù mitt framför näsan samt ett gott glas champagne på det.. Efter tre glas öl.

Och där någonstans fick jag frågan om jag ville gå vidare till en bar och det är klart att jag ville. Trevligt var det och roligt hade jag och två glas vin till drack jag innan jag och kollegorna tackade och åkte hem och inte vet jag om jag egentligen ångrar mina val. Eller, nä. Jag ångrar inte kvällen för jag har svårt att se att jag skulle välja annorlunda om det var en liknande situation igen. Men jag är litelite bekymrad över att den här mellanvägen är så jävla svårnavigerad. För det tycker jag att den är. Jag är litelite bekymrad över det faktum att jag faktiskt är rädd att jag skall slira av min fina framgångsväg och trilla ner i eländesgropen igen. Åtminstone nu, såhär mitt i natten efter en helkväll med majonnäs och öl. Typ.

Det är mycket lättare för mig när det är ja eller nej, svart eller vitt, rätt eller fel. Det här med måttlighet och konsekvensanalys och fanvetvad är så innerligt mycket mer krävande. Svårare. Och det är så oerhört lätt att få in det där gamla katastroftänkandet: "Jaha. Nu är det kört. Nu kan jag lika gärna äta femtioåtta pizzor och tjugo chipspåsar och frossa i godis och läsk för jag har ju ändå förstört min diet."

Men då är det också fantastisk skönt att luta sig mot Lenas ord:
"Säg att du skall ut och resa och tar dig ut till Arlanda men råkar strula till det så att du missar flyget. Att resonera så som du gör nu, är ungefär som om du då skulle säga "Men ÅH, nu kan jag ALDRIG mer flyga! Nu missade jag ju flyget! TYPISKT!!"

Det ligger mycket i den där liknelsen. Närheten till katastroftänkandet finns där och jag måste jobba för att tänka mig fri från det. Men jag tror att jag är på väg.

Imorgon kommer jag att ta en hel CK-dag. Jag kompenserar min katastrofdag med en ren dag imorgon, jag skiter i vad värdarna säger, jag tänker skaka CK-shakes och le oberört. Inte för att den här kompensationsdagen hjälper helt, men det hjälper lite. Och därefter är jag åter på banan. 3 x CK + 1 måltid à 400 kcal fram till och med påsk då jag efteråt kör ren kur i två veckor.

Men alltså. Fan att det skall vara så svårt att bara vara sig själv, utan finskjuts från de älskade ketonerna.

Tusan också! Ååååååh!

Lördagsmiddag

Det blev inte råbiff. Det blev en egenkomponerad middag bestående av rosastekt ankbröst med blåbärssås och chèvrecreme samt rotsakspytt, ackompanjerat av en fin Argentinare - Finca Quara Reserva, Malbec, Cabernet Sauvignon, Syrah 2006.

Jag har självklart kört mina CK-shakes idag, men jag har bestämt mig för en sak: Lördagarkvällar skall jag inte hålla stenhårt på 400 kcal-gränsen utan vara bekvämt avslappnad och njuta. Med måtta, visst. Men njuta.

Jag njuter just nu. Tro mig.

Ha en fin helg sötisar!

Planer

Jag håller på att färdigställa smala veckomenyer för sisådär sju veckor framåt! Allt i excel med tillhörande receptdokument i word för utskrift, vecka för vecka.

Tycker ni att jag överdriver?! Neeej, då. Jag är bara oerhört engagerad och.. vad skall jag säga.. Idog.
Eller manisk. Det är beror på vem du frågar.

Kul har jag hur som helst.

Och snart, kära Maja, kan du se fram emot smarriga lågkalorirecept för hela familjen här i bloggen.

Sa jag att jag skall äta Sushi ikväll? Jag skall äta sushi ikväll.

Tjing!

Mer fokus

Inför starten av Cambridgekuren var jag bekymrad över en sak som gällde den sociala biten. Hur skulle det kunna vara möjligt att avstå såväl från god mat som dryck i samband med umgänge och samtidigt känns sig som en del av det sociala sammanhanget? Den känsla jag var mest beredd på skulle infinna sig hos mig på exempelvis en middag där alla andra åt god mat i timmar och drack gott vin var rastlöshet och en känsla av utanförskap. Kanske att rastlösheten är en effekt av känslan av utanförskap, det är ju inte otänkbart.

Men det blev inte så. Det blev liksom tvärtom. Jag är själv ganska förbryllad, men nu när jag inte behöver fokusera på mat kan jag istället fokusera på det som verkligen är viktigt - relationerna. Det är så det känns. Vad som sägs, människorna vid bordet, de är mitt fokus nu. Inte maten. Eller vinet. Och dessutom, att jag avstår vinet gör att jag har bättre tillgång till min hjärna och mitt medvetande.

Jag och dottern var uppe hos släkten i Umeå förra helgen. En underbart själsstärkande resa med massor av fina stunder och braprat. Utan matfokus, utan alkohol, bara umgänge. Och massor av te.

Detta att umgås utan mat är för mig helt nytt och ganska omvälvande. Jag älskar ju mat och det kommer jag att fortsätta med, men tidigare har maten varit väldigt mycket i fokus för mig. Nu är den inte det och det känns förvånansvärt bra.

Jag har kommit fram till att jag vill att det skall fortsätta så. Maten skall inte att vara det viktigaste i mitt liv. Inte i närheten. Jag kommer att njuta av den mat jag väljer men jag kommer också att välja bort. Välja bort mat som bara skall stilla ett tillfälligt begär och som riskerar att ge en bitter eftersmak av att ha valt fel. Missförstå mig rätt, jag kommer inte att hålla någon fascistoid mathållning utan utrymme för utsvävning eller onyttigheter. Nej, jag vill forfarande kunna unna mig något extra gott och därmed säkert onyttigt, men inte på impuls. Jag skall planera. Inte bara vardagsätandet, utan också guldkantsätandet.

Den resa jag gjort hittills med hjälp av Cambridge har varit väldigt bra. Fokus, lugn och ett gott humör har till största delen präglat de här två månaderna. Människor i min omgivning tenderar att titta på mina soppor och sedan på mig. Så lägger de huvudet på sned lite grand och säger Men åååh, vad du är duktig! Att du klarar det! Blir det inte tjatigt? Jag hade aaaldrig klarat att inte få äta.*

Men det är ju inte så jag känner. Duktig? Vad är det egentligen? Jag har valt att göra något åt min övervikt och funnit en metod som passar mig perfekt. Ingenting har känts som en uppoffring. På intet sätt har jag haft en känsla av att jag späker mig eller plågar mig för att nå den där hägrande målvikten. Nej. Jag känner att jag har kontroll, att jag är målmedveten, men samtidigt.. lugn.

Jag vet, det är av uppmuntrande välmening så det är inte det att jag blir upprörd, det blir bara en felriktad bekräftelse på något som jag inte känner. CK är för mig enkelt, smidigt, mättande och effektivt. Dessutom välsmakande! Min favorit just nu är att blanda banan och choklad, helt underbart! Cambridge borde göra den blandningen själva, det är liiite mäckigt att blanda pulver och dela upp i två eftersom man inte kan spara soppan mer än en litenliten stund.

Men nu är det ju ett nytt kapitel där jag skall börja planera vanlig mat också, inte bara vilken soppsmak jag skall välja. Jag ser fram emot det. Att få pröva mina vingar på riktigt. Att hålla mig till planen, att inte förlora kontrollen. Men det känns bra, jag är positiv. Det är konstigt, när jag tänker på maten som jag skall äta ser jag bara riktiga nyttigrätter framför mig! Är galet sugen på matvete och råris.. Väldigt konstigt eftersom jag aldrig varit det tidigare. Det måste ha blivit en total utrensning och omställning av systemet i samband med CK. Hur som, det skall bli gott att börja äta regelbundet och råris och matvete till trots, iimorgon skall jag fira med sushi och på lördag blir det råbiff!

Tjing!




*Okej Finkusinen, inte du. Du är den enda jag mött utanför den direkta CK-sfären som blivit överväldigat glad och avundsjuk, haha! Men så har du ju också egen positiv erfarenhet av metoden.

Fokus

Det kommer att bli en paus vad gäller viktuppdatering här i bloggen. Eller, ja, det kommer att bli paus vad gäller viktuppdatering över huvud taget. Jag har bestämt mig för att pausa från vågen ett tag och inte väga mig förrän nästa besök hos Lena om tre veckor.

Varför? Jo, jag har börjat fokusera lite väl mycket på gram, hekton och kilon. Viktminskningen har gått i konstant hög takt sedan starten den fjärde januari och jag märker att mina perspektiv har blivit lite knasiga. Står det mindre än 1,5 kg minus per vecka blir jag besviken och det är inte riktigt så det skall vara.

Så. Jag lugnar ner mig genom att vågpausa. Jag har också insett att min deadline för att nå matchvikt till den nittonde april är orealistiskt, så jag skjuter fram den en månad. Ny deadline alltså den 17:e maj. Tills dess skall jag alltså ha gått ner mina sista nio kilo, så då får jag fira på norskt manér iklädd lusekofta och allt!

Dock skall jag på intet vis pausa från Cambridgekuren även om jag från denna vecka kommer att köra kombinerad kur istället för ren sådan. Det är bara mitt fokus som behöver flyttas från siffror till välmående och midjemått. Skall ändå bli spännande att se hur resultatet ser ut om tre veckor, även vågledes alltså!

Ikväll började jag upptrappningen till kombinerad kur med 100 gr parmaskinka med synligt fett borttaget. Det var gott förstås. Imorgon blir det ytterligare 100 gr kött/fisk/skaldjur/fågel, på torsdag adderar jag lite kokta grönsaker till köttet för att på fredag äta mina 400 kcal genom en vanlig måltid. Härligt att återigen få äta med familjen!

Fyraåriga dottern klagade förresten häromdagen Skall du inte sluta äta de där sopporna snart mamma? Skall du aldrig sluta vila magen? Jag har alltså valt att säga till henne att jag vilar magen. Hon köper det rakt av och har inte den blekaste att jag bantar. Det finns inte i hennes begreppsvärld och tur är väl det. För mig är det viktigt att hon så länge som möjligt är lyckligt ovetande om bantning och kroppsfixering. Vila magen funkar fint!

Siffror

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4

Efter åtta veckor
Vikt: 77,1 kg (- 13,9 kg)
Midja: 90 cm (-15,5 cm)
BMI: 24,9 (-4,5)

1 kg ner sedan förra veckan. Midjemåttet var dock detsamma, men det är den tiden på månaden som jag tenderar samla på mig lite vätska så ingen fara på taket inte.

Skall börja trappa upp till kombinerad kur redan på onsdag för att från och med fredag äta 3 CK-mål + ett mål mat à 400 kcal/dag. Behöver mat nu känner jag och det faktum att jag inte känner mig direkt tjock längre, gör att motivationen att köra Ren kur har minskat. Så, nya tider, ny strategi!

En fantastisk sak är detta: Jag är nu att betrakta som statistiskt normalviktig enligt BMI-standard! När jag först registrerade mig på Tickerfactory.com hade jag ett BMI strax under 30 och idag ligger jag alltså under 25. Och från samma tid har jag gått ner 15,5 kg. Det känns bara helt underbart!

Återkommer med lite reflektioner efter arbetstid. Nu: jobbajobba.

Utmaningen

Jag har blivit utmanad av Malena och trots att jag inte brukar ta mig an bloggutmaningar gör jag ett undantag idag. Varför då? Jag har helt enkelt lust!

Så hur gör man då?
- varje "spelare" börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själva.

- bloggare som blir "tagna" ska skriva sex saker om sig själva samt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista med deras namn på sin blogg.

- efter det är gjort skriver han/hon en kommentar i deras gästbok för att låta dem veta att de blivit tagna och att de ska läsa ens blogg för mer information.

1. Jag har ett utpräglat textminne. Om bara texten lämnar något slags emotionellt avtryck, sitter den sedan där som vore den ditnitad med järnplugg. Eller nå’t. På vilket vis Den makalösa manicken av Michael B Tretow har berört mig känslomässigt är något för experten att analysera.. Textminnet ackompanjeras av ett lika väl utbrett melodiminne vilket gör att jag lär mig många låtar på ett ögonblick. Sedan spelar jag dem på det instrument som råkar finnas i närheten. Förmodligen därför att jag, likt myten om humlan, tror att jag kan.


2. Jag är nog till hälften gjord av musik. Den finns i mig hela tiden och nya melodier kommer spontant i perioder då jag inte är stressad och jobbar för mycket, vill säga. Jag skulle hellre dö än förlora musiken. Med tanke på hur viktig musiken är för mig, är det underligt att jag inte musicerar aktivt eller lyssnar mer på musik än vad jag gör. Håller dock på att bygga upp en musikstrategi framåt. Hur musiken skall få mer plats i mitt liv. Den fattas mig idag.
 
3. Under mer händelserika och uppvarvade perioder brukar jag vakna av en hysterisk hjärnradio som spelar sånger på hög volym. Favoritbitar att vakna till är Dagny av och med Ove Thörnkvist, klimaxpassagen i En helt ny värld från Disney's Alladin med Peter Jöback och Sofia Källgren (när de liksom sjunger huller om buller) samt Kärlek och pepparrot med Monica Zetterlund. Detta brukar pågå i ungefär en veckas tid och musiken brukar köra runt lite titt som tätt under dygnet och den gör mig väldigtväldigt snabb.


4.  Jag kan vara väldigt modig. Eller obetänksam, beroende på vem du frågar. Jag vill nog ändå säga att jag hittills sällan fattat ett beslut eller gett mig in i något som inte visade sig bli riktigt bra. Men att till exempel tacka ja till en lägenhet i Stockholm utan att någon av mig eller maken hade anställning var väl på håret. Men det visade sig ju gå bra det också!
 
5. Jag är duktig på visualisering, att skapa inre bilder. Det blev ännu lättare i samband med terapin som var i formen symboldrama och i riktigt känslomässiga situationer kan det te sig som en hallucination. Som exempel kan jag nämna att jag vid stark smärta visualiserar en smärtskala mellan 0 och 10 i form av en linjal som börjar i grönt och slutar i rött. Detta sker omedvetet utan att jag tänker på det.

6. Jag älskar Tom Waits. Känner mig besläktad med honom på något märkligt vis och intalar mig själv att om vi någon gång skulle träffas, skulle detta resultera i inte bara en livslång vänskap utan också med största sannolikhet ett album.

Så'nt är'e mä't.

Trots att många av nedanstående säkert gjort den här utmaningen tidigare, utmanar jag er att göra om den. Saker och ting förändras, så kanske att era svar också har gjort det? Och har ni ingen lust, så står er valet fritt att fullkomligt ignorera utmaningen förstås.

Jag skickar utmaningen vidare till:
Maja
Tinsel
Hoppet Lever
Rosa Milton
Ebba G
Kapy

Tack

Alltså. Här vaknar jag på andra sidan PMS-träsk och kopplar upp mig för att kolla bloggen. Och jag läser era kommentarer på gårdagens BLÄ-inlägg och blir alldeles.. alldeles varm. Vilket stöd!

Jag är medveten om att jag lätt kan ge intryck av klara mig själv. Jag är måldriven som tusan och har dessutom många gånger tänkt ut svaret på mina egna problem innan jag delar med mig av dem till andra. Vad jag försöker säga är att det inte alltid är så lätt för omgivningen att hjälpa mig. Min livslinje är liksom att jag är kompetent nog.

Men så är det förstås inte. Det är klart att jag också behöver er hjälp och klokskap, eller ert ifrågasättande eller utmanande för den delen.

Ert stöd och er uppmuntran betyder väldigt mycket för mig. Hade jag inte haft behov av det, hade jag förstås inte bloggat. Och saktasakta lär jag mig att visa mina sprickor innan jag hunnit köpa klistret..

Svackan igår var kanske inte så avancerad, men detta är ändå något jag har tänkt på ett tag.

Så tack. Fina.

BLÄ

Idag är jag trött på att kura, trött på att jobba och trött på mig själv. Dessutom är jag förkyld. Den här eländeskänslan stavas väl PMS kan jag tro, men just nu hjälper den vetskapen mig föga.

BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!

Ge mig mat, chips, godis och gärna en stor kebabpizza.

BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!

Eller också kan jag ju ta och dricka lite jä**a vatten.

Sa jag BLÄ?


Och för övrigt så känns det som om de där återstående tio kilona likaväl skulle kunna vara tio ton. Målet känns långt borta. Skruttdag.

Blä. Blä. BläääääÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!

Bytt är bytt..

Jag har förresten bytt den planerade vindejten med väninnan på torsdag till en tedejt! Det känns fantastiskt bra. Jag börjar mer och mer känna att vin inte är vad jag vill just nu och istället för att, som tidigare, börja noja över om jag eventuellt skulle kunna uppfattas som tråkig, ringde jag helt enkelt väninnan och framförde mitt reviderade förslag till umgängesform.

Och förstås. Detta mottogs ju helt utan tillstymmelse till negativ ton. Så. Torsdag - te it is!

Siffror - Nya tider

Jag körde till Viktklubben på lunchen för en veckovägning och här kommer så veckans siffror:

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4

Efter sju veckor
Vikt: 78,3 kg (- 12,7 kg)
Midja: 90 cm (-15,5 cm)
BMI: 25,2 (-4,2)

Jag har alltså gått ner 1,3 kg den senaste veckan och då har jag ändå gått ur Ren Kur i samband med konferensen i torsdags. Så jag är nöjd. Ytterligare 2 cm har dessutom försvunnit från midjan.

Men jag kommer nog att få vänja mig vid nya tider nu. I och med att jag väger mindre (sisådär tretton kilo mindre! Tjoho!) kommer viktnedgången med största sannolikhet att sakta ner lite. Hittills har jag gått ner nästan 2 kg i veckan men det är nog inte rimligt att tro att jag kommer att hålla det tempot fortsättningsvis. Jag tänker att jag skall ställa in mig på att vågen visar -1 kg/vecka i fortsättningen, så blir jag bara glad om det blir mer än så.

Hittade förresten en gammal lapp i vår garderob med badrumsgrejor i helgen. Där hade jag skrivit upp mätresultat från augusti 2009. Från augusti till januari lyckades jag gå upp 5 kg, men självklart var jag ändå tvungen att jämföra augustisiffrorna med dagens verklighet, varför jag raskt plockade fram måttbandet:

Mätresultat                         17/8 2009
Överarm                                33,5
Byst                                      105,5
Midja (smalaste stället)       95
Mage (tjockaste stället)      115
Stuss                                     113,5
Lår                                        112

Mätresultat                         20/2 2010
Överarm                                30 (-3,5)
Byst                                       97 (-11,5)
Midja (smalaste stället)        87,5 (-7,5)
Mage (tjockaste stället)      103,5 (-11,5)
Stuss                                    108 (-5,5)
Lår                                       103 (-9)

Helt klart upplyftande siffror!

Och min fokuserade vandring fortsätter. Nu endast tio pannor kvar till viktmål - tjohoo!

Tack!

Fina stöttepelare, underbara människor! Så mycket er support betyder för mig. På riktigt.

Nu är jag åter på rummet efter nedan nämnda middag. Det gick bra. Jag höll mig till planen och visst pratade vi lite viktnedgång men frågorna var inte påträngande utan mer varmt nyfikna och reflekterande. Det utvecklade sig till ett riktigt fint litet existensiellt samtal i snabbform. Alldeles lagom.

Det är så skönt att inte skämmas. Jag har alltid skämts tidigare när jag har bantat. Det gör jag inte nu, inte alls. Jag vågar tillochmed skriva det förhatliga B(anta)-ordet. Jag har absolut inget behov av att informera kreti och pleti om min diet, nej, jag håller helst det för mig själv. Vad är allmänintresset för vad jag äter, liksom? Men om sammanhanget är sådant att det underlättar, säger jag bara som det är. Utan omsvep, undanflykter eller märkliga ursäkter. I'm on a special diet since I want to loose weight. Säger jag. Och så är det inte mer med det. Jo, jag pratar engelska på jobbet därför att väldigt få förstår svenska.. Hade de förstått svenska hade jag sagt ungefär samma sak. Fast på svenska.
Hur som. Det brukar inte behövas mer prat om saken och vi kan fortsätta att tala om det vi är där för. Skönt. Avspänt. Balanserat. Precis som jag vill ha det.

Maten var för övrigt helt okej. Svärdfisktartaren med tillhörande scampi var ljuvlig. Fläskfilén däremot visade sig vara plommonspäckad fläskkotlett och den fick inte direkt igång mig.  Åt inte ens upp, men så var det också en rejäl bit. Till den, grillade zucchiniskivor samt en grönsallad med lite balsamicoreduktion, ingen olja. Gräddsåsen rörde jag inte. Ej heller crêpsen till efterrätt.

Jag är fortfarande sprängmätt. Nu sova.

Tack igen sötisar!!! Det är fint att vara trodd på.

Avbrott

Imorgon reser jag till Prag för att hålla i en workshop med ett av våra bolag. Det skall bli spännande och roligt på många vis, men jag kan inte låta bli att störa mig lite på att bankettmiddagen på kvällen liksom kommer och fördärvar mitt kurande.

Jag kommer att avstå från allmän frukost och lunch förstås till förmån för mina CK-shakes, men imorgon kväll är det omöjligt då jag är facilitator för hela tillställningen och självklart förväntas sitta med på middagen och äta som alla andra.

Menyn ser ut som följer:

- Glass of Royal Oporto -

- Swordfish tartar served with a bouquet of greens in an tarragon sauce, accented with a marinated king prawn with avocado -

Wine: Pinot Grigio del Veneto DOC Italy -

- Filet of pork stuffed with port wine marinated plums and a sauce of seven different types of pepper, grilled young zucchini, au gratin garlic potatoes with cream -

Wine: Los Vascos Barons de Rotschild Lafite,Cab.Sauv. Chile DO -

- Cheese pastry with raspberries and lavender ice-cream -

- Coffee -

Min plan ser ut som följer:
- Jag avstår alkohol helt, dricker bubbelvatten istället.
- Förrätten råbiff på svärdfisk funkar fint och förhoppningsvis går såsen att låta bli
- Huvudrätten ber jag att få utan potatisgratäng med extra grönsaker - hur ljuvligt det än låter med gratinerad vitlökspotatis i grädde..
- Efterrätten väljer jag bort, alternativt att jag äter hallon och lite glass.

Det är så långt jag klarar av att mixtra utan att bli en total misfit i sammanhanget.

Jag känner faktiskt att just denna tillställning är min största utmaning hittills. Jag gillar inte det faktum att min viktnedgång kommer att hamna i centrum. Inte för att jag skäms på något vis, jag tycker bara att det är trist att det riskerar att ta fokus från annat viktigt som händer i det sammanhang där jag kommer att befinna mig under två dagar.

Säg att jag klarar det.. Visst klarar jag det? Jag klarar det. Visst?

Trogen följeslagare sökes

Jag är på jakt efter en trogen följeslagare som osvikligt kan följa mig genom livet.
Pålitilighet är viktigast
Därefter utseende

Objektet jag söker är förstås en personvåg och inget annat.

Förslag någon?

Paff!

De gammelgamla jeansen som härrör från succésommaren 2006 går på! För tre veckor sedan fanns där ett mellanrum på 5-6 cm mellan knapp och knapphål. Idag är de knäppta!

Visst, här finns lite övrigt att önska i form av överhäng, men det är faktiskt inte så mycket. Tumstorlek 33 minsann. Jag tror att jag dånar.

Dååååååååååååååån.

Siffror

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4

Efter sex veckor
Vikt: 79,4 kg (- 11,6 kg)
Midja: 92 cm (-13,5 cm)
BMI: 25,6 (-3,8)

Och jag har äntligen stegat in i sjuttiotalet!!! Minsann om inte ett litet JIPPIE är på sin plats.
JIPPIIIIIIIE!

Förändring

Fin-Ebba skrev en klokbra kommentar till mitt förra inlägg:

[...]vad gör du sedan, när du nått målvikten? Fortsätter du med att förändra livsstil och tar itu med anledningen till att maten blev din drog? (Som kokainet och resten av alla droger du kan nämna blev mina)
Jag börjar lära mig en del om mig själv och försöker låta mig vara allt jag är, arg ledsen besviken, glad... ja du vet... och alltid försöka se flera alternativ innan jag bestämmer mig för något.... Jag misstänker att det där med att hålla vikten är lite likt det här med att hålla drogerna på avstånd.[...]

Ja, Ebba. Du har rätt. Maten har på många vis varit min drog och otaliga är de gånger jag har bestämt mig för att gå ner i vikt. Vilket jag också har gjort. För att liksom alldeles justprecis innan målvikt ge mig själv en fet smäll och börja äta mig stor igen. Om och om igen. Som jag skrev om här och här så har det funnits så mycket destruktivitet bakom mitt matbeteende. Så mycket självförakt. Jag har inte varit värd att må bra. Inte varit värd att vara nöjd med mig själv och min kropp. Vara vacker.. (Och nu pratar jag alltså om den egna känslan av att vara vacker. Inget annat)

På ytan har jag inte velat kännas vid den här destruktiviteten förstås, mån om att vara stark och kompetent. Lyckad. Inte rädd för att ta plats och synas.

Liksom, se allt jag visar er, så ser ni kanske inte vem jag är längst in.

Det är så mycket som har ändrats. Med mig. Efter massor av livsmotgångar mitt i en massa livsmedgångar (livet är sällan lagom, se) samt 1,5 år av intensiv terapi och det efterarbete som följde efter avslutningen så har jag så saktasakta börjat falla på plats. Jag märker det på många vis; mitt sätt att tänka om mig själv, mitt förhållningssätt gentemot andra, men framförallt.. Jag har blivit lugnare. Inombords. Jag rusar inte på lika mycket. Vill vara snäll mot mig själv. På riktigt. Lyssnar, funderar. Och faktiskt: står ut. Jag står ut med känslorna, alla mina miljontals känslor som jag så väl känner och förstår, men alltid haft svårt att hantera. Jag försöker ta hand om mig. Därför att jag idag faktiskt tycker att jag är värd att tas om hand. Jag är tillräckligt bra som jag är. Tillräckligt.

Så vikten är bara en del i den här högst existensiella resan. En svår del, ja. Men den är bara en del.  Och målvikten är inte mitt slutmål. Det stannar inte där. Ett mål känns som ett stopp och om jag stoppar så känns det som om jag kommer att gå tillbaka igen. Jag är liksom inte en person som står still, hur mycket lugn jag än terapeutar mig till. Nej, i sådana fall vill jag inte nå målet förrän jag dör av ålderdom.

Snarare än ett mål är det en.. övertygelse. En vetskap.

Jag kommer aldrig att bli tjock igen.

Det kommer inte att vara lätt att hålla vikten resten av mitt liv, men det är den väg jag har valt att gå. Kortsiktigt är det oerhört mycket enklare att bara ge efter och äta på. Frossa. Vara omåttlig. Olagom.Alla de där gamla beteendena finns bekvämt inpräntat i min gamla självbild och det är nog lättast att bara köra på i gamla spår.

Men jag vill inte det. Jag kan inte låtsas att jag inte vet det jag vet idag. Jag kan inte låtsas att jag är nöjd med att nedvärdera mig själv.

Så jag har en plan. En oerhört konkret och praktisk plan, eller snarare en ram som jag skall förhålla mig till, som hag har fått hjälp att formulera:
Jag har min målvikt och jag skall väga mig en gång i veckan resten av livet. Utöver min målvikt skall jag tillåta mig själv att pendla 2 kg upp eller ner utan att vidta några som helst åtgärder. Den dagen det står +2,1 kg på vågen skall jag dra i handbromsen och hålla igen en vecka eller två tills jag är åter inom ramen för hur jag vill ha mig själv.

Idag tänker jag glada tankar. Jag tänker inte så mycket på de där kilona som försvinner. Snarare längtar jag tills jag har mig som jag vill ha mig. Längtar efter att få visa mig själv att jag kan.

För jag kan. Resten av mitt liv.

Jeans

De gamla jeansen sitter som en smäck! Tjohoo!

Party

Klockan är 00:20 och jag är åter på hotellet i Warszawa efter företagspartaj. Det var mycket riktigt asiatisk buffé med en massa läckerheter; varmt som kallt. Planen var att endast äta sushi och inte dricka alkohol.

Facit blev att jag åt 8 sushibitar samt en assiett med asiatisk anksallad samt asiatisk kycklingsallad med glasnudlar. Fantastiskt gott och ett på alla vis kontrollerat matintag. Inte enligt ursprungsplanen men det gick bra ändå.

Efter maten blev det dans och jisses som jag har dansat ikväll. Blöt av svett unnade jag mig därför både färsk ananas och vattenmelon. Samt vatten förstås. Hela kvällen vatten. Jag hade inte tillstymmelse till lust att dricka något annat så det var verkligen ingen uppoffring. Bara skönt.

Imorgon börjar jag med Ren Kur igen. Det skall bli lite skönt faktiskt, samtidigt känns det underbart att veta att jag klarar av mellanvägen utan svårigheter.

Ja, sannerligen. Förändringens vindar blåser fint omkring mig. Liksom smeker mina kinder. Balans. Känns bra.

Nu sova.

Siffror

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4

Efter fem veckor
Vikt: 81,3 kg (- 9,7 kg)
Midja: 94 cm (-11,5 cm)
BMI: 26,2 (-3,2)

Planen framåt

Jag har alltså cirkus fjorton tretton kilo kvar att gå ner innan jag når målvikt. Jag har dessutom en del jobbtillställningar framöver som omöjliggör Ren Kur samt kräver ett smart och medvetet upplägg. Således har jag knåpat ihop en liten plan:

Idag, hemma: Kombinerad kur (3 CK + 1 måltid 400 kcal)
Tisdag 9/2, Prag + Warszawa: Kombinerad kur (3 CK + 1 måltid 400 kcal)
Onsdag 10/2, konferens Warszawa: Kombinerad kur (3 CK + 1 festmåltid - Sushibuffé! Ingen alkohol) 
Torsdag 11/2, konferens Warszawa: Kombinerad kur (3 CK + 1 måltid 400 kcal)
 
Fredag 12/2: Nystart Ren Kur
Fredag 5/3: Upptrappning till Kombinerad Kur
Måndag 8/3: Kombinerad kur (3 CK + 1 måltid 400 kcal)
Tisdag 9/3, ledningsgruppsmöte Bukarest: Kombinerad kur (3 CK + 1 festmåltid, lite vin)
Onsdag 10/3, ledningsgruppsmöte Bukarest: Kombinerad kur (3 CK + 1 måltid 400 kcal)
Torsdag 11/3 - målvikt: Kombinerad kur (3 CK + 1 måltid 400 kcal)

Lördag 27/3 - Söndag 28/3: Planerat avbrott. Yasuragi SPA + Restaurangbesök + Hotell med maken!

Måndag den 19/4: Deadline för nådd målvikt!
Från målvikt och tre månader framåt: Viktklubbens hålla-vikten-program.


Nu skall jag köra till Viktklubben för en spontanvägning. Återkommer!

Fler därute?

Det skulle vara roligt att få kontakt med fler Cambridgekurare därute. Är du igång, har varit eller skall starta? Med eller utan egen blogg, skriv gärna en kommentar så kan vi peppa varandra!

Festkväll

Igår var det alltså det stora kalaset. Jag är med i ett musiksällskap som träffas på Den Gyldene Freden en gång om året i samband med Bellmans födelsedag. Temat är Supa, supera, spela och sjunga. Kanske inte helt förenligt med en cambridgekur kan tyckas och så är det ju.

Samtidigt. En gång om året är en gång om året och jag vill inte avstå från saker som gör mig lycklig på grund av att jag måste hålla en strikt diet. Så jag tänkte i termer av balans och långsiktighet och bestämde mig för en mellanvägsstrategi.

Tvångsmässigt förbands deltagarna att inmundiga följande meny:

Sill, strömming, potatis & lagrad ost i akvavit

Kryddstekt ankbröst, Shiitake svamp, brysselkål, päron & baconpotatispuré

Småländsk ostkaka, hemkokt sylt, vispad grädde


Så jag ringde dem och meddelade att jag behövde specialkost av hälsomässiga skäl (jojo!) och bad att få en huvudrätt istället för trerätters vilket de självklart inte kunde invända mot. Jag valde:

Ångad piggvar i bit, pepparrot, rödbetor, kapriskräm & brynt smör


Jag bestämde mig för att denna kväll räkna torrt, vitt vin som noll kalorier. Jag vet, det är ju inte alls sant, men en gång om året är en gång om året.

Jag följde planen till punkt och pricka. Smuttade på vitt vin och spelade fiol när de andra åt förrätt med öl och snaps, åt piggvar när de andra åt anka och höll mig till vitt vin när de andra åt ostkaka.

Idag är jag lite trött men väldigt nöjd. Jag höll mig till planen och nu är jag åter på banan utan tillstymmelse till ånger eller misslyckandekänslor.

Hurra!

Roligt!

En jätterolig sak är förresten att jag numera kan ståta med en tjusfull presentation på Viktklubbens hemsida med tillhörande blogglänk!

Tack snälla Lena för det fina hedersuppdraget! Detta hjälper mig dessutom att hålla fanan högt och fortsätta på min snitslade bana mot ett lättare och sundare jag.

Sushi

Jag lade mina 400 extra kalorier på sushi ikväll. Åh, så fantastiskt underbart ljuvligt gott det var! Imorgon blir det färska räkor och ett glas vin tillsammans med älsklingen. Utöver mina C-shakes förstås.

Mm.. Räkor. Kvalitet framför kvantitet är min nya melodi!

Imorgon har hantverkarna äntligen gett sig av och vi har lyckats få ordning på vårt nyrenoverade hem, förhoppningsvis. Men helt färdigt är det förstås inte. Ikväll upptäckte de att de har lyckats tappa bort 20 golvplattor, så hallgolvet blir inte lagt. Än. Därtill är det lite annat smått och gott som elarbeten och handdukstork som skall på plats. Men någon gång skall det nog bli klart. Och då blir det fint!

Finfint!

Det gick ju fint det här! Förutom att det var en väldigt mysig träff med vännen är jag även nöjd med min lagomhet. Inte tillstymmelse till impuls att frossa. Nej, snarare kände jag mig balanserad och liksom.. måttfull. En klart uppmuntrande känsla!

Jag åt en råbiff med rödlök, kapris, rödbetor, äggula, dijonsenap. Till detta en liten tomatsallad med ytterst lite olivolja på. Jag bad specifikt om en kalorisnål variant minsann och det var ju varken svårt eller pinsamt. Jag njöt av två fantastiskt goda viner, 15 cl vardera och drack därtill vatten.

När jag kom till restaurangen kände jag mig faktiskt förvånansvärt hungrig och insåg snart att jag i all renoveringsstress a.k.a. byggkaos hade glömt att göra min middagsshake.. Inte helt optimalt rent näringsmässigt, men ur kalorisynpunkt kan det nog faktiskt innebära att jag höll mig inom gränsen för vad som är okej under en dag.

Imorgon och på fredag fortsätter jag med att äta den kombinerade varianten av Cambridgekuren som innebär 3 cambridgemåltier + en måltid à 400 kcal enligt tallriksmodellen. På lördag likaså, men då lär det bli några fler kalorier på grund av festligheter. Men tro mig, måttligheten har mig i ett järngrepp, så det lär inte bli någon frossa då heller!

Nästa vecka kommer jag att resa en del och har bland annat en stor konferens med middag på kvällen så förmodligen kör jag kombinerad kur ytterligare en vecka för att därefter återgå till Ren Kur. Jag känner mig inte klar med den, se.

Men det är intressant att göra ett nedslag på mellanvägen. Än så länge ser den riktigt trevlig ut!

Festlighet

Ikväll skall jag träffa fina T för en têt-a-têt på en vinbar i mina hoods. Jag ser fram emot denna utsvävning och har bestämt mig för att njuta i fulla drag av delikat vin och charkuterier.

Och nu när jag tappat närmare 10 kg, skall jag fira genom att snofsa till mig i min favvoblåsa från Karen Millen.

Perspektiv

En kollega som varit hemma på föräldraledighet ett år kom precis förbi mitt skrivbord.

Men vad har hänt med dig? Vart har du tagit vägen? Så H I M L A snygg och fräsch du ser ut!!!

Hahaaaa! Ett paket perspektiv - världens bästa start på dagen!

Dags att träna mittemellan

Jo, jag är ju en ettochnollmänniska. Har alltid haft svårt för mittemellan och lagom. Det har varit av eller på, rätt eller fel, antningen eller, allt eller inget.

Men saker har ju hänt, jag har väl.. mognat kanske man kan säga. Märker att jag ser många fler nyanser, väntar längre innan beslut, tänker igenom. Rusar inte bara på som en ångvält.

Men jag har ju alltjämt en tendens att köra så det ryker. Lagom är en utmaning för mig, om än att jag har blivit mer eftertänksam.

Så idag hos Lena pratade vi om det faktum att jag har två kommande inslag i den här veckan som ställer till det rent dietmässigt. Det första är onsdag då jag har en vindate med T som jag på många sätt ser fram emot och det är dessutom på mitt initiativ. Inte desto mindre ställer en vindate till det för mig ur ett dietperspektiv. Det andra är lördag då jag skall delta i en årlig musikfestlighet där det skall ätas, drickas och musiceras till lång fram på småtimmarna. En tillställning som jag verkligen inte vill missa, ej heller avstå från mat eller dryck. Så lördagen ställer definitivt till det rent dietmässigt.

Så vad skall en bantande ettochnollmänniska göra? Jo, utmana sin tendens till fanatism såklart och gå mellanvägen förstås. Enligt Lena var det tydligen en bra plan att faktiskt avvika från min trygga linje med Ren kur, där det inte finns möjlighet till några felbedömningar. Hon menar att det förmodligen är nyttigt för mig att träna på mittemellan och att det dessutom är viktigt att jag lär mig det, om jag skall klara av att behålla min nya livsstil i förlängningen. Hon är klok, Lena.

Så. Istället för Ren kur skall jag från och med onsdag addera till en måltid innehållande 400 kalorier till de tre cambridgemåltider jag äter på en dag. Detta innebär att jag faktiskt kan unna mig lite charkuterier till vinet på onsdag och att jag äter lite mat på både torsdag och fredag samt unnar mig att faktiskt ha en trevlig kväll - om än en förnuftig sådan, på lördag.

Det är onekligen fascinerande hur utmanande en sådan här liten utsvävning från den inslagna vägen faktiskt är för mig. Jag vet ju att jag kommer att klara det fint när jag väl är där, men så här innan är det inte utan att jag förundras över hur jag är funtad. Men jag nöjer mig liksom inte. Jag nöjer mig inte med att vara ettochnoll, för jag tror att jag i förlängningen mår bra av att peta in lite andra siffror däremellan. Se och uppleva nyanserna. Att tillåta mig att vara i lugnet. Och detta är ju förstås både större och djupare än att inskränka sig till en fråga om bantning. Snarare är det väl existensiellt. Även om mitt förhållningssätt till min viktnedgång blir ett konkret övningsexempelt.

Så nu blir det till att ta en tur på mellanvägen. Spankulera omkring och med lugn i sinnet betrakta den resa som kallas livet.

Samtidigt. Det jag verkligen uppskattar med Ren Kur är effektiviteten, att det så snabbt blir resultat. Och jag har trots allt fjorton kilo kvar att gå ner. Så jag känner mig inte färdig med Ren Kur, men för nu, tills det att omständigheterna är lite mer gynnsamma, tar jag en tur på mellanvägen.

Och en sak är säker. Min viktnedgång fortsätter.

Siffror

Invägning på Viktklubben den 4/1
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4

Efter fyra veckors Ren Kur
Vikt: 82,5 kg (-8,5 kg)
Midja: 97 cm (-8,5 cm)
BMI: 26,6