Hemmadag och bortahelg

Just nu lever jag på en byggarbetsplats, med ett antal estniska hantverkare hantverkandes mer eller mindre överallt. Dottern är en sjukis vilket innebär att vi är förpassade till ett överbelamrat sovrum, lagar mat på en kokplatta och diskar i badkaret. Inte helt angenämt.

Hur som måste jag säga att det är ganska bekvämt att äta pulversoppa under rådande omständigheter. Skönt att slippa ställa till storkok liksom. Och skönt att inte behöva planera vad jag skall äta. En annan aspekt är att pizza och annan snabbmat ligger nära till hands för den som lever utan kök och bara det att slippa den utmaningen är.. skönt.

Ikväll skall vi fly till svärföräldrarna. Svärmor kan vara minst sagt.. intensiv och hennes behov av kontroll tycks mig outsinligt. För att värna om min egen sinnesro har jag därför just ringt och förberett dem på att jag äter medhavd soppa hela helgen. Nej, inte ens sallad. Nej, inte jordnötter heller. Nej, just det. Inget snacks. Nej, inte vin. Ja bordsvatten med och utan bubblor går bra. Och te.

Jag vet att det kommer att bli en miljon frågor om dieten. Får du verkligen inte ens äta lite sallad? Men sallad är ju nyttigt! Lite vin då? Och en miljon mer eller mindre oönskade kommentarer. Av typen Ja, att gå ner i vikt är ju ingen konst men det gäller ju att hålla det sedan också.

Men jag skall stålsätta mig. Och dra nytta av den trivsamma känsla av eufori som följer med ketonerna. Jag skall banne mig vara en exemplarisk svärdotter hela vägen och möta varenda fråga med ett svar i trevligt tonläge och varenda kommentar med ett överseende leende.

Planen är satt. Wish me luck..

Facit, utmaning

Idag har jag så varit på ledningsgruppsmöte i Prag hela dagen. En fantastisk lunchbuffe dukades upp men jag stod pall. En fantastisk kakbuffé dukades upp men jag stod pall. En fantastisk macka-i-väntan-på-middagen-buffé dukades upp men jag stod pall.

Väl på hotellrummet försökte jag på bästa sätt skaka ihop min kycklingsoppa i den medtjuvade glasburken som får kompensera den i Svealand kvarglömda shakern. Det blev klumpigt och allt annat än smakligt, men jag tryckte ner den för att försäkra mig om att jag får i mig dagens välbehövliga näringsintag.

Mötte kollegorna nere i hotellbaren för en gemensam fördrink. De drack öl och vin, jag drack vatten.

Vi åkte taxi i säkert 40 min. för att komma till den välrennomérade belgiska restaurang som jag bokat in oss på för kollegans avtackningsmiddag och den var helt fantastiskt mysig. Fastigheten ser ut som en gammal klosterbyggnad som just nu ligger inbäddad i gnisterglittrande snö. Inne i restaurangen var det varm och mysigt och menyn såg mer än lovande ut.

Där och då bestämde jag mig för att revidera min plan något. Jag såg framför mig hur länge vi skulle sitta där och med ens blev det tydligt att jag behövde kompromissa lite med min egen fanatism och istället tillåta mig själv att ha en balanserat trevlig kväll. Så detta blev därmed resultatet:

Tidsåtgång för middagen: 19.30 - 23.30, dvs tre timmar

Förrätt: Escargots de Bourgogne with herb butter and parmesan. 6 st ljuvligt välsmakande sniglar utan bröd. Till detta ca 10 cl av ett fantastiskt fint Chianti.

Huvudrätt: Les moules Belges – Belgiska musslor utan ytterligare tillbehör. Recept finner ni här
men lägg till hackade kokta morötter också. Till detta ca 10 cl Chablis. Det visade sig vara en dålig kombo till musslorna, men då jag smuttade på vinet långt efter det att musslorna var avslutade, var det inget större problem.

Så hur mår jag nu efteråt då? Jorå, det bubblar runt ganska rejält i magen, men i övrigt mår jag fint. Kvällen var trevlig, jag är trött, sängen kallar och imorgon är jag åter på banan med Ren kur.

Jag känner det som att jag klarade kvällen med hedern i behåll och det är skönt.

Viktkurvekuriosa

My Weight Chart:


Det känns oerhört skönt att säga till mig själv och andra att detta mönster aldrig mer kommer att upprepas. Aldrig mer. Ja, så tillvida inte viktuppgången skulle ha en positiv, biologisk orsak vill säga.

Peppvägning inför utmanande dagar

Jag åker på ledningsgruppsmöte i Prag imorgon och skall vara borta till onsdag kväll.
Självklart tar jag med mig mina påsar och skall dricka soppa i vanlig ordning. Utmaningen ligger dock i avtackningsmiddag för kollega på tisdag kväll där jag är arrangör.

Vi kommer att åka till en fantastisk liten fransk restaurang utanför Prag och jag kan omöjligt sitta på en sådan tillställning och endast inmundiga soppa. Det känns helt otänkbart faktiskt. Så min plan ser ut som följer:

Jag äter samtliga tre cambridgemål som planerat. Jag väljer bort förrätt samt efterrätt och väljer en så enkel maträtt som möjligt, med ex v kött och grönsaker med så få kolhydrater som möjligt. Skall även be köket tillreda maten fettsnålt. Alkohol väljer jag bort.

Genom att fokusera på proteinintag kan jag förhoppningsvis komma in i Ketos ganska snart efter denna lilla utsvävning och jag hoppas att det kommer att kännas okej när jag väl är där.

För att peppa mig själv inför denna stundande utmaning, gick jag ner till gymmet i källaren och vägde mig. Inte samma våg som på Viktklubben, men resultatet såg fint ut! Här kommer mina högst inofficiella siffror för veckan:

Invägning på Viktklubben den 4/1:
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4

Efter tre veckors Ren Kur:
Vikt: 84,0 kg (-7 kg)
Midja: 95,5 cm (-10 cm!)
BMI: 27,1

Och succéhistorien fortsätter..

Tjohoooooo!!!
Jag är så GLAD.
Jag mår så BRA.
Hurra!

Och en lite svårare insikt..

..är den, att om jag sätter min verkliga önskevikt på pränt, blir det också smärtsamt tydligt hur långt ifrån jag är. Hur många kilos övervikt jag faktiskt har skaffat mig. Om vi pratar skam, inte minst.

Att säga att jag vill gå ner 10-15 kg är inte alls lika skamfyllt som att säga att jag vill gå ner 25 kg. Att säga till mig själv och omgivningen att jag vill gå ner 25 kg är det samma som att säga Jag är en tjockis. Jag har tappat greppet. Jag är inte nöjd just nu.

Och det kan vara väldigt svårt och utelämnande. Naket. Oskyddat. Direkt plågsamt.

Eller ännu värre: Om jag har tröstat mig själv med mat och detta resulterat i att jag har gått upp 25 kg i vikt, då måste ju alla människor se att jag är en person som behöver tröst. Kan det bli mer utlämnande? Inte för mig. Tröst ger jag mig själv nämligen, i all hemlighet. Av lång och väl inarbetad tradition.

För jag vill ju uppfattas som en person som har kontroll. En självsäker person som sådär lite nonchalant vill tappa några trivselkilon..

Ni hör skammen väsa.

Men nu när jag hittat den, skammen alltså. Nu när jag hittat den kan jag ta tag i den och slänga iväg den. Nu är den fångad så nu kan jag kasta bort den. Men den är ganska tung, så det kan ta ett tag..

Det kan ta ett tag att byta ut skammen mot tröst. Och att hämta trösten från andra istället för från mat.

Men jag har en plan. Åtminstone. Och en förbannat stark vilja.

Skamfylld målsättning

Jag tänker mycket. Mest positiva tankar om dit jag är på väg. Jag kommer på mig att längta till sommaren, men också längta till imorgon. Eller nästa vecka. Det händer bra saker med min kropp varje dag.

Cambridgekuren går så smidigt, det är inte tungt. Ibland blir jag vrålsugen om jag ser något gott på TV, eller som ikväll då maken kom hem med lövtunn pizza, perfekt gräddad, med salami, fetaost och oliver. Men det går över på någon minut. Det går över därför att jag vet vart jag skall och vad som krävs för att jag skall komma dit. Och då går det över. Suget.

Det är liksom en omöjlig kombination att äta lövtunn salamipizza och gå ner 18,2 kg till sommaren. Och jag vill gå ner mina kilon. Alltså vill jag inte äta pizza.

Och under all den här tanketiden, där jag försöker hjälpa mig själv att vara snäll och bra mot mig själv. Från nu och framåt. Under all den tiden har det blivit klart för mig att jag tills för bara för någon vecka sedan har hållit mig från att sätta en målvikt som jag verkligenverkligen vill ha.

Det har varit som om jag inte är värd att vara smal. Som att själva önskan i sig är skamlig. En ful hemlighet som jag aldrig vågat yppa. Som att jag på något vis skall nöja mig med att vara lite mullig. Med en lite degig mage, eller lite dallriga höfter. Som om det är mitt öde.

Varför då? Varför skulle det vara det? När det inte är det jag vill?

Jag vet att en viktnedgång väcker mycket känslor från omgivningen. Inte bara positiva sådana. Jag har varit med förr och har hanterat många kommentarer i stil med Men nu får du inte gå ner mer! Då försvinner du! (yeah, right med tio kg kvar att tappa eller så) Eller Men jag tycker att du är så fiiin, du passar liksom i att vara lite rund! (Okej, då struntar jag i det. För din skull) Eller Men jag kan inte tääänka mig dig på ett annat sätt. Du kommer kanske att se jääättekonstig ut, liksom håååårdare. (???) Sedan har vi denna också, den som anspelar på någon form av ätstörning: Oj, vad du har blivit smaaaal, mår du braaaa? (Eh, ja.. eller, tills just precis nu..)

Och det gör ont. De där kommentarerna bekräftar nämligen min känsla av att liksom inte vara värd.. Bara andra, aldrig jag.

Eller de där kommentarerna som kommer med en gång det står klart att jag har en ambition att gå ner i vikt Jaaa, jooo, men så gäller det ju att hålla det sedan och det är ju alltid svårare. DET BEHÖVER DU VÄL INTE TALA OM FÖR MIG?! ÄR DET DIN SYN PÅ UPPMUNTRAN?!

Och jo, jag vet. Mitt professionella och kloka jag vet att någon som tar tag i sig själv och jobbar aktivt och synligt med en livsstilsförändring provocerar. Därför att det påminner andra om allt de själva borde ta tag i, men inte riktigt klarar. Då är det bättre att vi bara fortsätter så som vi är. Och låter bli att prata om förändring av livsmönster. För om jag kan förändra, kanske du kan förändra och det kan vara riktigtriktigt läskigt.

Men också när jag går tillbaka och läser i mina gamla dagböcker ser jag att jag ända sedan tonåren haft en skev kroppsuppfattning. Med starka texter om att jag måste banta eftersom jag väger 64 kg och är 174 cm lång.

Så visst kan jag se och förstå varifrån den där rädslan eller skammen som det faktiskt handlar om, kommer ifrån.

Men mycket har hänt med mig de senaste åren. Jag har börjat hitta mig. Börjat träna på att bli snällare mot mig själv. Mer förlåtande. Mer gränssättande mot min omgivning. Och faktiskt också mot mig själv. Starkare integritet.

Så varför skulle jag inte sätta upp en målvikt som jag verkligen tror att jag kommer att bli nöjd med? Jag måste inte vara mullig. Jag vill nämligen inte vara det. Jag vill vara slank. Inte vara en stor, kraftig och ståtlig kvinna. Vill inte. Jag vill vara en lång, slank och kraftfull kvinna.

Så. Mitt mål är att gå ner till 68 kg. Jag är 176 cm lång, så jag lär inte bli mager utan bara slank. Det känns bra att skriva det. Det känns bra att säga det till mig själv. Jag skall väga 68 kg och jag skall behålla den vikten.
Jag är värd det.

Varför skulle jag inte vara det?

Amatör..

Jag har just insett att jag har stavat fel på Cambridge! Det heter alltså inte CamEbridge, utan Cambridge. Så var det med det. Inläggen korrigerade off course. Man vill ju inte framstå som amatör. Höhö.

osund

Jo, jag är riktigtriktigt osund just nu.

Närmare bestämt sjuk. Jag har nämligen halsfluss. Aj min hals! Det är jobbigt att dricka så mycket när svalget är så svullet att gomseglet vilar mot tungroten. Låter det obehagligt? Det är obehagligt.

Jag är en stackare.

Gamla bloggar..

För er som av en händelse har noterat att mina gamla bloggar inte går att komma in på längre, vill jag bara berätta att jag valt att stänga igen dem. Samtidigt vill jag inte radera innehållet och tills jag får tid att klura ut hur jag sparar ner dem på bästa sätt, är de endast öppna för inbjudan. Och de inbjudna är jag.

Så är'e mä't.

Hemligheten bakom en smaklig soppa

Vi har börjat renovera hemma och bor således annorstädes under sisådär 1,5 vecka. Detta stora rutinbrott innebar att jag inte fick med mig min handmixer till jobbet, så det blev till att skaka Cappuccinodrycken i min shaker istället.

Det är en mycket tydlig skillnad mellan att mixa och skaka Cambridgesoppa.
Tro mig.

Man riskerar att få småsmå klumpar i drycken, som liksom inte skakas sönder. Särskilt om man slarvar genom att hälla i allt vatten på en gång och inte följer anvisningarna om att börja med en deciliter. Och klumpar är inte jättegott. Även om det kanske kan verka lockande att få något att tugga på efter femton dagars kur. Men framförallt är det tydligt att det frigörs en massa aromer i samband med mixning som inte kommer fram annars. Det är uppenbart.

Så nu sitter jag här med en lite mjölig smak i munnen, efter det som skulle vara min smakliga frukost..

YES!

Okej, gott folk. Det är dags för lite siffror.

Invägning på Viktklubben den 4/1:
Vikt: 91,0 kg
Midja: 105,5 cm
BMI: 29,4

Efter två veckors Ren Kur:
Vikt: 86,2 kg (-4,8 kg)
Midja: 99 cm (-6,5 cm!)
BMI: 27,8

Jag tror bestämt ett Jippie är på sin plats. JIPPIIIIIIE!

Har nu bestämt mig att fortsätta med Ren Kur ytterligare två veckor. Det går så fint allting och jag lider inte det minsta. Dessutom har jag fått en ny favoritdrink: Cappuccino.. Smasken!

Upplyftande notering

Två dagar före mitt första besök hos Cambridgekonsulenten Lena provade jag en svart bomullsklänning. Den var på tok för tight så jag hängde tillbaks den.

I torsdags provade jag den och då satt den som en smäck och var till och med lite lös under bysten!!

Och mina nyinköpta gördeltrosor är nu alldeles pösiga på samma ställe, d v s under bysten.

Jag ser fram emot vägningen på tisdag. Hurra!!!


Om det blir succé, kör jag nog två veckor till på Ren kur, med undantag för avtackningsmiddagen för kollegan den 26:e.

Jag har sällan varit mer motiverad än nu och jag längtar till att få bevisa för mig själv att detta nya decennium är det där jag håller vikten.

Långsiktighet.
Balans.

Haha, så härligt det är att jag har bestämt mig!

Frestelser

Tionde dagen idag på min initiala fjortondagars Ren Kur à la Cambridge. Och idag har det varit jobbigt må jag säga. Jag har haft ett ruskigt matsug hela dagen - märk väl, inte hunger. Sug. Jag har suktat efter fett, sött och salt.

Jag har druckit vatten och te hela dagen för att liksom glömma bort det värsta, men det är ju inget vidare substitut. Så nu i kväll lagade jag till middag till Alma. På måndag skall vi köra igång med omfattande lägenhetsrenovering, så kyl o frys skall tömmas. Detta innebär att lunch och middag baseras på vad helst kyl, frys och skafferi kan erbjuda. Ikväll blev det således stekt fläskkotlett med pommes frites, kokta grönsaker samt.. Bearnaise. Lallerstedts Bearnaise, off course.

Nu är det så att jag älskar bearnaisesås. Ä L S K A R. Jag är medveten om att det finns många som tycker att det är en vidrigt smörigt äcklig företeelse, men jag tycker då istället att det är smörigt fantastiskt alldeles underbart gott. Och speciellt idag.

Plötsligt var det som om en handfull fetmademoner gjorde allt för att ta sig in i min kropp och beordra mig att svälja den där bejjaburken hel. Jag lovar, jag fick nästan hjärtklappning.

Så vad gjorde jag? Jag doppade ner fingret i burken och smakade först, säg en tredjedels kryddmått. Det smakade förstås himmelskt. Och då var det en sådan där jävelsdemon som liksom blixtsnabbt tryckte ner fingret igen, fångade upp en lite rejälare klick och körde in i min mun.

Jag smakade. Kände konsistensen. Njöt av känslan. Och spottade. Jag spottade ut den igen! HAHA! Där fick ni, demonjävlar!

Så tänkte jag lite mer förnuftigt att kanske är det så att jag faktiskt behöver få tugga lite. Och att om det nu är så, är det nog bättre att jag tuggar på något som inte gör direkt skada på dieten. Så jag tog ett pyttelitet stycke uppskuren fläskkotlett och började tugga. Jag svalde och tog upp en något större bit. Vi pratar fortfarande liten. Jag insåg att köttet både var torrt och faktiskt ganska illasmakande, vilket gjorde att jag spottade ut även den. Och så sade jag högt och klart till mig själv där jag stod i köket: Nää. Jag unnar mig att låta bli att äta det där, för jag vill egentligen inte göra det.

Så satte jag mig tillbords med min varma, redda grönsakssoppa och tänkte att det smakar riktigt bra. Och att det ju är jag själv som väljer att leva så här just nu, därför att jag vill förändra både min figur och mitt ätbeteende. Jag gör det för min skull. Ingen tvingar mig. Jag kan när som helst välja att inte göra det. Och till exempel istället välja att omåttligt frossa i bearnaisesås, eller köttfärssås eller ost eller vad tusan som helst som står där och verkar gott när jag har gått ner mig i omåttlighetsträsket.

Valet är enkelt.

Och för er som eventuellt tänker att det finns ju mellanvägen också. Mellanvägen som verkligen och allra mest egentligen är den som är att föredra. Därför att den är lång och långsam och förståndig och beständig eller vad tusan det nu är den är. Till er vill jag säga att jag lär behöva gå den vägen också under min resa ner på dryga 20 kg. Men på den destination jag befinner mig just nu, finns inte mellanvägens linje. Här finns bara turbovägen mot himmelriket eller highway to hell.

Sådan är min verklighet.

Och igår gick jag igenom bilder från bilsemestern 2006 och triggas av hur jäkla snygg jag var. 20 kg mindre fett gör en hel del på 176 cm. Jag skall se ut sådär igen. Detta året kommer jag att nå min matchvikt. Och jag kommer att stanna där.
+-2 kg. Resten av mitt liv.

Ja jävlar!

Och om ni undrar..

..över avsaknad av viktuppdatering, så har jag valt att väga mig hos konsulenten för att inte hålla på och greja med olika vågar. Och henne skall jag till nästa tisdag den 19/1.

Det känns riktigtriktigt spännande. Det känns att det händer grejer med min kropp redan efter en vecka..

Men jag ser inte bara fram emot att nå ett snabbt resultat. Jag ser fram emot att verkligen hitta balansen i intag och utsläpp. Långvarigt. Jag har bestämt mig för ett viktmål, men inte bara det. Det viktigaste är att jag har satt upp en gräns för en maxvikt som ligger två kilo över målvikt. Jag kommer alltså att kunna acceptera att pendla +-2 kg men inte mer i framtiden. Samma stund som det står +2,1 på vågen blir det till att minska intag eller öka utsläpp.

Som sagt. B A L A N S. Så stavas mitt nya liv. B A L A N S.

Hur du inte skall hantera din enda Cambridgesoppa

Dottern har fått influensa så natten har varit bökig. Mamma, jag har ont i huvet, benen, ajmana.. Tillomed i fingjana Och så hög feber på det.

Eftersom natten varit bökig var morgonen mycket seg och mycket sen och tankemaskineriet var inte helt smörjt om man så säger. Jag lyckades få med mig en påse Cambridgesoppa med svampsmak, en shaker samt själva motordelen på mixerstaven. Men alltså inte mixerbladet. Så vad gör jag då sådär vid lunchtid?

Jag tar shakern. Fyller på med varmt vatten från kaffeautomaten. Häller i pulvret. Sätter på locket. Shakar loss som en van bartender.

POFF!!!

Soppexplosionen är ett faktum.

Locket liksom bara pangar upp och soppa sprutar över stora delar av mig samt över hela pentryt. Pölen som blir på golvet är misstänkt likt en första klassens spya. Men med behagligare lukt förstås.

Och där står jag med en tredejdel av mitt dagsintag utspridd över mig och kontorslandskapet och inga reservsoppor i lager. Vi snackar grav brist på rutin. Alltså, ingen lunch.

Så jag ringer såklart Lena. Hej, nu har jag gjort en lite dum grej här med hett vatten i plastshaker med popplock och min soppa är liksom helt utspridd och jättejättesvår att skrapa ihop igen och hur gör jag nu då för att göra så lite dietskada som möjligt så här mitt i mitt framgångsrika "renkurande"? Hm?

Lena förklar att jo, ja, det är ju tyvärr inte helt ovanligt att det sker sådana här soppexplosioner och det kanske är bättre att ta med kalla shakes om du inte har tillgång till mixerstav.

Jo men alltså jag hade mixerstav, men bara halva så det var ju inte meningen men hur gör jag nu då? Vad skall jag äta tycker du?

Hon förklarar att ren protein gör minst skada, exempelvis omelett på ägg och vatten, eller rent kött av kyckling, fisk eller räkor. Äter jag det är det lätt att komma tillbaka till det Ketosstadie som blir under Ren kur. Jag tackar för rådet och vi lägger på.

Rent protein, säger hon. Okej, jag tittar på matsedeln från kantinen och inser att det kommer att bli.. svårt. Mycket svårt. Eller omöjligt. Allt är gratänger eller redda soppor eller korv. Pilla ut rent fiskkött ur en fiskgratäng från kantinen? Nä. Jag tänker inte ens prova.

Det slutar med att jag åker hem och hämtar ny soppa, denna gång med kycklingsmak. Denna mixas noggrannt och inmundigas under bilkörningen tillbaka till kontoret för att hinna till mötet som börjar klockan ett.

Mycket effektivt och inte minst hängivet. Jag går verkligen in för det här.

Det är bara en sak jag lyckats glömma att göra i samband med lunchens hembesök. Byta kläder.

Att sitta på möte och försöka se professionell ut, utsmyckad med svampsoppsfläckar en masse är inte enkelt.

Igång!

Ja, alltså. Jag skulle ju ha skrivit redan i måndags men det har varit så f ö r u k e t a n s v ä r t (ja, stavas det inte så?!) mycket att stå i med jobb och renovering och familjebestyr att jag helt enkelt inte har haft någon tid över.

Nu ligger jag på hotellet i Budapest och har all tid i världen för lite härligt navelskåderi. Om jag nu bara kunde hitta naveln bland all deg. Hehe.

Märker ni mitt glada humör? Jag menar på fullaste allvar att det är Cambridges fel. Jag är sådär maniskt på G som bara den som käkar bantarsoppa kan bli. Känner mig pigg, stark och yster. Nej, jag är inte ironisk, det är alldeles sant. Vad stoppar de i det där pulvret egentligen? Amfetamin kanske? Fick förresten veta av maken igår att svärmor gick på "bantarpiller" på det glada sextiotalet. Kanske skulle vara något? Eller inte.

Jo, jag hade mycket riktigt gått upp i stort sett samtliga av de där härliga tretton kilona jag tappade under min GI-intensiva era. Så när som på 1,6 kg. Och 1,6 kg smör väger faktiskt en hel del, så jag väljer att klamra mig fast vid dem stenhårt! Jag gick inte upp allt minsann!

Jag kommer nu alltså att köra två veckors "ren kur" som det heter på Cambridgiska. Detta innebär att jag dricker 3xsoppa på en dag och dricker en väldans massa vatten. Sopporna är makalöst långvarigt mättande och jag går faktiskt inte omkring hungrig alls. Vilket förvånar mig. Efter de två veckorna kommer jag att addera till ett mål mat enligt tallriksmodellen på max 400 kcl så länge som jag tycker att det fungerar socialt. Efter det trappar jag upp successivt och byter ut något mer cambridgemål mot riktig lågkalorimat. Jag skall nämligen hitta ett sätt att hålla vikten till vardags tänkte jag mig. Det är min stora utmaning. Att inte falla dit i de däringa förbannade svackorna där jag förstör allt fint jag har gett mig själv genom att vara sådär omåttlig.

Alkohol säger jag nej till ett tag fram över. Det känns skönt det också. Kaffe likaså. Jag gillar inte kaffe utan mjölk och mjök får man nämligen inte dricka. Däremot säger jag ja till grönt te. Och vatten dårå.

Jag tar en dag i taget, tänker jag. Eller, gu vad jag ljuger! Det gör jag ju inte alls! Jag tar en hel radda dagar i taget. Men det är väl sån jag är antar jag och det får välan vara fint det också.

Fridens liljor.

Bladet från munnen

Kapybaran har en fin liten bloggerfunktion på sin blogg där man ser när favoritbloggarna senast uppdaterades. Den här bloggen finns med på listan och där står det alltså smärtsamt klart och tydligt: 3 månader sedan.

Tre månader sedan Sunda Saring gjorde anspråk på förändringsvilja.

Det känns som tre år.

Jag saknar bloggandet. Mitt gamla bloggande. Jag saknar att blogga men vill samtidigt inte. Låter det konstigt?

Saken är väl den att jag går igenom mycket just nu och skulle innerligt behöva själva kanalen. Men jag har också ett stort behov av att få stänga igen. Mig. Inte dela.

Och parallellt med behovet av att hålla ihop mig själv och hålla mig lite för mig själv, kämpar jag med att inte hjälpa mig själv så förbannat mycket utan faktiskt våga lite på att andra kan hjälpa mig också. Och som ni kanske tänker kan det vara svårt att få den ekvationen att gå ihop. Stänga igen + öppna upp = förvirring.

Förvirring, ja. Eller kris. Förvirringen är symtomet på krisen kanske.

Hur som helst. Jag kan ju inte förändra mitt trettiosex år gamla invanda beteende i en handvändning, så min urkraft till självhjälpsturbo har liksom redan dragit igång. Jag märker att jag speedar fortfort; bort från det onda mot det goda. Bort från det onda mot det goda. Fixa renoveringskoordinering, fixa låneansökan, fixa relationshjälp, fixa bättre beredskap och verktyg för tonårskrisande fyraåring, fixa viktnedgång, fixa alla jobbgrejjer. Nä, just nä. Det där sista fanns det just ingen ork till så där blir det inget gjort.

Och fort skall det gå. Förstås.

Så. Den 4 januari skall jag träffa någon som skall stötta mig i min viktnedgång. Hon heter Lena. Jag har gått emot alla mina tidigare finprinciper och fallit dit på turbostart à la Cambridgekuren.

Jag har insett att jag inte kommer att klara eller vilja leva enligt GI-principen resten av livet. Det som blir tydligt vid en sådan insikt är att konsekvensen är viktuppgång. Lägger du till kolhydrater till GI-kosten så blir det väl mycket grädde på moset. Så nu är jag nog fan tillbaka där jag började. Eller åtminstone nästan. Har inte ställt mig på vågen på tre månader och jag kommer inte att ställa mig på vågen förrän det är dags för date med Cambridge.

Jag kommer att ge det här en chans och jag kommer att suga åt mig av all den stöttning och hjälp jag kan få av Lena. 5 träffar har vi bokat in under tio veckor. Jag kommer att köra två veckors intensivkur med bara soppor och mjölkdrinkar och därefter kombinera soppor med vanliga måltider enligt tallriksmodellen för att hålla en sund och balanserad takt på viktnedgången.

Jag kommer att dokumentera allt på bloggen och räknar med att ha nått min målvikt till sommaren. Efter uppnådd målvikt vill jag fortsätta hålla liv i bloggen ett tag till för att pränta in mitt nya sunda liv enligt tallriksmodellen. Mitt motto skall bli den klassiska harangen Jag kan äta allt men inte alltid. Livsstilsförändring heter det visst.

Wish me luck.

Vi ses den 4 januari.

Insikt

Jag hade ett givande coachingsamtal för någon vecka sedan och ämnet för coachingen var min strävan efter att nå målvikten. Jag ville komma till rätta med den ojämna motivation som jag känner och liksom få en ordentlig skjuts i mitt viktreducerande.

Samtalet blev långt djupare och mer nära än jag kunnat föreställa mig. Genom samtalet hag jag kommit till insikten att jag under hela mitt vuxna liv på något vis haft två målbilder om hur jag vill se ut, hur min kropp skall vara. En medveten målbild och en undermedveten. Och de har varit diametralt olika.

Och drivkraften bakom den undermedvetna målbilden har varit så oerhört mycket starkare än den medvetna, vilket hela tiden dragit mig mot det jag som jag någonstans alltid trott har varit mitt sanna.

Målbilden, den dolda, bakomliggande. Sanningarna om mig själv som jag kämpat mot så tröstlöst länge. Stora Saring. Kraftiga. Rejäla. Bastanta. Kroppen som inga kläder i affären passar på. Min sorgliga sanning.

Många gånger har jag efter enträgen diet lyckats gå ner i vikt men väl där har det alltid känts som om jag är på besök. Som om jag liksom inte är värdig eller berättigad att vara smärt. Att vara nöjd. Att känna mig riktigt fin. Och så har jag kapitulerat och som av en okänd kraft dragits tillbaka mot den "sanna" bilden.

För det finns vinster för mig att välja den vägen. Förstås. Vinster som är rent ut sagt jävligt tunga att inse. Men de finns där, eller åtminstone har funnits där. Nu när jag är medveten om dem har jag också möjlighet att göra aktiva val där jag ger mig själv makten att bli den jag vill vara. Den jag verkligenverkligen vill vara.

Jag visualiserar mig själv i ett par apsnygga designerjeans i stl 31. Jag hade den storleken 2006, så jag vet att det är möjligt. Och jag vet att jag såg väldigt sund ut då. Jag vet också att det är möjligt för mig att både nå och behålla den vikt som jag verkligenverkligen vill ha. Och den vikten är inte 95 kg.

Och jag vet att jag kan välja att se ut så som jag verkligenverkligen vill se ut. Jag vet att jag kan välja att vara den jag verkligenverkligen vill vara. Och det är inte Stora Saring. Kraftiga, rejäla, bastanta Saring. Saring med kroppen som inga kläder i affären passar på. Nej.

Jag vill vara långa, snygga, smärta men inte magra Saring. Saring som har en kropp där det syns att jag burit och fött barn. Samtidigt, en sundfin kropp. En ganska mjuk mage eftersom jag aldrig kommer att välja att träna den hård eftersom jag är alldeles för bekväm för det. En mjuk, slank, kvinnokropp med markerade höfter, en rumpa som liksom hänger lite grand och bröst som förmodligen hänger ännu mer. En vuxen kvinnas kropp. En vacker kropp.

Och en kropp som man lätt som en plätt kan förtrolla femton år yngre med de underkläder och klänningar som jag inte hade råd med då men som jag faktiskt kan unna mig nu.

Jag ser mig stå där, i de där jeansen. En fin bild. En målbild. En sundrealistisk målbild. Nästa vår sommar är den inte längre min målbild. Då är den min självbild.

Lite mycket nu..

Jag har ett rejält inlägg i skallen. Mycket att fundera över och samtidigt mycket jobb som är ivägen när jag vill få ner funderingarna i skrift.

Jag återkommer inom kort.

Tjing!

Mäh!

Sunda Saring? Hur sunt är det att vara röksugen?! Det är ju helt knäppt. Jag har tjuvrökt en del de senaste gångerna jag kalajsat och som den gammalgamla (som i längelänge sedan jag var aktiv) nikotinist jag är, trodde jag att det liksom inte skulle få några konsekvenser..

Pah! Nikotinjävulen skrattar mig rakt i nyllet.

Inte för att jag kommer att börja röka nu. Nä, det vore ju oändligt korkat. Onödigt på något vis, efter ett tiotal år.

Men det är sinnessjukt hur lättriggat mitt system är på nikotin!

Nu skall jag nog lägga ner det där med feströkande tror jag.

Siffror

Resultat av mätning:

Jämförelse med resultat från den 17/8
Överarm: -1,5 cm
Byst: -1,5 cm
Midja: -1cm
Mage: +-0
Stuss: +-0
Lår: +0,5

Inte blir jag klokare.

Hur som. Jag kämpar vidare!

SKIT!

Okej. Rosé var visst inte GI trots allt. Eller också var det chipsen. Eller de där oststängerna som var så sagolikt goda att jag liksom krängde en hel hög utan att kunna hejda mig.

För idag när jag vägde mig efter första veckans - som jag ser det, ståndaktiga och hängivna GIande hade jag GÅTT UPP SEX HEKTO!!! Jag blev innerligt chockad.

Det har ju känts så bra! Och jag har verkligen känt på kroppen att det går åt rätt håll! Men tydligen kände jag heeelt fel.

SKIT!

Men jag ger fan inte upp. Och jag skall kontrollmäta mig för att se om det verkligen är så jävligt som det verkar.

SKIT!

Helgen så här långt

Jag har skött mig matmässigt i helgen med undantag från några nävar sourcream & onion-chips sent i natt. Mitt dåliga omdöme skyller jag helt på den ofantligt stora mängd rosévin som föregick chipsmofflandet. Rosévin är såååå GI och jag räknar kallt med att vinets syrlighet lätt tog ner lite av chipsens skyhöga GI-värde. Eller nåt sånt.

Idag har jag hur som helst ätit goda skramlade ägg och kryddig korv till frukost samt en portion kycklingwok till lunch.

Imorgon blir det tjänsteresa till Prag. Lite av en utmaning matmässigt, men det skall nog ordna sig.

Tjing!

Uppdatering

Ledningsgruppsmöte hela dagen onsdag - torsdag med en tillhörande finmiddag på kvällen. Fördelen med finmiddagar är dock att de där småportionerna sällan är sprängfyllda med kolhydrater. Jag menar två små mandelpotatischips i storlek med en enkrona är kanske inte så mycket att flippa ut över? Eller två matskedar mandelpotatispuré? Nä, jag flippade inte ut alls. Jag åt och njöt. Kolla här'a:


Lågtempererad lax med äpple & pepparrot¨
Lowtempered salmon with apple & horseradish
Riesling Trimbach, Alsace, Frankrike

Toast på sommarkantareller
Toast with summer chantarelles
Mad Fish Riesling, Howard Park, Margaret River. Australia

Röding med dill & ansjovis
Char with dill & anchovy
Mount Nelson Sauvignon Blanc, Capo di Sasso, Marlborough, Nya Zealand

Hjortkalv med säsongens svamp & havtorn
Calf of deer with mushrooms of the season & sea buckthorn
Côtes du Ventox, Delas, Rhône, Frankrike

En bit ost
Cheese

Jorgubb & Champagnesoppa med färska bär & sorbet
Strawberry & Champagne soup with berries & sorbet
Moscato d'Asti, Prunotto, Piemonte, Italien

Det ser ju mycket ut så här i skrift, men portionerna var som sagt yttebyttepyttiga och känslan var god då jag lämnade restaurangen.

Idag har jag ätit min obligatoriska makrill i tomatsås med en avocado till frukost. Till lunch blev det tacobuffé. Utan bröd. Förstås.

I helgen grillfest - även det skall gå att ordna fint i sann GI-anda. På onsdag vägning. Ja just ja, jag har ju börjat mäta mig också. Men det tänkte jag göra varannan vecka. Eller var tredje kanske. Får se.

Tjing!

Jahapp

Det är inte mycket att säga egentligen. Sex komma två kilo upp. Trist, men väldigt väntat och jag har ätit upp dem alldeles själv. Retligt.

Tänk om jag hade kunna skylla på någon? Att jag liksom hade varit tillfångatagen och blivit tvångsmatad med våfflor och scones.. Att min älskade make plötsligt blivit förvandlad till en bestialisk variant av en Feeder som med våld tvingat mig att uppfylla hans innersta önskningar om en riktigtriktigt stor kvinna. För då hade det ju liksom varit en annan sak.

Men, nä. Jag har felätit mig bort från mina tidigare framgångar och för att jag skall må bra med mig själv igen, måste jag rättäta mig tillbaka igen.

Men för att använda mig av ett av min fina chefs favorituttryck: Nu lägger vi det här bakom oss.

Jag kommer att vara fokuserad på de kilo som just ligger ligger bakom dagens matchvikt. Det vill säga det faktum att jag väger 6,8 kilo mindre idag än vad jag gjorde förra året vid den här tiden.

Jag kommer att vara ett riktigt läckerkex till jul. Ske min vilja.

Makrill och kycklingwok

Jag jobbade hemifrån idag. Kvinnan som skulle hålla i den planerade utbildningen ringde igår kväll och var tvungen att skjuta på det, så jag bestämde mig för att ta en liten sovmorgon och vara flitig hemifrån. Det har gått ganska bra. Matdagen har funkat okej och har sett ut som följer:

Frukost:
Dinkelmüsli med laktosfri mellanmjölk
Kaffe

Lunch:
1 Avocado
1 burk makrill i tomatsås (jag älskar makrill i tomatsås. Jag vet inte vad det är som är så speciellt, men jag älskar det. Och ja, jag vet att det luktar lite apa, men det får det vara värt- Kanske är det min förmodade järnbrist, vad vet jag, men det är liksom så plåtigt och gött)
2 ägg
1 tomat
1 klick majonnäs

Mellansnax:
Lite cashewnötter
två torkade aprikoser

Middag:
Kycklingwok med cashewnötter, broccoli, morot, groddar, vattenkastanjer, bambuskott, vitlök och lite grand woksås som jag hittade i skafferiet. Någon sojabaserad historia och inte speciellt söt.
Maken och dottern fick nudlar till.

Imorgon.. Uppdatera viktmätaren. Eller, dessvärre blir det snarare till att neddatera den, då det som sagt adderats ett antal kilon sedan jag senast var aktiv på den här sidan. Men hellre stirrar jag sanningen i vitögat än i brunögat. Nej men vad säger jag?! Det där blev ju helt fel. Hrm.. Nåja. Lite intressant skall det bli, hur som helst.

Ses imöra.

Stabilt

Det känns bra. Finfint. Stabilt. Fortfarande har jag inte masat mig ner till vågen, men det beror faktiskt bara på att jag har haft så snormycket att göra att jag helt glömt bort det på morgonen. Tunnelseendet på, så att säga. Och efter lunch väger jag mig ju inte - någon måtta får det vara på dumheterna.

Idag fanns det ganska få GI-vänliga alternativ i matsalens utbud, så det fick bli ett isterband. Eller en isterbandskorv? Ett isterbandstingest? Nåja, detta avlånga stycke ackompanjerades på min tallrik av vitkålssallad, rödkålsallad, coleslaw samt kidneybönor. Och så lite senap. Det låter kanske inte så, men det var gudoooomligt gott. Säkert fett så det förslår, men smakerna.. smakerna var underbara. Tack vare fettet förstås.

När jag kom hem upptäckte jag till min förfäran att maken inte tinat kycklingen till den planerade woken. Och Zetas ljusa fullkornsspagetti var dessvärre slut, så det fick bli tagliatelle med köttfärssås till mannen och dottern medan jag slängde ihop en katjoffig tonfisksallad av rester till mig själv. Och nu skall ni få veta hur förskräckligt experimentell jag kan vara. Säkert med betoning på förskräckligt:


Katjoffig tonfisksallad à la Saring
2 burkar tonfisk i vatten
2 msk kidneybönor
1 liten schalottenlök
2 msk Lallerstedts Bearnaise på burk
1 påse Mc Donalds äpplebitar, hackade


Detta katjoffades alltså upppå en balsamvinägerstänkt tillika saltochpepparfixad bädd av ICAs bistrosallad (fantastisk!) med tomatbitar. Nej, inte allt förstås! Det blev ju hur jättemycket katjoff som helst. Maken får således mumsiga frukostmackor imorgon. För gott blev det!

Imorgon kan jag inte heller väga mig, ty då befinner jag mig på utbildning i Lund hela dagen. Men på onsdag morgon skall jag göra mitt yttersta för att komma ihåg att uppdatera viktmätaren. Visst blir det lite av en cliff hanger nu va?

Sanningen

Scen: Stranden. Jag har tagit med dottern och hennes dagiskompis. Dagiskompisen har fyllt sex år och åldersskillnaden dem emellan på två och ett halvt börjar bli påtaglig. Kompisen ser det som sin stora uppgift att förklara för den lilla flickan hur saker och ting förhåller sig..

Dottern: Mamma, du har ju en bebis i magen.
Jag: Nej, det har jag inte.
Dottern: Joo! Det har du visst! Du har en bebis i magen!
Jag: Nej, jag det har jag inte. Det finns ingen bebis i min mage.

Kompisen tittar på mig och skakar lite förnumstigt på huvudet åt dotterns envishet.

Kompisen: Hon vet nog inte att vuxna blir större när de blir äldre.
Jag: Nej, så är det nog.
Kompisen till mig: För du är ju till exempel bredare nu än du var förut. Det är ju inte så konstigt. När vuxna blir äldre så blir de bredare och lite tjockare. Hon tror nog att du har en bebis i magen för att du har blivit bredare.
Jag: Ja, så är det nog..
Kompisen till dottern: Det är så här att när vuxna blir äldre så äter de mer och rör sig mindre och då blir de bredare. Din mamma äter helt enkelt lite för mycket!

Ridå.

Återgång

Jag har kommit fram till att jag inte vill fortsätta allmänblogga. Det känns tomt men rätt att ha stängt ner. Jag har också kommit fram till att jag vill fortsätta viktblogga. Därför att jag upplever att det faktiskt hjälper mig att håll mig på banan. På mattan. På rätt kurs.

Sunda Saring återvände för fem dagar sedan. I måndags var det återgång till verkligheten efter en slapp vår som långsamt (eh?) banade vägen för en total tokfrossa under semestern. En semester som bland annat bestod i tre veckors underbart, ljuvliga njutätande på Sicilien. Japp. Sicilien. Italien. Så långt bort från GI-land som man kan komma.

Men vet ni? Jag ångrar inte en millimeter! Eller så här: Jag ångrar inte ett hekto! För upp har jag gått. Rejält. Nej, jag ångrar dem inte därför att det tjänar ingenting till att ångra. Motivationen försvann all världens väg under våren och det kan jag liksom inte ändra på. Och semestern var den finbästaste jag upplevt i hela mitt liv och det vill jag faktiskt inte ändra på. Så mycket gott jag ätit och druckit! Och tro mig, på Sicilien går det inte att avstå pastan, brödet och riset. Det funkar liksom inte.

Men nu är motivationen tillbaka och jag njuter av detta faktum! Jag hade glömt hur mycket jag älskar makrill i tomatsås med avokado ackompanjerat av ett stort glas grönt te till frukosten på jobbet. Låter det äckligt? Det är det inte. Det är underbart. Och personalmatsalens buffémat gör det oftast väldigt enkelt att avstå från de snabba kolhydraterna. Jag ersätter dem med bönor, linser och annat gott. Och så massor av grönsaker tillsammans med obligatoriska köttet eller fisken.

Nästa vecka skall jag ta mig ner till vågen och uppdatera viktmätaren här på sidan. Inte roligt men samtidigt inte ångestladdat heller. Jag väger ju liksom det jag väger och endast jag själv kan ta mig neråt på skalan.

Jag är tebax! Hurra!

Inga böter

Jag har inte gått upp någonting av mitt slarv och ja, nu är jag åter på banan. Jag känner faktiskt ett behov av att viktnedgången börjar röra på sig igen efter ett långt uppehåll. Och den enda som kan ordna det är ju jag.

Så. Nya rätta takter!

Hur GI?

Semla. Potatisgratäng. Macka. Godis. Apelsinjuice. Läsk. Hur GI är det?
Nåja. Jag litar på att jag skärper till mig i veckan.

HAHA!

Minsann! Jag är duktigare än jag tror! Jag har inte gått ner någonting sedan vagnavtrillet! Och ni.. min finafina hejjaklack.. Åååh, vad ni är ljuvliga!

Barbamammas visdomsord gillar jag: Styrka definieras inte av antalet gånger vi faller utan av antalet gånger vi reser oss upp igen.

Tack!

Och jippie att fallet inte blev tillnärmelsevis så hårt som jag trodde. Jag behöver inte klättra om, bara klättra vidare.

Back on track

Det känns som om jag har skrivit de orden innan..
Det ville sig inte bättre än att jag fick någon slags extrem backlash och transformerades in till en riktig gottegris. Jag föll av GI-vagnen med ett brak kan man säga.

Men nu har jag skuttat upp igen, full av energi och tillförsikt. Jag skall nu bege mig till jobbets källare där den förskräckliga vågen finns och se konsekvensen av mitt förfall i vitögat.

Återkommer.

Rivstart..

Hm.. Jag har alltså kört rivstartsprogrammet under nästan två veckor och jag kan konstatera att det där riviga har lyst med sin frånvaro. Jag har gått ner ett kilo totalt under den tiden och det är ju inte så imponerande, om än det är alldeles lagom.



Jag tror att min kropp har ställt in sig på en förbränning på 0,5 kg/vecka, rivstart eller ej och då behöver jag ju knappast piska mig själv om det inte blir mer resultat än så här.



Så. På grammet tretton kilo totalt i viktnedgång och jag jublar! Nu återgår jag till en mer regelrätt GI-kost.



Allt går min väg.

2009 is da shit!

Felprogrammering

Det var en ansenlig tid sedan jag registrerade mitt matintag på GI-viktkolls hemsida men nu så här efter julen; trots viktnedgång, kände jag att det kunde vara bra att på riktigt skärpa till mig.

Så jag gick väl in där på hemsidan och upptäckte att man valt att renovera den lite. Inget fel i det, jag är på inga vis en förändringsmotståndare, men jag tyckte att det var väldigt märkligt att de även tyckts ändrat gränserna för hur mycket protein, fett o kolhydrater man får äta under rivstarten.

Jag har märkt under veckan att jag har haft svårt att hålla mig inom gränsvärdena, varje dag har jag överskridit, framförallt fettintaget och jag kunde direkt konstatera att det blivit lite mindre generöst. Och jag blev som lite störd över det där. Man kan ju inte ändra sådär bara, när ursprungsmodellen uppenbarligen fungerar!

Och det gick en dag och det gick två dagar och det gick tre dagar och så vips! likt professor Baltazar kom jag på det. Det är ju inte de generella ramarna som blivit snävare.

Det är ju mina. Eftersom jag har blivit mindre!

Tolv kilo mindre.

Snacka om felprogrammering. Så nu fattar jag! Förlåt GI-viktkoll, jag är inte arg längre.

Alles gut.

Rivstarten känns bara bra så här långt och inte det minsta rivig. Jag har lite problem med frukostarna då jag börjar jobbar redan vid 06.30. Har aldrig varit hungrig tidigt på morgonen. Jag har bestämt mig för att inte vara så hård mot mig själv, så jag äter lite mindre än vad jag egentligen borde.

Imorse blev det en burk makrill i tomatsås (en favorit!) och en halv liten burk keso samt grönt te.

Till lunch blev det Wallenbergare och bulgurfylld paprika med pizzasallad + rödkålssallad. Och efter det grönt te som jag skall hämta.. nu!

Sådärja!

Jag känner mig glad, pigg och effektiv. Bäst att surfa på vågen - jobbajobba!

Holy Quinoa!

Ja, alltså, som GI-trogen kan jag ju omöjligt använda uttrycket "Holy Macaroni" så Holy quinoa!!! Jag har gått ner i vikt under julen!!! Hur detta är möjligt överskrider min fattningsförmåga.

Hur? Hur? Jag har ju för fasen ätit chips! Och godis! Och druckit läsk! MED socker! Hur? Hur?

Hursom. JIPPIIIIIIIE!!!

Nu har jag fler tappade kilon bakom mig än framför! Sa jag Jippie?
JIPPIIIIIIIIE!!!

Snabb GI-skola

Det var så sant! Jag blev ju ombedd att komma med lite igångsättningstips i GI-djungeln. Jag har inte glömt, jag har bara försummat såväl blogg som supportrar och jag ber om ursäkt för detta.

Men så här: För mig har det hjälpt oerhört att formalisera min viktnedgång i ett medlemsskap i en klubb - och i mitt fall föll valet på GI-viktkoll. GI kan te sig som en djungel den första tiden, men för mig innebar medlemsskapet väldigt mycket kunskap på kort tid. Framförallt under inkörningsperioden var det viktigt för mig att hålla mig till ett koncept och jag var därför ganska nitisk inledningsvis. Nu tycker jag mig ha lärt mig vad som fungerar bäst för mig, i vilka lägen jag kan gå utanför ramarna och i vilka lägen jag faktiskt kan göra dem snävare.

GI-viktkolls metod baseras på tre steg. Nedanstående är delvis fria omformuleringar av hemsidans texter:

1. Rivstart
Rivstarten innebär att man under en begränsad tid kraftigt reducerar mängden kolhydrater i kosten och därigenom rivstartar fettförbränningen. Rivstarten kan kännas väldigt tuff då kroppen kan reagera ganska kraftigt på omläggningen men för mig funkade det bra och jag blev framförallt taggad av de resultat som kom redan första veckan.

Målet med Rivstarten är att minska insulinproduktionen, samtidigt som fettförbränning ökar och en snabb viktnedgång uppnås. Det balanserade blodsockret, som blir följden, minskar sötsuget och om man bortser från att jag lyckat ge mig själv sötsuget tillbaka den här julen, så har jag varit helt fri från detta ända sedan starten.

Rivstarten är att en form av LCHF-diet (Low Carb High Fat) som jag vet är kraftigt debatterad. Jag kan bara tala för mig själv och konstatera att den något modifierade version av LCHF som jag använt mig av största delen hittills på min viktresa, har inneburit en ovärderlig vändpunkt i mitt tidigare så destruktiva ätbeteende.

2. Nystart
Nystarten är den andra fasen i programmet, då man ökar intaget av kolhydrater; bland annat genom att lägga till Quinoa, bönor och bröd med lågt GI till veckomatsedeln. Nystarten kan ses som mer klassisk GI-kosthållning men med syftet att nå en viktnedgång.
Målet är alltså fortfarande att minska insulinproduktionen och samtidigt öka fettförbränningen så att man går ned i vikt.

3. Balans
Balans är att det tredje steget som syftar till en långsiktig och bestående kosthållning enligt GI-metoden. Det är också den fas som passar de som inte vill köra de tuffare faserna som Rivstarten och Nystarten, men ändå gå ned i vikt men i ett mer långsamt tempo. I Balansfasen lär man sig hur och när man kan äta livsmedel med medel/högt glykemiskt index, utan att få kraftiga blodsockersvängningar.
Denna fas skall passa alla.

Personliga erfarenheter
Den absolut bästa effekten av att jag har gått över till GI/LCHF-kost, är att jag blivit av med mina klassiska PCO-symtom. På senaste gynbesöket såg mina äggstockar helt normala ut och detta har jag aldrig upplevt tidigare! Läkaren var övertygad om att mina förändrade vanor ligger bakom och hon uppmuntrade mig att fortsätta med GI-kosten då hon sett många positiva exempel. Hon poängerade även vikten av att träna (något jag dessvärre helt lagt av med men som jag kommer att återuppta nu när jag börjar jobba på onsdag). Eller för att citera läkaren: Se det positiva med att du har en ökad testosteronproduktion; träning ger snabbt resultat hos dig och du mår väldigt bra av det! Dra nytta av det!

En annan väldigt skön effekt är att mina PMS-besvär (läs månatligt depp och argbiggeri) blivit mycket lindrigare samt att jag aldrig drabbas av blodsockerfall inför måltider. Jag har helt enkelt blivit mer stabil, vilket även maken kan intyga..

Många frågar mig om det inte är krångligt att äta specialkost. För mig är det inte det minsta krångligt. Dyrare, ja. Krångligare, nej. Tänk er att ni ökar intaget av kött, ägg och grönsaker, lägger till någon god sås och plockar bort riset, pastan eller potatisen. Voilá!

Hur kan då en typisk matdag à la Saring se ut? Nå, låt oss börja med en Rivstartsdag:

Frukost
Grönt te (jag har valt att helt sluta med koffein, detta är dock inget krav)
2 stekta ägg
½ paket bacon
1 tomat
balsamvinäger
Stekta champinjoner
Ruccolasallad

Alternativt för stressiga jobbdagar:
1 liten burk keso (250 g)
1 äpple
1/2 tsk kanel
150 g rökt skinka

Mellanmål
Makrill i tomatsås
Ev. halv avocado

Lunch
(Skall sägas att jag har förmånen att ha en bra personalmatsal på arbetsplatsen, med möjlighet att själv plocka ihop och mixa maträtter som man vill. Detta underlättar oerhört)
Råkostsallad (pizzasallad, coleslaw, rödkålssallad etc)
Marinerade champinjoner
Surkål
200 g Kyckling
Ratatouille
Parmesan

Mellanmål
Rostade solrosfrön
Halv avocado

Middag
150 g biff (vid kesofrukost adderas rejält med vitlökssmör, alternativt ökar jag olivoljan i salladen)
Grekisk sallad m 50 g fetaost

Obs. Inget tillsatt socker i maten, helst ej heller artificiellt sötningsmedel. Ser till att dricka mycket vatten och grönt te under dagen.


Under Nystartsfasen minskar jag på matfettet och ökar upp med ex v kidneybönor och haricots vertes. Även quinoa funkar fint.

Alma äter fortfarande köttbullar och makaroner eller korv. Själv försöker jag äta samma men byta ut det som inte funkar, ex v pastan mot en god, matig sallad och en avocado. Ibland funkar det helt enkelt inte och då äter jag annat, oftast en köttbit med matig sallad. Korv går bra, men då skall det vara minst 70 % köttinnehåll. Jag hittade fin Wienerkorv med en kötthalt på 90% på Willy's. Till det serverar jag blomkålsmos med smör och salt, en riktig hit hemma hos oss och ett bra substitut till det vanliga potatismoset.

När det gäller mjölkprodukter innehåller de mycket mjölksocker, vilket inte är så bra. Hos oss är det inget problem då såväl S som Alma är laktosintoleranta. Vi kör alltså redan Valios laktosfria produkter och kan därför med gott samvete fortsätta använda mjölkprodukter. Under rivstartsveckorna skall man dock begränsa intaget.

Ja, det var en liten början.







Jag har förresten placerat min blogg i Stockholm på bloggkartan.se!

Nytt år, nya möjligheter!

Med den klämkäcka rubriken spränger jag inläggsvallen för 2009! Men det är faktiskt så det känns. Jag har trillat av vagnen ganska rejält så här i slutänden av julledigheten. Men vet ni vad? Jag slår mig inte blodig för det. Är inte ens arg på mig själv, jag har ju för bövelen valt det själv!

Däremot längtar jag till onsdag, då nya rejäla tag tas. Rivstart igen i två veckor och därefter lite lugnare tempo. Jag börjar redan längta till sommarens strandsäsong för jag vet att jag vid det laget kommer att ha gått ner närmare 23 kg i vikt sedan starten i augusti 2008.

2009, här kommer jag!!! YIIIIIIIIHAAAAAAAA!!!

God Jul!

Sunda Saring firar jul och gör så gott hon kan. Mer än så går knappas att göra. Eller jo, visst gör det det. Men det vill jag ju inte. Jag vill ju ha en finjul. En god finjul.

Och den GODASTE julen önskar jag ER, käraste supportrar och medkämpar! Och ett SUNT och LYCKLIGT 2009, där allt faller på plats och bara.. flyter. Med massor av lycka. Visst?

http://bloggkartan.se/registrera/23145/stockholm

Bakslag

Fan också. Jag fuskade i helgen och har väl i sanningens namn unnat mig lite mycket saker utanför ramarna den senaste tiden. Och här går det inte att synda i smyg inte. Upp som den fulaste raket pekade siffrorna på vågen.

Av pur stolthet vägrar jag uppdatera min viktmätare i negativ riktning, men nu jävlars blir det skärpning. Basta!

Jag vet ju vad som skall till och det är ingen uppoffring egentligen. Gör om, gör rätt helt enkelt. Inte mer än så.

Yiiiiihaaaaa!!!

10 kilo 10 kilo 10 kilo 10 kilo 10 kilo 10 kilo!!!

Vad sa jag? Sa jag 10? 10 vaddå? Kiiiilo förstås!!!

Hipphipp hurra hurra hurra HURRA!!!

Målrevidering

Och idag har jag vågat ändra siffran i slutmålet. Trots att det adderar två kilo ytterligare kilon att gå ner. Men helahela tiden har jag haft den där siffran i huvudet, vetat att jag inte kommer att känna mig klar förrän de där ytterligare två är borta. Så nu är de på plats i min weight-ticker också.

Jag känner mig faktiskt lite modig.

Men så här är det: Jag är värd att känna mig nöjd med min kropp. Jag är värd att på riktigt känna mig nöjd med mig själv. Hela mig.

Ett kilo..

..kvar till tvåsiffrigt!!!

Och jag mår så förbaskat bra i matsjälen.

De blodsockerrelaterade humörsvängningar jag levt med hela livet är borta. Borta!
PMS-besvären är ordentligt lindrigare
Jag är aldrig hungrig. Inte som tidigare.
Att inte vara fokuserad på lightmat är en välsignelse för en matälskare som mig.
Jag äter nyttigt och samtidigt har min kosthållning ingenting av bantandets inramning. Jag känner mig ätnormal. Vanlig. Frisk och sund.

GI är rätt för mig. Jag vet det nu. Jag är inte frälst, bara övertygad.

Jag har ätit enligt GI-metoden sedan den 4 augusti i år och jag tänker inte ens längre på att jag faktiskt började i syfte att gå ner i vikt. Jag tänker inte på att jag faktist, sakta men säkert, är på väg mot min målvikt. Om än att jag har långt kvar.

Alla andra gånger som jag har gått ner i vikt, har allt mitt fokus legat på kaloriintag, vägning och en närmast manisk kosthållning. Så är det inte nu.

Jag mår bara bra. Äter gott. Njuter. Dricker vin. Motionerar - då inte livsomständigheter gör att dessa vanor får stå tillbaka. Jag mår bra! Bra!

Och sakta men säkert är jag faktiskt på väg mot min målvikt. Och det känns inte ens frustrerande att målgången skymtar där framme i vårljuset. Det känns bara.. normalt. Och rätt.

Nio kilo. Det är en hel massa fett det!

Ett litet jippie är på sin plats. Jippie!

Hurra!

Mitt i makens tillfälliga invaliditet och min egen influensamarinerade tillvaro fick jag för mig att prova mina gamla jeans. Det som är så fantastiskt med den här kosthållningen, är att det går i ett så lugnt men stadigt tempo att psyket faktiskt hänger med. Jag känner att jag blir mindre. Och idag kände jag att det kunda vara ett bra tillfälle att prova de där galma brallorna.

Och det var det!

De sitter som en smäck! Ingenting störande som pyser över och jag behöver inte ens hålla in magen när jag knäpper knapparna.

De är förvisso väldans omoderna och ingenting som jag stoltsvassande skulle visa upp mig i. Men de passar! Nu längtar jag till jobbet så att jag kan väga mig också. Kanske är det dags att uppdatera min viktmätare..

*hosthost*

Nä. Det blev ingen träning igår. Jag är faktiskt inte frisk.. Däremot blev det en fantastiskt mysig rekreationskväll med bubbelbad, morgonrock, heavenly bed, roomservice samt Hollywoodrullen What happens in Vegas..



Badet var mysigt. Badrocken fluffig. Sängen himmelsk. Maten god och nyttig. Filmen.. Hollywoodsk. Jag hade det väldigt bra. Helt enkelt.

Warszawa

Nu är jag i Warszawa till och med onsdag. Bor på favvohotellet Westin vilket innebär att möjligheten till hardcoreträning är strålande. Trots att jag inte blev så förtjust i deras cyklar senast så har jag åtminstone såväl tid som motivation att träna. Problemet är att jag inte riktigt känner mig i form.

Dels var jag på trevlig galej i helgen med en nära vän och drinkarna blev många och sömntimmarna få. Och i takt med stigande ålder blir dageneftertoleransen allt lägre. Nu sträcker den sig över dagar och därmed känner jag mig riktigt seg idag. Men bakfylla är knappas ett argument att inte masa sig till gymet, snarare tvärtom.

Vad som däremot skulle kunna vara ett argument är den begynnande förkylning som drabbat mig. Halsen känns som sandpapper, rösten krånglar och jag känner mig lite ruggig. Småfrusen.

Men jag tänker som så att jag kan köra en provomgång. Jag måste ju inte ta ut mig fullkomligt. Kanske. Så ser jag hur jag mår efteråt. För jag vet inte om jag kan leva med att inte försöka träna lite. Jag har försoffat mig själv den senaste tiden och att hålla på med undvikande beteende, om än rättfärdigat av en antågande förkylning, ger fel signal till hjärnan tror jag.

Nej, jag måste vända på steken och komma in i rätt banor igen, ty de är ingalunda långt borta.

På eller av

Bloggstiltjet här beror på ökad bloggaktivitet i mitt andra cyberrum.. Jag är fortfarande sund. Bara så ni vet. Men träningen har blivit väldigt sporadisk vilket jag inte trivs med. Bot och bättring utlovas!

Framgång i det dolda!

Här flänger jag på konferenser och tjänsteresor i CEE* så till den milda grad att jag liksom inte ens haft vägarna förbi jobbgym och våg. Så idag tog jag mig ner för att kolla läget på vågen, ty någon träning finns inte tid för i dagens tokhysteri och döm om min förvåning då vågen visade två kg mindre än strax innan Florida!

Två kilo är ju bra för tusan! Tjohoo!

Nu längtar jag bara efter att få svettas lite också. Imorgon bitti får det bli.

Tjohoo!


*Cetral Eastern Europe, förstås. Det låter så mycket finare än Östeuropa. Ju.

Florida

Nya utmaningar väntar. På söndag flyger jag till Orlando, Florida. På jobbets bekostnad. Wow. Jag reser hem igen nästa fredag eftermiddag, lokal tid och kommer hem lördag morgon, svensk tid.

Måndagen vigs åt shopping; träningskläder bland annat. Förstås. Jag tror att det finns en och annan outlet-butik som kan bli en succé. S vill att jag skall köpa dator samtidigt, men dessvärre har vi inte riktigt råd med det den här månaden. Surt känns det, då vår dator kostar ca 5000:- mindre over there. Nåja. En och annan träningbralla skall vi nog kunna få till åtminstone. Som plåster på såret.

Knappast jämförbart men ändå. Shopping som shopping.

Jag kommer att köra stenhårt med matkontroll. Det känns bäst så. Jag börjar bli rejält frustrerad över att vikten står stilla, även om ni säkert har rätt att det lilla fett som försvinner omvandlas till muskler. Men lite måste det få lov att synas på vågen.

Jag ångrar lite att jag inte tog fram måttbandet från början och nu känns det för sent. Eller, det där stämmer ju inte. Men jag vill helt enkelt inte. Jag känner en olust inför måttband. Jag har en måttbandsaversion helt enkelt.

Nåja. Jag tragglar på. Och tränar på. Tids nog blir jag väl en sylfid, kan tänka. Jag har ju trots allt målsnöret någonstans kring 1/3 eller så. Vi får se. Det tar den tid det tar. Jiiiiiiisus, vad jag låter klok. Och tantig.

Men fatta. Florida! Jag skall till Florida! Och bo här.

Helt sjukt. Helt sjuuuuuukt.

Vikten

Vågen står stilla. H e l t stilla. GAAAAAAAAAAAAAH!
Ge mig resultat på min möda. NUUUUUUU!

På resande fot!

Idag var jag här och tränade! Fy fabian vilka framsteg jag gör mentalt! Saken är att mitt hotell inte har något fitness center, istället får man en voucher till WorldClass som ligger en bit bort.

Jag var nervös när jag steg in i lokalen. Kände mig sådär fel igen. Men så rätade jag på ryggen och bestämde mig för att ändra tankebanor. Så. Med stolta steg (nåja) tog jag mig förbi inte mindre än tre tjeckiska glamourmodeller med perfekta små kroppar innan jag nådde målet - brännstationen och mitt nyvunna favoritmotionsinstrument - cykeln.

Till skillnad från Westins fitness center i Warszawa var detta den skönaste cykel jag någonsin suttit på! Sadeln var liksom alldeles mjuk och av ett slags gummimaterial som gjorde att när man väl satt sig så.. satt man kvar. Så att säga. Inget halkande hit och dit, utan stabilt och bra.

Jag cyklade milen med hjälp av Christina Aguilera i hörlurarna och svetten rann. Snabbt gick det! Därefter tog jag mig upp på något slags gåband som jag inte riktigt kan beskriva mer än att det var som en blandning av löpband och trappmaskin där löpbandet var delat i två olika skenor som gick upp och ner samtidigt som själva löpbandet rörde sig i önskad hastighet.

Där orkade jag inte så länge. Typ 7 minuter kanske. Och så 3 km cykling igen och sedan var det nog. Jag satte mig att stretcha bland alla muskelbyggare och noterade att jag blev uppflirtad av en skitsöt amerikan i tjugoårsåldern. Märkligt och mycket uppiggande!

Tänk att det faktiskt finns de som uppskattar kvinnor i mogen ålder med moschimoschmage och cellustuss! Gött.

Väl på rummet beställde jag pocherad laxfilé med fantastiska ångkokta grönsaker samt lite hollandaisesås.

Nu skall jag gå och lägga mig. Fy faaabian vad jag är nöjd! Endorfiner är fina grejor.

Att våga gå uppför stegen

I juni 2007 befann jag mig av olika anledningar plötsligt mitt ute i den norska vildmarken tillsammans med en grupp människor från olika delar av världen. Mitt ute i vildmarken fanns, förutom denna diversifierade grupp människor även några vildmarksmän samt skyddsutrustning och rep. Väldigt mycket rep. Högthögt upp i högahöga träd.

Jag förstod egentligen inte att jag var rädd förrän efter en lång stund. Försvar är bra på det viset. Nej, jag förstod inte att min plötsliga regression till fjortonårsåldern med ihärdigt tuggummituggande, himlande med ögon och idiotförklarande av hela evenemanget egentligen bara var förtäckt skräck.

Tur då att jag har en liten aning självmedvetenhet. Ty när jag för tredje gången hörde mig själv säga Asså, mig får de inte upp i de där jävla träääden, det kan de fan glömma! var det som om jag vaknade till. Och då skämdes jag. Så jag tänkte om. Jag tänkte vafan, fegis. Är du rädd för träden? Tror du att de skulle ha en sådan här bana om det var farligt? Tjockare och äldre tanter än du har gått den här banan. Hur farligt är det att prova? Man kan säga att jag försökte få mig själv på lite bättre tankar. Men det var inte min förtjänst att jag tillslut faktiskt befann mig där högthögt uppe i luften och med adrenalinet pumpande passerade hinder efter hinder.

Det var en av vildmarksmännens förtjänst.

Efter att han muntligt presenterat banan för oss sa han mycket lugnt och fint: Syftet är inte att ni skall klara banan. Syftet är att ni skall våga utmana er själva. Inte tävla mot varandra. Det kan vara en större bedrift för en person att ta sig upp för den där första stegen, än vad det är för en annan att klara hela banan.

En större bedrift för en person att ta sig upp för den där första stegen..

Den gången tog jag mig upp för stegen. Jag tog mig igenom banan. Och jag skrek som en lycklig gris när jag slutligen svischade nerför linbanan.

----------------

Jag är inte en person som springer.

Jag har aldrig varit en springande person. Det har varken legat i mitt intresse eller för min personlighet så att säga. Jag brukar nämna mina klena knän och stora bröst som tungt vägande(!) skäl, om det någon gång kommer på tal. Men sanningen att säga så handlar det snarare om att jag känner mig så fruktansvärt fel när jag springer.

Jag känner mig klumpig och ful och osmidig och hela mitt självförtroende liksom krymper ihop till ett litet russin. Och med springning menar jag all springning. Om det så är på väg till bussen. Jag blir mer eller mindre knäckt av att behöva springa.

Allt i springväg som jag tagit mig för i livet har också blivit totala fiaskon. Sextiometersloppen i skolan gav jag upp så snart någon endaste sprungit om mig och då detta brukade ske inom fyra meter sprang jag nog aldrig egentligen ett helt sextiometerslopp.

Joggning försökte jag mig på tillsammans med min familj någon gång i mellanstadiet, men som jag minns handlade det om några plågsamma rundor och sedan rann det ut i sanden. Men jag minns att jag tyckte om mina rödvita joggingkläder i stretchfrotté. Och mina Lejon-skor.

Orientering försökte jag mig också på. Det slutade i total katastrof. Jag sprang vilse. Det började åska. Och ösregna. Jag kissade ner mig och fick sitta på en plastpåse. I familjen Larssons fina bil. Förnedringen var total. Jag orienterade aldrig mer efter det.

Så. Jag är inte en person som springer.

Ikväll har jag trotsat min egen föreställning om mig själv. Jag har varit ute på en powerrunda på knappa halvmilen. I mörker och höstkyla. Och ta mig tusan. Jag har sprungit. Små micropassager, men sprungit har jag. Upprepade gånger. Upprepade microgånger. I konstiga kläder och för liten jacka. Och med dyrskor som visade sig ge småsmå vattenblåsor längs hälarna. Men jag har sprungit!

Så. Idag, om någon gång, har jag tagit mig upp för stegen.

Linbanan i Norge är ingenting mot denna jag just klättrat upp till. Nu står jag och tittar på den ouppnåeliga väg som ligger framför mig och tänker hur skall detta gå. En omöjlighet.

Men det makalösa första hindret är avklarat. Jag har klättrat uppför stegen.

En milstege.

Jag har sprungit!

Men allra helst..

Jag säger bara GEEEE MIIIIIIG!!! JAG VILL HA KROKODILSKOOORNA!!!

Det är Alife tillsammans med Asics som har gjort denna limited edition från förra året. Förstås. *Grrr* Skorna heter Asics Gel lyte III och för den som har pengar och stora skor, finns de här.

Vill ha..

Appropå dyrdojjor.. Jag suktar.

Ingen ordning

Det känns som om jag står väldigt stilla. Och då menar jag i dubbel bemärkelse. Träningen hindras av massivt jobbpåslag och sjuk Alma (en dålig kombination även ur stresshänseende..) och vågen har jag iofs inte tillgång till förrän imorgon, men det känns inte som om det har hänt ett endaste litet skvatt.

Trist! Jag är fortfarande precis lika duktig som innan, med undantag av träningen då. Och även om jag förstår att den hjälper till, borde det ändå visa lite resultat bara av min strikta kosthållning. S hade 35-årskalas för brodern med familj i lördags där det bjöds på fantastisk choklad- och passionsmoussetårta. Jag tog inte ens en yttepyttig bit. Jag smakade en halv tesked av S och kunde konstatera att, jo, den var underbar. Men jag åt ingenting.

Jag är duktig. Jag sköter mig. Men det känns ändå som om jag står och stampar. Frustrerande!!!

Ikväll när S kommer hem skall jag snöra på mig mina nya dyrdojjor och gå en powerrunda. Vågar jag, skall jag nog prova att jogga lite också. Men jag lovar inget. Jag lovar däremot att jag skall göra mitt bästa för att bli ordentligt trött och svettig oavsett teknik.

Gymping

Idag gick det riktigt bra på gympan. Inte tillräckligt bra, men i jämförelse med hur det kändes förra gången. Dessutom vägde jag mig innan gympan (den tiden jag brukar väga mig) och då hade jag faktiskt gått ner 2 hg. Jag vet att det bara är psykologiskt och att jag pendlar i hekton hit och dit under hela dygnet, men jag grabbade tag i den där noteringen och bestämde mig för att bli jätteglad. Nu har jag gått ner exakt fem kilo sedan starten den 4/8.

Dessvärre hände det något i sacroiliaca-leden under gympan och jag fick rejäla smärtor. Jag har ju en riktig skruttrygg och sacroiliacaområdet är min främsta achilleshäl. Hälen sitter således i aschlet och tacka sjutton för att det gör ont. Jag gick undan en kort stund och stretchade ut ordentligt och sedan tog jag det lugnt. Lugnt tempo är bättre än inget tempo.

Imorgon skall jag cykla ty cykling gör inte ont i ryggen.

Vi hörs!

Prövning

Okej. Nu sätts min motivation på prov. Ordentligt.

Jag vägde mig igår. Bläää! Inte så mycket som ett hekto ner. Snarare upp, men då jag vägde mig lite senare på dagen efter mat räknar jag inte det och jag v ä g r a r att notera + på min weightloss-ticker. Helt enkelt.

Så. Motivationen är utmanad och jag tar nya tag. Nyfriska gladtag!
Tänk i ett längre perspektiv, Saring! Tänk i ett längre perspektiv!

Men fan också.

Idag skall jag dock gympa. Ååh, så jobbigt det kommer att vara men så duktig jag kommer att känna mig efteråt!

Men fan också.

Förvånansvärt!

Jag är förvånad över min egen ihärdighet och bergfasta motivation, trots mycket resande och maxad belastning på jobbet. Jag är fullkomligt rigid vad gäller ätandet och avviker inte från min linje en tum och det känns inte ens jobbigt!

Kom just tillbaka från en kortkonferens i skärgården. Anrikt Wärdshus med bouef bourgoigne till lunch och trerättersmiddag igår kväll. Jag åt allt som var ok och lämnade utan att blinka allt som inte var det. Okej alltså. Smakade inte så mycket som en glassgnutta och inte ens en nagg på den lilla äppletartelette som såg så förtjusande smarrig ut. Nixpix. Inte en nagg.

Däremot unnade jag mig en fantastiskt god Laphroaig efter maten. Den var jag värd.

Jag har däremot inte haft möjlighet att motionera i stort sett någonting, vilket känns trist. Å andra sidan längtar jag till imorgon när jag skall sätta mig på cykeln igen så det är en ny upplevelse det här med att faktiskt vara lite juste mot mig själv. Jag tappar inte motivationen trots att jag faller ur rutinerna och det vet jag inte om det någonsin hänt tidigare. Faktiskt.

Troligtvis beror min orubbliga motivation på att jag faktiskt äter så himla gott och mår så oerhört mycket bättre. Det känns nästan som om jag äter lyxigare idag än tidigare. Ikväll åt jag till exempel gorgonzolafylld laxfilé med kantarellsås, att jämföra med den tidigare klassikern köttbullar med makaroner och ketchup..

Allt rullar på!

Vikt-ig påminnelse.

Jag vägde mig på fel våg i Warzsawa och lurades att tro att jag gått ner mer än vad jag gjort. Nu, fem dagar senare har jag fått revidera och redigera - och när jag nu tittar på min vikt-ticker, känns det således som om jag gått upp 3 hg. När jag förmodligen har fortsatt att gå ner, om än långsammare än i starten.

Jag har så lätt att misströsta. Det är synd eftersom detta misströstande knappast har en boostande effekt på psyket.

Så nu skall jag påminna mig om fakta:

Jag har på fyra veckor gått ner 4,8 kg. Det är nästannästan fem kilo. Det är inte dåligt. Det är bra. Om jag hade gått ner 10 kg på fyra veckor hade det varit dåligt. Inte för att det har varit ett mål, men jag faller så lätt in i bizarra överkrav på mig själv. En gång för länge sedan gick jag ner 25 kg på fyra månader och det var på inga vis sunt eller bra. Även om alla berömde mig och tyckte att jag var duktig. Duktig som kräktes kanske. Jag blev nästan sjuk av det. Idag är jag inte alls på väg att bli sjuk, jag är på väg att bli starkare och friskare än på väldigt länge. Och det måste få lov att ta tid.

Fem kilo på fyra veckor är faktiskt en ganska snabb viktnedgång. Snabbare än så skall det helst inte gå. 0,5 - 1 kg i veckan är vad jag skall sikta på. Inte mer. Inte mindre.

Jag är bra. Jag sköter mig. Minns det nu!!! Var stolt! Var nöjd! Jag är på väg!

Trötthet och neggpepp

Jag kämpar på. Idag känns det faktiskt som om jag kämpar.. Jag är så in i bängen trött och jag har ingen aning om hur mycket (om något) jag har gått ner då jag inte har varit på jobbet på över en vecka.. Skall åtminstone cykla lite imorgon men jag har fått problem med självförtroendet de senaste dagarna tycks det mig.

Det var den där jävla cykeln i Polen. Det gick så helvetes tungt och trots att jag blev svettig och trött på 20 min cykling visade mätaren bara på åtta futtiga kilometer. Och det var då min fantasi om den okalibrerade motioncykeln i jobbets träningslokal på riktigt tog fart. Helt destruktivt har jag nu fått för mig att jag inte alls har cyklat så snabbt och långt som jag varit i villfarelsen att jag gjort. Och därför känner jag mig bortgjord inför mig själv.

Som en tjock looser som liksom inte ens klarar av att motionera på en sketen cykel.

Jag vet. Apdåligt med neggpepp. Och det enda jag kan göra imorgon är att sätta mig på en annan cykel än den vanliga och se om den är lika sketet okalibrerad.

Eller också kan jag bara ta och skärpa till mig och sluta bete mig som ett offer utan istället se att jag faktiskt är jäkligt bra som har börjat röra på mig och ta tag i min vikt efter två långa år av förfall. Ja. Det är nog en bättre strategi.

ÅÅÅÅÅÅÅÅH, detta neggpepp!! VARFÖR HÅLLER JAG PÅ?!!! Det är mycket bättre att vara snäll mot sig. Fattar jag inte det?!

Hallååå alla!!!

Nej jag har inte gått under jorden. Jag har inte lagt av med mitt friskvårdande och viktreducerande. Jag har bara varit i Polen. Just nu var jag tvungen att ta en liten paus för att på allvar markera för maken att NEJ DET ÄR INTE OKEJ ATT TITTA PÅ EN TIMMES FIRANDE AV ARMÉNS MUSIKKÅR!!!

Som sagt. Jag har bara varit i Polen, inget annat.

Det går bra. Det går fint. Inte så mycket mer triattlånnande och egentligen kanske inte så mycket motionerande öht.. 25 min cykling på Westin WorkOut var allt som blev då jag kände en stark aversion tillika omotivation av dessa helautomatiska superdigitala cyklar. Dessutom var den enda som var ledig en sådan där maskin som man nästan ligger ner i när man cyklar. Blä. Inte min grej.

Men maten har funkat fint och det känns verkligen som om jag blir mindre. Härligt!

Och en annan sak. Vad som nu är hönan och ägget. Jag mår bra! Jag är inte deprimerad. Jag känner att jag har kraft! Okej, jag är fortfarande lite av en tröttis, men inte på samma vis som innan. Inte mentalt. Och det är klart att det inte går på några veckor att repa sig efter en golvning som varat sedan mars. Men jag mår bra!

Jag mår bra!

Personbästa!

Sju kilometer motionscykling på tio minuter. Det är snabbt. En kort paus där jag kände lite på trappmaskinen men det kändes som om jag var för lång.. Eller nå't. Sedan upp på cykeln igen för sexochenhalv kilometer på tio minuter.

Sammanlagt. 1,3 mil på 20 minuter. Jag var trött och svettig efteråt. Men inte alls död! Och faktiskt mycket mer stolt än trött.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över när de där motionscyklarna kalibrerades egentligen.. Men det är kanske lika bra att inte veta?

Hur som helst. Jag är laddad inför helgen och jag mår som en prinsessa!

Trevlig helg alla älsklingar, om vi inte hörs innan måndag!

Lever jag?

Jag gjorde det. Jag klarade det.

Men jag tror att min kropp har åldrats fyrtiofem år på en timme.

Jag känner mig halvdöd. Kroppen hänger inte med.

Eller för att använda ett idrottsbegrepp:

Jag tror min själ jag har gått in i väggen.


Men jag klarade det! Jippie!

Saring Lanefeldt

Idag gäller det. Jag skall göra mitt första gympingpass på kanske.. sisådär.. fem år. Om det räcker.

Jag har inte så bra koordinationsförmåga, se. Eller jo, när jag får hitta på själv kan jag koordinera som värsta Lanefeldtar'n men när någon står framför mig så blir det ju ändå så att jag först måste spegelvända alla rörelser och sedan få ut dem i mina länder. Och då kan resultatet lätt bli lite knasigt. Jag är övertygad om att detta har att göra med min fantastiskt illa utvecklade spatiala förmåga för det gååår bara inte!

Det värsta. Det a b s o l u t v ä r s t a är när någon fit aerobicsjänta lägger huvudet på sned och tittar på mig med vitt uppspärrade ögon och med mild röst säger: Men jag hade också det svårt i början. Det är bara att träääna så kommer du snaaart att klara det fint. Jag looovar. Du kan träääna!

Nej. Det kan jag inte. Därför att jag trasslar in mig. I mig själv. OKEJ?!! JAG BLIR HELT TILLKNYCKLAD OCH IHOPTRASSLAD ELLER OCKSÅ SNUBBLAR JAG PÅ MINA EGNA FÖTTER ELLER HALKAR PÅ MIN AV STRESS FRAMKOMNA SVETTPÖL! OKEJ?!!

Och det slutar alltid med att jag regredierar till en ålder av femochetthalvt och lämnar passet med tårar rinnandes längst med kinderna.

Efter en kvart.

Så jag kommer liksom aldrig till den där fasen som kallas träääna.

Men nu tänker jag annat. Jag tänker bättre tankar! Gymping är ju inte aerobics. Gymping är gymping och jag kan ju åtminstone ge det en chans.

Och numera är jag ju idrottskvinna. Motionär. Det var jag ju inte förr. Så det går nog.

Wish me luck..

Ingen ordning mä't

Alltså, dagens träningsomgång får gå till historien som en av de mest förvirrade.

Först började jag cykla. Eller, så här: när jag kom in i motionsrummet var det ockuperat. Ockuperat av två runda damer på trappmaskiner som tittade på morgonteve. MORGONTEVE?! Hur skall jag få cykelgajst av morgontv?!

Jag vill ha rytm. Puls. Dunkadunka.

Istället fick jag jaaa vad har vi för trevligt program idag då? Jaså säger du det? Men det var väl trevligt. Hur är trafiken i Stockholm så här på morgonen då? Jaså, den är lugn säger du? Men det var väl trevligt..

Jag plågade mig på cykeln i fem km och därefter bytte jag rum och satte mig vid roddmaskinen. Som jag hade längtat! Men. Det blev liksom inget mä't. Alls. Fem minuters förvirrad rodd som inte riktigt kändes rätt. Jag fick inget flyt och dessutom lyckades jag inte få in rätt kanal på radion. Så jag bytte rum igen.

Tillbaka till ruta ett. Motionsrummet. De runda damerna hade lämnat och teven stängdes därmed av. Rix morgonsol rattades in och jag ställde mig på.. dada.. Springbandet! Som jag inte alls sprang på utan gick snabbt. I sisådär sju minuter. Sedan blev jag less. Det var tråkigt. Dessutom dåliga skor.

Så. Cykeln igen. Fem kilometer i ett icke imponerande tempo och sedan gav jag upp.

Först tänkte jag dunka huvudet i väggen och förbanna min egen omoral och bristande självdiciplin. Men så kom jag på det! Det finns ju en idrottsterm för min bristfälliga morgonprestation!

Formsvacka.

Det känns redan bättre. Imorgon skall jag nog ha steppat up ur formsvackan och jag entrar cykeln med nya friska bentag.

Formsvacka, formschmacka! JAG SKRATTAR PÅ MIN FORMSVACKA! Back in the saddle, imorgon gäller det!

Roddmaskinen får stå för nu.

Och på måndag skall jag införskaffa ett par sanna braskor för äkta idrottskvinnor. Det kan vara mig väl unt.

Över-driven

Jag är som person, ofta över-driven. Överdrivet driven helt enkelt. På många vis är det en gåva. Om jag vill något, om jag verkligenverkligen vill något. Sådär så att hjärtat tar hoppsasteg. Då blir det ofta så. Om det så gäller att få ett förstahandskontrakt i Lund genom att helt sonika åka ner på stan och ragga ett, eller få ett jobb som väldigt många andra vill ha. Eller få en lägenhet i Stockholms innerstad, för den delen. Det är många gånger ett rikt framgångskoncept, mitt överdriv.

Men baksidan är den där fixeringen som liksom följer med. Jag vet att fixeringen och överdrivet på många vis är samma sak, men fixeringen kan ibland kännas lite påfrestande. Eller nervoserande snarare. Man kanske skulle kunna säga att jag blir lite grand tokig. Galen. Kockonotto.

Nu tror jag att jag håller på att bli överdriven vad gäller cykling. Jag längtar ner till det där motionsrummet. Och jag skulle väldigt gärna vilja prova roddmaskinen. Jag skulle vilja träna två ggr om dagen tror jag.

Men jag håller mig i skinnet. Jag plockar fram överjaget, som i myndig stämma talar om för mig att en rimligare nivå på träningen ökar mina möjligheter att göra mitt nya livsmönster till mitt vanliga livsmönster.

Eller som min älskade mamma skulle ha uttryckt det: Det är inte bra att lägga i alla växlarna på en gång för då kraschar växellådan..

Men jag längtar tills nästa träningspass. Då skall jag prova roddmaskinen!

Fasbyte

Jag hade riktigt mycket ork i morse under cyklingen. Lite konstigt med tanke på att jag varit så trött tidigare. Jag var lite trög i starten så det blev inget personbästa vad gäller farten, men 1,7 mil blev det iallafall på en halvtimmes cykling.

Har nu(!) läst in mig på kolhydratfattiga dieter, vilket rivstarten hör till och jag är väl inte alltigenom såld på tanken att börja lukta aceton. Dessutom besväras jag av huvudvärk och lite lätt illamående utöver den där sega tröttheten.

Jag kommer därför att gå vidare till steg 2 - Nystart, i programmet och bl.a. addera lite baljväxter till kosten från och med idag. Jag känner helt enkelt att jag behöver orken. Särskilt nu då jag faktiskt är en sann tränerska!

Vågen visade 3,1 kg ner på två veckor. Det är en trevlig start på en lång vandring.

Jag vet att jag kommer att nå mitt mål. Ingenting och ingen kan hindra mig. Inte jag, inte någon, inte något. Jag vet.

Små minus men mestadels pluss.

Det enda jobbiga som jag upplever med det här programmet är frukostarna. Eller så här, det finns många äggfrukostar att välja på och idag ville jag slå till på helgfrukost med stekt ägg, bacon, champinjoner, coctailtomater och ruccola.

Det var gott då.

Nu är jag rejält illamående.

Det blir som för mycket fett så här på morgonen. Jag har aldrig varit en frukostmänniska om inte frukosten serveras sådär vid 10 - 11-tiden.

Dessutom är jag så in i märgen trött men det beror nog mer på min övriga livssituation än rivstart.

Skall bli spännande på måndag. Då är det dags för morgonmotion med veckovägning. Jag känner att jag krymper och det känns hursomhelst väldigt tillfredsställande.

Konstigt.

Om någon hade sagt till mig för en månad sedan att jag inom en mycket snart framtid skulle längta efter att köra ett svettigt cykelpass på jobbet, är jag ganska säker på att jag hade skrattat rått.

Idag har jag alltså vilat från motionerandet för att liksom inte ta ut mig helt, få någon trist överansträngningsåkomma eller för att helt enkelt inte överdriva så förbenat.

Och tänk, jag längtar tills imorgon bitti! Längtar.

Konstigt.

Yiiiihaaaaa!!!

Strax före cyklingen idag, ställde jag mig på vågen. Jag känner ju att det går bra och hade förväntat mig att jag skulle se framsteg, men detta! Detta är nästan gaaalet.

Tvåochetthalvtkilo på en vecka. Och jag äter massor. Och är mätt hela tiden. Och mår bra. Hur är det möjligt?!

Jag önskade mig en rivstart och rivstart var just vad jag fick!

Wow. Jag tror att det funkar.

Och snällasnälla, skriv nu inte en massa orosord om att det minsann inte får gå fööör fort och detta skall ju håååålla länge och bli vaaaraktigt. Jag tänker nämligen så själv. Hela tiden. Jag tror att det här programmet kommer att göra susen. Rivstartsprogrammet håller inte i mer än 1-2 v. till och därefter går jag in i en lugnare fas.

Men nu. Nu vill jag bara vara glad och nöjd!

Jippie!

Cyklingen före lunch idag, innebar för övrigt 1,2 mil på 20 minuter och jag gav allt i slutet. Såå skönt! Tänk att det kan vara så härligt att svettas.. Och stretchar gör jag. Ojojoj så duktig jag är! Säg för allt i världen till mig om detta går mig åt huvudet!

Idel motivation!

Sitter vid datorn hos Solsyster. Jag och Almis mellanlandar här i Småland efter att ha varit hos mina föräldrar för att fira min mammas första vernissage och separatutställning. Festligheter har varit temat. God mat, god dryck och goda sötsaker har dukats upp. Jag har benfast och med en osviklig motivation valt ut och tackat nej och kompletterat allt efter Rivstartsveckans tydliga ramar. Inte en droppe alkohol har jag druckit, trots godbubbel och finvin under näsan. Och det bästa: Det har inte varit det minsta besvärligt eller tungt. Jag har ätit gott och rätt och alkohol är jag ändå inte sugen på. Det går fint att vara delaktig och ha det trevlig ändå. Förstås.

Jag är stolt och nöjd. Dessutom har det redan - efter en vecka, börjat hända bra saker med min kropp. Den har liksom börjat.. dra ihop sig. Jo. Dra ihop sig. Övermagen börjar uppenbart ställa in sig på att marknaden inte medger expandering i nuläget utan tvärtom, neddragning och besparingar.

Allt går fint. Jag är nöjd.

Och stolt över mig själv.

WOW!

Vilken kick! Jag var sen till träningen och tänkte först att jag inte skulle hinna pga dagishämtning. Men så tänkte jag om. Jag tänkte nytänk.

Nytänket låter:
Det är bättre med 10 minuter snabb cykling än ingen cykling alls.

Jag tog mig ner till omklädningsrummet och väl där ställde jag mig på vågen. Ett helt kilo sedan i måndags! Och jag är ju mätt och nöjd hela tiden! Hur är det möjligt?!

Glädjekicken gjorde att jag satt mig på motionscykeln och cyklade en mil på 16 min. Det känns som en bra bedrift av någon som inte rört sig på två år.

JIPPIE!!!

Framåt

Tredje dagen nu och jag känner att det går framåt. Samtidigt har jag lite svårigheter i att hitta rätt balans i maten. Antingen blir det för många GB, för mycket fett eller för lite.. Jag kan helt enkelt inte tillräckligt mycket om metoden än vilket känns lite frustrerande.

Skulle vilja ha "GI-skolan", vilken finns på hemsidan, som nedladdningsbar PDF. Har inte ro att läsa på datorn. Texten blir så småttig och det är för mycket som stör mig runt omkring. Lite frustrerad som sagt.

Nåväl. Igår blev det ju som sagt endast 15 min cykling pga rumpont så idag har jag vilat. Imorgon blir det ett halvtimmespass igen. Jag ser faktiskt fram emot det! Tänk va?!

Jag vet att jag kommer att klara detta. Jag vet det. Det känns liksom så enkelt. Ett litet jippie från min trötta själv vill jag ändå ge ifrån mig. Ett jippie för mig själv.

jippie!

Dag 2

Ont i ändan i morse. Som tusan! Därav endast 15 min cykling och i ett slöare tempo. 6,5 km blev det. Å andra sidan är 6,5 kilometer bättre än inga kilometer alls!

Det är komplicerat med maten, har aldrig kört GI tidigare och har svårt att förstå. Lite så. Samtidigt tror jag att själva grundtanken passar min kropp bra. Jag har ju till och med, pga min PCOS blivit förskriven diabetesmedicin för att få bukt med hormoner och insulininstabilitet. Och då tänker jag att det är betydligt bättre att få ordning på detta genom omlagd kosthållning. Men svårt är det.

Å andra sidan har väl mer trögfattade personer än jag lärt sig det, så det är väl en fråga om tid också.

Igen.

Nygammal strategi. Våg är viktig som bekräftelsebas i kampen mot kilona.

Första jobbadagen: Motionscykel 30 min resultarade i 1,6 mil.
Känner mig nöjd. Däremot vet jag inte om jag skall klassificera passet som lågintensivt, medel eller hög. Jag tror medel.

Jag har även blivit medlem i giviktkoll.se. Jag provar GI nu tänkte jag. Utan att för den skull vara frälst eller övertygad om lämpligheten. Men det är liksom så att jag behöver ett storgrovt halmstrå och övertydliga ramar, det tror jag att jag kan får där. Dessutom tror jag att en diabetikervänlig diet kan vara gynnsam för en PCO och hormonhäxa som jag. Tror. Och hoppas.

Vi får se.

Jag är hur som helst igång igen.

Slö

Okej. Sunda Saring är inte död men hon är ganska slö.

Slösund. Oinspirerad. Höst kort och gott. Eller inte gott kanske. Kort och äckligt.

Jag, en lyll-ost

Jorå. Jag fortsätter sunda mig. Idag sprang jag till exempel uppför trapporna de första sex våningarna och gick den sista sjunde. Jag blev inte tröttare idag av att springa än vad jag blev i början av förra veckan av att gå. Det är bra, det är framsteg. Det känns helt enkelt bara bra det här. Inget stort, inget triggande, bara bra. Precis som jag vill ha det. Fortfarande känns det så fantastiskt rätt för mig att inte väga eller mäta mig. Jag vill inte ha tävlingsmomentet, inte över huvud taget. Inteinte. Jag vill må bra, inte tävla.

Utmaningen blir nästa vecka. Programmet som jag är ansvarig för har sin slutvecka och jag skall närvara hela tiden. Hela tiden på konferenshotell med mat och godis från morgon till kväll - jag vet eftersom det är jag som har lagt beställningen.. Nåväl, det förändrar ingenting. Detta är min strategi:

Jag äter maten men undviker eventuella feta såser och självklart kakor och godis. Till fikat väljer jag frukt. På torsdag är det avslutningsmiddag och den kommer jag att välförtjänt njuta av. Samvetsglatt njuta av.

Det är inte synd om mig för att jag väljer att äta bra. Det är verkligenverkligen inte synd om mig. Jag väljer att må bra. Jag behöver inte äta lyll-ost. Jag är ju en. Man kan ju inte äta sig själv. Då är man ju kannibal. Uärk för självätare. Nä, osten får vara.

Lite på efterkälken..

..men bara med själva dokumentationen. Lätt och rätt går som en dans. Än så länge inga svårigheter, men det känns viktigt att jag skriver ner allt efter varje dag, annars är det lätt hänt att jag förlorar kontrollen.

Torsdag

Frukost
Skinksmörgås m crème bonjour light
Juice

Mellanmål
Frukt

Lunch
Tandoorikyckling m ris

Mellanmål
Frukt

Middag
Gulaschsoppa med lättcrème fraiche och grov smörgås

Duktighet
Fortsätter gå i trappor. Mångamånga. Jag jobbar nämligen på sjunde våningen så det känns lite!

Fredag (ledig från jobbet)

Frukost
Kaffe
Smörgås med crème bonjour light, tomat o salladskrydda
Juice

Mellanmål
Frukt

Lunch
Makaroner och kassler..
Jag vet. Ingen höjdarlunch direkt! Det blev en nödlösning när Alma skulle ha korv o makaroner. Upptäckte att korven låg på 23% fett o då kändes det bättre med kassler. Gott var det inte, mer bukfylla..

Mellanmål
Frukt

Middag
Skånska kalops m morötter, kokt potatis o rödbetor

Fredagskväll
Två glas rött vin tills med älsklingen. (..och litelite whisky..)